I Ryssland har Putin kraftigt begränsat vad som får skrivas om invasionen genom lagar och nedstängning av medier. Samtidigt blockeras även du i Sverige just nu från att läsa de ryska statsunderstödda medierna Sputnik och RT, efter ett uppmärksammat EU-beslut. Men hur funkar censur – och hur kan du runda den? Syre förklarar vad högre […]
The post Syre förklarar censur – och hur du kringgår den appeared first on Syre.
Bilden som sprids på sociala medier har i skrivande stund fått tusentals tummar upp och hundratals delningar och än fler grova och otrevliga kommentarer med en hel del desinformation om tillståndet i landet. Men det är också flera förvånade kommentarer under inlägget som till exempel:
”Varför har vi då fängelser? Är de inte till för att låsa in dömda brottslingar? Och tydligen tycker vissa partier att det är o.k. att rymma från sitt straff.” skriver en person på Sverigedemokraternas Facebooksida.
Andra är mer upprörda än förvånade och en användare skriver:
”Det borde vara en självklarhet för alla partier att ingen brottsling ska rymma. Att det finns partier som stöttar rymning är en skam.”
Ja, varför har vi fängelser är ju en berättigad fråga och tycker Socialdemokraterna att man ska få rymma från dem?
Bakgrunden till att Sverigedemokraterna gick ut med bilden och sina påståenden grundar sig i en långdragen debatt kring om det behövs en ny lag mot rymningar som tagits upp igen i riksdagens justitieutskott.
Där reserverade sig Socialdemokraterna mot detta och SDs rättspolitiska talesperson Tobias Andersson frågade på riksdagens frågestund justitieminister Morgan Johansson (S) om det.
– Man kan väl säga att när man inte har någonting annat att komma med kommer man gärna med sina symbolfrågor, och det är väl det som Sverigedemokraterna gör nu. Det förslag som man lägger fram här spelar ingen som helst roll, framför allt mot bakgrund av att det knappt är någon som rymmer från svenska fängelser längre. För 15–20 år sedan hade vi problem med rymningar, men det har vi faktiskt inte längre, så det här får man nog snarare skriva på symbolikens konto, säger Morgan Johansson (S).
Men tycker Socialdemokraterna att brottslingar ska slippa hamna bakom lås och bom? Nej. Morgan Johansson gav svar på detta i samband med en fråga om beläggningen på svenska fängelser:
– Det stämmer att vi nu har en situation med så gott som hundra procents beläggning på både häkten och anstalter. Det är en effekt av att vi nu har fler poliser än någonsin, att vi har hårdare straff än någonsin i modern tid, att Polisen har bättre verktyg än någonsin och att vi har mer kameraövervakning än någonsin. Brottsbekämpningen har helt enkelt kommit igång. Det innebär att allt fler döms och att de som döms också döms till längre fängelsestraff. Folk som tidigare sprang runt med vapen på stan sitter nu i stället i buren, vilket är precis så det ska vara, säger Morgan Johansson (S).
Faktum är att enligt Brottsförebyggande rådets, Brå, statistik så har lagföringen som sjunkit sedan 2009 under alliansens regering vänt. Sedan 2017 har antalet lagförda, de som hamnar i fängelse ökat.
Fakta i korthet
1) Allt fler gängkriminella sitter i fängelse, och de sitter längre. Förra året utdömdes 448 fängelseår som en följd av myndighetssamverkan mot grov organiserad brottslighet. Det är det högsta antalet någonsin, och mer än en fördubbling från 2019. Ett rekordstort antal gängmedlemmar sitter nu i fängelse. Detta presenterades i en rapport från Polismyndigheten och elva andra myndigheter om samarbetet mot den grova organiserade brottsligheten under året.
2) 42 miljoner kronor beslagtogs från kriminella, nästan 100 miljoner kronor påfördes i höjda skatter och över 60 miljoner kronor återkrävdes i felaktigt utbetalade bidrag.
3) Poliser ska kunna lösa brott med släktforskning tycker regeringen. Därför gavs nyligen i uppdrag att utreda de frågor som behöver lösas för att metoden ska kunna användas. Metoden har visat sig vara ett kraftfullt verktyg för att identifiera personer som har gjort sig skyldiga till brott när dna-spår säkrats och andra utredningsmetoder inte räckt till.
4) Biometriutredningen har sedan tidigare i uppdrag att se över möjligheterna att använda så kallad biometri i brottsbekämpningen – till exempel fingeravtryck, dna och ansiktsbilder. Utredningens förslag ska redovisas senast 20 februari 2023. Därefter går man vidare med lagstiftning.
I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska…
”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år,” menar Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo (Foto: PMAGI/Linnea Carlsson).
av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv
Om cirka ett år börjar avtalsrörelsen för drygt 2,2 miljoner arbetare och tjänstemän. Över 170 kollektivavtal löper ut och redan nu vässar arbetsgivarna och deras påhejare sina klor. I flera tidningsartiklar, i radio och tv samt i sociala medier pumpar man ut budskapet att fackföreningarna måste acceptera reallönesänkningar, hög inflation och prisökningar på mat, dyrare boendekostnader, höjda energipriser med mera.
Från arbetsgivarhåll skyller man mycket av den höga inflationen och prisökningarna på kriget i Ukraina. Det är inte helt sant, då inflationen och prisökningarna på mat och energi började långt innan kriget i Ukraina startade.
Redan under hösten 2021 steg inflationstakten till över 4 procent, vilket orsakades av krisen i de globala leveranskedjorna, som innebar höjda matpriser, höjda energipriser och höjda priser på kläder. Elpriserna under december månad 2021 hade inte varit så höga någon gång tidigare under 2000-talet. Kriget i Ukraina har ytterligare spätt på krisen. Nu är inflationstakten i Sverige 4,5 procent, den högsta sedan 1993.
Nu försöker arbetsgivare, regeringen och dess allierade i form av olika så kallade ekonomiska experter få oss att tro att arbetare och tjänstemän måste acceptera standardsänkningar, prisökningar och reallönesänkningar som om det vore någon typ av naturkraft som man inte kan rå på.
Det är därför inte konstigt att Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo i en intervju i Sveriges Radio den 29 mars säger att ”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år”.
För 25 år sedan slöts det första industriavtalet där det så kallade ”märket” bestämde löneökningarna för hela arbetsmarknaden. Arbetsgivarna och ledningen för LO kom överens om ett ”ansvarsfullt löneavtal som skulle vara realistiskt, garantera företagens profiter och hålla sig inom ramarna för vad Sveriges ekonomi klarade av”.
I klartext har det sedan dess betytt att de privata arbetsgivarna i industrin har bestämt lönerna och att ledningen för de olika LO-förbunden har garanterat att inga strejker eller annan lönekamp tillåtits.
Inför avtalsrörelsen 2023 vill återigen arbetsgivarna vältra över kostnaderna för den ekonomiska krisen på arbetarna och tjänstemännen. Eller som Svenskt Näringslivs vice vd, Mattias Dahl, uttryckte det i samma inslag: ”Det finns ingen enkel lösning med att höja lönerna.” Klassisk argumentation från arbetsgivarna; låt arbetarna betala krisen så att aktieägarna och direktörerna kan få ut sina vinster som vanligt.
Fackledningar inom industrin bakar indirekt upp arbetsgivarsidan genom att räkna med att Riksbanken ska lyckas få ner inflationen till 2 procent så att man inte ska behöva ställa krav på kompensation. Problemet är bara att inflationen redan är rekordhög och att prisökningarna på mat och energi redan är här.
Nu flaggar de tre största livsmedelsbolagen ICA, Axfood och Coop för att ytterligare snabbt höja priserna på mat. Energipriserna förväntas också vara på en fortsatt hög nivå.
Fackföreningsrörelsen måste redan nu förbereda sig på lönekamp. Arbetarna ska inte betala den ekonomiska krisen. För det krävs kämpande och demokratiska fackföreningar och ett nytt socialistiskt arbetarparti.
RS/Offensiv säger:
• Full kompensation för prisökningarna. Indexreglerade löner och ett-åriga avtal.
• 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.
• Avtalen ut på omröstning.
• Återinför strejkrätten.
Inlägget Inför avtalsrörelsen 2023: Ta kamp eller lägga sig platt? dök först upp på .
Pamirbergen reser sig som en rad vargtänder i nordöstra Afghanistan, västra Kina och östra Tadzjikistan. ”Landet vid solens fot”, som platsen kallas i folkmun, förblev en vit kartfläck fram till de ryska tsartruppernas militära framryckningar på 1860-talet. Men den skralt bebodda bergskedjan har förblivit den ryska intressesfärens mest avskurna hörn. Likväl är Pamirbergen ett av många exempel på platser där lokala önskemål sällan väger tyngre än ryska geopolitiska intressen.
Del 1: ÖST
TADZJIKISTAN | I Pamirbergen spelar tiden ingen roll. Det är i alla fall inte så noga. Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. I Bulunkul i östra Tadzjikistan, nära gränsen till kinesiska Xinjiang, har tiden alltid varit ett tveeggat fenomen: en företeelse möjlig att stänga in bakom urtavlornas glas, men samtidigt ett otämjbart väsen som svävar fritt med vindar som piskar kinder med köldknäppar från Himalaya.
Teven står på i hörnet av allrummet där vedspisen är navet men som fungerar som matrum, sovrum och kök. Det sänds nyhetsinslag om något infrastrukturprojekt i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe och längst ner i hörnet, under nyhetspresentatören, framgår det att klockan närmar sig åtta på kvällen.
På kartan är avståndet mellan Bulunkul och Dusjanbe inte särskilt långt. Men huvudstaden är två dagars bilfärd bort. Och tidpunkten i Tadzjikistans politiska och ekonomiska hjärta är en annan. Tempot ett annat. På 4 000 meters höjd är det alltid senare. Mörkret faller tidigare, livet ett steg före grannarna i världen utanför, den som börjar vid Pamirbergens västra fot.
– Vi kan inte följa Dusjanbes tidszon. Där lever folk efter ett helt annat schema, i en helt annan tid, säger Aliyan, en herde som tillsammans med sin fru Hoorab lever på boskapsuppfödning av kor, får och jakar, till Tidningen Global.
Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. Foto: Robertino Radovix/Flickr
I Bulunkul och övriga Pamirbergen är det inte almanackan, utan människokroppen, som markerar ännu en sluten årsring. Gravitationen spelar in, tideräkningen börjar med tånageln, fortsätter till ankeln, klättrar upp för benen, når hjärtat och slutligen huvudet.
”Ankomsten till huvudet sammanlöper med slutet av våren och en paus i tideräkningen. När sommarens första fas observeras återupptas tideräkningen, men nu från huvudet och neråt”, skriver Ben Young Landis, miljöjournalist knuten till Duke University, i vetenskapstidskriften Eos.
Tideräkningen utgår från naturskiften. Istäcket som knäcks av solen och ger vika för vårfloden, de första blommorna, djuren som lämnar sina iden och inser hur mycket de magrat under vintern.
Migrationer som människan själv är vittne till och inte dirigerar. En urgammal tideräkningsmetod som erhållit stöd hjälp från internationella universitet för att kartlägga utmaningarna med att försöka att avläsa tiden i ett tidevarv då klimatförändringar försatt tiden ur led.
Grafik: Jan-Åke Eriksson
Pamirbergen krokar arm med övriga bergskedjor som tillsammans utgör ”planetens tredje pol”, även kallad ”världens tak”. En plats som tydligare och brutalare än få andra tvingas inse vidden av den människopåskyndade klimatkrisen.
Men många i de tadzjikiska Pamirbergen är luttrade. De har tvingats anpassa sig till omstörtande förändringar förut.
På världens tak har väst och öst drabbat samman.
Både Brittiska Imperiet och Tsarryssland såg militär och politisk kontroll över Centralasien och Afghanistan som en geografisk nödvändighet för att kontrollera och diktera villkoren längs handelslederna till Kina och Indien. Här implementerade Vladimir Lenins bolsjeviker radikala socialistiska reformer mitt under brinnande världskrig, efter att ha störtat det ryska tsarväldet.
Wakhan, Tadzjikistan, i en by nära den afghanska gränsen.Sedan överenskommelser mellan Storbritannien, Ryssland och Afghanistan 1873-93, används namnet Wakhan i allmänhet för att hänvisa till det afghanska området söder om floderna Panj och Pamir. Den norra delen av den historiska Wakhan är nu en del av den autonoma provinsen Gorno-Badakhshan i Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr
Sedan 1860-talet ingår Tadzjikistan i den ryska intressesfären. En realitet som förblivit gynnsam för Ryssland ända in på 2020-talet då miljontals centralasiater årligen söker sig norrut för osäkra och lågavlönade jobb inom transport-, bygg- och servicesektorn till följd av bristande möjligheter i Centralasiens fem självständiga nationer.
Samhällen frikopplade från Sovjetunionen 1991 och i många fall styrda av seglivade despoter som skott sig själva på enorma naturresurstillgångar medan stora folklager hållits kvar på svälttröskeln.
Men kriget i Ukraina kan på sikt komma att rubba den cementerade maktbalansen, rapporterar bland andra Radio Free Europe.
Bakning av brödet nan, i en kommunal ugn i Bulunkul.Foto: Steynard/flickr
Ryska bolag flyttar utomlands, skär ner eller stänger igen till följd av västvärldens ekonomiska sanktioner. Färre jobb innebär en flaskhals för centralasiatiska migranter som trots det svåra läget stannar kvar i Ryssland, i hopp om en snar ljusning. Andra tar värvning till ryska armén.
Där finns jobben. Just nu i Ukraina, på slagfältet.
Särskilt kirgizer och tadzjiker rapporteras ha stupat på ukrainsk jord sedan början av kriget efter Rysslands februariinvasion. Av somliga medier beskrivs de mer eller mindre som kanonmat för att säkra ryska arméframflyttningar.
– Jag anser att den ryska regeringen utnyttjar arbetsmigranter som kanonmat i Ukraina. Dessa migranter plockas antagligen in av försvarsministeriet eller av privata militärbolag, säger Valentina Chupik, människorättsjurist som genom åren försvarat arbetsmigranters rättigheter i Ryssland, till Radio Free Europe.
Vittnesmål talar om militär tvångtjänstgöring till följd av dubbla medborgarskap. Centralasiaters dubbla medborgarskap är en fråga som väcker ont blod hos många politiska läger i Ryssland, särskilt långt ut på högerkanten där rysk nationalism spirar och där idealbilden av den ryska nationen är ett land bebott av etniska slaver, vars genpoler inte besudlats av centralasiatiska inslag.
Men i samma fåra anses centralasiater med ryskt medborgarskap försvara med livet som insats (enligt kommentarer i sociala medier mot kirgizer som vittnat om tvångsrekrytering) utan vare sig invändningar eller frågor.
– Dessa naturaliserade centralasiater skräms med potentiella upprivna ryska medborgarskap och tvingas skriva på avtal [om militärtjänstgöring]. De måste vägra. Det är bättre att förlora ett medborgarskap än att mista livet i ett orättfärdigt krig eller bli legosoldatsmördare, säger Valentina Chupik till The Moscow Times.
Jurtor nära den kinesiska gränsen. Pamirbergen, Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr
Samtidigt som Ukrainakriget fortsätter spilla blod, gräva massgravar, sprida förödelse och cementera politiska narrativ resta kring ideologiska övertygelser och intressen snarare än historiska fakta har omvärlden svårt att få någon inblick i de tadzjikiska Pamirbergen.
– Det är alldeles tyst därifrån. Många stoppas vid vägspärrar och får vända om, särskilt utlänningar, säger en anonym källa med säte i huvudstaden Dusjanbe, men vars profession innebär resor till Pamirbergen på regelbunden basis, till Tidningen Global.
Som om hela bergskedjan packat ihop och dragit till månens baksida. Internet har varit utsatt för nedstängningar under de senaste tre månaderna, långt före Ukrainakrisen övergick i krig. Potentaterna i Dusjanbe fruktar nämligen en liknande utveckling på hemmaplan, där Pamirbergen – officiellt en autonom region, Gorno-Badachsjan, med på pappret långtgående självstyre – och framför allt centralorten Khorog, alldeles vid gränsen till Afghanistan, upplevt sociala uppror och massprotester bottnade i polisbrutalitet och dödsfall av civila.
– Hela Pamirregionen kokar av frustration och socialt missnöje, säger källan i Dushanbe.
Protester vars verkliga udd och krav emellertid riktades mot Tadzjikistans president Emomali Rahmon, installerad i sitt palats 600 kilometer västerut. En post han innehaft sedan inbördeskriget i mitten av 1990-talet. En post han heller inte visar några som helst tecken på att vilja lämna ifrån sig inom den närmaste framtiden.
Tadzjikiska presidenten Emomali Rahmon och Vitrysslands president Alexander Lukasjenko lämnar Röda torget efter Segerdagens militärparad som markerar 75-årsdagen av nazisternas nederlag i andra världskriget, i Moskva, Ryssland, onsdagen den 24 juni 2020. Foto: Yekaterina Shtukina/Sputnik/AP/TT
Något som Rahmons kollega i Moskva inte heller önskar se. Och något som Vladimir Putin gav prov på när den tadzjikiske MMA-utövaren Chorshanbe Chorshanbiev utvisades från Ryssland i början av 2022. Väl hemma i Dusjanbe häktades Chorshanbiev omgående och står öga mot öga med ett 15-årigt fängelsestraff för ”provocerande” publiceringar i sociala medier som enligt det tadzjikiska åklagarkontoret ”riskerade att uppvigla till nationellt och regionalt hat”.
I november 2021 hade Chorshanbiev uttryckt sitt stöd för demonstranterna i Khorog, som ”stod upp för rättvisa och motsade sig olagliga mord på oskyldiga människor”. MMA-utövarens ställningstagande för en region han själv hade fötts och växt upp i kriminaliseras i en tid då tadzjikiska myndigheter fördjupar sin förföljelse av kulturella, religiösa och intellektuella röster i Pamirbergen som förespråkar större autonomi för Gorno-Badachsjan, menar Alim Sherzamonov, människorättsaktivist från Khorog och som sedan en tid tillbaka uppehåller sig i exil i Polen:
– Situationen i Gorno-Badachsjan blir alltmer spänd, säger han till The Diplomat.
Chorshanbiev inför domstolen i Moskva. Foto: Rapsi
Vid solens fot, på världens tak, fortsätter tillvaron sin promenad mot en framtid som aldrig går att komma ifatt. En framtid kantad av ekologiska frågetecken, ett förflutet fläckat av omvärldens klåfingrighet.
Under Josef Stalins kollektiviseringsprogram på 1930-talet sadlade Pamirbergens invånare om från mer eller mindre gränslösa nomader till sovjetmedborgare med jobb inom bygg-, transport- och utbildningssektorn.
Samtidigt som Ryssland har sänkt sig ner i en djup geopolitisk skyttegrav i och med kriget i Ukraina fortsätter den senaste tidens sociala protester runtom i Centralasien att vittna om en postsovjetisk samhällsutveckling som långt ifrån alla är nöjda med.
Efter sovjetsystemets kollaps var industriella skelett allt som återstod av ett socialt skyddsnät med tillgång till utbildning, sjukvård och foder till boskap. Rättigheter som många saknar och inte ser röken av i det självständiga Tadzjikistan.
I Bulunkul fortsätter människokroppen, snarare än de digitala nyhetssiffrorna på teven i allrummet, att staka ut tiden för invånare. Det är en nödvändighet, vittnar många, inte bara för att hinna med att leva så länge solen vandrar över himlavalvet och skänker Pamirbergen ljus.
Det är också för att kroppen, liksom naturen, bättre än något annat tillgängligt verktyg kan förklara de skeenden som pågår bortom vår påverkansförmåga. Skeenden som ändå ritar om våra livskartor.
– All mänsklig historia vittnar ju om svårigheten att kontrollera enorma områden, ändå fortsätter imperier att sträva efter allt mer kontroll över människor, säger herden Hoorab till Tidningen Global.
Det kan tyckas fungera en stund, en kort tid. Men inte för alltid.
– I slutändan vinner alltid vårsolen över vinterisen, säger hon.
* Aliyan och Hoorab är fingerade namn.
* * *
LÄS ÄVEN:
Ukraina kan spränga Pandoras ask
Stalins allsmäktiga penndrag
Överlevnad mot alla odds
The post Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina appeared first on Tidningen Global.
Redan innan kriget skenade matpriserna – priset på vete ökade med 31 procent under år 2021 (Foto: Public Domain).
av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv
De kraftiga prisökningarna på främst mat och bränsle har provocerat fram massprotester för överlevnad världen runt: Sri Lanka, Sudan, Peru, Irak, Kenya, Indonesien, Trinidad och Tobago och även i Europa.
I Peru, där inflationen har nått sin snabbaste takt på 24 år, har en veckas stora protester och vägblockader av främst fattigbönder och lastbilschaufförer pressat regeringen till att gå med på skattelättnader på mat och bränsle.
Sudan går mot ”en ekonomisk och säkerhetsmässig kollaps”, varnade FN:s sändebud Volker Perthes i förra veckan. Protesterna som inleddes mot militärkuppen i höstas har fått nytt bränsle av prisökningarna. ”Militären tillbaka till barackerna!” och ”Ned med hungerns regering!” ropas på demonstrationer i huvudstaden Khartoum.
I Sri Lanka, som står på randen till statsbankrutt, försökte regeringen möta protesterna mot prischocken med undantagstillstånd och blockering av alla sociala medier, med motsatt effekt och ännu större protester.
Sri Lanka har erfarit rekordlånga elavbrott på upp till 13 timmar och på många vägar står bilar strandade i spåren av bristen på bensin och torsdagens nyhet att dieseln är helt slut. Sjukhusen ställer in operationer. Viktiga basvaror som mjölk har blivit bristvaror i affärerna.
I staden Kandy trotsade hundratals studenter utegångsförbudet och drabbade samma med polis. I huvudstaden Colombo samlades tusentals demonstranter utanför president Gotabaya Rajapaksas residens i torsdags förra veckan. På söndagen meddelade alla 26 ministrar utom presidenten och premiärministern – tillika presidentens bror – sin avgång.
De globala prisökningarna och den fördjupade livsmedelskrisen – som har pågått i flera år – har nått alarmerande nivåer som en följd av Ukrainakriget. Ukraina och Ryssland står tillsammans för 30 procent av världens produktion av vete och 20 procent av den odlade majsen – två grödor som utgör basföda för miljarder människor.
Ukraina är dessutom världens största exportör av solrosolja och Ryssland är en av världens största producenter av konstgödsel.
Kriget har stoppat all export från båda länder. 35 länder i Afrika är beroende av import från Ukraina och Ryssland eller via Svarta havet som nu är stängt.
Redan innan kriget ökade priser på mat, utsäde, bränsle och andra förnödenheter i spåren av pandemin. Klimatförändringarna med allt värre torka och översvämningar samt det kapitalistiska jordbrukets jordförstörelse är också en stor faktor.
Och problemen var långt gångna. Redan innan pandemin räknade FN med att 800 miljoner människor levde med hunger och att nästan var tredje människa inte hade tillräckligt med mat.
Under 2021 ökade de globala priserna på vete med 31 procent och solrosolja med mer än 60 procent. Fram till veckan före invasionen hade vetepriserna ökat med 50 procent. I september förra året varnade The Famine Early Warnings Systems Network att 10 av Zimbabwes 15 miljoner invånare riskerade svält som ett resultat av torka och regnbrist.
I USA, som har rekordlåg officiell arbetslöshet, är fler än någonsin beroende av matkuponger. I oktober ifjol tvingades president Biden att utöka det statliga matkupongsystemet med ytterligare 20 miljarder dollar som nu 42,8 miljoner amerikaner är beroende av. Enligt USA:s jordbruksdepartement fördubblades antalet konsumerade matkuponger i januari i år jämfört med januari 2021.
Den förra pristoppen av främst vete åren 2007-2008 ledde till de höga brödpriser som till stor del utlöste vad som kom att kallas den arabiska våren. Idag, mer än någonsin, måste det resas politiska alternativ till den kapitalism som ständigt driver världen till hungerns brant.
Försök att bortförklara dagens livsmedelskris som enbart ett resultat av kriget syftar till att vända bort uppmärksamheten från kapitalismen, dess sjuka jordbruk och dess klimatkris. Att ett krig i Europa kan påverka livsmedelsförsörjningen i hela världen är en effekt av decennier av nyliberal globaliseringspolitik. Även de globala bristerna på bränsle och el är effekten av kapitalismens låsning vid fossila bränslen.
Storföretagen och dess regeringar har superrationaliserat jordbruket till att fokusera på ett fåtal exportvaror, medan det egna behovet har försörjts genom import. I den kapitalistiska konkurrensen har enorm överproduktion och översvämmande av dessa produkter i fattiga länder för att ta över marknaderna skapat stora globala transportled såväl som extrema globala sårbarheter.
Den ständiga vinstjakten har eldats på av konstgödsel, bekämpningsmedel och massiv produktionsintensitet – vilket har skapat enorma arealer av förstörda jordar.
Den globala osäkerheten vad gäller livsmedelspriser och tillgång på livsmedel visar på behovet av att ställa om till maximal lokal självförsörjning och att byta mål om privata vinster till mål om matsuveränitet.
Nyliberalismens era trasade sönder lokal försörjning och förädling av de egna livsmedlen, vilket ökade sårbarheten för tillstånd av brist och svältkatastrofer. För de flesta fattiga länder handlar det om att bryta kedjorna från de multinationella storföretagen och dess imperialistiska regeringar.
Inlägget Nya matrevolter för rättvisa dök först upp på .
Mycket pekar på att mutor och andra oegentligheter har färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok. Go home, Beowulf! (Foto: Raymond Stokki)
av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv
Misstänkt jäv, partiska tjänstemän och en ”bjudresa” kan ha färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok/Kallak. Efter regeringens beslut och DN:s avslöjande förra veckan har näringsministern KU-anmälts. Gruvföretaget Beowulfs ordförande pudlar i sina Facebookinlägg. Batterifabriken Northvolt fick rabatt på tillstånd av kommunen.
Den senaste veckan har staten och kapitalet sannerligen visat sig vara i samma båt. Efter att DN förra veckan avslöjade om bland annat jäv i Gállokbeslutet har nyheten återrapporterats i flertalet stora mediakanaler.
Det hela fick Miljöpartiet att återigen anmäla näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) till konstitutionsutskottet (KU).
Frågan om jäv gäller regeringskansliets handläggare som ansvarade för ärendet om gruvan. Denne har tidigare suttit som jurist på Sveriges geologiska undersökningar (SGU) och ska då ha deltagit i beslutet om att järnmalmen i Gállok är av riksintresse.
Bland andra DN hänvisar till en professor i förvaltningsrätt som hävdar att det troligen rör sig om jäv, då handläggaren har deltagit i beslutet på två olika instanser.
Enligt DN ska frågan om att klassa järnmalmen som riksintresse ha varit viktig för beslutet. Detta blev tydligt av regeringens beslut att ett riksintresse behövdes för att kunna ställas mot rennäringen. Det hela låter alltså som ett beställningsjobb.
Näringsministern menar att handläggaren från regeringskansliet inte har deltagit i beslutet som regeringen har handlagt om koncession för en gruva i Gállok, men att denne däremot varit delaktig i beslutsdelen hos SGU tidigare.
Mutor, jäv och bjudresor färgade troligen beslutet om gruva i Gállok.
En mutskandal är också en fråga i bakgrunden, då en geolog från SGU har deltagit på en konferens i Alperna. Geologen ska ha bjudits av ett konsortium, där Beowulf Mining (företaget bakom gruvan i Gállok) ingår. Geologen fick resa, hotell, luncher och middag betalt, vilket enligt professorn i förvaltningsrätt ligger på gränsen till en muta.
Därtill visar DN:s grävande att flera högt uppsatta tjänstemän vid SGU har tagit ställning för gruvan på sociala medier. Två avdelningschefer har bland annat gillat ett inlägg från gruvlobbyn Svemins kommunikationschef, som hävdade att en gruva i Gállok inte skulle slå undan rennäringen.
Under den senaste veckan har det även uppmärksammats på sociala medier hur Beowulfs ordförande Sven Otto Littorin å ena sidan i intervjuer talat om samexistens med samebyar, men samtidigt i sociala medier visar motsatsen.
Littorin har bland annat delat en krönika från tidningen Affärsvärlden som skriver att rennäringen måste nedprioriteras, samt att Naturvårdsverket och Länsstyrelser inte ska gå miljöns ärenden. Inlägget från Littorin ska nu vara borttaget.
Beowulf Minings aktie steg som aldrig förr i vintras efter att Thorwaldsson som nytillsatt näringsminister yppade det historiska: ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna (…) jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor.”
Men sedan regeringen beslutade till företagets favör har Beowulfs aktie sjunkit med siktet inställt på nivån innan sossarna ingav hopp hos gruvkapitalisterna.
En annan närliggande fråga som har varit uppe den senaste veckan är hur batterifabriken Northvolt fick rabatt i miljonklassen av Skellefteå kommun. Det handlade om en byggavgift för två industrilokaler som skulle ha kostat 2,4 miljoner kronor.
Det var en avgift som byggnadsnämnden prutade ned med 50 procent, dessutom utan att Northvolt ens hade begärt rabatt. Enligt SVT har Northvolt flera gånger fått rabatter på sina bygglov.
Minerallagen ger redan idag i princip all vinst till gruvföretagen och endast gruvdamm till statskassan. Men den senaste tidens nyheter visar än mer på hur politiken och staten sitter i samma båt som kapitalet. En situation som bara kan förändras med kamp för ett gemensamt, hållbart och rättvist samhälle.
Inlägget Metaller och mineraler: Staten och kapitalet i samma båt dök först upp på .
Äldrevårdsstrejk i Gipuzkoa, Baskien. Arbetarkampen och feminismen förenas i de lila färgerna.
av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv
Offensiv intervjuar John Hird, lärare och socialist i Baskien i Spanien, om hur det går med den massiva feministiska rörelsen i landet. Stora medier har slutat att rapportera. Vad hände på den internationella kvinnodagen?
–Höjdpunkten för kvinnokampen var år 2018/19 när demonstrationer med hundratusentals och även strejker stannade delar av landet. Pandemin skar av den uppåtgående rörelsen, men den lever än.
– Den 8 mars hade PSOE-UP-regeringen gett tillstånd till marscherna, men det var precis i uppstartsfasen av covid-19. Detta utnyttjade högerpartierna VOX och PP genom att hävda att det var kvinnornas fel (alla som hade varit ute och demonstrerat för feminism) att viruset fick sådan spridning i Spanien.
– Pandemin och sättet som etablissemanget bekämpade den innebar en stark ökning av kvinnoförtrycket. 79 procent av kvinnorna har i undersökningar svarat att de upplevde mer hot under pandemin. 486 fall av våld mot kvinnor rapporteras in till polisen varje dag (och då är ändå mörkertalet stort). Det har skett en 9,6-procentig ökning av inrapporterat våld mot kvinnor.
– VOX- och PP-högern har börjat ändra språkbruket. Förut kallades våldet för ”våld i hemmet”. Den feministiska rörelsen har ändrat detta till ”genusvåldet” som det allmänt accepterade begreppet.
– När det sker ett mord på en kvinna, femicide, är det alltid en protest. Detta får aldrig ske i tysthet – detta har kvinnorörelsen sett till.
– Det var i mitten av oktober som Erika Tavares dödades av sin exmake i Viktoria-Gastiez. Denna gång blev det inte bara protester, utan även en strejkaktion när hennes arbetskamrater på Mercedesfabriken gick av sitt skift i 30 minuter för att markera sin avsky mot detta fruktansvärda dåd. Sedan dess har det varit fler sådana uttryck för feministisk arbetarkamp.
– I tunnelbanan i Bilbao jobbar många städare på underhandskontrakt. När en av dem rapporterade sexuella trakasserier ordnade fackföreningen en demonstration utanför tunnelbanan.
– En kvinna på bussen blev misshandlad av sin partner och föraren som försökte stoppa det blev också attackerad. Fackföreningen svarade med att delta på en så kallad koncentration – protest mot våldet.
– I regionalvalet i regionen Kastilien och León gick nyfascistiska VOX framåt. Den traditionella högern, PP, behövde göra upp med dem för att få till en gemensam regering. Dessa högerpartier har nu lagt ett lagförslag om att man ska sluta kalla mäns våld mot kvinnor för genusvåldet, utan istället ska det kallas för det inomfamiljära våldet. Detta är ett sätt att göra offren osynliga.
– Högern hetsar också mot kvinnor och alla som protesterar och kallar dem “feminazis”.
– Den mest radikala fackföreningen, ELA, organiserar många arbetare som tidigare har varit oorganiserade, som lokalvårdare, vårdanställda mot nedskärningar och hemtjänstpersonal. De förenar medvetet arbetarkampen med feminismen genom att man på protesterna ofta klär sig i lila. De har fått igenom att privata företag måste redovisa lönerna öppet och de har hjälpt kvinnor att se hur de är diskriminerade och att protestera mot detta.
– Kvinnokampen pågår dagligen. På självaste 8 mars var det återigen stora elevstrejker, och även om demonstrationerna på kvällen inte var lika stora som förut var de fortfarande stora. Det var till exempel 50,000 i Madrid och lika många i Barcelona samt demonstrationer med tusentals deltagare i alla stora och medelstora städer över hela landet.
Inlägget Vad hände i Spanien den 8 mars? dök först upp på .
Som vi varnade för blev ”The Squad” ännu ett offer för idén om att ”förändra från insidan” (Foto: Matt Johnson / Flickr CC).
av Erin Brightwell, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv
År 2018, på sin första dag i Washington D.C. som nyvald kongressledamot från New York City, anslöt sig den demokratiska socialisten Alexandria Ocasio-Cortez till miljöaktivister när de iscensatte en sittstrejk vid Nancy Pelosis kontor i Kapitolium. Budskapet var tydligt: AOC var inte en vanlig etablissemangspolitiker. Men stämmer detta idag?
Sedan Bernie Sanders explosiva presidentkandidatur i valet 2016 har Sanders, AOC och andra medlemmar av ”The Squad” (de fyra progressiva som kallar sig socialister) i kongressen varit referenspunkter för vänsterrörelser och kampanjer. Deras framträdande är en representation av det politiska skiftet åt vänster bland stora skikt av det amerikanska samhället.
AOC tillbringade sina första år i ämbetet under Trumps presidentskap. Demokraterna kontrollerade endast representanthuset och AOC var i stort sett oprövad. Sedan kom valet av Joe Biden, en mångårig fullfjädrad företagsdemokrat.
Detta innebar en utmaning för dessa progressiva ledare i Washington. Skulle Bernie och AOC konsekvent motsätta sig det demokratiska etablissemanget? Skulle AOC och ”The Squad” mobilisera sin bas och använda den lilla marginalen för Demokraterna i kongressen för att försöka vinna eftergifter för arbetarklassen från det politiska etablissemanget, eller skulle de rätta sig efter Nancy Pelosi och resten av Demokraternas maktstruktur?
Mer än ett år in i Bidens presidentskap har Bernie, AOC och ”The Squad” varit helt oförberedda på att stå upp för sitt program om en federal minimilön på 15 dollar, Medicare for All (avgiftsfri sjukvård för alla), gratis offentlig collegeutbildning, avskrivning av studieskulder och en Green New Deal.
Istället för att mobilisera vanliga människor för att kämpa för dessa enormt populära åtgärder har de övergivit sina ursprungliga mål som fick dem valda och bildat en allians med Biden för att stödja hans urvattnade agenda.
Denna strategi har misslyckats kapitalt, med allvarliga konsekvenser för arbetarklassen. Förutom de befintliga kriserna med sjukvård, bostäder, studieskulder, låglönejobb och klimatet måste arbetare också ta itu med de skyhöga levnadskostnaderna och en till synes oändlig dödlig pandemi.
Med mellanårsvalen i antågande och med historiska bottennivåer i opinionen för Biden står dörren öppen för de Trumpdominerade Republikanerna att göra stora framsteg. Redan nu har högern utnyttjat detta momentum för att lansera nya attacker mot kvinnor och hbtq+-personer i republikanskt dominerade delstater.
Utöver kriserna på hemmaplan är den ryska invasionen av Ukraina nu ytterligare en front där arbetarklassen i både USA och globalt desperat behöver ett ledarskap som är berett att inta en ståndpunkt som bygger på internationell solidaritet, inte nationalism.
AOC:s inställning till kriget har haft allvarliga brister. Hon har skrivit under ett brev till presidenten från två partier som inte innehåller något budskap mot kriget och som faktiskt lämnar öppet för möjligheten till ett direkt militärt ingripande från USA:s sida.
Arbetare skickade inte AOC till kongressen för att komma överens med representanter för kapitalistklassen. Till sin heder har Ilhan Omar, ”The Squad”-ledamoten i representanthuset från Minnesota, röstat emot varje hökaktig krigsförberedande åtgärd, vilket visar på en mycket principiell, internationalistisk inställning i motsats till sina kollegor.
Det råder ingen tvekan om att AOC skulle ha utsatts för extrema påtryckningar från etablissemanget om hon hade organiserat ”The Squad” för att tvinga fram en omröstning om Medicare for All. Men det borde inte komma som någon överraskning. Om valda representanter verkligen ska företräda arbetarklassens intressen kommer de ständigt att utsättas för enorma påtryckningar från de kapitalistiskt dominerade makthallarna. Det är endast det aktiva stödet från vanliga arbetare som organiseras för att kämpa för ett vänsterprogram som ger lindring.
Mindre än fyra år efter att hon satt med demonstranter från Sunrise Movement åkte AOC till det globala klimattoppmötet COP26 – men inte för att ansluta sig till de ungas klimatprotester på Glasgows gator, utan som en del av den amerikanska kongressdelegationen som ironiskt nog leddes av Nancy Pelosi.
AOC, resten av ”The Squad” och Sanders har i stort sett övergivit de arbetarklassvänliga vänsterprogram som gjorde dem så populära.
AOC, som talade vid ett officiellt COP26-evenemang, försäkrade världen om att ”när vi säger att USA är tillbaka, är det inte bara så att vi är tillbaka på det sätt som USA bedrev klimatpolitik tidigare. Det är annorlunda. Och jag skulle vilja påstå att det är ett fundamentalt annorlunda tillvägagångssätt.”
Men vad AOC faktiskt talade om var Bidens klimatagenda som har ett mycket blygsammare mål än Green New Deal och använder marknadsincitament för att närma sig nettonollmålet.
Som vi vet nu har Bidens plan ”Build Back Better”, som innehöll begränsade åtgärder för att hjälpa klimatet, aldrig nått fram till en omröstning i senaten. Viktiga delar av den kapitalistklass som kontrollerar ekonomin vägrade att låta ens Bidens begränsade åtgärder gå igenom. Biden, som står inför de skyhöga bensinpriserna, skickar nu sin administration på ett ”borra, baby, borra”-uppdrag för att öka den inhemska oljeproduktionen och fylla de amerikanska oljemagnaternas fickor.
Även om vissa kanske har sett AOC:s och Bernies ”gå med för att få med”-inställning till Bidens administration som strategisk har den tyvärr varit helt värdelös. Det bevisade att det krävs en ihållande massrörelse, inklusive strejkåtgärder, för att tvinga det politiska etablissemanget att vidta åtgärder för att ens delvis besegra den fossila bränsleindustrins makt och på ett meningsfullt sätt minska koldioxidutsläppen.
Från klimatet till sjukvård, studieskulder och den federala minimilönen – framstegen i det program som Bernie Sanders och AOC förespråkar har stannat av. Inte bara det, utan högern har samlat allvarlig kraft i attacker mot kvinnor och hbtq+-personer.
Om AOC styrde ”som en del av rörelsen” skulle hon dyka upp för att tala vid protester, organisera stormöten och avslöja de liberala kvinno- och hbtq+-gruppernas passivitet. Istället har AOC:s största rubrik under det senaste året varit att hon dök upp på Met-galan för att umgås med kändisar istället för att protestera utanför galan. Hennes sociala medier de senaste veckorna handlar mindre om politik och protester och mer om skönhetstips.
Den nuvarande situationen för vänstern är svår och komplex. Med Biden allmänt impopulär, och att vänstern i Demokraterna slutit upp bakom honom, kommer mellanårsvalet sannolikt att bli en vattendelare för Republikanerna. AOC, resten av ”The Squad” och Bernie Sanders har i stort sett övergivit de arbetarklassvänliga vänsterprogram som gjorde dem så populära, och det är ytterst osannolikt att de kommer att hitta tillbaka till att på ett meningsfullt sätt kämpa för arbetare utan en massiv push underifrån.
Dessa personers kollaps i kampens trovärdighet är en direkt produkt av deras åtagande att stanna kvar i Demokraterna, vars etablissemang har specialiserat sig på en sak: att hålla progressiva personer i schack. De har utövat enorma påtryckningar på dessa personer, som har visat sig vara oöverstigliga.
Om AOC och Bernie hade byggt upp ett nytt politiskt parti för arbetarklassen istället för att försöka bevara freden i ett kapitalistiskt parti skulle de ha frigjorts till att kämpa för sin agenda och vi skulle ha stöttat dem.
Naturligtvis är möjligheten inte förlorad och det brådskande behovet av ett politiskt alternativ till Demokraterna har bara ökat. Vänstern måste dra lärdom av kollapsen av Bernie och AOC:s legitimitet och omedelbart upphöra med sin praxis att stödja ”mindre onda” demokrater. Vi måste ställa upp med oberoende kandidater från arbetarklassen över hela landet som ett första steg mot att bygga ett nytt politiskt parti.
Inlägget ”The Squad” valde bort kampen dök först upp på .
Strejken handlar om att få till en uppvärdering av de vårdanställdas löner och villkor.
av Katja Raetz // Artikel i Offensiv
Fredagen den 1 april gick 25,000 anställda ut i vårdstrejk i sex sjukvårdsdistrikt runtom i Finland. Kraven gäller både bättre löner och förbättrad arbetsmiljö. Strejken är en strejk för välfärdens framtid och en länge eftersatt upprustning av vården.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ger vårt fulla stöd till strejken och kravet på en uppvärdering av de vårdanställdas löner och villkor. Till svenska Yle den 31 mars säger Tehys ordförande Millariikka Rytkönen:
– Vi strejkar av den enkla anledningen att arbetsgivarförbundet KT avbröt förhandlingarna med oss i slutet av februari. Vi kämpar inte bara för de vårdanställdas rättigheter, utan för alla finländares rätt till god vård.
Medlingsbudet som presenterades av riksförlikningsmannen den 29 mars förkastades av vårdfacken Tehy och Super. Förhandlingarna kring det nya avtalet bröt ihop i slutet av februari då arbetsgivarförbundet Kommunarbetsgivarna KT förklarade att inte fanns någon grund som en ny överenskommelse kunde vila på.
Enligt de fackliga företrädarna betydde det bud som KT har lagt ett sämre avtal än alla andra hade och att en del vårdanställda skulle ha fått längre arbetstid än tidigare. Arbetsgivarna hävdar att det inte finns pengar, samtidigt som regeringspartierna har flaggat för kraftigt ökade militärutgifter i den nya budget som man just nu förhandlar om.
Redan tidigt på strejkens första dag genomfördes demonstrationer på sex platser.
”Hundratals iklädda sjuk- och hälsovårdarnas fack Tehys röda och närvårdarfackets Supers blå färger cirkulerade Triangelsjukhuset på fredagsmorgonen. Klockan 06.00, två timmar innan demonstranterna gav sig i väg, hade 25,000 vårdare gått i strejk”, rapporterade Hufvudstadbladet från Helsingfors.
Strejkens mål är att tvinga tillbaka arbetsgivarna, som backas upp av regeringen, tillbaka till förhandlingsbordet.
Det jäser bland välfärdens anställda i Finland, som har fått nog.
Varslet omfattande initialt 40,000 anställda. Innan strejken startade fattade dock den socialdemokratiske arbetsministern Tuula Haatainen beslutet att skjuta upp den med två veckor. Vårdfacken kritiserade detta hårt då det endast får ske om medling pågår, vilket det inte gör. Arbetsministerns ingripande är olagligt.
Dagen innan strejken bröt ut hotade dessutom Social- och hälsovårdsministeriet med en undantagslag för att begränsa strejken.
”Arbetsgivaren kommer med falska påståenden i medierna. Sjukhusledningen har uppenbarligen valt en kommunikationslinje där den, genom desinformation och hot, försöker bryta strejken och påverka den allmänna opinionen om vårdarnas lagliga strejk. Eller så vet cheferna inte vad som sker på sjukhusen. Båda alternativen är lika dåliga”, säger Tehy i ett svar till den propaganda som politiker och sjukhuschefer bedriver mot strejken.
Liksom i Sverige är bristen på vårdpersonal ett stort problem i Finland. Facken kräver bland annat ett räddningsprogram för social- och hälsovården, vilket arbetsgivarna helt motsätter sig. Att i det här läget samtidigt påstå att strejken kan bli samhällsfarligt är som ett hån för de strejkande.
Snarare visar det att både arbetsgivarna och de etablerade politikerna försöker göra allt för att undergräva strejken innan den får ett ökat stöd och trappas upp.
Om det inte blir något avtal innan innan påsk kommer uppemot 40,000 vårdanställda i 13 vårddistrikt att vara ute i strejk från den 15 april.
Det jäser bland välfärdens anställda i Finland, som har fått nog.
I veckan (den 6 och 7 april) genomför lärare och anställda inom barnomsorgen strejker i flera städer. I Jyväskylä, Rovaniemi, Åbo och Uleåborg kommer i stort sett hela kommunsektorn vara ute i strejk den 6 och 7 april, och veckan därefter genomförs liknande strejker i Tammerfors och Kuopio.
Den 19 april kan en fem dagar lång lärarstrejk bryta ut i Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla.
Inlägget Fullt stöd till finska vårdstrejken dök först upp på .
Hittar du inte vad du letar efter? Försök att förfina din sökning: