Inflationen är rekordhög (för att vara på 2000-talet, vill säga – jämfört med 1980-talet är den snarast normalstor). Så nu mumlas det alltmer om att Riksbanken nog snart höjer styrräntan.
Och ja, det är det klassiska ekonomiska receptet för att dämpa prisökningstakten. Dock är frågan om det verkligen är en klassisk inflationssituation vi befinner oss i.
Receptet med höjda räntor mot stigande inflation gäller för lägen där ekonomin är, som det heter, överhettad. Varmed menas att efterfrågan stiger snabbare än vad produktionslivet kan leva upp till, därför att sysselsättningen redan är hög och produktionskapaciteten redan utnyttjas fullt ut.
Då innebär en räntehöjning att efterfrågan dämpas och hamnar mer i nivå med utbudet. Varvid priserna stabiliseras.
Men dagens ekonomi är långt ifrån uppe i fullt kapacitetsutnyttjande, så dagens inflation handlar inte om överhettning i vanlig mening. Utan i huvudsak om prisdrivande brister på några viktiga insatsvaror, främst energi, nu när näringslivet kickar igång igen efter pandemin. Lagren av kol och naturgas ligger under normal nivå, och särskilt priset på naturgas har ökat kraftigt. Produktionen av vindkraft har också varit låg (det har blåst för litet) och för svensk del kan vi notera att nivån i vattenmagasinen också är lägre än normalt (det har kanske inte snöat tillräckligt?).
Till det kommer så kriget i Ukraina. Där en av konsekvenserna är en ambition hos EU och USA att minska importen av rysk olja och rysk naturgas, något som självklart, enligt marknadsekonomins lagar, kommer att driva upp priserna på andra energislag. Och därmed på allt det som energi används till. Exempelvis uppvärmning av bostäder. Eller produktion av livsmedel. Matpriserna har redan stigit, just som en följd av högre pris på energi, och kriget i Ukraina anses allmänt komma att driva upp priserna ytterligare. Ukraina och Ryssland är stora exportörer av vete, och den produktionen kommer att sjunka kraftigt.
De stigande energipriserna fungerar egentligen precis som en räntehöjning: de får spridningseffekter som verkar allmänt dämpande på all konsumtion. Boendekostnaderna ökar ju, exempelvis, för alla med bostadslån (och de är många i dag) om räntan höjs, och det betyder mindre över för annan konsumtion. Stigande boendekostnader för uppvärmning, varmvatten och annan energiförbrukning hemma får exakt samma effekt.
Energiprishöjningar får alltså i sig själva samma sorts åtstramande effekt som räntehöjningar, eftersom höjda energipriser slår rakt igenom hela ekonomin. Att lägga till ytterligare åtstramningar kanske inte är det allra mest välbetänkta. Exempelvis jordbruket har redan problem med de ökade kostnaderna för energi, och att till det lägga ökade kapitalkostnader – och jordbruket i dag är kapitalintensivt – är inte den bästa åtgärden i ett läge där det snarare är önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att öka livsmedelsproduktionen.
Man botar helt enkelt inte prisökningar som beror på brist på en central insatsvara (=energi) med att höja priset på en annan insatsvara (=kapital). Däremot kan en räntehöjning behövas för att inte riskera att kapital försvinner ur landet till andra länder, som höjt sina räntor (vilket några länder redan gjort). Här finns en målkonflikt mellan den reala produktionen och de finansiella marknaderna, som väl i sig inte är ny, men är mer svårhanterlig nu när finansmarknaderna lever rätt mycket av eget liv.
Hur som helst, och med all respekt för Riksbankens oberoende, så är det i dagsläget nödvändigt med samordning mellan räntepolitik, budgetpolitik och den rena sakfrågepolitik som behövs för att hantera de stora förändringar som vi faktiskt står inför.
Nu vill samma borgerlighet ha stora skattesänkningar på bensin och diesel – där effekten helt enkelt blir att hålla kvar förbrukningen på samma nivå som tidigare, kanske rent av höja den.
En något deprimerad fråga är om alla av dagens riksdagspartier har fattat det. Dagens mönster av snabbt framkastade, ofta illa underbyggda förslag där den aktuella frågan ryckts ur sitt sammanhang med andra lika aktuella frågor tyder inte på det.
Det är naturligtvis sant att stora prischocker på energi, av det slag vi just nu genomlever, kräver mer temporära åtgärder för att dämpa just chocken. Men det är onekligen önskvärt att de åtgärderna är konsekventa i förhållande till det långsiktigt nödvändiga inom klimat- och energipolitiken. Det är lika önskvärt att hålla sig med en helhetsbild av de effekter energichocken kan få, för att se vilka åtgärder som är mest motiverade – och för att se att de går ihop med varandra. Den pågående kapplöpningen om vem som mest kan få ner de generella kostnaderna för alla som kör bil fyller varken det första, andra eller tredje kravet.
För några månader sedan röstade borgerligheten bort investeringsstödet till energieffektiviseringar i hyresbostäder – en åtgärd som varaktigt skulle ha lett till sänkt energiförbrukning. Nu vill samma borgerlighet ha stora skattesänkningar på bensin och diesel – där effekten helt enkelt blir att hålla kvar förbrukningen på samma nivå som tidigare, kanske rent av höja den.
Logiken är inte bara svårbegriplig. Den saknas.
Anne-Marie Lindgren