Inlägg publicerade i “Tidningar”

Magasin DIKKO har varit i kontakt med Stephan Skougaard Carlsson för att få lite förhandsinformation om den kommande boken ”Nya resande” som kommer ges ut på förlag DIKKO.

Hemma var det aldrig någon skillnad på vardag och helg, det var lördag hela veckan. Så en spontanfest kunde uppstå i princip närsomhelst. Självklart festade vi inte som andra. Det var alltid kopiösa mängder mat och dricka, mycket folk och levande musik. Alltid några släktingar eller vänner som dök upp och bildade kvällens orkester. Gitarr, fiol, munspel och framför allt dragspel som min mamma trakterade med bravur, var det vanligaste. Till detta tillkom ett gäng glada sångare.

När dessa tillställningar drogs av på campingarna så fylldes förtältet och gräsmattan omkring med ungar, hundar och glada festdeltagare. Det sjöngs och dansades. På behörigt avstånd stod burona i en halvcirkel och tittade på. Vi var som ett gäng festande apor på zoo.

Ur boken Nya resande, som kommer ut om ca ett år på förlag DIKKO

När DIKKO får kontakt med författaren, skojaren, och vår sporadiske krönikör Stephan Skougaard ligger han nedbäddad i sin soffa efter att ha firat sin 60-årsdag i tre dagar. Under festens inledande dag spelade han och Åsa Bällsten upp en del av sin kommande föreställning inför festdeltagarna.

Detta kan vi givetvis inte låta gå obemärkt förbi.

Förlag DIKKO planerar att ge ut Stephans nya bok ”Nya resande” runt jul nästa år. Det är även då som Stephan och Åsa har tänkt ha premiär för teater- och musikföreställningen ”Medan vattnet flöt under broarna” som Stephan skrivit och Åsa gjort musiken till. Musiken kommer att ges ut på Maräng records, där Åsa tidigare gett ut skivan ”Ett sätt”.

Ofta blev det nån vecka innan, men allra senast på skolavslutningsdagen. Då lämnade vi stan och drog ut på vägarna, Med alla ungar, husvagn, bil och hund.

Så fort den första vårsolen visade sig och det började droppa från takskäggen så började det att rycka tårna, det bubblade i blodet av längtan, man ville iväg, ut på vägarna. Det där gällde hela familjen. Vi barn pratade ofta om allt vad vi skulle göra när sommaren kom, vilka vi skulle få träffa igen efter nästan ett års längtan. Jag hade några favoritställen bland de ställen vi brukade besöka. Norge var alltid spännande, där gjordes det affärer och det blev trångt i lasten av ungar och varor som farsan bytt till sig. Nån gång var det en massa fiskeutrustning. En annan gång hade vi lusekoftor med oss till ett helt kompani. En tredje gång hade vi bilen full med strösocker i papperssäckar. Så där höll det på. sommar efter sommar.

Ur boken Nya resande, som kommer ut om ca ett år på förlag DIKKO

– Min nya bok är en självbiografi som slutar med att jag är 15 år och flyttar hemifrån. Den handlar om att vara resande i Malmö för 60 år sedan. Men den handlar också om att vara barn, och att vara annorlunda, att vara nyfiken och impulsiv, berättar Stephan. Och vet du, de gör redan reklam för den på alla tåg i hela Sverige. Varje gång jag åker tåg ropar de ut ”Nya resande”. Det är inte utan att man blir lite stolt, men det är klart. Det är ju en riktigt bra berättelse, säger han glatt. Sen tillägger han att det också är en del av kulturen, och hur han är uppvuxen. Om tågen ändå åker runt och ropar ut ”nya resande”, så borde väl jag kunna få använda det som reklam för min bok? Varje gång de ropar det, så kommer folk på tåget tänka ”ja, just det, den har ju jag läst”.

Som barn får man ofta frågan vad man vill bli när man blir stor. Jag svarade aldrig på det, det enda jag ville bli var vanlig. Jag ville bara att jag och min familj skulle bli som alla andra. Det var mycket som stack ut: Vi var för många och hade alltid ny bil. Farsan var aldrig anställd eller drev nån egen firma. Han gjorde affärer ändå, med kontoret i bakfickan. Han klädde sig inte heller som andra farsor. Han gick aldrig klädd i något annat än kostymbyxor och vit nylonskjorta. Gick han ut så åkte kavajen på.

Grannarna stod bakom sina köksgardiner och spanade nyfiket ner mot gatan när Carlsson kom hem från någon av sina affärsresor. Mina kamrater har berättat om hur deras föräldrar nyfiket brukade gissa på vad han skulle lasta ur bilen denna gången. Det kunde i princip vara vad som helst. Allt från en hel gris eller lådvis med trätofflor till en billast full med oljemålningar. 

Ur boken Nya resande, som kommer ut om ca ett år på förlag DIKKO

Teaterföreställningen baseras på Stephans båda böcker. Dels de första boken som från början var en blogg. Den heter ”Malme som jag ser det” och gavs ut 2011, samt den nya boken ”Nya resande”. Att det blev Åsa och Stephan som gör föreställningen tillsammans säger Stephan beror på att de har så roligt ihop.

– Det klickade liksom direkt mellan mig och Åsa. Vi är tillräckligt gamla och kloka för att respektera varandras olikheter, och tillräckligt barnsligt nyfikna för att se de gånger det inte går bra med humor i stället för som misslyckanden.

På frågan om det kommer att vara delar av boken som är på romani svarar Stephan.

– Nja, alltså, det är ju många resande som inte kan språket. Det språk vi har gemensamt är svenskan, så det är det språket jag berättar på. Men det är klart. När jag citerar någon äldre släkting eller så, då pratade ju de mest romani, så då får det vara så. 

Böckerna består av fristående berättelser och anekdoter om ett resandeliv. Stephans resandeliv.

Karl Helgo-målningen var gjord av löpande band-konstnärer i Göteborg, hos en grossist i Hötorgstavlor. Dessa skapade hötorgskonst på, i princip, löpande band. De målade mycket med schabloner och färdiga mallar. Det var bara att beställa i god tid innan. 

– Jag behöver tre röda stugor med granskog och fyra solnedgångar över fjäll tills på torsdag- Förresten, kan du slänga med ett par rådjur i snölandskap också?

Dessa oljemålningar förfärdigades med en imponerande hastighet av lindrigt nyktra talanger från Göteborgs närområde och levererades punktlig på beställning. Kundkretsen bestod till stor del av kringresande tavelnasare.

Tavlan var som sagt var en massproducerad dussinvara. Men med en “bra” signatur, så steg den betydligt i värde. Det var mitt jobb att rita dit “K. Helgo” nere i högra hörnan. Det gjordes med en mörkbrun oljefärg med en smal pensel, friserad för ändamålet. Jag var duktig på det redan i väldigt unga år, det var mitt sätt att bidra till familjeförsörjningen.

Ur boken Nya resande, som kommer ut om ca ett år på förlag DIKKO

– Det är viktigt att säga det tror jag. Att det är mitt liv. Jag utger mig inte för att tala för alla Malmöiter eller alla resande. Men jag är rätt säker på att alla Malmöiter och resande kommer att känna igen sig i alla fall i delar av berättelsen.

Linda Lundqvist
linda@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS

Lördag 28 januari klockan 14.30.

Plats: Hörsalen. Västernorrlands museum, Härnösand

Fri entré.

Välkommen till ett föredrag om en del av historien som inte har synts så mycket i läroböckerna- nämligen folkmordet på romerna under andra världskriget. Andrej Kotljarchuk, fil dr, docent i historia och Universitetslektor vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet, berättar om denna bortglömda historia. Andrejs forskning fokuserar på etniska minoriteter och expertgruppers roll, massvåld och minnespolitik.

Under andra världskriget mördades upp emot 500 000 romer i nazisternas folkmord. Föredraget handlar om folkmordet på romer och ger exempel på de fåtal romska överlevande som kom till Sverige från Europa och det nazi-ockuperade Norge. I sitt föredrag kommer Andrej också att berätta om sin forskning om romer och resande i Norden under andra världskriget.

Efter föredraget finns det möjlighet för publiken att delta i samtal om förintelsen och folkmordet på romerna.

Föredraget arrangeras i samband med Förintelsens minnesdag 27 januari i samarbete med projektet “Romskt kulturarv i Västernorrland”.

Plats: Hörsalen. Västernorrlands museum, Härnösand

Fri entré!

Förintelsens minnesdag 27 januari

Den 27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

Sedan 2001 har det varit en nationell minnesdag. År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Sverige och Ungern lade ner sina röster om EU:s långtidsbudget. Regeringen fullföljer en svensk tradition som nej-sägare. 

Häromveckan klubbades EUs långtidsbudget. Budgetbeslut är alltid en dragkamp mellan spara och slösa, men slutar förstås alltid i en kompromiss. Så även i den Europeiska unionen. Men vid rådsmötet den 22 november markerade två länder sitt missnöje och lade ned sina röster.

Ungern var det ena. Sverige det andra.

En inte helt smickrande kombination. Sveriges agerande kan tyckas förvånande men är i själva verket inte överraskande. Från svensk sida talades även den här gången om behovet ”budgetdisciplin”. Andra länder som står nära Sverige i synen på EU:s framtida vägval stödde däremot budgeten, som Danmark, Nederländerna, Österrike och Finland.

En förklaring är att de två stora partierna har tappat intresset för Europa 

Läget är sådant att Sverige i EU-sammanhang har blivit de nya britterna eller de nya danskarna, alltså ett medlemsland som utmärker sig genom att vara emot.

Det går inte att bara skylla på den nytillträdda konservativa svenska regeringen som nu protesterade genom att lägga ned Sveriges röst. Sverige är sedan ett bra tag ett stabilt nej-land. Det var samma sak med den tidigare rödgröna regeringen. Den negativa synen på EU är blocköverskridande.

En förklaring är att de två stora partierna har tappat intresset för Europa. Efter Carl Bildt kom Fredrik Reinfeldt som hade ett snävare svenskt perspektiv och projekt. Och Socialdemokraterna har inte någon stark Europapolitiker som kan mäta sig med Olof Palme och Ingvar Carlsson. EU-euforin från åren efter murens fall har mattats av. Runt om i världen ser vi en rekyl mot globaliseringen och olika former av internationellt samarbete. Det gäller också Sverige.

En annan pusselbit är att EU genomgått fundamentala förändringar sedan Sverige gick med. Flera avgörande fördragsändringar har ändrat dynamiken i EU-projektet. Europaparlamentet var en gång mest en symbolisk institution men har blivit en central maktfaktor och spelare i EU-samarbetet. Den inre marknaden, Schengen, utvidgningen och valunionen, är bara några avgörande milstolpar. EU har uppvisat en imponerande dynamisk förmåga till förnyelse och utveckling. Därav den svenska EU-ambivalensen.

Det EU Sverige gick med i finns inte längre kvar. Och vi har inte riktigt gått med i EU som det ser ut i dag.

Länge låg Sverige i lä bakom Storbritannien som var en stor maktspelare som mer eller mindre framgångsrikt spretade emot nya mått och steg i EU. Svenska politiker lyssnade på London innan de åkte till Bryssel. Efter Brexit är Sverige rätt vilse i den europeiska pannkakan. Och det är därför Sveriges EU-politik egentligen kan sammanfattas i ett enda ord: nej! Det håller inte för en nation i en stor union, om landet i fråga vill göra skillnad och verkligen påverka.

Det hindrar inte att Sverige på goda grunder varit kritisk till både det ena och andra. Det finns en otydlighet i EUs konstruktion som innebär att beslutskompetensen är en rörlig och rörig materia. Relationen mellan det överstatliga och det mellanstatliga är föremål för ständiga förhandlingar och omförhandlingar. Europadomstolen skapar prejudikat i politiska frågor. Det faktum att EU-lagstiftningen övertrumfar nationell lagstiftning grundar sig talande nog inte på några beslut fattade i det Europeiska rådet, utan på ett par utslag i Europadomstolen i början av 1960-talet.

Frågan om europeiska minimilöner har varit en av mest uppslitande konflikterna mellan Sverige och EU. Den har skadat relationerna på djupet och gjort skyttegravarna ännu djupare. Sveriges linje har fog för sig, minimilöner beslutade av EU underminerar de kollektivavtal som i Sverige har 90 procentig täckning och som garanterar högre löner än minimilöner (som finns i de flesta andra EU-länder) och som utgör en avgörande barriär mot låglönejobb. Och EU:s fördrag reglering av EUs kompetens omfattar inte ”löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout”. I andra vågskålen ligger att minimilöneförslaget kommer att höja lägstalönerna i de länder som har lägre facklig anslutningsgrad och låg kollektivavtalsteckning. Den balansgången har varit svår att hantera och har rivit upp djupa sår.

En sak är alldeles uppenbar, minimilönekonflikten visar att nej-strategin har sina uppenbara begränsningar. Det blev minimilöner i EU till sist. Och ett slags kompromiss. Sverige har fått sina undantag, även om oron fortfarande finns att Europadomstolen kommer att intervenera precis som Lavaldomen ritade om kartan för hela den europeiska arbetsmarknaden. Nu röstade Sverige emot även den här kompromissen. Vilket säkert stärker bilden av att Sverige är ett svart får i många EU-länders ögon. Ett land som rentav betraktas som den rika medlemmen i norr som slår vakt om sina medborgares löner, men inte bryr sig om villkoren för löntagarna i andra länder.

Det var inte avsikten. Icke desto mindre har den bilden satt sig i stora delar EU-familjen.

Sverige kommer aldrig att kunna påverka EU framtida vägval genom att bara säga nej. EU-kommissionen leds nu av Ursula von der Leyen som tillsammans med Europaparlamentet haft en ambitiös agenda på det sociala området. Det har också handlat om att rädda EU-projektet efter de svåra EMU-krisen som följde på den finansiella kraschen 2008.

Den sociala reformagendan härstammar för övrigt från Sverige. Allans Larsson tog på uppdrag av EU-kommissionen dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker fram förslaget om den sociala pelaren. Det nya sociala protokollet undertecknades på ett EU-toppmöte i Göteborg med dåvarande statsministern Stefan Löfven som värd. Det här arbetet är inte avslutat.

Tvärtom tyder mycket på att det kommer fler skarpa förslag från EU-kommissionen. Inte minst därför behöver Sverige vara en konstruktiv part i EU, bygga allianser och framför allt formulera vad Sverige vill i EU (och ibland argumentera mot vissa saker, men också peka på möjliga och i så fall bättre alternativ). Här är finns det mycket i övrigt att önska. Men EU finns för närvarande inte på de svenska politiska partiernas radar. Europa var helt frånvarande i valrörelsen. EU prioriteras helt enkelt inte av partierna. Vilket möjligen är skälet till att det mest blir nej, nej och åter nej när svenska politiker åker till Bryssel.

Ska Sverige vara en part i EU måste vi engagera oss i EU-arbetet och utveckla en svensk agenda. Annars är det fara värt att allt detta slutar med Swexit. Vi måste ställa oss frågan: När ska Sverige då med i EU?

Inlägget När ska Sverige gå med i EU? dök först upp på Dagens Arena.

Regeringen duckar konsekvent för alla sakliga argument emot en satsning på ny kärnkraft. Drömmen kan bli en mardröm.

Det är viktigt med drömmar. Att det som tycks vackert och viktigt men verkar omöjligt kanske, kanske ändå kan bli av.

Men i affärslivet? Haveriet för det stora, ansedda amerikanska bitcoinföretaget PTX antyder att det fungerat som ett nytt sorts pyramidspel, att det hela bygger på att någon måste bli lurad på sina pengar.

Och drömmar i politiken? Till slut växlar alla politiska projekt om i hårda fakta och konkreta budgetkrav, som även den som drömmer  helst bör anpassa sig till.

Just nu florerar i debatten fantasifulla drömmar om ny kärnkraft.  Men fakta spjärnar hela tiden emot.

Vem vill ha reaktorer som regelbundet behöver stängs av? 

Som när regeringspartierna i Tidöavtalet kräver en ”förutsättningslös och skyndsam utredning” om att återstarta Ringhals 1 och 2, som lades ner för några år sedan. Men det är helt omöjligt, eftersom reaktorerna till stora delar redan demonterats.  Pinsamt att den nya regeringen är så okunnig, att den baserar sina beslut på fantasier.

En annan del av drömmen är att Ringhals 1 och 2 lades ner av politiska skäl, fast alla vet att det handlade om att reaktorerna inte var lönsamma.

Trots detta slår Tidöavtalet fast att ”nya regler bör införas som förhindrar att politiker godtyckligt stänger ner kärnkraftverk” och att en ”ny styrning” ska införas för Vattenfall.

Så vad menar regeringen Kristerson? Ska politikerna peta i enskilda Vattenfallsbeslut eller hålla fast den hävdvunna principen att statliga verk och företag ska vara självständiga?

Kärnkraftsdrömmarna brukar säga att vindkraft är opålitlig, eftersom det inte alltid blåser, medan kärnkraften är en väderoberoende energikälla.

Men hur väderoberoende är man egentligen, när 32 av Frankrikes 56 reaktorer fått stängas, bland annat eftersom det varmare klimatet gör att sjöar och vattendrag inte längre förmår kyla alla franska kärnkraftverk? Även i Belgien och Schweiz har reaktorer fått pausas av klimatskäl.

Överhuvudtaget verkar kärnkraftens produktionsbortfall öka ju äldre reaktorerna blir.

Nu i höst duggar notiserna tätt om svenska kärnkraftverk som tvingas tas ur drift för att repareras, Ringhals 4 i fyra månader och Oskarshamn 3 i nio dygn. Något som förstås trissar upp elpriset.

Kärnkraftsdrömmarna på Expressens ledarsida läste nyheten om stoppen vid Ringhals och Oskarshamn som att kärnkraften är avgörande för en säker elförsörjning. Men vem vill ha reaktorer som regelbundet behöver stängs av?

Åsa Carlsson, vd för Barsebäck, ville muntra upp kärnkraftsdrömmarna med att säga i Agenda att hon planerar för att bygga några nya reaktorer. Kärnkraftsministern Ebba Busch tyckte förstås att detta var ett glädjande besked.

Sedan gick det en vecka, innan Barsebäcks tyska delägare Uniper offentligt sa stopp – det ska inte byggas några nya kärnkraftverk alls.

I kärnkraftsdrömmarnas värld kan tydligen miljardinvesteringar planeras utan att besluten är förankrade i företagens styrelser.

Hur ska kärnkraftsdrömmarna hantera att det energislag man vill ha ofta blir fyra gånger dyrare än man sagt och spräcker alla tidsramar? Ett antal skakiga kärnkraftsbyggen i Finland (Olkiluto), Frankrike (Flamanville) och Storbritannien (Hinkley Point) borde vara alarmerande.

Lösningen är att förtala och motarbeta den sorts energi som är avsevärt billigare och mycket snabbare att leverera el, den havsbaserade vindkraften.

Därför menar Tidöavtalet att staten inte längre ska subventionera den havbaserade vindkraftens elnätsanslutningar. I avtalet undervisas vi om att skälet till denna hårda ekonomiska smäll för vindkraften är principen att alla energislag ska bära sina egna kostnader.

Men om man samtidigt subventionerar en kärnkraftsutbyggnad med 400 miljarder i kreditgarantier? Kanske måste man då fara med osanning.

En som gör detta är den liberala riksdagsledamoten Louise Eklund. I Agendas specialsändning om energifrågorna nyligen förklarade hon att Danmarks havsbaserade vindkraft är så lukrativ att man inte behöver något statligt stöd till kostnaderna för elnätsanslutnjngar.

Men det är inte sant. Det gäller bara för en handfull danska projekt. De flesta har tvärtom av staten subventionerade elnät. Och sådana subventioner gäller för vindkraftparker i en rad europeiska länder – Frankrike, Finland, Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna och Polen – enligt en rapport från Energimyndigheten.

Kärnkraftsdrömmarna tror att nya reaktorer är en quick fix. Men erfarenheterna från byggen i Finland, Frankrike och Storbritannien talar för att det blir avsevärda förseningar. Små kärnkraftverk, typ SMR, existerar mest på ritbordet. Vindkraften däremot finns där, färdig att tas i bruk efter bara några år.

Den av kärnkraftdrömmarna skapade motsättningen mellan kärnkraft och havsbaserad vindkraft bromsar bara omställningen till en grön ekonomi.

Det är mycket halvsanningar och osanningar i kärnkraftsdrömmarnas argumentation.

Ju närmare realiteterna vi kommer desto större är nog utsikterna att det blir som en mardröm.

Inlägget Fantasifulla drömmar om ny kärnkraft dök först upp på Dagens Arena.

Miljöpartiets Rebecka Le Moine vill att basinkomst utreds. ”Den dummaste idén vänstern har kommit med”, enligt statsvetaren Bo Rothstein som menar att det riskerar riva ned hela välfärden. 

Basinkomst, även kallad medborgarlön, är en fråga som diskuterats länge inom såväl den politiska sfären som det filosofiska rummet. Att befolkningen skulle få en villkorslös inkomst från staten, som kan användas bäst de vill, ses av många som utopiskt och i Sverige har frågan varit tämligen nischad. Nästan obefintlig i den politiska debatten.

I andra länder som Brasilien, Finland, Nederländerna och USA har basinkomst väckt ett större intresse, och flera experiment har sjösatts. I Sverige är det främst Miljöpartiet, med riksdagsledamoten Rebecka Le Moine i spetsen, som på politisk nivå drivit frågan om att införa en basinkomst. 

– Det är en fråga jag vurmar för och vi vill se en statlig utredning om basinkomst, säger Rebecka Le Moine.

Rebecka Le Moine menar att en basinkomst kan hindra arbetslösa från att tacka nej till dåliga arbetsförhållanden och att ta jobb som går ut på exploatering av miljö och människor. Människor skulle känna sig tryggare i att de klarar sig till nästa månad och ta tid på sig att hitta ett lämpligt långsiktigt jobb. I stället för något som inte passar och på sikt skulle kunna missgynna karriären.

Samtidigt skulle en ovillkorlig inkomst kunna hjälpa kulturarbetare att bygga upp sitt varumärke. Och människor skulle få tid och ork att engagera sig i det oavlönade föreningslivet och ideella arbetet, menar Rebecka Le Moine.

Hon medger att förslaget kan verka utopiskt men framhåller att dagens byråkratiska system, där människor ändå faller mellan stolarna, kostar mycket samtidigt som det missar behoven. 

Ett exempel är det extra tillägget i bostadsbidraget som regeringen införde för att stötta barnfamiljer under inflationen. Hushåll med försörjningsstöd får inte ta del av det eftersom tillägget räknas som inkomst. Kommunerna drar därför av det från försörjningsstödet. 

Kan man inte tänka sig varianten som prövats i Finland, där enbart arbetslösa får en basinkomst? I stället för en basinkomst för alla?

– Vi förespråkar basinkomst för alla, men det skulle göra mest skillnad för de som behöver det mest. Man vet aldrig vad som händer. Det kan finnas personer som har ett bra jobb och som inte behöver basinkomst, men situationer kan uppstå så att man faller mellan stolarna. Till skillnad från försörjningsstöd innebär inte detta en fattigdomsspiral, säger Rebecka Le Moine.

Forskningen är inte helt enig i synen på basinkomst. Statsvetaren Bo Rothstein menar att det rent av är en osedvanligt dum idé, som riskerar att skada hela välfärden. Det skulle leda till ett byråkratiskt mardrömsscenario och ta mycket pengar från andra verksamheter, enligt honom.

– Det är enormt dyrt och skulle innebära en överföring från fattiga, handikappade och ensamstående mödrar till medelklassen. Det är den dummaste idé vänstern har kommit med. 

Enligt Bo Rothstein skulle en basinkomst behöva ligga på en nivå på 10 – 12 000 kronor per månad för att motsvara de basala levnadskostnaderna. En sådan hög nivå skulle aldrig få stöd eller ses som legitim hos majoriteten av befolkningen, menar Bo Rothstein. 

– Och vilka ska få ta del av det? Hur ska man förhålla sig till gängkriminella? Ska invandrare som kommer hit som 16-åringar få det så fort de fyller 18, eller måste de vänta tills de är medborgare? Det blir orättvist i förhållande till de som är födda här. Det blir fel hur man än gör, det är ogenomförbart, säger han.

Men det största problemet, framhåller han, är att vi i framtiden kommer behöva mer arbetskraft inom vård och omsorg, i och med att vi har en åldrande befolkning. 

– Varför ska en vanlig anställd betala folk för att inte göra någonting när det finns de här enorma behoven? Den här idén att arbetet håller på att ta slut, det kommer inte att hända. Inte i dag och inte imorgon.

Han menar att förslaget om en generell ovillkorlig basinkomst är som om medicinska forskare föreslog en behandling eller läkemedel utan att undersöka om det kan finnas allvarliga biverkningar.

– Det är ändå förvånansvärt många tänkare på vänsterkanten, som jag haft respekt för, som det är omöjligt att prata med om den här frågan. Det är lite som en egen religion, säger Bo Rothstein.

Vad tänker du om att göra som man prövade i Finland, och endast låta arbetslösa få basinkomst? Kan det vara ett alternativ till hårdare tag och större krav på motprestation?

– Jag tror inte på hårdare tag. Men det måste avgöras från fall till fall. Det är många som har psykiska problem till exempel, andra som är handikappade. Varje arbetslös har en unik situation och är en unik person. Det är lite svårt att ha en principiell åsikt om detta med ”hårda tag” , säger Bo Rothstein.

Simon Birnbaum, docent i statsvetenskap och lektor vid Södertörns högskola, har länge forskat om basinkomst och skrivit om de internationella försök som gjorts. Han tycker att den har många intressanta delar men vill inte kalla sig aktivist eller förespråkare för det. Däremot framhåller han att de experiment som har gjorts internationellt tyder på att en mer tillitsbaserad atmosfär är gynnsam för nödställdas hälsa och chanser att hitta ett mer långsiktigt jobb.

– Relationen med socialarbetare och handläggare präglades inte av kontroll och misstro, utan av konstruktivt stöd där nödställda slipper lägga energi på att vara oroliga över om de har rätt till ersättning, säger Simon Birnbaum. 

Att debatten är så frånvarande i Sverige, och att det finns ett stort motstånd här, kan bero på att vi har en så stark emfas på arbetslinjen, menar Simon Birnbaum. Att utveckla ett ekonomiskt stöd till arbetsföra vuxna personer går emot grundprincipen att man ska försörja sig själv.

Men han menar att mycket beror på förslagets utformning. Vilken typ av basinkomst, vad den ska ersätta och hur den ska finansieras. Ett exempel han lyfter skulle kunna vara att låta intäkterna från miljöavgifter och miljöskatter återföras till medborgarna.

– Det skulle kunna leda till en grundtrygghet samtidigt som det kan innebära ett mindre motstånd mot omställningen. Social och ekologisk hållbarhet måste gå hand i hand, säger Simon Birnbaum. 

Han tror inte att vi kommer att få se någon basinkomst i Sverige inom en nära framtid. Men diskussionen är viktig att ta på allvar, menar han. Och det skulle vara bra med fler försök så att debatten kan vara mer evidensbaserad.

– Låt oss ha något att jämföra kraven på motprestation med. Vilka lösningar är mest gynnsamma för hälsa och delaktighet? Sådana utvärderingar ger oss viktiga perspektiv och framtvingar reflektion över vilka värden och mål som bör vägleda välfärdspolitiken, säger Simon Birnbaum.

Inlägget Miljöpartiet vill utreda basinkomst för alla dök först upp på Dagens Arena.

Många har reagerat på det så kallade Tidöavtalet. På lördag är det utlyst protester mot Tidöavtalet i flera städer. Bakom demonstrationerna står bland andra Nu är det nog och Vi står inte ut. Under parollen Bort med Tidöavtalet kräver man bland annat permanenta uppehållstillstånd och rätt till familjeåterförening för dem som regeringen ni vill utvisa. […]

Inlägget Protester mot Tidöavtalet i flera städer på lördag dök först upp på Fempers Nyheter.

INRIKES   Extremisten tvingades avgå som minister i Chile efter han hyllat Pinochetdiktaturen och förnekade diktaturens brott mot mänskligheten. Nu har Mauricio Rojas utnämnts som ny migrationspolitisk talesperson för Liberalerna. Efter höstens val gjorde Mauricio Rojas comeback i Sveriges riksdag. Under onsdagen meddelade Liberalerna att Rojas är partiets nya migrationspolitiska talesperson i riksdagen. Rojas har inte […]

Ukraina, ett land inte långt från Sverige, överfölls utan någon giltig anledning av ett betydligt större land, Ryssland. Sedan dess mördas folk i Ukraina, lemlästas, barnen kidnappas, vatten görs otjänligt eller svåråtkomligt, el och värme är tillgängliga bara sporadiskt.

Bild: Jesper Forsberg Landin

Vad är motsatsen till toxisk maskulinitet? Varför får vita killar sitta i ring och genomföra olika ritualer utan att Säpo kommer? Vilka snubbar har råd att böla? Denna vecka är det killspecial i Kontextpodden! Lizette och Elina har kollat på två tv-serier och analyserar vilka sorts manligheter som representeras. 

Dessutom: I Patreonpodden som släpps för alla prenumeranter är det kändisspecial om alla kändisar Lizette gått i skolan med. Elina avslöjar att hon är med i en viss musikvideo. 

Veckans poddar har klippts av Valerie Mol.

Sverigedemokraterna i Stockholm vill göra om reglerna för de som vill hyra Blå hallen i stadshuset i Stockholm, rapporterar Sveriges radios Ekot. Enligt SD är det en ”principfråga”, då partiledare Jimmie Åkesson inte är välkommen till Nobelfesten som ska hållas där på lördag. Inför kommunstyrelsens sammanträde i Stockholm under onsdagen lämnade Sverigedemokraterna en skrivelse där […]

The post Portade SD vill porta Nobelstiftelsen från Blå hallen appeared first on Syre.