Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Rättigheter är nog ändå viktigt även i Qatar

Överallt finns det människor som protesterar mot auktoritära ledare och kräver mänskliga rättigheter. Det talar definitivt emot tanken att det är värden som prånglats på andra kulturer.

Beskedet att Iran tänker slopa sin brutala moralpoliser spreds snabbt över världen. Vad skulle hända nu? Kommer det blidka demonstranterna?

Troligen inte, svarade de flesta bedömare. Anden har tagit sig ur flaskan och nu handlar det inte längre om moralpolisen. Protesterna riktar sig mot systemet. Den religiösa diktaturen.

Tyvärr visade sig uppgiften moralpolisen troligen vara felaktig. Kanske ett resultat av desinformation. Och demonstrationerna fortsätter. Efter över två månader visar befolkningen i Iran inga tecken på att dra sig tillbaka från gatorna.
Det är imponerande att se.

 Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång 

Under ett besök i Iran för drygt tio år sedan slogs jag av hur nästan alla jag träffade var missnöjda med regimen. De följde reglerna när de befann sig i offentligheten, men bara för att de var tvingade till det. Innerst inne ogillade de flesta de strikta religiösa reglerna. Innerst inne önskade de ett styre som tillät större personlig frihet.

Sådär har det varit i de flesta diktaturer jag besökt. Vare sig det handlat om Myanmar, Belarus eller Zimbabwe. Överallt har det absolut funnits människor som på ett eller annat sätt stöttat regimen, men också de som organiserat sig för att göra motstånd.

Som offrat enormt mycket av sin person, sina liv, sin frihet, för att deras hemland ska ta några första stapplande steg mot ett mer demokratiskt samhälle.

Överallt har medvetenheten om vad demokrati betyder varit större än jag förväntat mig.

Jag tänker på de där besöken, de där aktivisterna och de vanliga människor jag mött, när jag läser Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt i Dagens Nyheter. I en intressant och resonerande krönika drar han en lans för Qatars rätt att inte vara exakt som vi i Västvärlden. Han är skeptisk till den kritik regimen i Qatar fått inför och under fotbolls-VM. För bristen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter. För villkoren för gästarbetarna, där många fått sätta livet till under byggnationen av idrottsarenorna.

Huitfeldt menar att Qatars kultur än en annan än vår, och även i vårt land tog det många år att nå fram till de rättigheter vi har i dag. Varför är vi på dem så mycket? Varför inte låta det ta tid även i Qatar?

”Här i väst blir vi lätt både självtillräckliga och historielösa när vi kräver av alla andra länder att de genast ska anamma samma syn på exempelvis hbtq­-frågor som vi har”, skriver Kvartals chefredaktör.

Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång.

Den är värderelativistisk för att den utgår ifrån att det är fel med universella värden. Till exempel de mänskliga rättigheter som slagits fast i FN:s olika dokument. Tanken med de mänskliga rättigheterna är ju att de ska tillfalla individer, oberoende av vilken stat de lever i. I dag. Inte om 100 år. Jag tänker att det, som Huitfeldt skriver, är rimligt att saker kan ta lite tid, men har lite svårt att förstå varför man skulle avstå från att kritisera ett land som har stenhårda straff för homosexualitet. Och argumentet att det där sortens värderingar skulle vara något som vi i Väst har prånglat på andra delar av världen motsägs av det väldiga motstånd som så ofta möter diktatorer världen över.

Den är konservativ för att det i dag finns en trend i den nya högern som går ut på att varje land och nation bär på en slags kulturell essens som inte låter sig rubbas.

Under min resa till Iran för ett drygt decennium sedan träffade jag en regimtrogen chefredaktör som försökte förklara varför mångfald och pluralism inte var tänkbart i Iran, där islamismen och sharia styr hela det offentliga livets principer.

Hans argument lät påfallande lika de som högerns politiker i Europa använder för mot mångfald i vår del av världen. ”Det andra” passar inte här. Det är inte en del av vår kultur, våra traditioner. Väst kan ha sina liberala idéer sade han, men ge dem inte till oss.

Han hade gillat Huitfeldts krönika.

Till skillnad från de som demonstrerar på gatorna i Iran.

Inlägget Rättigheter är nog ändå viktigt även i Qatar dök först upp på Dagens Arena.

Qatars planer har gått i baklås

Debatten om idrott och politik hör ihop har pågått i decennier, trots att alla måste ha sett att de gör det. I och med VM i Qatar har nog den frågan avgjorts en gång för alla. 

Var det någon som sade att idrott och politik inte hör ihop? Att politiska budskap och manifestationer till varje pris ska hållas borta från idrottsarenorna och mästerskapen?

Frågan har varit på tapeten flera gånger genom åren.

I OS 1968 förstås, när Tommie Smith och John Carlos klev upp på prispallen, sänkte sina huvuden och höjde sina handskbeklädda händer mot himlen i en protest mot rasismen.

Eller i OS 1980 och 1984, när det kalla kriget var så kallt att USA först bojkottade spelen i Moskva och Ryssland svarade med en bojkott i Los Angeles 1984.

Eller inför OS i Kina 2008, när många inför spelen talade om bristen på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. När tävlingarna kom igång var det inte lika många som tänkte på den saken. Viktigare då, att räkna medaljer och följa tävlingarna.

 Tvärtom har manifestationerna den här gången blivit fler än någonsin

Och kanske måste det vara så också.

Jag inser att det skulle bli outhärdligt och direkt kontraproduktivt om alla idrottsevenemang förvandlades till politiska manifestationer. Det finns något fint och viktigt i tanken att alla länder ska komma samman för att mötas i jämlik tävlan. Och att det kan få vara bra med det.

Samtidigt är det ju helt uppenbart att idrott används i politiska syften, vare sig vi vill det eller inte.

Kina hade stora ambitioner med spelen 2008. De skulle visa världen att den kinesiska vägen, med skarp marknadsekonomi och totalt kontroll över politiken och medborgarna, var en framgång. Att de kunde matcha Västvärlden. Ryssland tänkte rimligen på samma sätt när landet arrangerade fotbolls-VM 2018.

Att Qatar hade sådana ambitioner är uppenbart. Men lika uppenbart är att den ambitionen gått i baklås.

Tvärtom har manifestationerna den här gången blivit fler än någonsin. Och de har inte, som i fallet med Kina, upphört när turneringen kommit i gång.

Iranierna som vägrade sjunga med i den egna nationalsången i protest mot diktaturen i hemlandet.

Tyskarna som höll för sina munnar på lagbilden inför lagets första match.

Supportern som sprang in på planen med regnbågsflaggan.

Spelarna som trotsade Fifas försök att tysta dem och bar regnbågen på armen.

För att några exempel.

Sedan kan man fundera över varför det blivit så just den här gången. En förklaring är tyvärr att Qatar är ett litet land. Det går att protestera då. Kina är det svårare att hantera. Och före invasionen av Ukraina ansåg många att även Ryssland skulle kritiseras med silkesvantarna på.

Kritiken mot Qatar handlar inte i första hand om geopolitik utan om HBTQ-rättigheter, kvinnors villkor och migrantarbetare.

Om det påverkar något är för tidigt att säga. Men personligen tror jag att den decennielånga debatten om idrott och politik dog under det här mästerskapet. Alla måste fatta nu. De går inte att skilja åt.

Jesper Bengtsson, är chefredaktör för Dagens Arena

Inlägget Qatars planer har gått i baklås dök först upp på Dagens Arena.

Vem vinner det vidriga Fotbolls-VM i Qatar?

Sedan tidig skolålder har jag befunnit mig som klistrad vid TV:n i samband med  Fotbolls-VM. Mitt första minne härrör från turneringen i Mexiko 1970 där…

Män kontrollerar stora delar av kvinnors liv i Qatar

Inför herrfotbolls-VM i Qatar har kvinnor rättigheter hamnat i skymundan trots att kvinnor begränsas av ett system av manligt förmyndarskap och andra diskriminerande lagar. Lagarna och reglerna är ofta otydliga och många kvinnor har svårt att navigera i vad som är tillåtet och inte. Ändå är det i dag betydligt fler kvinnor än män som har en universitetetsexamen.

QATAR | I World Economic Forums index på skillnader mellan kvinnor och män inom områden som arbete, utbildning, hälsa och politikområdet ligger Qatar i en bottenplacering. Qatar hamnade på plats 137 av 146 när rapporten Global Gender Gap Report publicerades i somras.

Kvinnor i Qatar har lyckats slå igenom bland annat inom utbildningsfältet – det finns i dag fler kvinnor än män som i Qatar har tagit en examen. Inom fältet för utbildning hamnar också Qatar på en betydligt högre placering, 83 av 146.

Samtidigt drabbas de fortfarande av omfattande diskriminering i stora delar av sitt liv, och trots den höga utbildningsgraden är kvinnors sysselsättningsgrad bara hälften av männens. Inom fältet för politiskt inflytande hamnar Qatar på nytt på en bottenplacering – 143 av 146.

I landets val till den rådgivande församlingen 2021 valdes inga kvinnor in. Av de femton ledamöter som landets emir Tamim bin Hamad Al Thani har rätt att tillsätta valde han ut två kvinnor, rapporterar Freedom House, som betecknar landet som ”ickefritt”.

Otydliga lagar en utmaning

Under 2020 undersökte människorättsorganisationen Human Rights Watch kvinnors situation i Qatar inom flera områden och kunde konstatera att en utmaning är att omfattningen av diskriminerande lagar och krav är otydlig.

Human Rights Watch intervjuade 73 personer och granskade 27 olika lagar som gäller frågor som arbete, boende eller civil- och familjerätt och dessutom olika former av regelverk och andra riktlinjer  – som inte alltid har täckning i lagen.

Resultatet sammanställdes i rapporten Everything I Have to Do is Tied to a Man – Women and Qatar’s Male Guardianship Rules som publicerades i mars 2021. Bland de kvinnor som Human Rights Watch intervjuade till rapporten tog flera av dem upp just problematiken med otydligheten om vad som gäller

–Jag vet inte vad myndighetsåldern är [för en kvinna]. Det finns en myndighetsålder för att resa och köra och att boka ett hotellrum…Det finns ingen skriftlig lag om vad myndighetsåldern är, säger en 22-årig kvinna som Human Rights Watch kallar Fatima.

Tillstånd från manlig förmyndare krävs

En av lagarna som begränsar kvinnors liv är förmyndarskapslagen eller det system av förmyndarskap som råder. Qatars familjerätt säger å ena sidan att individer vid arton års ålder inte längre behöver förmyndare, å andra sidan kräver en ”myriad av qatariska lagar, principer och sedvänjor” att kvinnor får tillåtelse från sin manliga förmyndare i en lång rad frågor som rör hennes liv.

För att qatarisk kvinna ska få studera, arbeta, ta körkort, gifta sig och mycket annat måste hon få tillstånd från sin manliga förmyndare  – sin far, make, en äldre manlig släkting eller bror.

– Till hundra procent hindrar det manliga förmyndarskapssystemet min möjlighet att leva mitt liv fullt ut. Allt jag måste göra är knutet till en man, säger den 20-åriga ”Noora”, vars namn är fingerat till Human Rights Watch.

Ett skäl till svårigheten att få bort förmyndarskapskravet är, enligt Human Rights Watch, att qatariska kvinnor har så begränsade möjligheter att kräva reformer. Bland annat finns inga oberoende kvinnoorganisationer i landet – enligt qatarisk lag kan organisationer som ägnar sig åt ”politiska frågor” upplösas.

– Vi behöver oberoende institutioner. Lagen för civilsamhället måste ändras så att kvinnor kan bilda dessa organisationer. Hur ska dessa frågor kunna lösa sig själva, så länge det inte finns någon plats för människor att komma samman för att förändra dessa frågor, undrar 31-åriga ”Sanaa” i Human Right Watchs rapport.

Avkrävs tillstånd för att resa utomlands

Inför rapporten talade Human Rights Watch bland annat med den unga kvinnan Noof Al Maadeed som Tidningen Global tidigare har rapporterat om. I åratal utsattes hon för våld i hemmet och fick sitt liv kraftigt begränsat: ”[Jag] tilläts bara gå till skolan och tillbaka. Något annat så riskerar [jag] att bli slagen”, sade hon till Human Rights Watch.

Som ett resultat av att hon och åtminstone en annan kvinna flydde Qatar under kort tid verkade Qatar stärka kontrollen av kvinnor som vill resa utomlands. Kvinnor kan sedan 2020 inför en flygresa tvingas ringa upp sin manliga förmyndare för att bevisa att de inte är på flykt.

Enligt Human Rights Watch har både kvinnor som är under 25 år och som har haft giltiga utresetillstånd, och kvinnor som är över 25 år och som därmed inte ska behöva utresetillstånd, stoppats av tjänstemän på flygplatsen.

Ogifta kvinnor under 25 år måste enligt regelverk från inrikesministeriet ha medgivande från sin manliga förmyndare för att få resa utomlands – detta trots att det inte finns någon lagstiftning kring detta. Förmyndare kan också vända sig till domstol för att få till stånd utreseförbud för sina makar, döttrar eller systrar, och förmyndarskapet ger enorm makt till män att bestämma över kvinnors liv.

Det finns ingen lag som förbjuder våld mot kvinnor i nära relation, och inte heller våldtäkt inom äktenskapet är kriminaliserat. Det är svårare för en kvinna att få skilsmässa än en man, och en ogift kvinna som blir gravid riskerar åtal för utomäktenskapligt sex.

Svårt att få gynekologisk vård

I Human Rights Watchs rapport dras slutsatsen att kvinnor på många sätt behandlas som juridiskt minderåriga trots att personer från 18 år enligt landets familjelag ska betraktas som myndiga. Det faktum att det saknas en antidiskrimineringslag gör det också svårt för kvinnor att överklaga beslut som faktiskt inte har något stöd i lagen.

Ytterligare ett problem för kvinnor kan vara att få tillgång till nödvändig sjukvård, särskilt om vården rör sexuell och reproduktiv hälsa. Även i fall som rör gynekologiska sjukdomar som endometrios kan sjukvårdspersonal kräva äktenskapsintyg för att få vård.

I Human Rights Watchs rapport berättar ”Dana” hur hon fick ange en manlig vän som hennes man för att få ultraljud på ett sjukhus när en läkare befarade att en av hennes äggstockar hade brustit på grund av hennes svåra smärtor.

– Men de ville inte ge mig ett vaginalt ultraljud utan ett äktenskapscertifikat. De vägrade faktiskt att göra en undersökning av mig eftersom jag inte var gift, säger hon till Human Rights Watch.

* * *LÄS MER”Modernt slaveri” för migrantarbetare i Qatar    Migrantarbetare protesterade i Qatar – flera har deporteras    Livstecken från kvinnorättsaktivisten Noof Al Maadeed

The post Män kontrollerar stora delar av kvinnors liv i Qatar appeared first on Tidningen Global.

Cards of Qatar blev Årets förnyare

Cards of Qatar som görs av Blankspots två journalister Brit Stakston och Martin Schibbye ihop med fotbollsappen Forza Footballs Patrik Arnesson vann

Migrantarbetare klagar än över uteblivna löner i Qatar

Sedan Qatar blev tilldelat värdskapet för det kommande VM har landet gjort betydande arbetsreformer, men flera väsentliga problem kvarstår. Det konstaterar den Internationella arbetsorganisation (ILO)…

Olof Lundh: Fifa har inte satt tryck på Qatar inför fotbolls-VM

Internationella fotbollsförbundet Fifa har gjort alldeles för lite för att sätta press på Qatar att skapa drägligare villkor för landets migrantarbetare inför fotbolls-VM. Det menar Olof Lundh, sportjournalist och aktuell med en ny bok om Qatar-VM, i det senaste avsnittet av Dagens Arenas nyhetsfördjupande podd Magasinet.

Om några veckor är det dags för avspark i fotbolls-VM i Qatar, ett land som fått massiv kritik för behandlingen av migrantarbetare och bristen på mänskliga rättigheter. I en uppmärksammad artikel i brittiska The Guardian från 2021 hävdades det att över 6500 migrantarbetare dött i Qatar sedan landet tilldelades VM 2010. Siffran är omdiskuterad men människorättsorganisationen Amnesty konstaterar i alla fall  att oproportionerligt många dör i den här typen av arbeten”.

-Det är omöjligt att veta hur många som har dött. Men det är klart att det dött alldeles för många människor. Qatar borde ta reda på varför folk har dött och om folk kört slut på sina kroppar av att jobba i värmen, säger Olof Lundh i det senaste avsnittet av Dagens Arenas nyhetsfördjupande podd Magasinet.

Det finns hur som helst fog för att rikta massiv kritik mot landets behandling av gästarbetare, menar Olof Lundh som själv träffat flera migrantarbetare under sina besök i landet.  

-Det räcker att man sitter med en taxichaffis som berättar att han kör 14 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan och inte träffat sin familj på ett år eller höra den 45-årige gästarbetaren som berättar att han är helt slut men säger att han gör det för att hans barn inte ska behöva åka dit och jobba. 

Amnesty har bland annat krävt att internationella fotbollsförbundet Fifa ska använda intäkterna från VM till att gottgöra migrantarbetarna. Men hittills har Fifa gjort lite för att sätta press på Qatar att skapa drägligare villkor för migrantarbetarna. 

-Hade Fifa velat ändra det här hade man kunnat sätta Qatar under tryck.Men det har man inte gjort. Det är bara att hoppas att sponsorer och liknande agerar och får Fifa på andra tankar, säger Olof Lundh. 

Frågan om det moraliska att lägga VM i ett land med en sådan brist på mänskliga rättigheter har blivit en stor fråga i Sverige de senaste åren. Men medveten i Sverige kring de här frågorna är ganska ny, enligt Olof Lundh. Tre av Sveriges största fotbollsstjärnor: Zlatan Ibrahimovic, Kosovare Asllani och Caroline Seger spelade till exempel för Qatarägda Paris Saint- Germain fram till 2016. Men då var det ingen stor fråga i Sverige, enligt Olof Lundh.

-Jag tror inte att någon av dem någonsin fick en fråga kring problematiken i att en del av deras löner kanske kom direkt eller indirekt från ett land som lever på den här moderna slavhandeln, som inte har pressfrihet och där homosexualitet är förbjudet. I dag är vi vakna på det på ett annat sätt

Det har förts en diskussion om journalister över huvud taget ska åka till Qatar och rapportera från VM. I sin bok för OLof Lundh ett långt resonemang om varför han tycker att det är viktigt att åka till Qatar-VM.

-För mig är det en självklarhet att åka till VM. Det är viktigt att skildra det som sker och ställa frågor. Jag kan inte förstå de som ifrågasätter att journalister ska åka till Qatar, säger han. 

Många fotbollsfans brottas också med frågan om man genom att titta på VM ger legitimitet åt Qatars regim och om man därför ska låta bli att titta. Olof Lundh påminner om att det är en större fråga än så. 

 -Även om vi bojkottar Qatar-VM så försvinner inte alla andra kopplingar som att Sverige öppnar ambassader och handlar med de här länderna. Vi måste bredda frågan och fråga oss hur vi i Sverige förhåller oss till de här diktaturerna. Sen är det naturligtvis upp till var och en om man vill titta. 

Olof Lundh är sportjournalist på TV4, C More och Fotbollskanalen och aktuell med boken Templet i öknen – Så köpte Qatar världens största sport. Ni kan lyssna på hela podden här eller på andra ställen där poddar finns. 

Inlägget Olof Lundh: Fifa har inte satt tryck på Qatar inför fotbolls-VM dök först upp på Dagens Arena.

Fullt ljus på kränkningarna i Qatar

Svensk fackföreningsrörelse har drivit på för att förbättra villkoren för dem som byggt sportarenorna i Qatar. Men trycket på landet måste fortsätta, även efter fotbolls-VM.

Den 20 november inleds fotbolls-VM och en “sportwashing” av gigantiska mått. Turneringen spelas i Qatar, en patriarkal diktatur som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna.

Beslutet att låta Qatar arrangera fotbolls-VM fattades av Internationella Fotbollsförbundet, Fifa, 2010 och möttes redan då av starka protester. Vid samma tillfälle beslöts att Ryssland skulle få organisera VM 2018. Den person som mer än någon annan drev igenom besluten var Fifas dåvarande ordförande Sepp Blatter, som stängdes av efter korruptionsanklagelser 2015.

Avtalet innebar en skärpt kontroll av arbetsmiljön och ett löfte om att löner skulle betalas ut i tid

Oljestaten Qatar vid Persiska viken har 2,8 miljoner invånare, men nio av tio av dem som bor i landet är migrantarbetare från Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Kenya och Uganda. Medborgarnas överflöd är skapat genom exploatering av de utländska arbetarna. Migrantarbetarna har till exempel inte rätt att protestera och är förbjudna att bilda fackföreningar.

Efter beslutet om att Qatar skulle få arrangera fotbolls-VM ökade inflödet av migrantarbetare. Snart kom rapport om förfärliga villkor för dem som byggde de nya sportarenorna. De nepalesiska och filippinska ambassaderna offentliggjorde uppgifter om landsmän som förolyckats i arbetet. Efter bara några år försvann dock dessa rapporter på ett mystiskt vis. Men då hade det globala facket ”Building and Wood Worker’s International” (BWI) vaknat till liv. Redan 2013 genomförde BWI sin första resa till landet och träffade migrantarbetare i smyg. Det blev startpunkten för ett intensivt globalt fackligt arbete, som pågått sedan dess. Fackliga företrädare från omvärlden har gjort många resor till landet. Mängder med aktiviteter har arrangerats tillsammans med migrantarbetare och åtskilliga arbetsplatser har inspekterats. Tre svenska fackförbund har varit särskilt involverade; Byggnads, Målarna och Elektrikerna.

2016 slöts ett avtal mellan BWI och en statlig kommitté i landet. Avtalet innebar en skärpt kontroll av arbetsmiljön och ett löfte om att löner skulle betalas ut i tid och att standarden på förläggningarna skulle förbättras. Men avtalet omfattade bara de migrantarbetare som bygger sportarenor, inte de som bygger hotell och tunnelbanor och inte migrantarbetare inom andra sektorer.

Nu tvingas många migrantarbetare att lämna sina bostäder i Qatars huvudstad Doha. Där ska i stället besökare under fotbolls-VM bo. En del flyttas till boenden i den geografiska periferin, andra får sova på undanskymda gator för att inte väcka uppseende när landet invaderas av journalister.

Samtidigt meddelas att Qatar lagt ner sitt damlandslag. När Qatar ansökte om att få arrangera VM var ett argument att man skulle utveckla damfotbollen. Det visade sig vara en bluff. Damlandslaget är upplöst och det finns inte heller någon nationell liga för damfotboll. Varken Fifa eller Qatars fotbollsförbund är beredda att svara på vad som hänt.

Det är en skandal att Fifa tillät Qatar att organisera fotbolls-VM. Idrott och politik kan inte skiljas åt. Samtidigt är det en framgång att den globala fackliga rörelsen kunnat pressa landet till åtminstone vissa positiva förändringar. Den 18 december är fotbolls-VM över. Då slocknar strålkastarna på fotbollsarenorna, men det är avgörande att den globala fackföreningsrörelsens strålkastare fortsätter lysa.

 

Inlägget Fullt ljus på kränkningarna i Qatar dök först upp på Dagens Arena.