48 sökresultat för “Qatar”

FOTBOLLS-VM | Fifa har förvägrat det danska fotbollsförbundet DBU att skeppa med tröjor till det danska landslaget med texten ”mänskliga rättigheter för alla” synlig, rapporterar Bold.

Det negativa beskedet på DBU:s ansökan bottnar i ”tekniska skäl”, meddelar DBU:s ordförande Jakob Jensen i ett uttalande.

– För mig är det här en tröja med ett enkelt budskap om universella mänskliga rättigheter, säger Jakob Jensen till nyhetsbyrån Ritzau.

Men Fifa är under stark press för att Qatar står som värd för det kommande mästerskapet som utöver kritik över utbrett arbetsslaveri även bespottats för dokumenterad korruption som gjorde det möjligt för emiratet att stå som värd för herrarnas fotbolls-VM.

***Läs även:Uefa-förbund vill att Fifa gör mer för migrantarbetareKrav på Fifa att ersätta migrantarbetare i QatarMigrantarbetare protesterade i Qatar – flera har deporteras

The post Fifa förbjuder Danmarks MR-budskap appeared first on Tidningen Global.

Europeiska fotbollsförbund uppmanar i ett uttalande det internationella fotbollsförbundet Fifa att agera mer för att säkra en kompensationsfond för migrantarbetare i Qatar när avspark för VM närmar sig. Förbundens uttalande följde på ett brev från Fifa där dess ordförande uppmanade de deltagande landslagen att ”fokusera på fotboll” ett budskap som kraftigt kritiseras av Human Rights Watch.

SPORT | Tio medlemsförbund i Uefa pressar det internationella fotbollsförbundet Fifa att agera för att se till att en fond för kompensation för migrantarbetare i Qatar etableras, liksom att ett center för migrantarbetare upprättas i Doha. Det var i söndags som tio förbund, däribland det svenska, i ett gemensamt uttalande lovade att fortsätta trycka på för ”positiv, progressiv förändring” och nämner i utlandet just de två frågorna om kompensation och ett center för migrantarbetare.

De europeiska förbundens uttalande publicerades bara dagar efter att Fifa skickade ut ett brev till alla deltagande landslag där dess ordförande Gianni Infantino och generalsekreterare Fatma Samoura uppmanar lagen att ”fokusera på fotbollen”.

Vill flytta fokus från politik till sporten

Brevet har enligt Sky News skickats till alla de 32 deltagande landslagen och budskapet är att fokus nu måste flyttas från frågor som migrantarbetare villkor och hbtq-personers rättigheter till fotbollen.

”Vi vet att fotboll inte existerar i ett vakuum och att vi alla är lika medvetna om att det finns många utmaningar och svårigheter av politisk karaktär runt om i världen.”, skriver Fifa-ledarna i brevet och fortsätter:

”Men snälla låt inte fotbollen bli indragen i varje ideologisk eller politisk strid som finns”.

I förra veckan lyftes även krav på att Iran inte skulle tillåtas spela, dels ställde Ukraina det kravet då landet har försett Ryssland med drönare som används i kriget, dels har kravet ställts från iranska aktivister som menar att landslaget inte bör få spela samtidigt som den iranska regimen brutalt slår ner de pågående protesterna i landet. Även organisationen Open Stadiums har ifrågasatt att Iran tillåts spela i VM så länge kvinnor förbjuds eller begränsas från att titta på fotboll på Irans arenor. Fifa har tidigare ställt tydliga krav på Iran att tillåta kvinnor att se alla fotbollsmatcher från arenor.

Människorättsorganisation fördömer brevet

Människorättsorganisationen Human Rights Watch fördömer Fifas brev till VM-landslagen och kallar det en inofficiell uppmaning att ”håll käften och spela” och menar att Fifa har undvikit att verkligen engagera sig för att migrantarbetare som har utsatts för brott ska kompenseras.

Enligt människorättsorganisationen kan det handla om att förbundet böjer sig för krav från Qatar som visserligen har genomfört vissa reformer vad gäller arbetsrätten i landet men som motsätter sig en kompensationsfond för migrantarbetarna. ”Fifas strategi att sticka huvudet i sanden och köpa tid till den 20 november med förhoppningen om att glädjen inför spelet ska överskugga alla andra problem håller på att misslyckas”, skriver Human Rights Watch på sin hemsida.

Herr-VM i Qatar inleds den 20 november och avslutas den 18 december.

* * *LÄS MERMigrantarbetare protesterade i Qatar – flera har deporteras Krav på Fifa att ersätta migrantarbetare i Qatar”Modernt slaveri” för migrantarbetare i Qatar

The post Uefa-förbund vill att Fifa gör mer för migrantarbetare appeared first on Tidningen Global.

I 11 av de 57 länder som är medlemmar av Islamiska samarbetsorganisationen, OIC, ingår fortfarande dödsstraff i straffskalan för hädelse och ”avfällighet”. Dessa länder gör sig därmed skyldiga till allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det skriver Christine M. Sequenzia och Soraya M. Deen, som ingår i en kampanj för att stärka omvärldens påtryckningar mot de aktuella länderna, i denna kommentar.

DÖDSSTRAFF | I länder där dödsstraff för hädelse ingår i straffskalan tystas medborgarna, men lagarna underblåser också på det våld som utövas av ickestatliga aktörer.

I 70 års tid har dödstraff för religiösa brott fördömts av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Inför öppnandet av FN:s generalförsamling i september ledde vi en kampanj inom gruppen International Religious Freedom (IRF) Roundtable, där vi uppmanade FN:s medlemsstater att ställa sig bakom två viktiga kommande resolutioner med krav på ett upphävande av alla lagar som innebär dödsstraff för hädelse.

Sedan dess har världen upprörts av fallet med Masha Amini, en muslimsk kvinna i Iran som dog efter att landets sedlighetspolis gripit henne med hänvisning till att hon bröt mot det strikta slöjtvånget. Det handlar om en brutalitet som kommer att fortsätta så länge inte myndigheterna i Iran och i andra länder som begår grova människorättsbrott inte lyssnar på sina befolkningar – och inte lever upp till deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

De flesta länder i världen – däribland en stor majoritet av de muslimska länderna – har slopat dödsstraffet för religiösa brott. Men de länder som har vägrat modernisera sina lagar har samtidigt också sällat sig till gruppen av nationer som begår de grövsta brotten mot internationellt fastslagna mänskliga rättigheter. Länderna vantolkar dessutom de heliga texterna och Islam – och skadar muslimers anseende i hela världen.

IRF:s delegation, som består av företrädare från flera discipliner och trosinriktningar, uppmanar därför FN:s medlemmar att ställa sig bakom religionsfriheten genom två resolutioner som kommer att läggas fram i generalförsamlingen i november.

En av resolutionerna syftar till införandet av ett moratorium för dödsstraff, men där IRF-kampanjen vill föra in ett tillägg som slår fast att dödsstraff aldrig ska få utdömas med hänvisning till hädelse eller avfällighet.Den andra resolutionen är riktad mot utomstatliga avrättningar och även där vill IRF-kampanjen att världens länder i preventivt syfte ska säkerställa att deras lagar inte innehåller dödsstraff för religiösa brott, eller kriminaliserar konverteringar.

Rätten till religionsfrihet är tydligt fastslagen genom FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Trots det har alltså elva länder fortfarande dödsstraff för hädelse eller avfällighet.

Offren för dessa lagar behöver en röst. Där ingår den pakistanska kvinnan Aneeqa Ateeq som dömdes till döden i januari i år, efter att ha manipulerats in i en religiös debatt på nätet med en man vars inviter hon avvisat. Ett annat fall gäller den somaliske 83-åringen Hassan Tohow Fidow, som dömdes till döden för hädelse av en domstol som upprättats av extremistgruppen al-Shabaab, och som sedan avrättades av en exekutionspatrull. Ytterligare ett fall gäller den nigerianske muslimske gospelsångaren Yahaya Sharif-Aminu som dömdes till döden för hädelse efter att ha anklagats för att ha hyllat en imam högre än profeten i en av sina sånger.

Genom vårt kampanjarbete inom FN begär vi att de elva länderna – Afghanistan, Brunei, Iran, Maldiverna, Mauretanien, Nigeria, Pakistan, Qatar, Saudiarabien, Somalia och Jemen – slopar de lagar där dödsstraff kan utdömas för hädelse och avfällighet och samtidigt tar ett stort steg mot att bli mer civiliserade länder.

*Christine M. Sequenzia är vice ordförande för IRF-kampanjen mot hädelselagar och Soraya M. Deen är jurist, grundare av gruppen Muslim Women Speakers, samt vice ordförande för IRF Women’s Working Group.

The post Dödsstraff för hädelse måste avskaffas appeared first on Tidningen Global.

Även med de begränsade skattelättnader som har införts i Europa är det en bonus för energibolagen med dessa räddningspaket att antalet som lever i energifattigdom i EU bara ökar (Foto: European Union).

av Danny Byrne och Darragh O’Dwyer, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Den globala energikrisen kommer att ha en djupgående inverkan på händelserna under de kommande kalla vintermånaderna på norra halvklotet. Den kan leda till oroligheter när människor måste välja mellan mat eller värme – och det kan få regeringar på fall.

Energikrisen är i skärningspunkten för kapitalismens många kriser. Olja och gas är också ett vapen i Ukrainakriget. Samtidigt slår de ökade energikostnaderna ett hårt slag mot en redan vacklande världsekonomi.
Kinas ekonomi utvecklas nu sämre än på mycket länge, mycket som en följd av klimatkrisen och rekordtorkan som har lett till vattenbrist. Och eftersom 90 procent av Kinas elförsörjning kräver enorma mängder vatten börjar industriella strömavbrott bli allt vanligare.
De globala kapitalistiska eliterna, regeringarna och journalisterna talar om energikrisen som om den vore orsakad av högre makter och helt utanför deras kontroll. De rycker på axlarna och frågar: ”Vem kunde ha förutsett den galne diktatorn i Moskva? Nu måste vi bara anpassa oss”.
Men denna kris är skapad av ”människan”, det vill säga en tydlig produkt av årtionden av kapitalistisk politik i både väst och öst. Den är ett symptom på ett kapitalistiskt styre i förfall och de oöverstigliga motsättningarna som uppstår i ett system som bygger på kortsiktig privat vinst och nationalism, och som är oförmöget att planera och samarbeta.
Att störta kapitalismen och imperialismen och införa ett nytt styre av internationell demokratisk socialism har aldrig varit mer brådskande.

När ledarna för G7-länderna i början av september tillkännagav att man ämnade att sätta ett pristak på oljan som importeras aviserade Putinregimen att gasleveranserna genom Nord Stream 1 skulle stoppas på ”obestämd tid”.
Enligt den statliga ryska gasjätten Gazprom var skälet till stoppet ”läckage och tekniska problem”, men efter några dagar erkände först ryska statstjänstemän och till slut även andra att detta var en form av krigshandling i likhet med de exempellösa ekonomiska sanktioner som Västländerna har infört mot Ryssland sedan invasionen av Ukraina inleddes.
Även om Ryssland fortfarande förser Europa med gas via andra rörledningar är stängningen av Nord Stream 1 en viktig vändpunkt som bekräftar att Västeuropa går mot en djup kris i vinter.
När Putin breddar den ryska imperialismens aggressiva politik väntar samma öde för Ukraina självt. Kärnkraftverket i Zaporizjzja har befunnit sig i rubrikerna den senaste tiden, främst på grund av den mycket verkliga oron för en potentiell katastrof när Europas största kärnkraftverk befinner sig mitt i en krigszon med anklagelser om beskjutning från båda sidor.

Mindre omdiskuterad är dock betydelsen av händelserna i Zaporizjzja för Ukrainas energiförsörjning. Kärnkraftverket står för mer än 20 procent av landets elförsörjning och är den enda värmekällan för en hel geografisk region. Oavsett hur händelserna utvecklas under de kommande månaderna är det i princip uteslutet att anläggningen återkommer som en tillförlitlig energikälla för Ukraina. Efter den senaste tidens bakslag på slagfältet har Ryssland också inriktat sig på andra delar av Ukrainas energiinfrastruktur, vilket har lett till strömavbrott.
De europeiska makthavarna har hälsat nyheten om Nord Stream 1:s stängning med modiga uttalanden om att allt kommer att ordna sig. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz svarade med att säga: ”Även om det är trångt kommer vi att klara vintern”.
Frankrikes president Macron varnade för att man måste göra ”uppoffringar”, men att fransmännen måste ”acceptera att betala priset för friheten”. Under sin avskedsresa till Kiev påminde Boris Johnson de brittiska medborgarna om att ”medan människor betalar energiräkningar betalar människor i Ukraina med blod”.
Men bakom det hårda tonläget växer farhågorna. Redan innan Nord Stream 1 stängdes av har EU-staterna infört en ”frivillig” minskning av elförbrukningen med 15 procent, och det har redan rapporterats om tyska fabriker som helt och hållet har stoppat produktionen på grund av ökade energipriser.
De styrande i Europa reduceras alltmer till regndansare som håller tummarna och ber till de himmelska gudarna om en mild vinter för att hjälpa dem att klara av stormen.
Energikrisen bidrar även till att förstärka de nationella spänningarna och till ökade splittringar inom EU när bristen på energi blir allt mer kännbar. De tomma orden om ”solidaritet” glömdes snabbt bort under pandemin när det rådde brist på masker och skyddsutrustning. Samma sak kan inträffa när det gäller energi.

Energikrisens inverkan på världsekonomin är djupgående och den globala kapitalismen står återigen på randen till kris.

Energikrisens inverkan på världsekonomin är djupgående och den globala kapitalismen står återigen på randen till kris.
Den nuvarande krisen är jämfört med 1970-talet (då oljeprischockerna 1974 och 1979 utlöste allvarliga globala recessioner) mycket värre, särskilt i Europa där BNP-rasen i många länder, exempelvis Grekland och Italien, kan bli dubbelt så stora jämfört med 1970-talet.
Energikrisen är den främsta drivkraften bakom den galopperande inflationen. Kapitalismen slukar energi och tillverkningsindustrin står för över en tredjedel av den globala energiförbrukningen. Energin är därför en drivkraft för inflationen inom stora delar av ekonomin, från utvinning och bearbetning av råvaror till varor och kommersiella tjänster. Naturligtvis multipliceras detta av naken vinstspekulation, då cheferna ger grönt ljus för att höja priserna över hela linjen för att tjäna snabba pengar.
Energikrisen har även potentialen att utlösa en skuldkris. ”Vi står inför ett Lehman Brothers-ögonblick för energimarknaden”, varande Finlands finansminister i början av september.

Hur kan det komma sig att energibolag trots storslagna vinster står inför betalningsinställelse? Svaret ligger i finansbörserna och den spekulation som omger energihandeln. Medan kunderna snart kommer att få kraftigt höjda räkningar förväntas de stora energibolagen under tiden hosta upp säkerhetsdepositioner (”marginalkrav”) på derivatmarknaden. Om priserna sedan faller har företagen försäkrat sig (eller ”säkrat”) mot vad de annars skulle ha förlorat i vinst.
De statliga likviditetsstöd som nu ges syftar till att skydda energibolagen från förluster, samtidigt som konsumenterna och företag får allt svårare att betala sina elräkningar. I april hade hushållen i Storbritannien redan samlat på sig 2,1 miljarder pund i energiskulder, en siffra som säkert kommer att öka med större räkningar under hösten och vintern.
Att små och medelstora företag tvingas stänga ner (70 procent av de brittiska pubarna säger att de inte kommer att klara vintern på grund av elräkningar) innebär att en betydande del av energiföretagens förväntade intäkter kommer att försvinna. Sveriges finansminister påpekade ”riskerna för spridning till andra delar av det finansiella systemet”.

Påtryckningar har utövats på regeringarna för att de ska ingripa. Även Liz Truss har trots sin Thatchernostalgi (i juli förklarade hon att Storbritannien ”blev stort genom att omfamna frihandel, fri företagsamhet och fria marknader”) tvingats erkänna ”de fria marknadskrafternas” uppenbara misslyckande.
Inför den nuvarande krisen övergav hon sin fundamentalism för den fria marknaden och tillkännagav ett kolossalt stödpaket på 150 miljarder pund, vilket överträffar alla stöd- och stimulansåtgärder som infördes under pandemin.
På samma sätt har EU-kommissionens ordförande Ursula Von Der Leyen presenterat planer på att samla in 140 miljarder euro via en extraskatt på energiföretagens ”övervinster”. Det låter mycket, men jämför med rekordvinsterna: Shell tjänade till exempel 11,5 miljarder euro bara under andra kvartalet i år! Samtidigt har miljoner människor i Europa drabbats av ”energifattigdom”.
En annan fråga är om de 140 miljarderna någonsin kommer att betalas ut eller om de istället kommer att minskas kraftigt på grund av ”kreativ bokföring”? Detta kan bara undvikas om företagens räkenskaper öppnas och kontrolleras av företrädare för arbetare och arbetarrörelsen, så att inga pengar döljs.
Och när man tittar närmare på dessa paket blir det tydligt vilka klassintressen de tjänar. Till skillnad från sina europeiska motsvarigheter har den hårda Trussregeringen klargjort att det inte får förekomma några extraordinära skatter för att hjälpa till att finansiera räddningspaketet. Enligt hennes plan ska de rikaste familjerna få dubbelt så mycket i stöd som andra.

Även om man tar hänsyn till de begränsade skattelättnader som har införts i Europa är det en bonus för energibolagen med dessa räddningspaket att antalet hushåll som lever i energifattigdom i EU bara ökar. Stödet till energijättarna blir ännu svårare att svälja med tanke på att just de företag som nu räddas bär ett stort ansvar för dagens kris. Rötterna till den nuvarande krisen går mycket längre tillbaka än Ukrainakriget.
Den nyliberala politiken, som avreglerade marknaden och privatiserade statliga företag, innebar att energibolagen i årtionden kunde dra in enorma vinster.
Med vinstjakten som främsta mål har alla dessa privata företag ett starkt intresse av att driva upp energiförbrukningen ytterligare. De står i direkt motsättning till varje idé om att minska energianvändningen eller ändra på hur energin produceras.
Motivet i ett sådant scenario för energibolagen att återinvestera dessa vinster i kriget, med den därav följande accelererade avglobaliseringen, har dock avslöjat den inneboende bräckligheten i denna så kallade ordning. När de styrande klasserna i Europa försöker bryta sina ekonomiers beroende av rysk gas börjar en kamp för alternativa energikällor som hotar att ytterligare driva oss mot en katastrof.

Liz Truss vill öka den inhemska olje- och gasproduktionen och återuppta den miljöförstörande processen med fracking; europeiska politiker söker uppgörelser med de brutala oljerika diktaturerna i Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten; och knappt ett decennium efter Fukushimakatastrofen har Japan tillkännagivit planer på att vidareutveckla sin kärnenergikapacitet.
Detta är en enorm marknad för överackumulerat kapital som desperat letar efter nya fält att investera i. De befintliga kärnkraftverken behöver förnyas och nya byggas, projekt vars potentiella risker kan förbises för att säkra potentiellt enorma vinster. Detta är vad som ligger bakom kärnkraftsindustrins aggressiva lobbyverksamhet för att driva på ett EU-beslut om att kärnkraft ska betecknas som ”klimatvänlig”.
Å andra sidan finns det de som ser en ljuspunkt i krisen och hoppas på att den kommer att påskynda övergången till förnybara energikällor. I samband med den växande interimperialistiska konflikten och den ekonomiska frikopplingen pekade en artikel i Financial Times på några av de geopolitiska fördelarna med ren energi och konstaterade att det inte bara handlar om att ”minska föroreningar eller nå mål om nettonollutsläpp; det handlar också om att göra länder säkrare”.

Ovanstående klargör att även om storföretag och kapitalistiska regeringar kommer att investera i grön energi kan vi inte ha några illusioner om att de kommer att göra det i mänsklighetens och planetens intresse.
Ja, det går att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen och i viss mån begränsa beroendet av fossila bränslen, men den omfattning av åtgärder som krävs för att avvärja en klimatkatastrof är inte möjlig på grundval av det nuvarande systemet, än mindre i en tid av skärpt imperialistisk rivalitet, nationalism och krig.
Vi har redan sett massrevolter mot kronisk brist och stora prishöjningar i Panama, Ecuador, Peru och naturligtvis Sri Lanka, där en revolutionär rörelse störtade den ruttna regimen. Över hela Europa har massornas ilska mot levnadskostnadskrisen redan tagit sig uttryck i protester, stridsåtgärder och lansering av nya kampanjer. Det är dukat för en missnöjets vinter.
Utöver de viktiga kraven på prisstopp, sänkta räkningar, slopad moms och avskrivning av energiskulder måste arbetarklassen och de fattiga beväpna sig med ett program som tar sikte på kapitalismen som krisens källa.
Det skulle innebära att energisektorn tas ur händerna på de förorenande profitörerna och överförs till demokratiskt offentligt ägande, tillsammans med andra nyckeldelar av ekonomin som banker och finansinstitut.
Detta skiljer sig avsevärt från Tysklands nyligen genomförda förstatligande av den misslyckade gasimporterande jätten Uniper, ett desperat ingripande i den tyska kapitalismens intresse, inte folkets. Den franska energijätten EDF visar också att det inte räcker med att företag är statligt ägda om staten är en borgerlig stat som uppfyller kapitalistklassens behov.

Om man däremot utgår från att arbetarklassen och de förtryckta kontrollerar samhällets rikedomar och resurser skulle man kunna utveckla en radikal plan för att komma bort från fossila bränslen, med omskolning av arbetare inom energisektorn där det behövs och välbetalda fackligt organiserade arbeten.
Billig, ren energi skulle kunna ges till alla efter behov, och ytterligare forskning och investeringar i vindkraft, solenergi och andra former av grön energi skulle kunna bana väg för en snabb övergång till nollutsläpp av koldioxid.
Avgörande är att denna kamp måste samordnas på internationell nivå och den måste beväpnas med ett socialistiskt program. I början av september protesterade 70 000 i Prag mot stigande priser som dock organiserades och användes av extremhögern för att driva igenom sin agenda.
Arbetarrörelsen får inte lämna frågan om energi- och levnadskostnadskrisen att utnyttjas av reaktionens krafter, utan måste utveckla ett oberoende och klassmässigt program. Detta får inte tystas ner i en falsk politik för nationell enighet, utan måste koppla energifrågorna till klimatkrisen och förklara behovet av en demokratiskt styrd och organiserad energisektor, som en viktig del av en socialistisk planekonomi.

Inlägget Den globala energikrisen arvet från kapitalistisk misskötsel dök först upp på .

QATAR | Herrfotbolls-VM i Qatar närmar sig och nu har landets myndigheter kallat in hundratals människor för att göra militärtjänst. Detta för att de ska bidra med säkerhetsmaskineriet under VM som inleds den 20 november.

Enligt Reuters har även personer vars arbete betraktas som samhällsviktigt kallats in för militärtjänst, inklusive diplomater som nu tvingas återvända hem för att hjälpa till att bemanna köer in till fotbollsarenorna, visitera besökare och leta efter alkohol, droger eller vapen.

I början av september uppmanades civila att infinna sig för militärtjänstgöring norr om Doha, landets huvudstad, för att det är deras ”patriotiska plikt” att hjälpa till, säger en källa till Reuters:

– De flesta är här för att de måste det – de vill inte få problem, säger källan vidare till Reuters.

***Läs även:Migrantarbetare protesterade i Qatar – flera har deporterasKrav på Fifa att ersätta migrantarbetare i QatarNorge kritiserar Fifa och fotbolls-VM i Qatar

The post Värnpliktiga tvingas hjälpa till med fotbolls-VM appeared first on Tidningen Global.

USA har med sina 21 vapenpaket nu lagt nära 170 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina. Att Ukrainakriget också är USA:s, Natos och EU:s betonas allt mer av det kapitalistiska etablissemanget (Foto: Public Domain).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Betyder de ukrainska offensiverna runt Charkiv och i söder att kriget har ändrat karaktär? Hur hårt pressade är Putin och de ryska trupperna? Vad blir effekten på politik och ekonomi internationellt?

Att den ukrainska armén på bara några dagar kunde återta den viktiga staden Izium, driva bort de ryska trupperna från hela Charkivregionen och sätta press på fronten i Donbass förutsågs inte av någon. Flera bedömare avrådde snarare från en ukrainsk offensiv och utgick då ifrån att det handlade om att återta staden och regionen Cherson i söder.
Den största truppinsatsen från Ukraina har också gjorts i söder, mot de 20 000 ryska soldater som finns i Cherson, på den västra sidan av floden Dnepr. Men det är den parallella, mindre, insatsen i nordöst som har gett de spektakulära resultaten. Från den 5 september, då offensiven inleddes, och en vecka framåt, återtogs upp till 8 000 kvadratkilometer från den ryska ockupationsmakten, som flydde i närmast panik och lämnade såväl vapen, ammunition och fordon som ännu varm mat efter sig. President Zelenskyjs rådgivare Oleksiy Arestovych kommenterade att ”Efter USA är Ryssland den största leverantören av fordon till den ukrainska armén”.
Det område som har erövrats är större än vad Ryssland har ockuperat på fem månader. Möjligheten till seger för Ukraina diskuteras nu i Kiev och i Väst.
I Izium har massgravar upptäckts, med över 400 offer varav många har torterats. De ryska ”befriarnas” brutalitet står återigen klar när de tvingas retirera, liksom tidigare från områden norr om Kiev. Fler massakrer och massgravar kommer att bli kända.

Sedan den ryska invasionen inleddes den 24 februari har enligt FN 5 827 civila dödats och 8 421 skadats, där båda siffrorna mest troligt är underskattningar, särskilt i ockuperade områdena.
Efter Izium har insatsen avtagit, även om de ukrainska styrkorna öppnat möjligheter att fortsätta mot Severodonetsk och Lysychansk, städer som Ryssland intog i början av juli vilket innebar att hela Luhanskregionen stod under rysk kontroll. Sedan dess har de ryska styrkorna avancerat extremt långsamt och inte uppnått Putins uttalade mål att ta kontroll över hela Donbass (Luhansk och Donetsk).
Militära bedömare i Väst bedömer att detta är en vändpunkt, men varnar för tron om att kriget är över. Dagens Nyheter den 20 september refererar till den mest anlitade svenske experten: ”Under de senaste dagarna har det kommit uppgifter från olika håll runt om i Ukraina om pågående strider. Men Joakim Paasikivi tycker att det i nuläget är svårt att bilda sig en uppfattning om hur läget ser ut till exempel i Donbass.”
I Donbass finns också delar av befolkningen som står på Rysslands sida. The Economist rapporterar om en ”ilsken folkmassa” i Izium som gav Zelenskyj skulden för kriget.

Hittills har Ryssland svarat med raketattacker mot infrastruktur och civila mål, samt fortsatt artilleribeskjutning och försök till framryckning i Donetsk runt staden Bakhmut. De ryska försvarslinjerna runt Cherson och i Luhansk har förstärkts, medan den ukrainska armén siktar in sig på att skära av ryska underhållslinjer.
I Ryssland har bakslagen i Charkiv lett till öppen diskussion i media, där krigshökar som ”kommunistpartiets” ledare Guennadi Ziouganov uppmanat till allmän mobilisering, och att kriget ska kallas krig och inte en ”specialoperation”. Hittills har Putin motsatt sig detta, antagligen av flera orsaker. En allmän mobilisering skulle vara att erkänna felbedömningen att kriget skulle bli kortvarigt, den skulle vara impopulär och dyr, samtidigt som värnpliktiga soldater inte skulle ha tillräcklig utbildning och kvalitet.
Medan ukrainska soldater motiveras av motstånd mot invasionen och försvar av sina hem har de ryska trupperna mobiliserats med pengar. ”Rysslands president Vladimir Putin förlitar sig i allt högre grad på irreguljära frivilliga styrkor och proxy­styrkor istället för på konventionella enheter och formationer i Ryska federationens väpnade styrkor”, skriver Institute for Study of War i en av sina dagliga rapporter och analyser.

Den ökända Wagnergruppen, som leds av Putins vän, oligarken Jevgenij Prigozjin, har enligt SVT nyligen rekryterat 3 000 fångar till sina styrkor i Ukraina. Prigozjin framställs av ryska krigshökar som den som kan vända kriget. Andra krav som har ökat är att ”republikerna” i Luhansk och Donetsk officiellt ska anslutas till Ryssland, likt Krim 2014. Planer på ”folkomröstningar” i Cherson och andra områden har skrinlagts efter den ukrainska offensiven.
Officiellt har Ryssland inte givit upp sitt mål om att ta kontroll över hela Ukraina, även om insatserna sedan april inriktats på Donbass och Svarta havskusten. Nu i början av hösten har Ryssland gjort nya vapenköp från Iran och Nordkorea.

Globalt har kriget kraftigt skärpt de imperialistiska motsättningarna, liksom regeringarnas nationalism och militarism.

Hur var offensiven möjlig? Från dag ett har moral och motivation varit överlägset starkare på den ukrainska sidan. Ryska soldater och även officerare har vittnat om hur de inte ens informerats att de var på väg till ett krig. I början av kriget var de ryska kolonnerna öppna måltavlor och senare har deras utrustning inte varit lika modern som på den ukrainska sidan. Under sommaren och hösten har Ukraina haft fler soldater i strid. Ryssland har förlorat omkring en tredjedel – döda eller sårade – av de 200 000 soldater som inledde kriget, medan Ukraina inte har några problem att mobilisera till en armé med hittills hög stridsmoral som nu stärkts ytterligare.
Att kriget också är en del av den globala kraftmätningen mellan imperialistiska makter är en avgörande förklaring till den senaste krigsutvecklingen. För USA-imperialismen och dess juniorpartner EU förs kriget för att pressa tillbaka och tillfoga den ryska imperialismen ett nederlag – och som en kraftig varning till Kina. Det andra kalla kriget mellan USA-imperialismen och den kinesiska imperialismen med dess ”pro-ryska neutralitet” är fortsatt prioritet på båda sidor.

Ett av Västimperialismens huvudorgan, The Economist, förklarar:
”USA och andra vänskapliga stater har skickat raketer med tillräcklig räckvidd och precision för att ändra villkoren för strid. Ukraina kan se och på ett tillförlitligt sätt träffa fiendens ammunitionslager, kommandocentraler och logistiska knutpunkter långt bakom frontlinjerna, vilket Ryssland inte kan. Rysslands förmodade luftöverlägsenhet har undertryckts av mobilt luftförsvar. Och medan Ryssland håller på att minska sina vapenlager blir Ukrainas vapenlager både rikligare och kraftfullare, eftersom överlägsen Nato-utrustning ersätter den gamla Warszawapaktsutrustningen”.
Dagens Nyheter sammanfattar: ”Sent i torsdags kom även beskedet att USA satsar ytterligare 600 miljoner dollar, motsvarande nästan 6,5 miljarder kronor, på militärt stöd till Ukraina. Bland annat kommer de ukrainska styrkorna i öst att få mer ammunition.”
Det är det 21:a vapenpaketet från Washington till Kiev sedan kriget bröt ut i februari. Enligt det amerikanska utrikesdepartementet har USA nu lagt 15,8 miljarder dollar – alltså nära 170 miljarder kronor – i militärt stöd till Ukraina. Och Vita huset har trappat upp insatserna rejält sedan början av augusti”. DN-artikeln jämför detta med det ”normalt” största militära stödet från USA, 3,3 miljarder dollar till Israel.

Att Ukrainakriget också är USA:s, Natos och EU:s betonas allt mer av det kapitalistiska etablissemanget. Framgångarna för Ukraina de senaste veckorna är ”en seger för Bidens utrikespolitik”, skrev en ledande krönikör i Washington Post, EJ Dionne Jr, refererar DN. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ägnade större delen av sitt årliga tal till Europaparlamentet om Läget i unionen till kriget:
”Europa har från första dagen stått på Ukrainas sida. Med vapen. Med medel. Med gästfrihet för flyktingar. Och med de hårdaste sanktionerna som världen någonsin har sett. Hittills har Team Europa gett mer än 19 miljarder euro i ekonomiskt stöd. Och då har vi inte räknat med vårt militära stöd”.
Hon betonade att den ukrainska armén strider för EU, och för ”demokrati mot autokrati”. Att EU samtidigt uppvaktar diktaturerna i Qatar och Saudiarabien för att köpa gas och olja understryker hyckleriet i deras argument. För Väst handlar det om att begränsa rysk imperialism, inte om demokrati. Natos Jens Stoltenberg har också på nytt understrukit den militära alliansens prioritet: ”Genom att se till att Ryssland, president Putin, inte vinner i Ukraina ökar vi också vår egen säkerhet och stärker alliansen”.

I Tyskland ökar trycket på att skicka stridsvagnar till Ukraina, något som även USA överväger. Sedan tidigare finns planer i USA att möjligen förse Ukraina med stridsflyg, något USA nekade till i början av kriget. Samtidigt behåller USA och Nato linjen att Ukraina inte ska angripa mål inne i Ryssland. Kiev har också förnekat inblandning i de attentat som skett i Ryssland, och även på Krim. Partisanattacker med bomber och minor, som även dödar civila, pågår också i de ryskkontrollerade delarna av Donbass.
Västimperialismen vill se Ryssland besegrat i Ukraina, men undvika att kriget utvidgas utanför landets gränser. Det finns en oro över hur Putin kommer att svara, med risk för upptrappning med kemiska vapen eller till och med kärnvapen, även om det inte är det mest sannolika nu. Hökar på Västsidan, som högerregeringarna i Polen och Baltikum, argumenterar för upptrappade militära insatser.
Kriget är än så länge långt ifrån över. I Ryssland dominerar krigshetsarna debatten, utan att på allvar hota Putins makt. Kanske kan också protesterna mot kriget så småningom åter ta fart. En lokal stadsdelsnämnd i Sankt Petersburg har fått uppmärksamhet för sitt krav att Putin ska ställas inför krigsrätt:
”Jag har fått nästan enbart positiva reaktioner. Det väntade jag mig inte alls. Jag trodde att jag skulle få en massa hot av folk som stöder den så kallade specialoperationen. (…) Folk vill fotografera sig med mig på gatan”, säger initiativtagaren Dmitrij Paljuga till DN. Deras upprop folkuserar mest på hur Ryssland drabbas av kriget.

I Ukraina betyder framgångar på krigsfältet för tillfället mest troligt att Zelenskyjs regering har fått ett än större stöd. Hoppet om en militär seger och ett slut på kriget ökar. Men Ukrainas arbetare och fattiga kan inte lita på Zelenskyj och hans allierade i Västimperialismen. EU, som lovar tätare band, och IMF, som kommer med nya så kallade stödpaket och krav, kommer att lägga krigets stora kostnader på den ukrainska befolkningen.
Redan har regeringen avskaffat arbetsrätten för 94 procent av landets arbetare enligt den internationella fackliga federationen ITUC och genomfört privatiseringar. Arbetarklassen och vänstern måste organisera sig självständigt, med ett program för kamp, internationalism och arbetarstyre, inklusive rättigheter för alla minoriteter. Den globala kapitalismens kriser hade redan innan kriget förödande konsekvenser för Ukrainas arbetande befolkning. Risken för krig kommer inte att försvinna efter ett eventuellt avtal längre fram, lika lite som avtalen 2014 ledde till fred.
Globalt har kriget kraftigt skärpt de imperialistiska motsättningarna, liksom regeringarnas nationalism och militarism. Nya konflikthärdar väntar i takt med den ekonomiska krisen och den fördjupade kampen om energitillgångar.
På toppmötet nyligen i Uzbekistan tvingades Putin hänvisa till att Kinas Xi Jinping hade ”frågor och oro” om kriget i Ukraina, även om Xi Jinping kallade Putin för sin ”gamle vän”. För Peking, och särskilt Xi Jinpings enpersonsdiktatur, vore ett nederlag för Ryssland ett stort bakslag, samtidigt som den kinesiska diktaturen inte vill dra på sig sanktioner från Väst och därför har avstått från militärt stöd.

Kriget i Ukraina är en del av det kapitalistiska systemets mycket allvarliga och djupa kriser under 2020-talet. Det finns ingen annan lösning än arbetarklassens gemensamma kamp mot kapital, imperialism och militarism, för ett helt annat demokratiskt socialistiskt samhällssystem.

Inlägget Ukraina: En vändpunkt i kriget? dök först upp på .

Flera politiker som tvingats bort efter militärkupper eller folkliga protester har kunnat pensionera sig i det auktoritärt styrda Saudiarabien. Situationen uppmärksammades vid ett tillfälle av brittisk tidning som lät trycka en teckning som visade hur det i ankomsthallen på en saudisk flygplats fanns en särskild utgång som var reserverad ”enbart för avsatta världsledare”.

SAUDIARABIEN | Stephen Zunes, professor i politik och internationella studier vid San Franciscos universitet, menar att Saudiarabien kan ses som ett naturligt val för många störtade ledare.

– Det är inte särskilt förvånande att ett av världens mest auktoritära länder erbjuder skydd åt andra auktoritära ledare, säger han till IPS.

Och eftersom Saudiarabien har ett sådant starkt stöd från USA menar Stephen Zunes att riskerna för att bli utlämnad från landet är ganska små.

Några av de före detta ledare som sökt skydd i kungadömet är Ugandas forne diktator Idi Amin (2003), Tunisiens tidigare envåldshärskare Zine El Abidine Ben Ali (2019), Abd Rabbu Mansur Hadi från Jemen (2015), Pakistans premiärminister Nawaz Sharif (2007) samt den förre emiren av Qatar, Hamad bin Khalifa al-Thani (2004).

Möjligen kan även Sri Lankas nyligen borttvingade president Gotabaya Rajapaksa vara en ny kandidat att söka sig till Saudiarabien. Han befinner sig just nu på en resa genom olika länder i Asien och har beskrivits som ”en tidigare president som söker ett land”.

Andrew Hammond, historiker vid Oxford-universitetet, påpekar i den brittiska webbtidningen Middle East Eye att Saudiarabien är ett land som å ena sidan inte tillåter några politiska partier eller andra yttringar som påminner om en politik som bygger på allmänna val. Men samtidigt kan landet också vara öppet och välkomnande för personer med olika bakgrund – så länge de håller sig borta från politiken och är beredda att följa regimens riktlinjer.

The post Saudiarabien – en reträttplats för många störtade ledare appeared first on Tidningen Global.