Sommaren är här med värme och glädje. Men också med utmaningar. Var ska man ha alla prylar när man knappt har kläder på sig? En lösning är en liten mobilväska att ha om halsen. Det här är ett av de enklaste sömnadsprojekt jag vet. Lite sicksackande och sen raka sömmar. Ett bra sätt att lära […]
The post Sy en enkel väska appeared first on Syre.
Kan själv är ofta enkla, vardagliga tricks som inte kräver en massa kunskaper. Men ibland tycker Jerker om att göra något lite mer utmanande. Bygga om elektroniska prylar är en favorit. Elektronik är en egen värld. Prylar som blinkar och fräser överallt, som gör saker som är omöjligt att förstå utan gedigen utbildning. Jag gick […]
The post Elektronikfix med in-och-ut-metoden appeared first on Syre.
Det är inte för sent för Johan Pehrson och Liberalerna att dra sig ur det förnedrande samarbetet med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. En ompositionering åt mitten är sannolikt Liberalernas enda möjlighet till räddning från utplåning som riksdagsparti. Det skriver Christian Hårleman, fristående debattör och före detta medlem i Liberalerna.
Det kan vara svårt att se två fiender samtidigt. Det högerextrema hotet mot demokratin har närapå osynliggjorts av Rysslands invasion av Ukraina även om det hastigt belystes under det franska presidentvalet för en månad sedan.
Det förändrade världsläget underlättar Jimmie Åkessons ansträngningar att måla över Sverigedemokraternas mörka förflutna i viktmaktrörelsen och nazismen. Till detta ändamål har han god hjälp av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som avfärdar ”brunsmetningen” av sin allianspart.
Det förändrade världsläget underlättar Jimmie Åkessons ansträngningar att måla över Sverigedemokraternas mörka förflutna i viktmaktrörelsen och nazismen.
Sverigedemokraterna är långt ifrån kvitt bekymret. De upprepade uteslutningarna av medlemmar som pratat bredvid mun om förakt för samer, romer, judar och muslimer visar att ränderna sitter i.
Den grävande journalisten David Baas demonstrerar i nyutkomna Segra eller dö att Sverigedemokraternas ledare är ”fascister i kostym”, för att citera Lars Linders uppskattande recension av boken i Dagens Nyheter den 17 maj.
I partiideologen Mattias Karlssons språkbruk hörs omisskännliga ekon från mellankrigstidens fascistiska och nazistiska retorik. Hör bara:
“Det finns bara två val, seger eller död. … Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” (inlägg på Facebook 2018).
Den brittiske historikern Roger Griffin definierar fascismen som ”… en typ av politisk ideologi, vars mystiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse” (The Nature of Fascism, 2006). Utifrån denna karaktäristik är såväl Vladimir Putin som Jimmie Åkesson att betrakta som fascister. Skillnaden mellan originalet och den mjukare moderna fascismen är för all del tydlig – det korporativistiska inslaget saknas i de framgångsrika extremhögerpartierna idag, som inte heller helt vill avskaffa demokratin eller glorifierar krig vilket Hitler och Mussolini gjorde. Men kärnan i de olika formerna av fascism är gemensam; likgiltigheten för mänskliga rättigheter, avskyn mot individualismen och det öppna samhället, de reaktionära värderingarna, rasismen och den chauvinistiska nationalismen.
Parallellen mellan mellankrigstiden då fascismen var en massrörelse och vår tid ska inte överdrivas men det finns betydande likheter; ökande social oro, växande nationalistiska strömningar och politisk instabilitet.
Lyckligtvis är de västerländska ekonomierna ännu starka. Vem vet hur länge? Pandemin har satt sina spår och kriget i Ukraina kommer att göra det.
Hur tror de blå oppositionsledarna att Sveriges nära allierade i EU och Nato kommer att reagera ifall Sverigedemokraterna kapar åt sig ministerposter efter en blåbrun seger i valet i september? Gratulationerna från Åkessons vänner i Ungern, Polen och Frankrike skulle, om detta inträffar, säkerligen noteras med ogillande.
Ledande företrädare för Sverigedemokraterna har flera gånger uttryckt sympati för Viktor Orbáns illiberala Ungern, som är något av ett mönsterland för högerextrema. Väljarsympatierna skulle genast vika om detta blev allmänt känt. Åkessons samarbetspartners tiger därför om saken.
Man får verkligen hoppas att Sverige inte ska få uppleva vad Orbáns modell innebär, inskränkningar i yttrandefriheten och politisk kontroll av media, domstolarna, utbildningsväsendet och kulturen, och ovanpå det statligt sanktionerad främlingsfientlighet.
Kunde regeringen i en handvändning byta kurs i säkerhetspolitiken kan Liberalerna göra det i regeringsfrågan. Det kunde ta partiet över fyraprocentsstrecket.
Det beror på hur starka Sverigedemokraterna kan bli. De är redan jämnstarka med Moderaterna. I ett längre tidsperspektiv än mandatperioden 2022–2026 är en framgång för Sverigedemokraterna den 11 september ett allvarligt hot mot demokratin i Sverige.
Det är inte för sent för Pehrson att dra sig ur det förnedrande samarbetet med Åkesson och i stället söka samarbete med Andersson, Lööf, Bolund och Stenevi. Kunde regeringen i en handvändning byta kurs i säkerhetspolitiken kan Liberalerna göra det i regeringsfrågan. Det kunde ta partiet över fyraprocentsstrecket och – förutsatt att Miljöpartiet inte åker ur riksdagen och att Vänsterpartiet sansar sig – förhindra att Sverigedemokraterna skaffar sig ett substantiellt inflytande över regeringspolitiken efter en blåbrun valseger.
En ompositionering åt mitten är sannolikt Liberalernas enda möjlighet till räddning från utplåning som riksdagsparti. Väljare som inte ser någon större skillnad på Liberalerna och Moderaterna röstar rimligtvis på det större partiet, samtidigt som de som förfäras av samarbetet med Sverigedemokraterna kommer att rösta på Centerpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet
För Liberalerna vore en brytning med Sverigedemokraterna även en möjlighet till rekonstruktion efter Nyamko Sabunis förödande partiledarskap. Partiet behöver återknyta till den sansade mittenpolitik som kännetecknade Folkpartiet under 1900-talet. Ju förr desto bättre.
Christian Hårleman, fristående debattör och före detta medlem i Liberalerna
Inlägget Pehrson måste bryta med Åkesson dök först upp på Dagens Arena.
OB-tillägg är en klassfråga. Arbetsgivaren målar fan på väggen om vem som vinner på OB just på grund av deras medelklassblick på hotell- och restaurangjobb.
Vid den senaste löningen fick timanställda i hotell och resturangbranschen lite mer i lön. Då syntes den ökning av tillägget för obekväm arbetstid (OB) som hotell- och resturangfacket förhandlade sig till i senaste avtalsrundan.
Ökningen är 50 öre mer per timme efter klockan 20 på vardagar, 16 på lördagar och hela söndagen.
Det är alldeles för lite. I nästa runda måste facken måste ta strid för att OB ska finnas kvar på ett meningsfullt sätt.
OB är ett tillägg för den som arbetar när andra är lediga – på natten, sen kväll eller på helger och röda dagar. Tillägget är tänkt att fungera som kompensation för den rad av negativa konsekvenser som atypiska arbetstider får. Att arbeta på natt- och skiftjobb förkortar livet. Risken för stress, stroke, sömnproblem och hjärt- och kärlsjukdomar ökar, liksom risken för gravida att föda för tidigt. Det är svårare att uppehålla rimliga matvanor och ökar risken för beroende av alkohol och knark.
Ju mer bilden av den bakfulla tonåringen som jobbar för att spara till årslånga surfkollon växer fast, desto billigare för arbetsgivaren
Vår kultur är präglad av kontorstid och helgdagar. Det kan vara svårt att kombinera atypiska arbetstider med ett värdigt privatliv.
Ingen annan bransch har så stor andel som jobbar på obekväma arbetstider som hotell- och restaurang. Det har alltid varit en uppförsbacke att få OB i branschen, eftersom restauranger och hotell behöver vara öppna just då andra är lediga och vill umgås, käka och dricka, eller resa. Mindre än en fjärdedel av dem som jobbar inom hotell och resturang jobbar endast dagtid på vardagar. Man ser avundsjukt på handelsanställda, som har en betydligt bättre utgångspunkt på grund av handelns historia av att ha söndagsstängt.
Men arbetsgivare inom handel såväl som hotell och resturang har gjort gemensam sak av att sprida en bild av att OB är en ineffektiv reform som inte gynnar riktiga arbetare. Det vore istället bättre med en växling av ob-tid mot ökad lön för fast personal, menar de. Vissa arbetare skulle tjäna på den här växlingen initialt, men över tid skulle arbetstagare förlora. En nyrekryterad skulle nämligen förfarande börja på lägstalön, utan OB eller kompensation för att OB försvunnit. Växlingen skapar tydliga incitament för arbetsgivare att byta ut personer som redan arbetar mot nya förmågor, och det i branscher där personalen redan byts ut ofta.
Arbetsgivaren målar fan på väggen om vem som vinner på OB just på grund av deras medelklassblick på hotell och resturangjobb. Alla lämnar inte serviceyrken efter ett år eller två för att läsa vidare. Ju mer bilden av den bakfulla tonåringen som jobbar för att spara till årslånga surfkollon växer fast, desto billigare för arbetsgivaren.
Arbetsmarknaden har polariserats snabbt i Sverige just för att en viss typ av arbetare är osynliga i debatten. Det gör att vissa kan hävda att politiken inte längre behöver konfrontera klassamhället. Den lyxiga dygnetrunt servicen som är möjlig i dag bärs av dem som arbetar på vilodagar, är vakna på natten och sover på dagen.
Alla reformer som når dem är viktiga.
Inlägget Facken måste ta strid dök först upp på Dagens Arena.
Under de år jag arbetat med rättsfrågor som journalist och författare har jag betat av tolv justitieministrar. Har intervjuat nästan samtliga. Ofta flera gånger. Den absolut sämsta var Thomas Bodström. Men därefter kommer Morgan Johansson. Få om ens någon tidigare justitieminister har drivit en så intensiv högerpolitik om hårdare straff för än det ena och än det andra – utan att det resulterar i något som helst konstruktivt.
Förödelsen av kriget i Ukraina syns inte bara på land. Forskare befarar att flera tusen delfiner i Svarta havet har dött, rapporterar The Independent. Redan i april varnade den turkiska havsforskningsstiftelsen om effekterna som kriget riskerade att föra med sig på det marina ekosystemet i Svarta havet. Nu visar rapporter att flera tusen delfiner redan […]
The post Tusentals delfiner i Svarta havet tros ha dött appeared first on Syre.
Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
Jean-Luc Mélenchon blev “kun” nummer tre i præsidentvalget den 10. april, som blev vundet af den siddende præsident, Emmanuel Macron over Marine Le Pen fra den yderste højrefløj. Men Mélenchon overraskede med næsten 22 procent af de afgivne stemmer og overhalede dermed klart alle andre kandidater på venstrefløjen.
Mélenchon og hans bevægelse LFI (La France Insoumise/Det Ukuelige Frankrig) havde i år droppet noget af den værste nationalistiske populistiske retorik fra kampagnen i 2017 og formåede at vinde gehør blandt unge og vælgere af anden herkomst end fransk i forstæder og arbejderkvarterer. Han gik ud med en klar afstandstagen fra anti-islamiske holdninger og kritiserede politiets brutalitet mod indvandrere og de Gule Veste.
Også i forhold til parlamentsvalget, som finder sted i to runder den 12. og 19. juni, har Mélenchon anlagt en ny strategi sammenlignet med 2017. Dengang troede han – fejlagtigt, at hans parti som det største på venstrefløjen kunne sikre sig et solidt fodfæste i parlamentet, men i stedet endte det med, at venstrefløjen blev delt i mange små grupper uden nævneværdig indflydelse.
Denne gang har hans unge kampagnestab forstået, at det er nødvendigt at række ud til resten af venstrefløjen – hvis der skulle være nogen som helst realisme i hans slogan – typisk for hans selviscenesættelse – om ”Mélenchon som premierminister”.
Venstrefløjen opstiller (næsten) samlet under listenavnet NUPES (Nouvelle Union Populaire Écologiste et Sociale – Nye Folkelige, Økologiske og Sociale Union). Koalitionen omfatter, foruden LFI, De Grønne og Kommunistpartiet, men også det socialdemokratiske Parti Socialiste (PS), som gennem de senere år er blevet splittet mange gange og næsten udslettet. Ved præsidentvalget fik partiets kandidat, Paris-borgmesteren Anne Hidalgo, under 2 procent af stemmerne. Talspersonen for LFI´s parlamentsgruppe havde ellers tidligt afvist, at PS kunne komme med. Men i flere valgkredse har PS stadig en betydelig lokal forankring, og derfor kan deres stemmer være vigtige.
Der var også forhandlinger med det Ny Antikapitalistiske Parti NPA på den yderste venstrefløj, som imidlertid endte med at sige nej, med henvisning dels til højredrejningen i valggrundlaget (af hensyn til PS), dels på grund af de fem kredse (uden valgchance), man fik tilbudt. Trods dette bakker NPA op om NUPES’ kandidater i de fleste kredse (se udtalelse) men fører enkelte steder med højredrejede NUPES-kandidater kampagne for alternative kandidater (for eksempel i Lyon – se artikel).
Spørgsmålet om fordeling af de 577 valgkredse har været centralt for at kunne indgå aftalen om NUPES. Oprindeligt var oplægget fra LFI, at fordelingen skulle ske stort set ud fra de resultater, man opnåede ved præsidentvalget. Men de andre partier argumenterede med, at mange af deres vælgere kun stemte på Mélenchon, fordi han havde en realistisk chance for at gå videre til den afgørende anden runde, og at deres opbakning ved lokale valg er væsentligt større. Det endte så med en mere ligelig fordeling, hvor PS-kandidater stiller op for NUPES i 70 valgkredse, kommunisterne i PCF får 50, mens den grønne fløj får 100 valgkredse. Resten går til LFI og tilknyttede partier. Trods den særdeles gavmilde tildeling til PS har der været voldsom ballade i partiet for overhovedet at indgå i en så venstredrejet alliance, og flere kendte medlemmer har enten brudt med partiet eller stiller op i konkurrence med NUPES.
Valgsystemet i Frankrig fungerer på den måde, at man vælger én kandidat til Nationalforsamlingen i hver af de 577 valgkredse. Valget sker i to runder, hvor kun de kandidater, som i første runde har opbakning fra 12,5 procent af de stemmeberettigede – ikke af de afgivne stemmer, går videre til anden runde. Stemmeprocenten ligger normalt omkring 50, og det er – desværre – især Mélenchons potentielle vælgere, der ikke stemmer. Derfor har det været en central opgave at nå disse vælgere og forklare, at de sociale nedskæringer vil fortsætte med Macron ved magten, og at en stemme på NUPES omvendt vil hæve mindstelønnen.
Ofte vil der i anden runde kun være to kandidater at vælge imellem. Her vil Macrons liste (Ensemble) næsten alle steder være på stemmesedlen, og hvis valget står mellem NUPES og Ensemble vil sidstnævnte formentlig kunne regne med støtte fra de fleste af de vælgere, der ligger længere ude på højrefløjen. Der er ingen tvivl om, at Macron er mindre populær i dag end for fem år siden, men det bliver ikke nemt for Mélenchon at få et flertal i Nationalforsamlingen og blive valgt som premierminister og dermed leder af den næste regering.
Hvis Mélenchon ender som premierminister og danner regering, kan man forudse hårde konflikter mellem regeringen og præsidenten, som råder over en række magtmidler, blandt andet til at opløse parlamentet og udskrive folkeafstemning eller nyvalg.
Ganske vist er Mélenchons program, for at komme alliancepartnerne i møde, blevet modificeret på flere punkter, så det ikke længere lover fuld pension fra 60 år, ligesom det er svækket i forhold til et brud med EU og løftet om en umiddelbar forhøjelse af mindstelønnen til 1400 euro. Ikke desto mindre vil hans program, hvis det begynder at blive gennemført, kollidere med erhvervslivets og de riges interesser. De vil næppe affinde sig med at se deres privilegier forsvinde.
I de to seneste meningsmålinger bliver NUPES det største parti med henholdsvis 31 og 25 procent, mens Ensemble får 27 og 24,5 procent. Le Pens National Samling kommer på tredjepladsen med 19 og 22 procent. Uanset hvordan det ender, vil der være brug for at styrke en fortsat mobilisering ”på gulvet”. Man kan håbe, at samarbejdet i venstrefløjens valgkampagne vil give inspiration til en styrket aktivitet og organisering i de sociale bevægelser.
Artiklen bygger blandt andet på
Can Mélenchon’s Left Coalition Defeat Macron in June? og A new electoral union on the French left
Idrottsföreningen Shanta IF har sedan 2011 arrangerat firandet av Sveriges nationaldag i Rinkeby. Programmet för dagen var en mix av politiker som talar, lokala föreningar som visar upp sig och av framträdande av en etablerad artist. Just den här dagen var det Jasmine Kara.
Inlägget Traditionsenligt firande av 6 juni på Rinkeby torg dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.
Sista dagen ville vi ha svar på vilket år Tensta Konsthall invigdes, samt var Nyhetsbyrån Järva har sin redaktion.
Inlägget Stolt vinnare av veckans sista quiz dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.