Redan innan pandemin var en global livsmedelskris på gång. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar, men också till följd av det sårbara, instabila system som den globala livsmedelsproduktionen har blivit. Trots teknologisk utveckling som ger stora skördar går allt fler hungriga när maten, vårt mest grundläggande behov, blivit som vilken handelsvara som helst.
Pandemin och invasionen av Ukraina har fördjupat matkrisen, som nu börjar bli kännbar inte bara för den dryga miljard som går hungrig utan även för medelklassen i kapitalismens kärnländer.
Brand pratar med Tove Sundström på videolänk från gården i Jämtland där hon är med och driver ett andelsjordbruk. Tove är en av personerna bakom podcasten Jord åt folket som handlar om livsmedelsproduktion ur ett vänsterperspektiv. Hon är också medlem i NOrdBruk, den svenska grenen av den globala rörelsen La Via Campesina. Vårt samtal handlade om handelsavtal och landgrabbing, men även om motstånd och hur ett nytt system kan börja byggas.
Brand: Hur blev du intresserad av jordbruks- och livsmedelsfrågor och vilken koppling har du till de sakerna idag?
Tove Sundström: 2016 började jag plugga på hortonomprogrammet på lantbruksuniversitetet SLU i Alnarp. När folk frågar vad det är brukar jag säga att man i princip blir växtbiolog. Det var en ganska teoretisk utbildning och SLU samarbetar väldigt mycket med livsmedelsindustrin och så. Det var väl kanske inte riktigt den typ av utbildning som jag förväntade mig att det skulle vara.
Sen var det en klasskompis till mig som bjöd in Torgny Östling, förra ordföranden för NOrdbruk. Han pratade på skolan och hade en ganska lång föreläsning som handlade om EU, Världshandelsorganisationen och hur livsmedelskedjorna ser ut på ett större plan och vad det finns för problematik. Då fick jag upp ögonen för de här frågorna.
Sen höll jag och några klasskompisar kontakt med honom. En grej som jag minns tydligt var när vi hälsade på Torgny i Jämtland och träffade många av hans kollegor som också pratade med oss om liknande problem. Jag minns att jag blev upprörd och frågade Torgny: ”Vad kan jag göra?” Han sa att ingen kommer säga åt dig vad du ska göra, du får göra nånting själv… Och på vägen hem minns jag att jag tänkte att det enda som känns rimligt nu är att bli livsmedelsproducent.
Så fortsatte jag plugga och funderade mycket på hur det ska gå till, för det är väldigt svårt att starta jordbruk nu, speciellt för unga personer. I och med att markpriserna är frånkopplade produktionskostnaderna och produktionskapaciteten så är det svårt att köpa mark.
Torgny gick bort förra året. Och eftersom jag och min kompis kände hans familj bjöd de in oss för att göra något på gården. Så nu har vi snart avslutat första säsongen på ett andelsjordbruk.
B: Vad är ett andelsjordbruk?
TS: Idén med andelsjordbruk är att på olika sätt bemöta problemen i konventionell produktion. Man kan kalla det för en agroekologisk metod. Agroekologi är ett begrepp inom matsuveränitetsrörelsen som sätter jordbruk i en social kontext och ser på hur jordbruket påverkas och påverkar andra nivåer och delar av samhället.
Andelsjordbruk är då ett sätt att organisera jordbruket där solidariteten är större, där en enskild jordbrukare inte tar alla risker själv med en fluktuerande marknad och fluktuerande priser utan gör det tillsammans med en grupp. Vi kallar dem inte konsumenter utan de blir något mer i den här strukturen, ”de som äter” brukar vi säga, även om vi såklart också äter.
Det finns olika upplägg att göra det här på, men kärnan är att man gör en planering tillsammans: vad är det för plats, vad finns det för möjligheter att odla här, hur kan det gå till? Och göra det i samklang med det lokala ekosystemet. Några som jobbar med jordbruket ska ha lön, som täcks av medlemskostnaden. Man köper en andel av skörden, inte en viss mängd av en viss gröda. Är det en sak som går dåligt så brukar det vara en annan som går väldigt bra, det balanserar ut sig.
Det är ett tryggare sätt att organisera produktionen på. De som äter slipper till exempel oroa sig för stigande priser, man har redan gjort sitt bidrag och vet att det odlas mat lokalt. Och de som odlar vet att nu vet vi att vi fått hjälp att köpa in det man behöver köpa in. Då kan vi arbeta med det här och göra vårt bästa för att det blir mycket mat, utan att behöva stå på marknad vecka efter vecka och hoppas att man får nånting sålt. Så det är en mer solidarisk organisering helt enkelt.
B: Hur stort är området ni levererar till?
TS: Helst vill man ju åka så kort som möjligt. Men Jämtland är väldigt stort och folk är utspridda. Vi har ett gäng medlemmar som bor i Östersund och några som bor lite närmare, grannar i byn till exempel. Men det som är fint med andelsjordbruk är också att vi har så mycket kontakt med varandra. Då är det lätt att organisera. Ena veckan hämtar Lars till alla i Östersund och tar med grönsakskassar, sen nån vecka kanske jag åker till stan för något ärende och då tar jag med mig. Det är ganska flexibelt och det finns möjligheter att vara delaktig, vilket jag tycker är väldigt fint.
B: Småskaligt jordbruk känns som något som legat i tiden de senaste åren. Ofta med någon slags ekotänk och någon vag idé om hållbarhet, men också förknippat med renlevnad och lyxig konsumism. Varenda lyxrestaurang i Sverige skyltar numera med lokalodlat, till exempel. Den här mer solidariska, agroekologiska idén om andelsjordbruk, hur spridd är den och hur står den sig jämfört med lyxlokalodlingen?
TS: Målet med andelsjordbruksrörelsen är som jag ser det att det ska bli mycket mer av en folkförsörjning än vad det är nu. Nu är det för de som har råd och tid. Inte för att det kräver att man engagerar sig så mycket, men det kräver att man känner till vad det är och har tid att fixa sin mat på ett annat sätt än en butik.
Så det är inte särskilt folkligt än så länge. Men det finns stora möjligheter till det, för ju fler man är, ju mer kan man sprida ut kostnaderna. Det finns också andelsjordbruk som har solidaritetspris, eller där man organiserar sig på sånt sätt att om någon inte kan betala så mycket så kan man hjälpa till att skörda, köra ut saker och så vidare. Så det finns en viss flexibilitet. Och ju större rörelsen blir, desto länge kan den nå.
B: Vilka tycker du är de stora problemen med den globala livsmedelsproduktionen idag? Och hur påverkar de hur det ser ut med livsmedelsproduktion i Sverige?
TS: Det jag skulle säga är väl dels huvudavtalen för internationell handel, där det bestämdes att mat blev en handelsvara som vilken som helst. Det är ett av grundproblemen. Och för medlemmar i WTO finns det till exempel väldigt många hinder för att främja lokal produktion, lokal handel och lokalt producerade varor framför importerade varor.
Det system, som Sverige ingår i, leder bland annat till prisdumpning. Vi exporterar till exempel mycket mjölkpulver till andra länder, eftersom den produktionen har ett lägre pris jämfört med lokalt producerade varor, och då slår det ut lokal produktion på platser som svenska företag exporterar de här produkterna till.
Sen har vi också det faktum att vi är medlemmar i EU, som är grundat på de fyra friheterna varav en är fri rörlighet för kapital. Det gäller ju också fast kapital, det vill säga mark. Så svenska skogsbolag köper till exempel upp mycket mark i östra europa och exproprierar lokalbefolkningen från marken och produktionen. Det leder till landgrabbing och minskad hållbar produktion.
Det går som en kedja globalt med export härifrån till dit, till dit, till dit. Det är en mekanism som är inbakad i WTO och som påverkar världen över. Det är det här globala handelssystemet som är det stora problemet.
B: Hur har den här friheten för fast kapital påverkat landägandet i Sverige?
TS: Vi har ju fortfarande jordförvärvslagen som förbjuder företag att köpa skogsmark i Sverige, men den går egentligen i direkt strid med EU:s friheter.
B: Så de får inte köpa vår skog men vi får köpa deras?
TS: Precis. Litauen försökte nyligen sätta ett tak på markägande för att de såg den här utvecklingen. Det blev mer och mer utländska företag som ägde mark i Litauen. Det togs upp i EU-domstol eftersom det bryter mot de fyra friheterna, Sverige pressade på juridiskt för att stödja skogsbolagen. Så det hänger bara på att någon ska orka driva frågan, det är en tickande bomb.
B: La Via Campesina som du är aktiv i har vad man kallar matsuveränitet som en alternativ modell. Den bryter med den internationella frihandeln, stärker den lokala småskaliga produktionen och ser till hela befolkningens livsmedelsförsörjning. De länder som Via Campesina är störst i är länder med en större del av befolkningen som har koppling till livsmedelsproduktion på olika sätt, och ofta bättre förhållanden för det än vi har här i nordliga Sverige. Men dessutom med större risker för folk att faktiskt gå hungriga. Vad skulle tanken om matsuveränitet innebära som alternativ i en svensk kontext?
TS: Det är viktigt att belysa är att det inte handlar om någon slags protektionism eller nationalism, utan om global solidaritet och lokalbefolkningens rätt att bestämma vad och hur och av vem som det odlas lokalt. När Via Campesina kopplar samman jordbrukare, pastoralister, naturbrukare, fiskare och skogsbrukare över hela jorden så ser man att det är samma mekanismer som påverkar oss alla, men de ger olika konsekvenser. Det finns många jordbrukare i andra länder som bemöts med direkt våld när de konfronterar stora företag. Och det blir inte bättre för någon innan det blir bättre för alla, eftersom vi är så pass sammankopplade.
Jag skulle säga att matsuveränitetskampen här delvis handlar om att vi har en gynnsam position. Även om vi också har stora problem i landet så har vi en starkare kraft att påverka eftersom vi inte befinner oss i samma utsatta läge.
Vi har varit mycket närmare någon slags matsuveränitet än vad vi är idag. Till exempel på 80-talet, innan vi antog kapitalliberaliseringsdirektivet som var en anpassning inför att Sverige gick med i EU, då hade vi skydd mot till exempel prisdumpning och spekulation på mark. Det går att se i historien att man successivt arbetat för att uppnå dagens system med större och färre produktionsenheter, men att det av olika skäl gått lite långsamt.
Efter andra världskriget så tänkte man att man behöver vara försörjande på livsmedel, då kunde man inte bara genomföra rationaliseringar. Då fanns det fler producenter med mindre enheter än idag. Allt är så anpassat efter slättbygdernas produktion nu, med stora slätter och stora maskiner. Kombinationsjordbruket som varit viktigt i de norra delarna av landet har avvecklats i väldigt hög grad. Det innebar att man jobbade med skogsbruk på vintern och jordbruk på sommaren, vilket är bättre för miljön och naturen eftersom det inte blir samma markskador i skogen på vintern när det finns ett skyddande snötäcke. Men i norr kan man ofta inte ha dagens stora maskiner, det är för mycket lutning och för små ytor.
B: Man har koncentrerat livsmedelsproduktionen till slätterna och har bara skogsbruk på platser där man tidigare hade kombinationsbruk och småskaliga jordbruk?
TS: I princip. Det är jätteintressant att jämföra med Norge, som har mycket mindre slättlandskap än vad vi har i Sverige. De har många mekanismer kvar i sin jordbrukspolitik. För det första har de en jordbrukspolitik, för de är inte med i EU. EU är Sveriges jordbrukspolitik. Norge har till exempel bättre villkor för producenter som har långt till ett mejeri eller ett slakteri.
Det är svårt att måla upp ett scenario där matsuveränitet råder, men det behöver ske ett skifte från det industriella jordbrukskonceptet tillbaka till att jordbruket har en mer mångsidig roll, som inte bara handlar om nischproduktion till övre medelklassen eller ”öppna landskap”. Förr var det folkförsörjning, naturvård, jobb, det var förankrat i samhället på ett annat sätt. Men nu ser man det som en industri vilken som helst, inte som något som vi är beroende av.
B: Vad finns det för organisering och kampmetoder som bemöter den här utvecklingen?
TS: La Via Campesina är en global bondeorganisation som är väldigt stor, med ungefär 200 miljoner medlemmar. I Europa finns ECVC, som är den europeiska samordningen av La Via Campesina. De har medlemmar i många länder i Europa. Deras arbete är baserat på engagemanget från lokala föreningar och det arbetet organiseras på så sätt att man får ingå i arbetsgrupper där man diskuterar olika frågor. Till exempel rätten till utsäde, eller avregleringarna som är föreslagna inom EU för så kallade ”nya genomiska modeller”.
Mycket av arbetet som görs är folkbildning, för frågorna är inte superpopulära och det är tungt att sätta sig in i de styrande systemen, även om de påverkar oss. Så mycket folkbildning behövs, både att bilda sig själv och göra det tillsammans med andra.
Man kanske kan ockupera mark, och kanske kan tillåtas göra det ett tag, men när man slutar vara gullig och faktiskt börjar producera mat till människor, då kommer de oftast och plockar bort en. Vi behöver skapa någon slags långsiktig hållbarhet.
Andelsjordbruk tycker jag är ett väldigt bra sätt att organisera sig eftersom det bygger en alternativ struktur till det här systemet. Man får igång den produktion som är missgynnad idag, för att skapa ett alternativ samtidigt som man sysslar med systemkritik. Jag tror att det viktiga är att koppla ihop arbete på marken med systemkritik på högre nivåer. En kärna i varför jag är med i NOrdBruk är just att det är en organisering som kopplar samman olika nivåer. De bästa praktikerna är de som också ägnar sig åt systemkritik, och de bästa kritikerna är också praktiker.
Tove Sundström är andelsjordbrukare och aktiv i den globala småbrukarrörelsen La Via Campesinas svenska gren, NOrdBruk
Viktor Mauritz är medlem i redaktionskollektivet Brand