Inlägg publicerade i “Samhälle”

Lönerna har inte ökat i takt med produktiviteten, och nu ökar inflationen. Effekten blir en sänkt levnadsstandard.

När jag studerade nationalekonomi, något år innan finanskrisen slog till 2007, upplyste professorn oss om att kriser tillhörde det förflutna. Nationalekonomins förklaringsmodeller och marknadens verktygslåda hade blivit så sofistikerade, så träffsäkra, att varningstecknen kunde fångas i tid.

Så blev det inte.

I stället slungades världen in i den allvarligaste finansiella chocken sedan trettiotalet.

De senaste veckornas ekonomiska signaler påminner om hur snacket gick de där åren på 00-talet. Vi har fått höra att låga räntor närmast är ett permanent tillstånd, att banker och finansiella aktörer kan erbjuda till synes oändlig likviditet. Men nu, när priserna ökar med en hastighet som vi inte sett sedan början av nittiotalet, kommer det att bli annorlunda.

Tuffast blir det för den med knapp inkomst som tagit stora lån 

Enligt Riksbankens senaste statistik ligger inflationen just nu på 4,5 procent, medan målet ligger på 2 procent. När inflationen gick upp under förra året handlade det framför allt om stigande energipriser. Men om ökningen av energipriserna plockas ur konsumentprisindex för februari ligger inflationstakten på 3,4 procent. Bara i år har priset på kaffe och tomater ökat med närmare en tredjedel. I går meddelade den amerikanska centralbanken dessutom att styrräntan höjs för första gången sedan 2018.
Den senaste statistiken publicerades före Rysslands invasion av Ukraina. Allt talar med andra ord för att priserna kommer att öka ytterligare – och det kan gå snabbt.

Om Riksbanken bestämmer sig för att höja reporäntan från dagens nollnivå kommer det innebära att banker och utlånare höjer sina respektive räntor. Det gör till exempel att hushållens kostnader för bolån kommer att öka.

Tuffast blir det för den med knapp inkomst som tagit stora lån på en bostad som inte ökat mycket i värde. Som Finansinspektionen konstaterar i den senaste bolåneundersökningen:

”De senaste årens trend där nya låntagare tar allt större lån fortsatte även under 2020. Både den genomsnittliga belåningsgraden [..] och den genomsnittliga skuldkvoten ökade [..] Andelen nya bolånetagare med en skuldkvot över 450 procent av bruttoinkomsten ökade till 11,3 procent [..] Då fler nya låntagare har tagit större bolån i förhållande till sin inkomst, är de mer känsliga för höga räntenivåer än tidigare.”

Men en envis inflation som inte låter sig tuktas i första taget drabbar inte bara bolånemarknaden. För den som bor i hyresrätt innebär det att hyran ökar utan att det kompenseras med en värdeökning, som är fallet med bostadsrätter och villor. Och håller prisstegringarna i sig, i kombination med höjda räntor, riskerar det att skapa en lågkonjunktur.

Lite inflation i sig behöver inte vara farligt. Tvärtom. Det kan kyla av bostadsmarknaden liksom bromsa oseriös utlåning och spekulation. Problemet uppstår om den inte motsvaras av vettiga löneökningar.

De senaste decennierna har löntagarnas andel av företagens vinster, den så kallade löneandelen, fallit. Konsekvensen är både ökade inkomstklyftor och potentiellt minskade marginaler för sparande och konsumtion. Lönerna har heller inte ökat i takt med produktiviteten.

Kombinationen kommer i praktiken innebära en sänkning av levnadsstandarden under 2022.

De accelererande priserna markerar med all sannolikhet slutet på lågräntesamhället. Finanskriser och större skiften i samhällsekonomin fördelas sällan rättvist. Störst förlorare blir låg- och medelinkomsttagare. Just därför måste de höjda räntorna mötas med en politik och en lönebildning som både ökar jämlikheten och skyddar ekonomin från en djup lågkonjunktur. Mest avgörande är att landets löntagare rustar för avtalsrörelse och får skäliga löneökningar.

Det är inte bara rättvist för den som jobbar – det är också en vettig ekonomisk politik.

Inlägget Räntefesten är över dök först upp på Dagens Arena.

En ekonomisk återhämtning efter pandemin förutsätter att anställda snabbt kan skola om på en föränderlig arbetsmarknad. Det i sin tur kräver en social dialog mellan fack och arbetsgivare, konstaterar OECD i en ny rapport. 

Den globala ekonomin återhämtar sig från den djupa nedgången 2020. Men det finns risk att återhämtningen inte blir tillräckligt omfattande. Andelen anställda förväntas inte vara på samma nivå som innan pandemin förrän i slutet på 2022. Prognosen för långtidsarbetslöshet och andra bestående effekter på arbetsmarknaden är därför osäker.

I en ny rapport från OECD tar de upp betydelsen av social dialog mellan de olika parterna på arbetsmarknaden. För att länderna ska få igång en så stark återhämtning av ekonomin som möjligt krävs det, menar rapporten, att parterna tillsammans ser till att det finns förutsättningar för arbetare att skola om och för företag att behålla kompetent personal.

”För att säkerställa en starkare återhämtning är det avgörande att ha välfungerande arbetsmarknader som snabbt kan svara på en återupplivning av den samlade efterfrågan genom att matcha denna efterfrågan med en tillgänglig, kvalificerad arbetskraft”, skriver OECD.

Thomas Carlén, ekonom på LO, menar att partssamverkan och den sociala dialogen alltid är viktig i alla skeden. Men att det har visat sig att den har en särskild betydelse under kriser.

– Här är jag säker på att Sverige har en stor fördel. Vi har ett försprång i förhållande till andra länder. Vi har redan strukturer för partsdialoger och kan lösa uppkomna problem på ett ganska smidigt och snabbt sätt. Om man vid en kris måste börja med att ta kontakter som man inte redan har, då är den större uppförsbacke, säger han.

På vilket sätt har det varit viktigt med social dialog under pandemin?

– Det tydligaste exemplet under pandemin var korttidsarbetet som man genomförde på bred front. Det kom på plats för att parterna hade efterfrågat det och tillsammans med staten utformat det systemet. Så det fanns redan tankar och förslag. När man under pandemin tvingades utveckla systemet på kort tid gick det alldeles utmärkt att göra det. Det har räddat många jobb men också gjort att många företag har överlevt. Det gör att vi nu i återhämtningen snabbt kan få igång produktionen.

Thomas Carlén poängterar att både företag, anställda och fackföreningar sitter i samma båt och behöver hantera en kris tillsammans. Sen har den sociala dialogen under pandemin bidragit till att arbetsgivare börjat åtgärda brister som fackföreningarna länge har rapporterat om. Till exempel brist på skyddsutrustning inom vården.

Men också brist i arbetsvillkor. Det sätt som arbetsgivare organiserat arbetet bidrog faktiskt till smittspridningen, menar Thomas Carlén. Med många visstidsanställda inom vården och yrken där risk för smittspridning är som störst.

– Det tror jag har varit en viktig sak under pandemin. Att man har pekat på de här bristerna, som alltid varit ett problem, men som under pandemin visade sig vara väldigt allvarliga. Man kan hoppas på att man lär sig av det här i en fortsatt social dialog. Och skyddar anställda, branscherna och samhället från de här problemen.

Thomas Carlén håller med OECD-rapporten om att möjligheterna till omskolning är viktigt i föränderlig ekonomi och arbetsmarknad. Men för att en omställning ska kunna ske på ett effektivt och hållbart sätt krävs det att arbetstagarna och fackföreningarna är involverade och delaktiga i förändringen.

– Det kräver en dialog. När facket och arbetsgivarna är positiva till omvandlingen och deltar i förändringen då blir det väldigt mycket bättre. Om man jämför med länder och situationer där fackföreningarna kanske bromsar en utveckling som är bättre, då är det en stor skillnad.

Men han framhåller att det behövs att arbetstagarna och facket känner trygghet till förändringen. De vinster och förluster som omvandlingen skapar måste fördelas rättvist mellan parterna. Det i sin tur kräver starka parter och maktbalans. Så att inte en är i underläge och förlorar i de här situationerna.

– Desto mindre svag en part är desto mer särintressen får inflytande på bekostnad av andra och det uppstår misstro och protester.

Enligt Thomas Carlén finns det ändå saker som vi fortfarande behöver jobba med i Sverige. För att förbättra systemet och leva upp till det. Han menar att inte kan känna oss helt klara och trygga med det vi har.

– Parterna har tagit ett stort ansvar för omställning och kompetensutveckling med det nya omställningsavtalet. Men arbetsmarknadspolitiken, som staten ansvarar för, den är undermålig och har förlorat mycket av sin omställande kraft under ganska många år. Likaså a-kassan ligger efter och bör stärkas.

Han säger att LO har krävt att det ska vara möjligt att gå en utbildning eller kompetensutveckling under tiden man är permitterad. Men att man inte riktigt lyckades få till under pandemin när det var akut.

– Det vore verkligen bra när efterfrågan minskar och folk blir permitterade, att de får bra möjligheter att utbilda sig under den tiden de inte arbetar, säger Thomas Carlén och tillägger:

– Vi vill verkligen att staten höjer ambitionsnivån i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Regeringen stärkte a-kassan temporärt under pandemin, men det bör vara permanent. Så att det skapar en trygghet i förändringen och att alla kan fortsätta vara positiva och delaktiga till omställningen, den digitala och för klimatet.

Dagens Arena har sökt Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen. Men de har avböjt att kommentera rapporten.

Inlägget Partssamtal avgörande för den ekonomiska återhämtningen dök först upp på Dagens Arena.

Timbros Kajsa Dovstad missar målet när hon försöker försvara tanken på att privatisera Södersjukhuset. För högern är det här en ideologisk fråga. Vården ska säljas ut till varje pris, trots att det uppenbarligen inte leder till bättre vård, skriver Jonas Lindberg (V).

Timbros Kajsa Dovstad tycker att det är en bra idé att privatisera Södersjukhuset, och jämför med S:t Göran, som redan drivs av privata Capio. Pengar sparas och kvalitet höjs när privata aktörer släpps in i vården, menar hon.

I verkligheten är det precis tvärtom. Stockholmsvården, som har i särklass flest privata inslag i landet, visar sig i nationella mätningar ständigt vara den dyraste, utan att vi får ut mer kvalitet än någon annan region.

Flera av våra vårdval dränerar regionens resurser 

Stockholm är extremt jämfört med andra regioner. Här har de blågröna låtit sin privatiseringshets löpa amok under många år. De flesta stockholmare som sökt vård de senaste åren känner till den vilsna maktlösheten som sköljer över en när man ska försöka hitta rätt i en djungel av 4 000 olika vårdgivare. Trots ihärdiga googlingar och tålmodigt väntande i telefonköer är det väldigt svårt att hitta rätt. Och det är inte konstigt att vi har hamnat här, med allt fler vårdval och fri etableringsrätt.

Kajsa Dovstad nämner själv den ”negativa fragmentiseringen”, som är uppenbar för alla som varit i kontakt med vården i Stockholm. Flera av våra vårdval dränerar regionens resurser helt i onödan, däribland vårdval hud, vårdval barn- och ungdomsmedicinska mottagningar och vårdval specialiserad rehabilitering vid smärta och utmattningssyndrom.

Ändå trillar polletten inte ner, utan vårdvalen ska försvaras till varje pris. Det är synd.

Timbro vill gärna lyfta fram S:t Görans sjukhus som ett gott exempel i sin iver att privatisera den sista offentliga vården i huvudstaden, och hänvisar till så kallade DRG-poäng (Diagnosrelaterade Grupper) för att jämföra med Södersjukhuset. Det som inte nämns är att varje sjukhus har olika ersättningar per poäng, vilket gör jämförelser mellan sjukhusen baserade på poängsystemet helt irrelevanta.

DRG-systemet har fått mycket kritik, bland annat för att det bidrar till att patienter klumpas ihop i godtyckliga grupper, en svällande byråkrati och en vård där patienter ses som produkter i en fabrik snarare än människor. Privatiseringshetsen måste få ett slut, privata intressen ska inte styra över våra akutsjukhus och patienterna är inte kunder på en marknad.

Jag står för varje ord i vårt partiprogram, men det är talande att Kajsa Dovstad kommer dragandes med Marx och “ägandet av produktionsmedlen”. För högern är det här en ideologisk fråga, vården ska säljas ut till varje pris. Men påståenden om att privat drift och vinstintressen leder till en bättre, effektivare eller mer jämlik vård saknar grund i såväl forskning som verklighet. För oss i Vänsterpartiet är det uppenbart att fri etableringsrätt och vinstuttag står i rak konflikt med den prioriteringsordning och lagstiftning som hälso- och sjukvården ska bygga på.

Jonas Lindberg, sjukvårdspolitisk talesperson Vänsterpartiet Region Stockholm.

Inlägget När ska poletten trilla ned, Timbro? dök först upp på Dagens Arena.