Förra inlägget utlovade att vi ska återkomma till begreppet “ekonomisk standard” – ett välfärdsmått som används i den offentliga statistiken. Så här skriver exempelvis SCB i ett par pressmeddelanden.
Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med, på bara 20 år har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent.
Under femårsperioden 2013–2018 har Sveriges befolkning fått en bättre ekonomisk standard. /…/
Två av tre i Sveriges befolkning har under åren 2013–2018 fått det bättre ekonomiskt ställt.
Som vi ser finns det en tendens att likställa en stigande ekonomisk standard med att människor får det “bättre ekonomiskt ställt”. Intrycket som ges är att detta skulle vara ett mått på levnadsstandard. Detta är dock inte fallet och det finns goda skäl att titta närmare på vad det faktiskt är som mäts med måttet “ekonomisk standard”. Inte nödvändigtvis i syfte att skåpa ut måttet som sådant, utan för att kunna avgöra till vilka slags jämförelser som det kan vara ett användbart mått. Då får vi först skilja mellan två syften.
Å ena sidan används måttet till synkron analys, där man fryser tiden och vill undersöka ekonomisk fördelning vid en viss tidpunkt. Att ha “låg ekonomisk standard” definieras som att ligga under 60 procent av medianvärdet. (Om du är ensamstående och har mindre än 13000 kronor kvar efter skatt räknas du till denna grupp. Du är inte nödvändigtvis fattig men lever i vad EU kallar “risk för fattigdom”.)
Men samma mått används även för att undersöka förändring över tid, alltså diakron analys. Vi ser exempel på detta i citaten ovan. Vid sådana jämförelser bortser man från den ojämlika fördelningen och ser till hur den genomsnittliga standarden utvecklat sig för befolkningen i stort eller för en viss grupp.
Som välfärdsmått finns det, väldigt förenklat, tre möjliga problem med “ekonomisk standard”:
Eftersom ekonomisk standard mäts i måttenheten pengar så förutsätter den diakrona analysen att man justera för förändrat penningvärde. Alltså tillkommer konsumentprisindex (KPI) som en faktor i ekvationen. Om det finns problem med KPI-måttet kommer dessa problem även att gå rakt in i jämförelserna av ekonomisk standard över tid, precis som de går rakt in i den uppmätta BNP-tillväxten. Detta är däremot inget problem vid synkrona jämförelser av hur ojämlik standarden är vid en given tidpunkt.
Ekonomisk standard har “individen som analysenhet” men med särskilda schablonberäkningar som ska hänsyn till stordriftsfördelarna av att leva i ett hushåll mer flera personer. Hur man väljer att modellera hushållet som “konsumtionsenhet” är egentligen en normativ fråga, som får ytterst stor betydelse för beräkningarnas resultat. Detta är fruktansvärt intressant, men får bli ämne för ett uppföljande inlägg. Här låtsas vi tills vidare som om alla är ensamstående.
De tredje och mer grundläggande problemet rör vad som från första början mäts när statistikmyndigheter mäter “ekonomisk standard” och hur detta skiljer sig från en bredare förståelse av levnadsstandard. Annorlunda uttryck finns här en inbyggd, underförstådd avgränsning av vad som är i striktare mening ska anses vara “ekonomiskt”. Det är denna fråga som vi tittar på här och nu.
“Ekonomisk standard” är, enligt SCB, ett annat uttryck för vad som mer tekniskt kan benämnas “ekvivalerad disponibel inkomst”. Ekvivaleringen syftar på att man gör schablonberäkningar om hushållet som konsumtionsenhet (punkt 2 ovan). Själva utgångspunkten för allt är alltså att mäta disponibel inkomst. Vi kan citera regeringens definition:
Den disponibla inkomsten består av ett antal olika komponenter: inkomst från arbete, kapital och näringsverksamhet samt skattepliktiga och skattefria transfereringar, med avdrag för direkt skatt.
Annorlunda uttryckt handlar detta om att mäta hur mycket pengar folk har att röra sig med. Att mäter just disponibel inkomst har sina förklaringar; framför allt att det är praktiskt genomförbart. Men att använda detta som välfärdsmått är problematiskt. Det tar ingen hänsyn till vad man faktiskt måste köpa för de pengar man har eller vilken välfärd man tvärtom kan ta del av utan prislapp.
Vi kan ta skolluncher som exempel. Svenska skolbarn har enligt lag rätt till kostnadsfri lunch i skolan. Men lagen omfattar bara den obligatoriska skolan, inte gymnasiet. Flera borgerligt styrda kommuner i Skåne har valt att ta betalt för gymnasieelevernas skollunch eftersom politikerna principiellt menar att avgifter är att föredra framför skatter.
Låt säga att dessa politiker fick makten i hela Sverige och ändrade lagen så att de fria skolluncherna avskaffas helt. Inga subventioner, utan marknadsmässigt restaurangpris. I gengäld skulle man sänka inkomstskatten i motsvarande grad. Det genomsnittliga hushållet skulle då få “mer pengar att röra sig med”, det vill säga en högre “ekonomisk standard”. Men ökningen i privat konsumtionsutrymme skulle i princip åter slukas av ökade levnadskostnader.
Ett annat tänkvärt exempel rör skillnaden mellan direkta skatter (som inkomstskatt) och indirekta skatter (som moms). Vi kan tänka oss en skattereform där staten sänker inkomstskatten, men i motsvarande grad höjer momsen. Detta var ungefär vad som gjordes i början av 1990-talet. En sådan omläggning från direkt till indirekt beskattning gynnar i princip höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Men om vi bortser från fördelningspolitiken och bara ser till genomsnittet så påverkas inte konsumtionsutrymmet. I ena fallet dras skatten vid avlöningsdagen, i det andra fallet när lönen spenderas. Men genom att flytta över skattebördan till indirekta skatter som moms ökar ändå den disponibla inkomsten. Medborgarna har fått mer pengar “att röra sig med”, även om rörelseutrymmet i hög grad är konkret begränsat av att man faktiskt måste betala för nödvändigheter som mat och bostad.
Inledningsvis citerades SCB om hur Sveriges befolkning “fått det bättre ekonomiskt ställt” under 2010-talet. Till detta bidrog säkert den minskade inkomstbeskattningen i form av “jobbskatteavdrag“. Men samtidigt höjdes momstrycket; om staten år 2010 fick 40 procent av intäkterna från moms, hade andelen år 2020 närmat sig 50 procent. En omläggning från direkt till indirekt beskattning, som troligen kan bidragit till att blåsa upp ökningen av “ekonomisk standard” på ett sätt som knappast motsvaras fullt ut av någon ökad materiell levnadsstandard.
Aningen tillspetsat kan vi alltså säga att “ekonomisk standard” är ett mått som gjort för att skönmåla effekterna av en nyliberal politik. Det bortser helt från offentlig välfärd och ser bara till hur mycket pengar som passerar de privata hushållens bankkonton. Det är ett mått som i stort sett är blint för ökade levnadskostnader (bortsett från att detta indirekt kommer in i de diakrona analyserna, som justerar för köpkraft via KPI).
Problemen med att använda disponibel inkomst som välfärdsmått är något som också medges av regeringen i senaste långtidsutredningen:
Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individuellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten. Traditionella fördelningsanalyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, tenderar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas.
Detta är en angelägen problematisering, även om man kan tycka att regeringen har valt att vinkla den på ett positivt sätt. Man skulle lika gärna kunna vända på saken. Ja, visst underskattas individens samlade resurser när man bara ser till disponibel inkomst men blundar för offentlig välfärd. Men andra sidan av denna underskattning är att man överskattar den procentuella ökningen i ekonomisk standard (som i påståendet att vi fått det 60 procent bättre på 20 år).
Ett uppföljande inlägg kommer att kolla närmare på “konsumtionsenhetsskalan” och schablonberäkningarna för hur ett hushåll fungerar, inom ramen för den offentliga statistiken över “ekonomisk standard”.
Kommentarer är stängda.