Fotbollsdomaren Stephanie Frappart skrev återigen historia när hon på torsdagen steg ut på plan i den sista gruppspelsmatchen mellan Tyskland och Costa Rica i fotbolls-VM i Qatar. Hon blev då den första kvinnan att vara huvuddomare i en VM-match för herrar. Stephanie Frappart dömde alltså som första kvinna en match i herrfotbolls-VM på torsdagen. Tillsammans […]
Inlägget Stephanie Frappart första domarkvinnan i herrfotbolls-VM dök först upp på Fempers Nyheter.
UNESCO’s Memory of the World (MoW) Programme celebrated its 30th anniversary from 27 October – 5 November 2022. This programme seeks to ensure that the documentary heritage of the world is preserved, protected, and accessible – for people now and in the future. This ambition is expressed in the UNESCO 2015 Recommendation on the Preservation of, and Access to, Documentary Heritage including in Digital Form (2015 Recommendation) [PDF], which defines documentary heritage as objects which contain analogue or digital information, such as books, manuscripts, archives and audio-visual content.
Documentary heritage can have a real impact on informing our decisions, enhancing social cohesion, and nurturing respect for cultural diversity and multilingualism. It is critical that this material is preserved and made accessible for future generations, but equally important that its value for society is realised today. That is why the theme for the MoW 30th Anniversary celebration is “enlisting documentary heritage to promote inclusive, just and peaceful societies”.
To help celebrate, IFLA is dedicating our November newsletter to Documentary Heritage in order to explore this theme in more depth. Our IFLA Sections have provided input, in the form of statements on the topic and examples of this theme in action
Läs hela dokumentet HÄR
Since 1999, the Roma people have been protected in Sweden by the European Charter for Regional or Minority Languages, and from 2000 Sweden has national legislation giving the Roma people and the language Romani chib equal rights to, for instance, library services. The Swedish library act has appointed the group as a prioritized user group. In dialogue with the Roma population, a groundbreaking development has been initiated at Libraries of Malmö to establish a Roma Library. This long-awaited aspiration of the community is taking place right now in Malmö. Elisabet Rundqvist of the National Library of Sweden and Sebastian Tarazona, Libraries of Malmö, and members of the IFLA Library Services to Multicultural Populations (MCULTP) Section discuss the importance of connecting these two libraries.
In 2021 a municipal political decision was taken to initiate a Roma Library within the City Library of Malmö. The first actions by the Libraries of Malmö were to start an open dialogue process with the Roma Communities in the area, and to hire a full-time coordinator for the Roma Library as a permanent position.
In 2022 Bagir Kwiek, former Roma reading ambassador for Swedish Arts Council and former executive officer at the National Library of Sweden (KB), was hired as the coordinator for the Roma Library in Malmö. An open call was made to form a working group from the Roma communities, to contribute with perspectives and ideas for how to create the Roma Library.
Read more about the next steps towards the creation of a permanent national Roma Resource Library here.
Contact: Info.stadsbiblioteket@malmo.se
On 27 October 2022, UNESCO, together with Cultural Heritage Institutions around the world, gathered at UNESCO headquarters in Paris online virtually to celebrate the World Day for Audiovisual Heritage in tandem with the 30th Anniversary of the Memory of the World Programme. The theme for the 2022 World Day was “Your Window to the World,” which was conjoined with UNESCO’s 30th Anniversary Memory of the World theme of “Enlisting the documentary heritage to promote inclusive, just and peaceful societies.”
In this article, Anna Bohn, Gregory Lukow, and Chair, Monique Threatt, of IFLA’s Audiovisual and Multimedia Section discuss the importance of restoration, digitisation and long-term preservation of audiovisual heritage here Learn more about The World Day for Audiovisual Heritage and how preserving audiovisual material is critical for safeguarding the memory of the world here.
CCAAA’s 2022 World Day for Audiovisual Heritage Promotional Video from fiafnet on Vimeo.
UNESCO’s Memory of the World Programme’s 30th anniversary is an excellent time to state that the members of IFLA’s Art Libraries Section stand in solidarity with the ideals and values of this initiative. The preservation and access to documentary heritage in digital formats breathes new life into expressions of language, culture, thought, and events in our shared world. Responsibly stewarding documentary heritage in the digital realm brings with it the promise of broad access from remote locations, and alternative preservation to original items and objects that may–with time and events–become damaged, lost, or stolen.
Discover examples of how digitised documentary heritage collections can bring people together beyond geographic boarders here.
Find out more about how documentary heritage can help promote inclusive, just and peaceful societies. Read the 30th Anniversary of the Memory of the World Programme commemorative statement.
Läs hela dokumentet HÄR
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
Internationell solidaritet med kampen i Iran äger rum hela tiden, överallt; här från 25 november i Stockholm (Foto: Natalia Medina).
av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv
Trots allt blodigare repression fortsätter proteströrelsen i Iran att gå framåt. Helgen den 25-27 november var ett nytt steg, med landsomfattande protester med tider och platser utlysta i förväg. Samtidigt gick arbetare ut i en ny våg av strejker som, om den upprätthålls och växer, kan vara avgörande för revolutionens fortsättning.
I Zahedan samlades den 25 november återigen tusentals i ett stort demonstrationståg efter fredagsbönen, lett av kvinnor under talkörer som ”ned med diktaturen” och ”ned med Khamenei”.
Lördag den 26 november började lastbilschaufförerna en landsomfattande strejk, som hade utlysts till tio dagar. Samma dag lade även arbetare i stål- och bilindustrin ned arbetet runt om i landet, bland annat på det stora Esfahan Steel Company.
Sen tidigare har strejker brutit ut i flera industrier, bland annat bland sockerrörsarbetarna, olje- och gasarbetarna, sjuksköterskor med flera. Lärarna har strejkat i flera omgångar, och en mängd lokala generalstrejker med karaktären av nedstängningar, där ägarna av småbutiker och -företag stänger ned, har hållits sen protesterna startade i september.
Strejkerna är uttalat en del av kamprörelsen mot den ”islamska republiken”. Men strejker bryter också ut på ”egna premisser” – som stålverksarbetarna vid Bafaq Steel Complex i Kerman-provinsen, som lade ned arbetet efter att två arbetare hade dödats i en explosion. De kräver att säkerhetsprotokollet måste följas på arbetsplatsen, men i den revolutionära situationen som har utvecklats blir varje strejk politisk.
Lastbilsstrejken har potential att lamslå hela ekonomin. Regimen har snabbt försökt blidka chaufförerna med löften om högre ersättning för bränslekostnader. Men som en chaufför sa: om ni satt på de pengarna hela tiden, varför erbjuds de först nu?
En hackad ljudinspelning från ett möte mellan statskontrollerad media och en av ”revolutionsgardets” generaler bekräftar att de styrande är djupt oroade över att inte lyckas kväsa upproret – generalen, Qasem Qoreyshi, noterar bland annat att polisen är utmattad, ”mycket missnöjd” och att regimen förlorar ”mediakriget”. Inspelningen bekräftar också att fotbolls-VM i Qatar är ett stort prestigefyllt slagfält i detta mediakrig.
Våldet har de senaste veckorna trappats upp. Den paramilitära milisen basij har beordrats att ”obarmhärtigt konfrontera” protesterna. I ett vidrigt exempel på statlig skuldbeläggning medgav brigadgeneral Amir Ali Hajizadeh att ”kanske fler än 300” har dött ”sen den här kvinnans död”, samtidigt som ayatollah Khamenei hyllade basijs blodiga tillslag mot ”fienden (…) på stridsfältet”, som bland andra DN har rapporterat.
I den revolutionära situationen som har utvecklats blir varje strejk politisk.
Särskilt Kurdistanprovinsen, där motståndet har varit som starkast och där de protesterande under de senaste veckorna hade lyckats ta kontroll över flera mindre städer, har sen förra veckan utsatts för ett intensifierat våld.
Militär har satts in och 44 civila uppges ha dödats bara under den senaste helgen i Sanandaj, Bukan, Mahabad och andra kurdiska städer. Iran har också återigen attackerat påstådda ”terrorister” i irakiska Kurdistan.
Uppskattningarna av hur många som har dödats totalt varierar något. Enligt USA-baserade Human Rights News Agency (HRNA) hade 448 personer, varav 63 barn, dödats av regimens repression mellan den 16 september och 25 november. HRNA uppger också att över 18 000 har gripits. FN rapporterar något lägre siffror, bland annat omkring 14 000 gripna.
Hundratals ögonläkare har de senaste dagarna larmat om att över 500 människor förlorat synen helt eller delvis efter att ha skjutits i ögonen av blyhagel av regimens styrkor.
Som general Qoreyshi bistert konstaterade på sin interna propaganda-briefing är missnöjet bland befolkningen massivt och protesterna påverkar varje hörn av landet – demonstrationer har ägt rum i över 150 städer och strejker på 142 universitet.
Han gör rätt i att darra. De nya arbetarstrejkerna skulle kunna frigöra styrkan som kan göra verklighet av drömmen om en ny iransk revolution.
Tas traditionen av demokratiska arbetarråd upp i stor skala och de organiserade arbetarna tar ledningen över rörelsen sätts oundvikligen en dagordning som pekar mot ett socialistiskt alternativ: med gemensam, demokratisk arbetarkontroll över produktion och distribution, och alla samhällets funktioner – det verkliga alternativet till såväl mullornas diktatur som Västimperialismens förslavning av regionen.
Inlägget Proteströrelsen i Iran går fortsatt framåt dök först upp på .
De omfattande massprotesterna i Kina skakar KKP-diktaturen, och oavsett utkomst kommer inte massornas missnöje att försvinna. Foto: Creative Commons
De senaste dagarnas demonstrationer utgör den allvarligaste utmaningen på 30 år för det så kallade kommunistpartiets (KKP) diktatur och dess nyligen krönte ”kejsare” Xi Jinping.
Li Yong och Vincent Kolo
chinaworker.info
I skrivande stund (tisdagen den 28 november) har regimen mobiliserat sin polis i ett försök att slå ner den senaste protestvågen. Protesterna fortsätter dock vid universiteten.
En våg av massprotester har svept över Kina. Efter tre år av obeskrivligt brutala kontroller och nedstängningar som en följd av regimens nollvisionpolitik mot covid har människor fått nog.
Den dödliga brand i Xinjiang som denna politik orsakade blev den utlösande faktorn, men denna protestvåg är mycket mer än bara en rörelse mot ”nollvisionens” nedstängningar och kontroller, hur viktig den frågan än är.
Krav på demokratiska rättigheter och ett slut på diktaturen har kombinerats med upprördhet över diktaturens vansinnigt ovetenskapliga envishet att till varje pris försöka utrota ett virus som inte går att utrota.
Den senaste veckan har det dagliga antalet nya covidfall nått över 40 000 – en ny rekordsiffra. Även om siffran är lägre än vad som var fallet i många västländer under pandemins höjdpunkt är regeringens svar, som alltid, fler nedstängningar, eftersom den har målat in sig i ett hörn och insisterat på att ”nollvisionen” kommer att lyckas.
Detta beror delvis på att konsekvenserna av en övergång till den ”samexistens med covid” som de flesta andra regeringar har beslutat om skulle få dramatiska följder i Kina med hundratusentals döda på grund av landets starkt underfinansierade sjuk- och hälsovårdssektor. En nyligen genomförd undersökning av Bloomberg Intelligence visade att Kina endast har fyra intensivvårdsplatser per 100 000 invånare, vilket är mycket lägre än i västländerna.
Diktaturen har blint följt en förlorande strategi, som förstärkts av Xi Jinpings personliga roll: Han har a) använt ”nollvisionen” som ett vapen i det styrande ”kommunistpartiets” (KKP) interna makt- kamp och tvingat de regionala regeringarna att visa ”lojalitet”, b) han har använt politiken för att massivt förstärka diktaturens övervaknings- och kontrollkapacitet.
Denna strategi har tonat ner vaccinering och istället fokuserat på intensiva masstester, kontaktspårning, karantän och brutalt påtvingade isoleringar. En miljon kineser – däribland familjen till en av skribenterna av denna artikel – befinner sig just nu i ett karantäncentrum (fancang), som allmänt beskrivs som ”värre än fängelser”. Ett femtiotal städer med omkring en fjärdedel av Kinas befolkning är för närvarande drabbade av någon någon form av nedstängning – det är rekordmånga.
Nedstängningarna och den påtvingade isoleringen har gett upphov till en psykisk kris av ofattbara proportioner.
Varningar om en social explosion har funnits där för dem som har brytt sig om att se. Den massiva kampen i oktober med tusentals arbetare på världens största iPhone-fabrik (Foxconn) i Zhengzhou fick ett enorm genomslag i medvetenheten.
Många av de universitet där spontana protester mot nedstängningarna och mot regeringen har brutit ut har upplevt flera omgångar av nedstängningar, där studenterna har varit instängda i veckor i sina sovsalar och klagat över brist på allt, inklusive hygienprodukter. När fotbolls-VM i Qatar inleddes var effekten i Kina chockerande. Åsynen av stora folkmassor utan ansiktsmasker eller synliga covid-restriktioner fick vissa att fråga ”är Kina på samma planet?”.
Den 26-27 november exploderade slutligen allmänhetens samlade ilska mot ”nollvisions-politiken”, då människor samlades över hela landet för att kräva att nedstängningarna och inlåsningarna skulle hävas. Den 27 november hade studenter från minst 85 universitet runt om i landet anordnat protester med ett dussintals till och ibland hundratals deltagare.
Den utlösande faktorn var dödsbranden den 24 november i ett hyreshus i ett uiguriskt distrikt i Urumqi, huvudstaden i Xinjiangprovinsen. Urumqi är en stad som till 80 procent består av hankineser. Detta har stor betydelse när vi ser den spontana enighet som han- och uigurer visar, trots åratal av vidrig rasistisk KKP-propaganda mot uigurer som ”terrorister”.
Branden i sig var inte stor, men brandbilarna kunde inte komma fram i tid för att släcka branden på grund av de stängsel som uppförts för att upprätthålla avspärrningen. Man misstänker att offren inte kunde fly eftersom deras dörrar och flyktvägar var låsta. Videoklipp av människor som ropar att deras dörrar måste öppnas spreds i stor utsträckning på nätet innan de raderades av censuren.
Tio personer, alla uigurer, dödades i branden, även om vissa rapporter på nätet hävdar att dödssiffran är högre. KKP-tjänstemännen undvek senare sitt ansvar genom att säga att utrymningsvägarna var tydliga och skyllde på invånarna för att de inte kände till dem. Detta bara ökade ilskan, och samma kväll bröt ett stort antal invånare i Urumqi, både hankineser och uigurer, igenom pandemibarriärerna och tågade till motsvarande kommunhuset för att protestera.
Natten till den 26 november bröt människor i Shanghai sig igenom pandemikorridoren och marscherade nedför Wulumuqi Road, som är döpt efter Urumqi, för att hedra offren för branden och ge utlopp för sin ilska. Folkmassan deltog i skanderandet ”Ned med kommunistpartiet!” och ”Ned med Xi!”. De blockerade också fysiskt polisbilar och kämpade för att befria demonstranter som hade gripits av polisen. Utöver i Shanghai bröt stora protester ut i Peking, Nanjing, Guangzhou, Chengdu, Wuhan och andra städer.
Vid Tsinghuauniversitetet i Peking den 27 november höll hundratals studenter upp tomma pappersark i protest och skanderade ”Demokrati, rättsstatsprincipen, yttrandefrihet” och ”Länge leve proletariatet” – samt sjöng Internationalen.
I motsats till tidigare protester visar den nuvarande protestvågen en förändring mot ett mer uttalat motstånd mot diktaturen, med sällsynta direkta slagord mot KKP och Xi Jinping som ofta används. Återigen är detta första gången sedan 1989.
Inte sedan 1989 har Kina upplevt en rörelse på en sån här nationell skala. De nuvarande protesterna är ännu inte på den nivån, men Kinas ekonomiska och sociala kris är på många sätt allvarligare än den gången.
De nuvarande protesterna kommer från många samhällsskikt: migrantarbetare som i Zhengzhou och Guangzhou, studenter, etniska minoriteter som uigurer och många unga kvinnor i demonstrationernas frontlinjer, och den har redan eskalerat från en rörelse mot nedstängningarna till politiska krav på demokrati, mot förtryck, för ett slut på diktaturen och att Xi Jinping ska avsättas.
I Urumqi ändrade det lokala styret omedelbart sin ståndpunkt efter branden och meddelade att covidutbrottet i staden hade ”slagits tillbaka” och att kontrollerna därför kunde lättas, men folk fortsatte att gå ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje. Många andra lokala styren har intagit en liknande hållning och i all hast genomfört vissa kosmetiska förändringar.
Detta är KKP:s klassiska strategi för att avvärja protester: en blandning av ”morot”, alltså eftergifter, och ”piska”, det vill säga arresteringar. KKP-diktaturen är ökänd för att ge ”falska” löften och eftergifter. Den har avvecklat miljöprotester genom att meddela att förorenande industrier kommer att stängas, för att sedan tillåta dem att fortsätta när den omedelbara oron har avvärjts.
Ett viktigt inslag i dagens protester i Kina är de många offentliga uttrycken om att ”Vi borde ha stött Hongkong”. Detta visar att medvetandet börjar komma ikapp situationens behov. Genom att dra lärdomar från Hongkongrörelsens nederlag kan kampen i Kina drivas vidare. Hongkongrörelsen var isolerad till en enda stad och kunde därför inte hoppas på att besegra diktaturen.
Den borgerligt liberala ideologins dominans inom kampen i Hongkong, de pandemokratiska oppositionspartiernas bankrutta kompromisstrategi, tillsammans med den ännu mer extrema inåtvända mentaliteten hos lokalisterna i Hongkong, blev ett självförvållat hinder.
Vi får inte underskatta hur långt KKP-regimen är beredd att gå i sin grymhet för att upprätthålla sitt blodiga förtryck. Diktaturen kommer inte lättvindigt att ge efter för massornas krav eller ens partiella krav på en förändring av pandemipolitiken, av rädsla för att det ska stärka deras moral och orsaka en kedjereaktion som resulterar i mer masskamp.
Ännu mindre kommer KKP att gå med på ens begränsade demokratiska reformer som, mot bakgrund av landets enorma storlek samt djupa sociala och ekonomiska problem, skulle spränga diktaturen i bitar.
Den viktigaste sociala kraften i Kina som överallt är arbetarklassen, som redan nu är en betydande faktor i protesterna, men som inte har några organisationer av något slag, inte ens fackföreningar för att kämpa för sina arbetsvillkor. Arbetarklassen är genom att organisera sig först på produktionsplatsen och sedan i samhället i stort den naturliga och i själva verket enda drivkraften för en framgångsrik rörelse mot förtryck, diktatur och kapitalism.
Stora klasstrider, oftast med en strejkvåg i spetsen och avgörande ingripanden från arbetarrörelsen, har alltid varit de viktigaste ingredienserna i en framgångsrik kamp för att besegra en diktatorisk regim och vinna demokratiska rättigheter.
Hongkongrörelsens nederlag 2019, trots folkets heroiska insatser, visar att det inte finns någon möjlighet till ”reform”, inget möte på halva vägen, med en diktatur som till sin natur måste behålla full kontroll.
För att ställa sig i spetsen för den nuvarande protestvågen måste arbetarna resa strejkvapnet och vädja till studenterna att följa efter.
En generalstrejk skulle vara det mest kraftfulla vapnet mot Xis diktatur, om den kopplas till bygget av strejkkommittéer, nya oberoende fackföreningar och ett nytt massarbetarparti för demokratisk socialism.
Vi uppmanar till:
Aktiv solidaritet med massrevolten i Kina – bygg proteströrelsen.Inga fler nedstängningar – sätt stopp för ”nollvisionens” vansinne.Massiva satsningar att bygga ut och rusta upp sjuk- och hälsosektorn, intensifiera vaccinationsprogrammet och omedelbart upphäva förbudet mot utländska mRNA-vacciner.Förstatliga läkemedelsföretagen och de enormt vinstrika vaccinbolagen utan kompensation, och fördela deras resurser till den offentliga sjukvården.För anständiga jobb och löner, höjda minimilöner – förstatliga alla företag som inte betalar sina anställda.Bygg upp ett starkt välfärdssystem, med anständiga pensioner samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar för alla.Omedelbara och fullständiga demokratiska rättigheter: yttrandefrihet, ingen censur, mötesfrihet, strejkrätt, organisationsrätt.Bygg upp oberoende och demokratiska arbetar- och studentfackföreningar.Frige de politiska fångarna.Avskaffa lagen om nationell säkerhet. Stäng fånglägren. Demokratiska rättigheter för Hongkong och Xinjiang.Ned med diktaturen, ned med det statliga förtrycket.För en revolutionär folkförsamling som väljs i allmänna val, med mandat att införa en genuint socialistisk politik för att konfiskera miljardärernas och de ”röda” kapitalisternas rikedomar.Inget kallt krig, utan istället global klasskamp mot kapitalisterna i öst och väst. För internationell socialism. ■
Inlägget Kinas massrevolt – vad händer nu? dök först upp på .
Sedan talibanerna tog över makten i augusti förra året har de steg för steg gjort Afghanistan till ett fängelse för kvinnor. Hur tänker den svenska regeringen agera på förtrycket?
Att tiga om talibanernas löftesbrott sviker de kvinnor som i ett tilltagande mörker kämpar för att återfå rätten till skola, arbete och ett liv i frihet.
Kvinnoministeriet har förvandlats till Ministeriet för förebyggande av laster och främjande av dygder. Inga kvinnor jobbar kvar. Bilder och slagord som tidigare prydde väggarna har ersatts av affischer som visar hur kvinnor ska klä sig.
På radiostationen Kvinnornas röst är det enbart män i studion. Kvinnor får inte leda radiosändningar “eftersom det kan väcka lust hos de män som ringer in”.
I den brittiska dokumentären Talibanernas dolda krig mot kvinnorna från 2022 lyckas journalisten Ramita Navai med dold kamera avslöja talibanernas dubbelspel: För att inte förlora bistånd hävdar de att de värnar kvinnors rättigheter.
Men verkligheten är en annan. Alltfler kvinnorättsaktivister grips och försvinner spårlöst. Demonstrationer förbjuds, att röra sig ute blir alltmer riskfyllt. Det politiska livet är stängt, liksom flertalets möjligheter till arbete. Kvinnor som protesterar fängslas utan rättegång.
Åter piskas kvinnor offentligt för otrohet eller försök att rymma hemifrån
Den 25 november, i går, inföll Orange Day, FN:s dag för att stoppa våld mot kvinnor.
Men, trots det stöd ett antal organisationer, inte minst Sida, ger känner Afghanistans kvinnor sig bortglömda av omvärlden.
I filmen Afghanistans kvinnor från 2019 får vi de senaste decenniernas våldsindränkta historia. Från 1960-talet med sin, jämfört med i dag, stora frihet ( i alla fall i Kabul) till läget 2019.
Då levde hoppet om politiska överenskommelser, kvinnor hade ministerposter och satt i parlamentet.
Sedan talibanerna tog över makten i augusti förra året har de steg för steg gjort landet till ett fängelse för kvinnor. Åter piskas kvinnor offentligt för otrohet eller försök att rymma hemifrån. Åter är burkan med sitt galler för ögonen plagget för dem som vågar sig ut. Afghanistan är nu det enda landet i världen där flickor förbjuds att gå i skolan från högstadiet. Nöjesfält och parker är förbjudet område för kvinnor. För att ta några exempel.
Ändå, mitt i mörkret, lever motståndet.
Ett underjordiskt nätverk med kvinnor som själva är hotade hjälper familjer som behöver gömma sig och fly.
En grupp kvinnor har de senaste månaderna deltagit i 52 demonstrationer för att flickskolorna ska få öppna igen. På kvinnodagen den 8 mars har de ett protestmöte, trots riskerna och hoten.
Arifa, en av aktivisterna, läser en dikt av den i Sverige bosatta poeten Sharif Saiidi.
Kvinnor det är mörkt, så skrik
Vad kan bli bättre om ni är tysta?
Det enda ni har kvar är era röster
Om ni är tysta händer ingenting
Använd tråden i era röster
Och väv upprorets fana
Men hoppets låga flämtar allt svagare. Maryam, en av de många kvinnor som fängslades utan rättegång, har gett upp.
»Det finns inget hopp, ingen ljusning. Jag kan inte se några möjligheter här.»
Hur tänker då den svenska regeringen agera på förtrycket? Det kommer att klarna om några veckor, då Sida får sina instruktioner inför nästa år.
På Sidas hemsida den 5 augusti 2021 slog myndigheten fast att om talibanerna »skulle begränsa demokratiska principer och införa restriktioner för kvinnor är Sida beredda att ompröva eller och dra in biståndet till landet«.
Verkligheten i slutet av 2022 visar att inte på någon punkt som gäller flickors och kvinnors rättigheter uppfylls målen i regeringens strategi för bistånd till Afghanistan.
Protesterna under fotbolls-VM i Qatar demonstrerar tydligt den ovilja många människor känner inför auktoritära kulturer som förbjuder kvinnors frihet och allas rätt att älska den de vill.
Att göra ett fattigt land ännu fattigare är ingen lösning.
Men inget hjälper om rättigheter sopas under mattan. Kravlöshet bidrar snarare till att släcka kvinnors hopp.
Inlägget Släck inte hoppet för Afghanistans kvinnor dök först upp på Dagens Arena.
En ny covidtopp har noterats i Kina i veckan – och miljoner människor beordras att hålla sig hemma, trots växande protester och löften om lättnader.Tre faktorer kan ligga bakom att landet hårdnackat håller kvar vid sin linje, enligt Kinaanalytikern Oscar Almén. Som en annan planet. Så beskriver kineser fotbolls-VM som pågår i Qatar och som […]
The post Tre skäl till att Kina håller fast vid nollpolicy appeared first on Syre.
Fotbolls VM. Qatar. Mutor. Korruption. Fifa. Första VM jag inte bryr mig om. Finns annat att gotta sig åt… som den makalösa upphämtningen efter 4-0…
De landslag som skulle bära regnbågsbindel på matcherna under fotbolls-VM i Qatar väljer nu att skippa bindeln eftersom de i så fall riskerar att straffas med gula kort. “Helt horribelt”, enligt Svenska Fotbollförbundets domarbas Stefan Johannesson. Samtidigt menar han att det finns stöd i regelverket för ett sådant agerande.
Englands Harry Kane är en av de lagkaptener som sagt att han ville bära lagkaptensbindeln med regnbågsfärger och budskapet “OneLOve” för att stödja hbtqi-rättigheter. Men med bara timmar kvar till avspark i Englands första match i VM har laget tillsammans med sex andra länder gått ut med ett gemensamt uttalande om att man inte kommer att använda regnbågsbindel. Beskedet kom efter att Fifa hotat med att de lagkaptener som använde bandet skulle drabbas av gula kort.
Stefan Johannesson, före detta fotbollsdomare och numera ansvarig för elitdomare på Svenska fotbollsförbundet, säger till Dagens Arena att det finns stöd i regelverket för Fifa att agera på det här sättet.
– Man kan hävda att det handlar om felaktig utrustning, på samma sätt som att man måste ta av sig ett örhänge. Det är så klart helt horribelt men det är den regeln de kommer att åberopa.
Hur hade du själv agerat som domare i en sådan situation?
– Jag hade nog följt vad de sagt. Du har jobbat ett helt liv för att få vara på VM och döma och då vill du såklart göra det. Sen hade jag mått sjukt dåligt över det. Men man ska komma ihåg att det är inte domarens fel utan det är de som bestämmer som borde se till att det inte finns såna här regler, säger Stefan Johannesson.
Artikeln uppdateras
Inlägget “Horribelt” att lagkaptener med regnbågsband får gula kort dök först upp på Dagens Arena.
Inför herrarnas fotbolls-VM som startar i dag uppmanar organisationen Swedwatch sponsorer att inkludera mänskliga rättigheter i kommande avtal med stora sportevenemang. Årets värdland Qatar har fått massiv kritik för hur migrantarbetare har behandlats under uppbyggnaden av arenorna. I dag inleds herrarnas fotbolls-VM i Qatar, med avspark klockan 17 svensk tid mellan värdlandet och Ecuador. Ända […]
The post Sportsponsorer uppmanas agera för mänskliga rättigheter appeared first on Syre.
I dag inleds VM i fotboll för herrar i Qatar, ett land där det råder brist på rättigheter – för kvinnor, hbtq-personer, arbetare och många fler. Qatar har efter internationell kritik medan VM har närmat sig genomfört vissa reformer för att stärka arbetares rättigheter. Men mycket återstår att göra och i många fall har reformerna inte implementerats fullt ut eller har inte lett till förbättringar i praktiken.
SPORT | Nepal, Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan och Indien är några av de länder från vilka många av de migrantarbetare som har byggt upp infrastrukturen inför fotbolls-VM i Qatar har rest. Qatar har omkring två miljoner migrantarbetare varav cirka en miljon jobbar i byggindustrin. Omkring 100 000 jobbar som hushållsarbetare i privata hem, och deras arbetsvillkor är om möjligt än värre än inom byggindustrin:
– De har de värsta villkoren och vi har hört mindre om deras situation, säger Maja Åberg från Amnesty International under ett seminarium om Qatar, fotbolls-VM och mänskliga rättigheter som arrangerades under mänskliga rättighetsdagarna i Örebro den 17–18 november av Amnesty Sverige.
Amnesty International lyfte för två år sedan läget för hushållsarbetarna i Qatar i rapporten Why do you want to rest? Ongoing abuse of domestic workers in Qatar där det framkom att många hushållsarbetare tvingas jobba långa pass alla dagar i veckan, utan övertidsersättning, och att de inte inte sällan utsätts för fysiska eller verbala kränkningar. 2017 infördes Domestic Workers Law som bland annat reglerar den dagliga arbetstiden, men rapporten pekade på att mycket återstod att göra för att verkligen implementera lagen.
Även andra reformer har genomförts i Qatar som ett resultat av internationell kritik, bland annat har kafalasystemet där en arbetsgivare ”sponsrar” en migrantarbetare delvis förändrats. Systemet ger en arbetsgivare många rättigheter på bekostnad av migrantarbetarens. Kafalasystemet har låst fast migrantarbetare till en arbetsgivare även om den bryter mot det överenskomna kontraktet vad gäller lön, typ av arbete och längd på arbetspass till exempel. Vissa förändringar har gjorts – på pappret – men implementeras inte:
– Qatar har i alla fall reformerat systemet i teorin, säger Maja Åberg och förklarar att kafalasystemet används i flera länder i regionen.
– Det är problematiskt att reformerna inte omfattar alla grupper av arbetare i landet, och i praktiken är det fortfarande många saker som migrantarbetare inte tillåts göra, säger hon.
I februari 2021 larmade den brittiska tidningen The Guardian att fler än 6 500 migrantarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka hade dött i Qatar sedan landet tilldelades värdskapet för herr-VM 2010. Detta enligt en sammanställning av uppgifter från olika regeringskällor. Ibland har antalet dödssiffror uppskattats till ännu högre, ibland har siffrorna hävdats vara betydligt lägre, bland annat menade tidskriften Filter i en granskning i somras att dödsfallen kraftigt har överdrivits, och att få fall faktiskt är kopplade till exempelvis arenabyggen. Men ofta anges dödsorsaken för en migrantarbetare som ”naturliga orsaker” vilket exempelvis kan dölja att arbetaren har jobbat i extremvärme.
Oavsett hur hög siffran av dödade migrantarbetare är har många drabbats, inte bara den enskilda migrantarbetaren som förolyckas utan också deras familjer och i olika grad även deras lokalsamhällen. För att lyfta dessa öden publicerade reportagesajten Blankspot Cards of Qatar i somras. Korten är utformade efter de klassiska fotbollskorten från Panini som fotbollsfans i årtionden har samlat på inför mästerskap. På varje kort finns ett porträtt av en migrantarbetare som har dött i Qatar, uppgifter om ålder och hemland. På baksidan finns mer information.
– Det har varit stort fokus på siffror och man har debatterat huruvida tre eller 6 500 personer har dött och alla dessa siffror har kastats runt. Jag ville ta reda på mer om människorna och berätta deras historier, säger journalisten och ansvariga utgivaren för Blankspot, Martin Schibbye, som deltog i seminariet via länk:– Vi ville nå fotbollsfans, ett kort med fakta om en person som aldrig återvände, ett sätt att ompaketera traditionell journalism. Nu delas korten ut i Pressbyrån, vid sidan om de officiella Paninikorten, fortsätter Martin Schibbye.
Anish Gurung, trea från vänster. Foto: cardsofqatar.com/
En av personerna som har dokumenterats på korten är Anish Gurung. I sin hemby spelade han basket, inte fotboll, och han var 18 år när han lämnade sitt hem i västra Nepal för att åka till Qatar. Detta efter att familjen betalade motsvarande knappt 10 000 kronor till en rekryterare, ett kraftigt överpris då Nepals regering har begränsat sådana avgifter till högst motsvarande 1 000 kronor. Anish Gurung avled i en bilolycka på väg till jobbet i Qatar och när familjen tog emot hans kropp var huvudet krossat. Enligt traditionen ska mat läggas i den dödes mun inför kremeringen men det gick inte, hans mamma kunde inte hitta hans mun.
– Det påverkar hela familjen, säger Martin Schibbye och förklarar att Anish Gurungs föräldrar som är till åren komna nu måste börja jobba igen. Hans dödsfall har också påverkat andra unga i byn som nu hellre vill försöka stanna i landet än att resa till Qatar.
Under seminariet deltog även Guido Battaglia från the Institute for Human Rights and Business via länk. Han förklarar att det trots allt har skett vissa framsteg vad gäller fokus på mänskliga rättigheter inom fotbollens högsta internationella organ, Fifa. När Qatar vann omröstningen om värdskapet 2010 fanns inga kriterier om mänskliga rättigheter, men 2017 antog Fifa en ny policy om mänskliga rättigheter som stipulerar att Fifa åtar sig att respektera ”alla internationellt erkända mänskliga rättigheter och ska sträva efter att skydda dessa rättigheter. ”
Under seminariet togs också brevet från Fifas ordförande Gianni Infantino till de 32 deltagande VM-landslagen upp av moderatorn Beatrice Schönning från Amnesty Sverige. I brevet som skickades nyligen uppmanade Gianni Infantino lagen att släppa ideologin och ”fokusera på fotbollen”, något inte bara människorättsorganisationer har reagerat på utan även flera europeiska fotbollsförbund.
– Fokus och engagement är inte något man kan sätta på och stänga av, säger Guido Battaglio och menar att Fifa, liksom andra förbund och organisationer inom sporten måste agera.
– Det finns många frågor där sporten har en lång väg att gå.
* * *LÄS MERUefa-förbund vill att Fifa gör mer för migrantarbetare”Modernt slaveri” för migrantarbetare i QatarMigrantarbetare protesterade i Qatar – flera har deporteras
The post Mänskliga rättigheter i skuggan av VM appeared first on Tidningen Global.
Hittar du inte vad du letar efter? Försök att förfina din sökning: