Ytterligare sju kommunala fastigheter i Stockholm säljs. Beslutet fattades i måndags av kommunfullmäktige. En av fastigheterna är Förskolan Torpstugan i Bromsten, som Nyhetsbyrån Järva har tidigare har rapporterat om. 

Inlägget Förskolan Torpstugan i Bromsten säljs till SBB dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.

”Hur kan det vara så här i Sverige? Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön? Varför lurade facket mig?”. Det frågar restaurangarbetare Arbetaren. Tidningens reporter Axel Green, som närgranskat tre indiska restauranger under det senaste året, frågar sig vad han kan svara dem.

”Hur kan det vara så här i Sverige?” ”Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön?” ”Hur kan ägaren komma undan med det här år efter år?” ”Det kan väl inte vara lagligt?”. Alla arbetare jag har talat med på de indiska restauranger jag granskat under de senaste året; Indian Garden, Chili Masala och nu senast Masala Masala har frågat mig det. De som med beundransvärt mod valt att gå ut med namn, såväl som de som helt förståeligt inte vågat, har frågat samma sak.

De har alla kommit till Sverige, från Bangladesh, från Pakistan, i hopp om att fly undan korruption och orättvisa arbetsförhållanden. De har hört att i Sverige råder något annat. Rättvisa, lagskydd, starka fack. Väl här verkar inget stämma och jag tycks vara den första som överhuvudtaget lyssnat. Så de ber mig förklara. 

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?”

Jag förklarar att arbetsvillkor i Sverige regleras av facken och arbetsköparna. Det kallas den svenska modellen. Tillsammans tecknar de kollektivavtal som sätter en lägstalön, ett maxtak för arbetstid, bestämmer ersättningar, regler om sjuklön, semesterlön och så vidare. Jo, det finns många arbetsrättsliga lagar också. Nej, alltså man kan inte gå till polisen om de inte följs. Enligt modellen är det facket som ska agera när de inte följs. Det blir tyst i luren. De har gått till facket. 

De anställda har själva gjort vad man ska enligt den svenska modellen. De har blivit medlemmar i Hotell- och restaurangfacket som man ska i Sverige, i lönndom förstås eftersom cheferna varit tydliga med vad som händer med den som går till facket. De har trott att det som hindrar facket från att komma skapa rättvisa är att de inte känner till hur det verkligen är. Hur arbetsköparen struntar i kollektivavtalet med facket, hur de bryter mot i princip samtliga arbetsrättsliga lagar. De har tagit mod till sig. Tänkt att de får ta smällen för laget.

De har gått till facket, medveten om risken att de kan kastas ur landet. Men facket har inte rättat till problemen. Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något. Och när de är borta från arbetsplatsen fortsätter de olagliga villkoren som om inget hänt. Arbetskamrater som fortfarande är kvar på insidan beskriver hur de nu används av cheferna som exempel på hur meningslöst det är att gå till facket. ”Se, så här går det!”

Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något.

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?” Jag varken har eller kan ge något svar. Jag får som journalist inte påverka historien, säga vart de ska vända sig, vem de ska ta hjälp av, hur de ska få rättvisa. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå inget svar.

Jag kan inte förklara hur politiker, arbetsköparorganisationer och fack har kunnat se på hur delar av arbetsmarknaden förslummats. Jag kan bara skriva artikel på artikel. Men annars bara se på hur organiserad kriminalitet eller bara samvetslösa privatpersoner härjar till synes fritt mitt ibland oss. På vår lunchrestaurang, på bygget av vår nya lägenhet, på renoveringen av våra barns skolor och sedan vinner de kontraktet för att städa dem också. Jag kan bara säga att det inte är meningen att det ska gå till så här. Jag kan lyssna, gräva, utreda, skriva en artikel till. Jaga svar från de ansvariga. Och skämmas. 

Jag kan inte heller säga till dig vad du ska göra efter att du tagit del av informationen. Men jag kan uppmana dig att läsa och dela den vidare så att de som vågar ta steget och berätta inte gjort det förgäves.

Romer i Ukraina vittnar om diskriminering under flykten från den ryska invasionen. Det finns berättelser hur familjer delats upp och blivit utspridda, eller haft svårt att få plats på flyktingboenden. Förutom det krig som finns på marken finns det ett krig i media, med sanna och osanna berättelser.

Det sprids bland annat bilder på människor som är fasttejpade vid lyckstolpar där det påstås att det är Ukrainska romer som förnedras. Människorna förnedras på olika sätt till exempel blir de slagna och piskade, både med och utan kläder och i de filmer och bilder som varit mest förekommande så har de målade med grön färg. Många är, med rätta, upprörda över behandlingen.

Efter att ha pratat med romer från Ukraina har magasin DIKKO fått reda på att det inte enbart handlar om romer på dessa filmer/bilder. Utan det handlar om alla som misstänks för att stjäla, oavsett etnicitet. Det finns idag en oro hos Ukrainare att om dessa filmer delas utan ett sammanhang kommer det väcka mer hat än nödvändigt.

I kölvattnet av kriget har vi alla krigsbrott som begås och Amnesty International har samlat in bevis för att civila i Ukraina har dödats i urskillningslösa attacker i Charkiv och Sumy Oblast. De har dokumenterat ett luftangrepp som dödade civila som köade för mat i Tjernihiv och har samlat in bevis från civila som lever under belägring i Charkiv, Izjum och Mariupol. 

Rysslands krig mot Ukraina fortsätter, och Amnesty kommer fortsätta att dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten. Du kan hitta allt som Amnesty publicerat så här långt här, och ett urval på svenska här. 

Krig är fruktansvärt och på nyheterna kan vi höra att det kommer rapporter om att våldtäkter i den Ryska invasionens framfart som en del kriget. Att våldta och sexuellt utnyttja människor som vapen i krigs- och konfliktdrabbade områden har förekommit sedan urminnes tider och ska alltid fördömas oavsett vilken sida som utför våldtäkten.

För det är viktigt att komma ihåg, precis som med de förnedrande filmerna är inte bara ryska styrkor som våldför sig sexuellt. I en stad i västra Ukraina, polisanmälde till exempel en kvinnlig lärare att en ukrainsk soldat släpat in henne i skolbiblioteket och försökt våldta henne, rapporterar The Guardian. Och oavsett vilken sida som utför övergreppen eller diskrimineringen så är det fel.

Svenska åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet har inlett en förundersökning för att kunna utreda misstankar om krigsförbrytelse i Ukraina. Åklagarna uppmanar personer som blivit utsatta för eller bevittnat våld mot civila i Ukraina att ta kontakt med polisens enhet för utredning av krigsbrott, meddelas i ett pressmeddelande.

Det här är krigsbrott. Den som bevittnat eller själv blivit utsatt för våld mot civila i Ukraina kan kontakta polisens enhet för utredning av krigsbrott.

Det är viktigt men svårt med källkritik när man läser om kriget i Ukraina här kommer några snabba saker att tänka på som MSB har tagit fram.

Vem ligger bakom informationen? Kan du hitta den ursprungliga källan?Varför finns informationen? Fundera på hur budskapet vill förändra ditt tänkande och agerande.Vad är det för information du använder och vem tjänar på att du sprider den?Hur gammal är informationen? Är den fortfarande relevant?Hur fick du tag på informationen? Kommer den från en källa som är pålitlig och som tidigare har levererat bekräftad information?Kontrollera om du kan hitta informationen i andra källor. Information från endast en källa måste behandlas med stor försiktighet Verkar informationen vara ”för bra för att vara sann” så är den oftast detSök efter information som inte bekräftar din nuvarande ståndpunkt för att undvika att du endast letar efter info som förstärker din nuvarande åsikt

Redaktionen
redaktionen@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS

Precis som demonstrationen den 5 mars betonade kräver vi ”att Sverige öppnar sina gränser för alla som söker skydd från beväpnade konflikter” (Foto: Vilgot Karlsson).

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Samtidigt som makthavarna säger sig stå i solidaritet med de som tvingas fly från Ukrainakriget och står beredda att välkomna dem vill de samtidigt ”inte upprepa samma misstag som 2015”. Men det är samtidigt enligt dem skillnad på flyktingar och flyktingar, vilket får många att med rätta ifrågasätta etablissemangets påstådda och nyupptäckta flyktingsolidaritet.

Omkring 30,000 ukrainska flyktingar beräknas ha kommit till Sverige i dagsläget. Migrationsverkets prognoser pekar på att så många som 200,000 kan ha tvingats fly till Sverige till sommaren.
Runtom i Europa, och även i Sverige, är det frivilligorganisationer och privatpersoner som öppnar sina hem och hjärtan för de som tvingats på flykt. Det är beundransvärt.
Staten å sin sida anspelar också på medmänsklighet och solidaritet. I Stockholm får alla som har ukrainskt pass åka gratis i kollektivtrafiken, man erbjuder svenskaundervisning från dag ett, och eftersom de omfattas av EU:s massflyktingdirektiv ska de omedelbart erbjudas ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd.
Det är bra. Men varför får exempelvis afghanska och syriska flyktingar inte åka gratis i kollektivtrafiken, som istället utsätts för rasprofilering och jagas av polis för att utvisas? Varför ingår inte de i EU:s massflyktingdirektiv? Är det skillnad på att fly från bomber i Kiev än Damaskus och Kabul?

Anledningen som ges verkar vara att de från Ukraina flyr ”på riktigt”, och att Ukraina ligger i vårt närområde. Till och med det rasistiska och flyktinghatande högerpartiet Sverigedemokraterna säger nu att ukrainska flyktingar ska få komma till Sverige. I DN den 21 mars säger SD:s gruppledare i Karlskrona, Christopher Larsson:
– Massinvandringen har lett till gruppvåldtäkter, bilbränder och utanförskapsområden – ord som vi inte ens hade innan. Men de ukrainska flyktingar som kommer hit har ingenting med det att göra. De är kristna ortodoxa många av dem. De vill jobba och försörja sig. Så det är klart att det finns plats för riktiga flyktingar.
Ett mer rasistiskt uttalande är nog svårt att hitta. Men bland SD är det lätt – Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet den 31 mars att det tidigare har handlat om ”proffsmigranter” och ”muslimska män”, medan de som nu flyr gör det ”på riktigt”.
Att SD toppar listan på politiker som utfört våldsbrott och sexuella övergrepp – nästan dagligen kommer nya skandaler och avslöjanden – nämner förstås ingen SD-politiker.
De övriga blåbruna har också svängt, från propagandaaffischer och hätska utspel om att ”Sverige är fullt!” till att man nu ”måste hjälpa”. Det är en falskhet som snart kommer bytas ut till nya krav på att flyktingarna ”måste bort”, precis som 2015 när dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) gick från ”Vårt Europa bygger inga murar” till att införa bland de strängaste asylreglerna i hela EU.

Utvisningsminister Anders Ygeman (S) påpekade vid upprepade tillfällen på en presskonferens den 31 mars att Sverige ”inte ska tillbaka till 2015”, för då tog landet ett ”oproportionerligt stort ansvar”. Vidare sade han att:
– Utgångspunkten för uppehållstillstånd med tillfälligt skydd är ett år – det är grunden för det svenska mottagandet.
I SVT:s Aktuellt den 31 mars debatterade Ygeman och Åkesson mot varandra angående flyktingpolitiken. En som vill utvisa mycket debatterade alltså mot en som vill utvisa mer. Det hade varit mer intressant att låta flyktingar, asylsökande, flyktingorganisationer och andra hjälp- och stödgrupper få komma till tals, istället för två nyanser av brunt.
Debatten såväl vad gäller flyktingar som militär upprustning och Nato saknar andra perspektiv än högerns och etablissemangets, vilket gör att samma budskap basuneras ut överallt.
Sverige var aldrig nära en ”systemkollaps” 2015, som både S-MP-regeringen och de blåbruna hela tiden har hävdat. Chockdoktrinen som den svenska staten då drev igenom försämrade kraftigt asylrätten och avhumaniserade de som flydde, med påstådd systemkollaps som motivering.
Detta trots att aktieutdelningen 2015 landade på 173 miljarder kronor, och att Riksgälden i början av 2017 skrev att ”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor” – ett slutsaldo som var det bästa på nästan ett årtionde.

Enligt Migrationsverket kan flyktingströmmen komma att kosta 33 miljarder kronor i år om prognosen på 200 000 flyktingar infrias. Det kommer framöver att användas i debatten som ett sätt att motivera nedskärningar, precis som den militära upprustningen för att ”garantera Sveriges säkerhet” också kommer det.
Dock finns det pengar för att ta emot och hjälpa alla flyktingar samt för att garantera en upprustning av välfärden, schyssta jobb med bra villkor och löner, en grön omställning, nya miljonprogram som kan bygga bort den akuta bostadsbristen, med mera. Men de finns där makthavarna vägrar att plocka dem från: de superrika, storföretag och bankerna.
Ingen väljer att fly. Det är något man tvingas till på grund av en outhärdlig situation. Flyktingar och andra utsatta grupper tjänar inget på att ställas emot varandra. När olika delar av arbetarklassen ställs mot varandra uppifrån och eggas på av makthavarnas medvetna splittringar och söndra-och-härska-taktik genom rasism och annan reaktionär retorik gynnar det endast de i toppen.
Inget har någonsin blivit bättre för en svensk arbetare av att asylsökande utnyttjas på arbetsmarknaden, diskrimineras och utvisas. Arbetarklassen har gemensamma intressen, och behöver gemensam kamp för att alla ska få det bättre.

Inlägget Varning för makthavarnas falska flyktingsolidaritet dök först upp på .

Äldrevårdsstrejk i Gipuzkoa, Baskien. Arbetarkampen och feminismen förenas i de lila färgerna.

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Offensiv intervjuar John Hird, lärare och socialist i Baskien i Spanien, om hur det går med den massiva feministiska rörelsen i landet. Stora medier har slutat att rapportera. Vad hände på den internationella kvinnodagen?

–Höjdpunkten för kvinnokampen var år 2018/19 när demonstrationer med hundratusentals och även strejker stannade delar av landet. Pandemin skar av den uppåtgående rörelsen, men den lever än.
– Den 8 mars hade PSOE-UP-regeringen gett tillstånd till marscherna, men det var precis i uppstartsfasen av covid-19. Detta utnyttjade högerpartierna VOX och PP genom att hävda att det var kvinnornas fel (alla som hade varit ute och demonstrerat för feminism) att viruset fick sådan spridning i Spanien.
– Pandemin och sättet som etablissemanget bekämpade den innebar en stark ökning av kvinnoförtrycket. 79 procent av kvinnorna har i undersökningar svarat att de upplevde mer hot under pandemin. 486 fall av våld mot kvinnor rapporteras in till polisen varje dag (och då är ändå mörkertalet stort). Det har skett en 9,6-procentig ökning av inrapporterat våld mot kvinnor.

– VOX- och PP-högern har börjat ändra språkbruket. Förut kallades våldet för ”våld i hemmet”. Den feministiska rörelsen har ändrat detta till ”genusvåldet” som det allmänt accepterade begreppet.
– När det sker ett mord på en kvinna, femicide, är det alltid en protest. Detta får aldrig ske i tysthet – detta har kvinnorörelsen sett till.
– Det var i mitten av oktober som Erika Tavares dödades av sin exmake i Viktoria-Gastiez. Denna gång blev det inte bara protester, utan även en strejkaktion när hennes arbetskamrater på Mercedesfabriken gick av sitt skift i 30 minuter för att markera sin avsky mot detta fruktansvärda dåd. Sedan dess har det varit fler sådana uttryck för feministisk arbetarkamp.

– I tunnelbanan i Bilbao jobbar många städare på underhandskontrakt. När en av dem rapporterade sexuella trakasserier ordnade fackföreningen en demonstration utanför tunnelbanan.
– En kvinna på bussen blev misshandlad av sin partner och föraren som försökte stoppa det blev också attackerad. Fackföreningen svarade med att delta på en så kallad koncentration – protest mot våldet.
– I regionalvalet i regionen Kastilien och León gick nyfascistiska VOX framåt. Den traditionella högern, PP, behövde göra upp med dem för att få till en gemensam regering. Dessa högerpartier har nu lagt ett lagförslag om att man ska sluta kalla mäns våld mot kvinnor för genusvåldet, utan istället ska det kallas för det inomfamiljära våldet. Detta är ett sätt att göra offren osynliga.
– Högern hetsar också mot kvinnor och alla som protesterar och kallar dem “feminazis”.

– Den mest radikala fackföreningen, ELA, organiserar många arbetare som tidigare har varit oorganiserade, som lokalvårdare, vårdanställda mot nedskärningar och hemtjänstpersonal. De förenar medvetet arbetarkampen med feminismen genom att man på protesterna ofta klär sig i lila. De har fått igenom att privata företag måste redovisa lönerna öppet och de har hjälpt kvinnor att se hur de är diskriminerade och att protestera mot detta.
– Kvinnokampen pågår dagligen. På självaste 8 mars var det återigen stora elevstrejker, och även om demonstrationerna på kvällen inte var lika stora som förut var de fortfarande stora. Det var till exempel 50,000 i Madrid och lika många i Barcelona samt demonstrationer med tusentals deltagare i alla stora och medelstora städer över hela landet.

Inlägget Vad hände i Spanien den 8 mars? dök först upp på .

Frente Amplio och den fackliga centralorganisationen PIT-CNT fick ihop 800,000 namnunderskrifter för att få igenom folkomröstningen, men förlorade med små marginaler.

av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Den 27 mars genomfördes en folkomröstning i Uruguay gällande ett nyliberalt lagförslag som har tagits fram av landets högerregering.

I höstas samlade vänsterkoalitionen Frente Amplio och den fackliga centralorganisationen PIT-CNT ihop 800,000 namnunderskrifter för att få igenom folkomröstningen, men förlorade med små marginaler.
Folkomröstningen i Uruguay handlade om 135 punkter i ett lagförslag med 476 punkter. Detta kommer att innebära en mängd ändringar i andra lagar.
Vänstern i landet ville få bort de 135 punkterna som innehåller en mängd nyliberala reformer, som bland annat gör det enklare att privatisera offentliga företag, inskränker strejkrätten och ger polisen ökade befogenheter.
De begränsar också rätten att protestera på gator och torg, och höjer straffet för ockupation av offentliga utrymmen.
I valet deltog 85 procent av alla röstberättigade, och högern vann med en marginal på bara 22 000 röster. Det är en förlust för befolkningen i Uruguay att lagen nu kommer att genomföras, som ett stort steg i nyliberaliseringen av landet.

Tillsammans med den fackliga centralorganisationen PIT-CNT samlade vänsterkoalitionen Frente Amplio ihop 800,000 namnunderskrifter ifjol för att få igenom folkomröstningen. Frente Amplio menar att lagförslaget kränker folkets rättigheter och att det uppmuntrar till ökade polisiära övergrepp mot folket. Dessutom kommer det att innebära stora attacker mot arbetarkampen, bland annat genom försämrad strejkrätt.
Den här folkomröstningen innebar inte bara att visa stöd för eller emot lagförslaget, utan emot själva regeringen. Motståndet mot regeringen finns hos minst halva befolkningen.
Vänstern kommer nu att dra lärdomar av denna kamp och kampen kommer att fortsätta på andra plan för att motverka den nyliberala utvecklingen i landet. Nu är det mycket viktigt att vänstern inte viker ner sig mot högern, utan fortsätter att vara ett kämpande alternativ.

Inlägget Uruguay: Bakslag för vänstern i folkomröstning dök först upp på .

Unga Socialister slöt upp på protesten utanför Socialstyrelsen i Stockholm (Foto: Vilgot Karlsson).

av Rock Lipponen // Artikel i Offensiv

Den 31 mars var det Transgender Day of Visibility. En dag för att synliggöra transpersoner och kämpa mot transhatet i samhället. I Sverige hade flera initiativtagare som alla är gräsrotstransaktivister gått ihop i en samlad aktion för protester på flera orter. Protesterna organiserades av transpersoner, för transpersoner. Som arrangörerna sa var ”cispersoner välkomna att visa stöd och solidaritet”.
Demonstrationerna tog plats utanför Socialstyrelsen i Stockholm, på Götaplatsen i Göteborg och på Gula Paviljongen i Luleå.
Bland annat reste deltagarna protester mot de enormt långa vårdköerna, och mycket fokus lades på Socialstyrelsens nya riktlinjer för transvården. Socialstyrelsen har bestämt att hormonbehandling av unga transpersoner bara ska vara ett undantag. Att transvården blir mer restriktiv och vårdköerna blir längre riskerar att försämra många transpersoners hälsa och i värsta fall leda till självmord.

Hatet mot transpersoner sprids allt mer. Transhatet är så normaliserat att transpersoners rätt till att leva och ha mänskliga rättigheter ses som en legitim debatt.
Det var tio år sedan många kämpade runt om i Sverige för att stoppa statens tvångssterilisering av transpersoner. Det är bara nio år sedan som det gick igenom, 2013, och transpersoner inte längre tvångssteriliserades. Det har inte blivit bättre och vi måste fortsätta kämpa mot detta system som mördar oss.

Protesterna den 31 mars blev en plattform för transpersoner att få ta plats, synas och höras!

Inlägget Trans Day of Visibility plattform för kamp dök först upp på .

Tomater har blivit nästan 30 procent dyrare på ett år (Foto: Susanne Nilsson / Flickr CC).

av Offensiv

Matkassen blir allt dyrare. Och nu hotar nästa prischock, kanske redan vid påsk när de vinstrika matjättarnas försöker kompensera sina ökade kostnader genom att råna oss konsumenter.
– Produktionskostnaderna ökar kraftigt i alla led. Matbutikerna sätter priserna till konsumenterna, och generellt talas det om prishöjningar med tvåsiffriga procenttal, säger Lars Appelqvist, vd för livsmedelsjätten HKScan Sverige, till Dagens Nyheter den 15 maj.

Handlarnas egna organisation Livsmedelsföretagen sticker inte heller under stolen med att högre matpriser kommer att märkas i butikerna ”förr snarare än senare”. Hittills är det priset på kaffe och tomater som har rusat mest – nästan 30 procent dyrare på ett år.
Den rekordhöga prisökningstakten – inflationen är den högsta på 30 år – slukar löner och pensioner. Redan i slutet av förra året började reallönerna minska i en årstakt på nära 3 procent.
Medan regeringspartiet Socialdemokraterna och övriga riksdagspartier tävlar om vem som kan bjuda högst kompensation för ökade bensin- och dieselpriser säger samma partier inte ett ord om behovet av att kompensera hushållen för ökade matpriser och hyreshöjningar. En talande tystnad.

RS/Offensiv säger och kämpar däremot för:
• Bort med moms på maten.
• Fördubbla barnbidraget.
• Omedelbar höjning av pensionerna.
• För demokratiska och kämpande fack med ny ledning som tar kamp för medlemmarnas löner och jobb.

Inlägget Bort med moms på maten dök först upp på .