”Hur kan det vara så här i Sverige? Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön? Varför lurade facket mig?”. Det frågar restaurangarbetare Arbetaren. Tidningens reporter Axel Green, som närgranskat tre indiska restauranger under det senaste året, frågar sig vad han kan svara dem.

”Hur kan det vara så här i Sverige?” ”Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön?” ”Hur kan ägaren komma undan med det här år efter år?” ”Det kan väl inte vara lagligt?”. Alla arbetare jag har talat med på de indiska restauranger jag granskat under de senaste året; Indian Garden, Chili Masala och nu senast Masala Masala har frågat mig det. De som med beundransvärt mod valt att gå ut med namn, såväl som de som helt förståeligt inte vågat, har frågat samma sak.

De har alla kommit till Sverige, från Bangladesh, från Pakistan, i hopp om att fly undan korruption och orättvisa arbetsförhållanden. De har hört att i Sverige råder något annat. Rättvisa, lagskydd, starka fack. Väl här verkar inget stämma och jag tycks vara den första som överhuvudtaget lyssnat. Så de ber mig förklara. 

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?”

Jag förklarar att arbetsvillkor i Sverige regleras av facken och arbetsköparna. Det kallas den svenska modellen. Tillsammans tecknar de kollektivavtal som sätter en lägstalön, ett maxtak för arbetstid, bestämmer ersättningar, regler om sjuklön, semesterlön och så vidare. Jo, det finns många arbetsrättsliga lagar också. Nej, alltså man kan inte gå till polisen om de inte följs. Enligt modellen är det facket som ska agera när de inte följs. Det blir tyst i luren. De har gått till facket. 

De anställda har själva gjort vad man ska enligt den svenska modellen. De har blivit medlemmar i Hotell- och restaurangfacket som man ska i Sverige, i lönndom förstås eftersom cheferna varit tydliga med vad som händer med den som går till facket. De har trott att det som hindrar facket från att komma skapa rättvisa är att de inte känner till hur det verkligen är. Hur arbetsköparen struntar i kollektivavtalet med facket, hur de bryter mot i princip samtliga arbetsrättsliga lagar. De har tagit mod till sig. Tänkt att de får ta smällen för laget.

De har gått till facket, medveten om risken att de kan kastas ur landet. Men facket har inte rättat till problemen. Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något. Och när de är borta från arbetsplatsen fortsätter de olagliga villkoren som om inget hänt. Arbetskamrater som fortfarande är kvar på insidan beskriver hur de nu används av cheferna som exempel på hur meningslöst det är att gå till facket. ”Se, så här går det!”

Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något.

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?” Jag varken har eller kan ge något svar. Jag får som journalist inte påverka historien, säga vart de ska vända sig, vem de ska ta hjälp av, hur de ska få rättvisa. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå inget svar.

Jag kan inte förklara hur politiker, arbetsköparorganisationer och fack har kunnat se på hur delar av arbetsmarknaden förslummats. Jag kan bara skriva artikel på artikel. Men annars bara se på hur organiserad kriminalitet eller bara samvetslösa privatpersoner härjar till synes fritt mitt ibland oss. På vår lunchrestaurang, på bygget av vår nya lägenhet, på renoveringen av våra barns skolor och sedan vinner de kontraktet för att städa dem också. Jag kan bara säga att det inte är meningen att det ska gå till så här. Jag kan lyssna, gräva, utreda, skriva en artikel till. Jaga svar från de ansvariga. Och skämmas. 

Jag kan inte heller säga till dig vad du ska göra efter att du tagit del av informationen. Men jag kan uppmana dig att läsa och dela den vidare så att de som vågar ta steget och berätta inte gjort det förgäves.

I Region Örebro sägs beredskapen vara god, men klyftorna inom landet är stora (Foto: Håkan Risberg/ Region Örebro län).

av Carina Nordström // Artikel i Offensiv

I Örebro är sjukvården beredd vid katastrofer, men flera regioner saknar beredskap. Där är man också just mitt i en katastrofövning. Sådana övningar skall nu ske med tätare intervaller än tidigare.

Redan i vanliga fall är situationen ansträngd på många sjukhus på grund av vårdplatsbrist. Det är en utmaning att få in mer personal som är villig att jobba vid ett katastrofläge. Vid en katastrof styr sjukvården om akutverksamheten så att det finns en mottagning där sjukvårdens personal enbart tar hand om patienter som har drabbats av katastrofen.
Det finns på Örebro universitetssjukhus beredskap om el och vatten skulle slås ut. Vid datahaveri får sjukvårdspersonalen gå tillbaka till ”pappersåldern”.

Men alla regioner i Sverige är inte lika väl förberedda, visar Vårdfokus genomgång. Och enligt en rapport från Socialstyrelsen från 2020 krävs det en förbättrad katastrofberedskap inom flera regioner.
Det är endast sju regioner i Sverige som har en särskild katastrofmedicinsk beredskapsplan för ambulanssjukvården. Nio regioner uppger dessutom att de saknar behovsanalys av vilka resurser som krävs för att hantera extraordinära händelser.
För tio år sedan avvecklades en stor del av det statliga stödet till regionernas krisberedskap. Idag finns det heller inte några tydliga nationella riktlinjer för vilka resurser som ska upprätthållas för katastrofberedskap i regionerna eller hur det hela skall finansieras, enligt MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap).

Regeringen har nu kommit med ett utredningsförslag som är ute på remiss. Där föreslås skärpta krav på regionerna vad gäller beredskap för katastrof och kris. Här kan även regionerna bli skyldiga att hjälpa andra regioner och kommuner som är i katastrofläge. Slutligen finns det även ett förslag på att SSIK (Sjukvårdens säkerhet i kris och krig) ska återuppbyggas.
För att alla regioner ska kunna ha god beredskap vid katastrofer krävs det satsningar på stärkta beredskapslager såväl som ökade resurser till vården och välfärden i stort. Fler skärpta krav från regeringen utan mer resurser kommer bara få som effekt att ännu fler bördor läggs på en redan utsliten personal.
Istället för 2 procent av BNP till försvaret borde en stor del av kakan gå till välfärdssatsningar och civilt försvar, som innefattar beredskapslager, fler helikoptrar som kan släcka skogsbränder med mera.

Inlägget Bristande beredskap om katastrofen kommer dök först upp på .

Kvinnor i välfärdsyrken får oftare psykiska diagnoser, kopplat till hög stress (Foto: Marco 44 / Flickr CC).

av Katja Hildén // Artikel i Offensiv

Sedan den 1 juli 2018 har arbetsgivaren ett ansvar att upprätta en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet efter minst 60 dagars sjukskrivning. Men enligt en rapport från TCO anser tre av tio sjukskrivna att de inte får den rehab de behöver.

Psykiska diagnoser som depression och ångest är de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning. Dessa diagnoser har ofta koppling till alltför hög stress på arbetet. Större andel kvinnor än män sjukskrivs, och fler kvinnor än män sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa.
Men samtidigt dominerar även psykisk ohälsa bland långtidssjukskrivna män. Kvinnor och sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa är de som erbjuds lägst andel och kvalitativt sämst stödåtgärder av arbetsgivaren.

Kvinnor som sjukskrivs jobbar främst inom offentlig sektor och i människorelaterade yrken med mycket interaktion med andra personer. Kvinnor tar dessutom ofta ett större ansvar för hemarbete och familj, vilket sammantaget ökar risken för stressrelaterad ohälsa. Visstidsanställda och vikarier är mer kritiska till arbetsgivarens anpassningar efter långtidssjukdom.
TCO anser att Försäkringskassan ska anmäla arbetsgivare som inte uppfyller kraven på rehabilitering till Arbetsmiljöverket och att även andra sanktioner införs för att öka arbetsgivarnas motivation att ta sitt ansvar.
I grunden krävs det kamp för mer resurser till välfärdsyrken, vård och rehabilitering för att såväl motverka psykisk ohälsa som att hjälpa de som lider av det.

Inlägget Dåligt stöd vid sjukskrivning från arbetsgivaren vanligt dök först upp på .

Snart ekar korridorerna tomma i Sundsvalls sjukhus (Foto: Lena Landar).

av Per Johansson, sjuksköterska Region Västernorrland // Artikel i Offensiv

Som Offensiv tidigare har rapporterat om riskerar Region Västernorrlands panikåtgärder mot vårdkrisen bara att skapa nya katastrofer.

Bakgrunden till senaste krisen med massuppsägningar vid sjukhusen i Västernorrland är att den svåra personalkrisen ledde till att regionen tog ett beslut att höja lönen för de sjuksköterskor som arbetar på de avdelningar som har varit svårast att bemanna och där behovet av dyr inhyrd personal varit stor.
Hela förslaget var orättvist utformat. Personal på utvalda avdelningar skulle få ett lönepåslag på 3,000 kronor per månad för att få personal att stanna och för att kunna rekrytera nya. På de avdelningar där personalen har kämpat och lyckats hålla verksamheten igång utan stafettpersonal blev man utan lönesatsningen. Detta upplevdes som ett straff.
Ilskan mot arbetsgivaren är helt befogad. Den ilskan har nu lett till massuppsägningar.
Situationen har blivit akut. Flera verksamheter kommer att kollapsa om inte sjuksköterskeplatserna kan bemannas.
För två veckor sedan sade till exempel 14 operationssjuksköterskor upp sig i ilska över att inte finnas med i den senaste lönesatsningen. Så ser det ut på flera avdelningar. Vi ska också komma ihåg att på de arbetsplatser där det nu har skett stora uppsägningar har det ofta varit tunt bemannat redan innan, med vakanta tjänster.

Läkarna på Sundsvalls sjukhus varnar nu för katastrof och vårdkaos för regionens sjukvård. Till exempel har 40 läkare skrivit en debattartikel till Sundsvalls Tidning om krisen:
”Vården i regionen är i stor fara och om kraftfulla åtgärder inte vidtas kommer länets alla sjukhus sluta fungera. Detta innebär att varken akut eller planerad kirurgisk vård, samt förlossningsvård och cancervård för vuxna och barn, kommer att kunna bedrivas”.

Politikerna har nu tvingats reagera på situationen. I slutet av mars beslutades att det ska satsas på att förbereda ett ytterligare förslag på lönesatsning som är tänkt att omfatta alla sköterskegrupper samt undersköterskor och skötare.
Enligt sjukvårdsdirektör Kurt Pettersson kan ett beslut om en ny lönesatsning ske på regionfullmäktige den 27 april.
Region Västernorrland ligger lägst när det gäller löner av Sveriges regioner. Om denna satsning blir verklighet innebär den bara att vi kommer ikapp övriga regioner.
På måndag, när detta skrivs, har regionrådet Glenn Nordlund (S) haft krismöte med samtliga partier. Enligt rapporter i media var det över på en timme och beskrevs som ett misslyckande.

Inlägget Vårdkollaps hotar efter massuppsägningar dök först upp på .

Strejken handlar om att få till en uppvärdering av de vårdanställdas löner och villkor.

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Fredagen den 1 april gick 25,000 anställda ut i vårdstrejk i sex sjukvårdsdistrikt runtom i Finland. Kraven gäller både bättre löner och förbättrad arbetsmiljö. Strejken är en strejk för välfärdens framtid och en länge eftersatt upprustning av vården.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ger vårt fulla stöd till strejken och kravet på en uppvärdering av de vårdanställdas löner och villkor. Till svenska Yle den 31 mars säger Tehys ordförande Millariikka Rytkönen:
– Vi strejkar av den enkla anledningen att arbetsgivarförbundet KT avbröt förhandlingarna med oss i slutet av februari. Vi kämpar inte bara för de vårdanställdas rättigheter, utan för alla finländares rätt till god vård.
Medlingsbudet som presenterades av riksförlikningsmannen den 29 mars förkastades av vårdfacken Tehy och Super. Förhandlingarna kring det nya avtalet bröt ihop i slutet av februari då arbetsgivarförbundet Kommunarbetsgivarna KT förklarade att inte fanns någon grund som en ny överenskommelse kunde vila på.

Enligt de fackliga företrädarna betydde det bud som KT har lagt ett sämre avtal än alla andra hade och att en del vårdanställda skulle ha fått längre arbetstid än tidigare. Arbetsgivarna hävdar att det inte finns pengar, samtidigt som regeringspartierna har flaggat för kraftigt ökade militärutgifter i den nya budget som man just nu förhandlar om.
Redan tidigt på strejkens första dag genomfördes demonstrationer på sex platser.
”Hundratals iklädda sjuk- och hälsovårdarnas fack Tehys röda och närvårdarfackets Supers blå färger cirkulerade Triangelsjukhuset på fredagsmorgonen. Klockan 06.00, två timmar innan demonstranterna gav sig i väg, hade 25,000 vårdare gått i strejk”, rapporterade Hufvudstadbladet från Helsingfors.
Strejkens mål är att tvinga tillbaka arbetsgivarna, som backas upp av regeringen, tillbaka till förhandlingsbordet.

Det jäser bland välfärdens anställda i Finland, som har fått nog.

Varslet omfattande initialt 40,000 anställda. Innan strejken startade fattade dock den socialdemokratiske arbetsministern Tuula Haatainen beslutet att skjuta upp den med två veckor. Vårdfacken kritiserade detta hårt då det endast får ske om medling pågår, vilket det inte gör. Arbetsministerns ingripande är olagligt.
Dagen innan strejken bröt ut hotade dessutom Social- och hälsovårdsministeriet med en undantagslag för att begränsa strejken.
”Arbetsgivaren kommer med falska påståenden i medierna. Sjukhusledningen har uppenbarligen valt en kommunikationslinje där den, genom desinformation och hot, försöker bryta strejken och påverka den allmänna opinionen om vårdarnas lagliga strejk. Eller så vet cheferna inte vad som sker på sjukhusen. Båda alternativen är lika dåliga”, säger Tehy i ett svar till den propaganda som politiker och sjukhuschefer bedriver mot strejken.

Liksom i Sverige är bristen på vårdpersonal ett stort problem i Finland. Facken kräver bland annat ett räddningsprogram för social- och hälsovården, vilket arbetsgivarna helt motsätter sig. Att i det här läget samtidigt påstå att strejken kan bli samhällsfarligt är som ett hån för de strejkande.
Snarare visar det att både arbetsgivarna och de etablerade politikerna försöker göra allt för att undergräva strejken innan den får ett ökat stöd och trappas upp.
Om det inte blir något avtal innan innan påsk kommer uppemot 40,000 vårdanställda i 13 vårddistrikt att vara ute i strejk från den 15 april.
Det jäser bland välfärdens anställda i Finland, som har fått nog.

I veckan (den 6 och 7 april) genomför lärare och anställda inom barnomsorgen strejker i flera städer. I Jyväskylä, Rovaniemi, Åbo och Uleåborg kommer i stort sett hela kommunsektorn vara ute i strejk den 6 och 7 april, och veckan därefter genomförs liknande strejker i Tammerfors och Kuopio.
Den 19 april kan en fem dagar lång lärarstrejk bryta ut i Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla.

Inlägget Fullt stöd till finska vårdstrejken dök först upp på .

I 2014 försvann 43 lärarstudenter spårlöst i staden Iguala i delstaten Guerrero i södra Mexiko. Studenterna påträffades senare i massgravar runtom i delstaten och hade frihetsberövats av lokal polis som tros ha dödat dem och senare bränt upp deras kroppar.

I en ny rapport för Interamerikanska människorättskommissionen fram uppgifter som pekar på en storskalig mörkläggning av mexikanska myndigheter.

MEXIKO | Studenterna, som bedrev aktiv kamp för bättre villkor och hade kopplingar till en rad sociala och maktkritiska rörelser, ansågs utgöra ”ett subversivt hot” gentemot den politiska makten och organiserade brottssyndikat.

Tomás Zerón, en före detta chef inom underrättelsetjänsten, är anklagad för mörkläggning och tortyr i sin frånvaro efter att 2019 ha flytt till Israel. Zerón förblir föremål för en utlämningsprocess mellan Mexikos och Israels regeringar.

Ända sedan 2014 har myndigheters inblandning och kännedom om massgripandet och massmordet legat till grund för en rad undersökningar.Men nu framkommer nya uppgifter som pekar rakt in i Mexikos militära korridorer och en komplott som enligt Interamerikanska människorättskommissionen ska ha inkluderat allt ifrån utredare till säkerhetsapparaten, militärpersonal och åklagare.

– Bevis förfalskades eller frånhölls från dag ett, säger Angela Buitrago vid Interamerikanska människorättskommissionen, rapporterar The Guardian.

The post Mexikos militär mörklade kännedom om 43 försvunna lärarstudenter appeared first on Tidningen Global.

Skatteparadis och skattefusk generellt försvaras av S-regeringen (Foto: Ryan / Flickr CC).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Tillsammans med Polens reaktionära regering och regeringen på Malta, som gärna ser att ön förblir ett skatteparadis, går den svenska S-regeringen till storms mot en global minimibolagsskatt på 15 procent som EU-kommissionen och de styrande i nära 140 länder vill införa.
”Varje år undanhåller internationella företag 245 miljarder dollar från sina hemländer genom att rapporterna vinster i skatteparadis som Jersey, Malta och Caymanöarna”, skriver Dagens Nyheter. Det är detta skattetrixande som S-regeringen försvarar med stöd av samtliga högerpartier.
S-regeringen och högern försvarar sin hållning med att förslaget strider mot EU:s så kallade subsidiaritetsprincip, som säger att EU bara ska lagstifta i en fråga om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås lika bra av medlemsländerna själva.
Det är en så kallad princip som påstås ”flytta besluten så nära medborgarna som möjligt”, men som bara finns till för att ge EU ett sken av demokrati och som regeringarna använder sig av när de anser att EU:s högerpolitik inte går långt nog. Som i detta fall med den föreslagna globala minimiskatten, som inte kommer att stoppa racet mot botten.
Det är också långt ifrån säkert att skatten skulle öka de globala skatteintäkterna med motsvarande 1,093 miljarder kronor som västländernas ekonomiska samarbetsorgan OECD hävdar.

I vilket fall har de S-ledda regeringarna, påhejade av högern och ”näringslivet”, länge varit emot en sådan skatt med hänvisningar till att den kan hämma ”innovation och utveckling”. Men vad det handlar om är att se till att Sverige förblir ett fortsatt skatteparadis för rika och storbolag.
Efter alla sänkningar ligger den svenska bolagsskatten på en bottennivå i Europa. Sedan 1990 har den sänkts från 50 till 20 procent. Och det var först efter att exempelvis Volvo AB, en vinstmaskin, avslöjats som nolltaxerare som bolaget började betala skatt i Sverige.
Avskaffandet av först arvsskatten och sedan fastighets- och förmögenhetsskatten medförde att ”på några få år drog S- och M-ledda regeringar ett streck över tre skattebaser som varje år skulle ha gett Sveriges välfärd behövliga tiotals miljarder i intäkt. Skatter som i huvudsak skulle ha betalats av personer som har det mycket gott ställt”, erkänner socialdemokratiska Tiden i sin skildring av hur ”Sverige blev ett skatteparadis för mångmiljonärer”.
S, högern och kapitalet sitter alla samma i båt i försvaret av skatteorättvisorna och klyftorna.

Inlägget I marginalen: ”S, högern och kapitalet på samma sida” dök först upp på .

Sverige är alliansfritt men som EU-land är vi skyldiga att bistå andra medlemsländer som utsätts för angrepp, liksom vi förväntar oss hjälp av dem om vi angrips. Men EU är ingen försvarsallians och förfogar inte över några nämnvärda militära resurser. 

Vi har slutit ett 20-tal avtal om försvarssamarbete med andra länder och har utvecklat ett allt närmare samarbete med försvarsalliansen Nato. Men vi skyddas inte av artikel 5 i Natostadgan, som föreskriver att alla 30 Natoländer är skyldiga att ingripa om något av länderna angrips.

Det sägs med rätta att alliansfriheten har tjänat oss väl. Sverige har haft fred i över 200 år. Andra länder har inte varit lika lyckosamma. 

Hitler överföll ett antal neutrala länder under andra världskriget, däribland Danmark och Norge. Efter kriget drog de slutsatsen att gå in i Nato.

Det sägs med rätta att alliansfriheten har tjänat oss väl. Sverige har haft fred i över 200 år. Andra länder har inte varit lika lyckosamma.

Putin har överfallit Ukraina. Det är naturligt att frågan om ett Natomedlemskap nu har aktualiserats i både Sverige och Finland. 

Nu pågår samtal mellan partierna om hur Sverige ska förhålla sig till det ändrade säkerhetspolitiska läget, inklusive frågan om en eventuell svensk Natoanslutning. De fyra borgerliga partierna förordar att Sverige ska gå med i Nato.

Ulf Kristersson har sagt att om han får bilda regering efter valet i höst, så kommer han att ansöka om svenskt Natomedlemskap och att detta kan drivas igenom med en mycket liten majoritet, även om Socialdemokraterna röstar emot. 

Han skulle då vara beroende av stöd av Sverigedemokraterna. 

I Finland pågår liksom i Sverige en process mellan partierna om den framtida säkerhetspolitiken. I båda länderna är siktet inställt på att komma till en slutsats någon gång i maj.

Sverige och Finland är nära lierade med varandra. Det sker säkerligen en fortlöpande dialog mellan de svenska och finländska statsledningarna och det är mycket viktigt.

Det är naturligtvis så att beslutet om ett svenskt Natomedlemskap ska fattas i Sverige och ingen annanstans. Men likväl är det starkt önskvärt att Sverige och Finland kommer till samma slutsats och agerar samfällt.

Mycket talar för att Finland kommer till slutsatsen att söka Natomedlemskap. Hur ska Sverige förhålla sig till det? 

Stödet för ett svenskt Natomedlemskap har ökat väsentligt sedan kriget startade. Detta stöd ökar, om det står klart att Finland vill gå med i Nato. I Finland är stödet för ett Natointräde större än i Sverige.

Det är naturligtvis så att beslutet om ett svenskt Natomedlemskap ska fattas i Sverige och ingen annanstans. Men likväl är det starkt önskvärt att Sverige och Finland kommer till samma slutsats och agerar samfällt. 

Också inom Socialdemokraterna pågår nu en process som gäller vår framtida säkerhetspolitik. Jag hoppas att slutsatsen i den processen kommer att stödjas av en bred majoritet inom partiet.

Erik Åsbrink är tidigare finansminister och VU-ledamot

En krossad bil i Butja, där ryska trupper har genomfört en brutal massaker (Foto: CC).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Bilderna från det bestialiska mördandet i Butja, en förort till huvudstaden Kiev, kan få en liknande avgörande roll för den fortsatta händelseutvecklingen och krigsmotståndet som de skakande bilderna från folkmordet i bosniska Srebrenica 1993 och massakern i den vietnamesiska byn Son My (Song My) 1968, då över 500 människor mördades i en hämndaktion på civila för att kriget inte gick USA-imperialismens väg.

Massakern i Butja, som Putinregimen förnekar, följde i spåren på att de ryska truppernas reträtt från områdena runt Kiev och att Kreml tvingats, åtminstone tillfälligt, att ge upp krigets primära politiska mål: att snabbt erövra kontrollen över Kiev och andra storstäder samt tillsätta en marionettregering.
Putinregimens invasion har på många fronter och på flera sätt blivit ett misslyckande. ”Invasionen har förstört mer än den erövrat och det är inget framgångsrikt utfall”, summerar brittiska BBC den 31 mars.
Att de ryska trupperna dras bort från Kievområdet tycks dock vara början till att Putinregimen trappar upp kriget i östra Ukraina (Donbass) samt att försöka erövra Mariupol, som lagts i ruiner och vars belägring hittills har kostat 5,000 människor livet.

Motståndsviljan är dock ännu hög i Ukraina, och sannolikt har den senaste utvecklingen stärkt uppfattningen om att den ryska invasionen kan slås tillbaka. Samtidigt blir Putinregimen allt mer desperat i sin strävan att vinna militära framgångar som kan presenteras som en ”seger” på hemmaplan och möjliggöra att landet blodigt delas i ockuperade och icke-ockuperade zoner. Kriget riskerar därmed att bli både mer skoningslöst och utdraget.
Kriget har gett regeringarna i Väst en ursäkt för att genomföra den största militära upprustningen i modern tid, samt kraftigt öka Natos militära närvaro i de länder som gränsar till Ryssland och Ukraina.
Vidare har Västimperialismen infört sanktioner i en omfattning som saknar motsvarighet mot Ryssland, som nu står på randen till vad som kan bli den djupaste ekonomiska krisen sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991 och de efterföljande årens kapitalistiska ”chockterapi”.
Sanktionerna och det globala ekonomiska krig som nu bedrivs riktas inte bara mot Ryssland utan även mot Kina, som är USA:s främsta rival om dominans på världsarenan.

Ukrainakriget har osäkrat och förändrat världen.

Ukrainakriget har osäkrat och förändrat världen. Mer än tidigare är nationalism och militarism i förarsätet. Om kriget i Ukraina eskalerar och Nato direkt dras in som stridande part kan den fasansfulla utgången bli att kärnvapen används. Även om det är mindre sannolikt rymmer kriget detta skrämmande hot.
Det är upp till de ryska massorna att störta Putin. Men genom ett upptrappat krig på hemmaplan med stadigt ökad repression och drastiska krisåtgärder med hänvisning till Västs sanktioner har Kreml lyckats slå ner det öppna krigsmotståndet.
De nya sanktioner som Väst har aviserat som svar på massakern i Butja tar det ekonomiska kriget till en ny nivå och kan, om de genomförs fullt ut, bli till såväl dödsstöten för den redan försvagade ekonomiska uppgången som början till Rysslands permanenta isolering från västekonomierna.

De ryska trupperna måste omedelbart dras bort från Ukraina, men inte för att ersättas av Natotrupper och amerikanska styrkor i kombination med ett fortsatt prokapitalistiskt, nationalistiskt styre, utan med verklig demokrati och nationellt självbestämmande.
Det är på bekostnad av demokrati, folkens rätt till självbestämmande och fred som kapitalism och imperialism härskar. Ukrainakriget är ytterst en följd av imperialistiska maktstrider och geopolitiska strävanden.
Bara arbetarklassens globala organisering och kamp har förutsättningar att besegra den härska och söndra-politik som imperialismen bedriver och vars brutalitet Putinregimens krig är det senaste vittnesmålet om.
Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 befriade inte bara de ryska massorna, utan även Finland, Ukraina och andra förtryckta nationer samt ändade det första världskriget. Det exempel som oktoberrevolutionen satte visar ännu, över 100 år senare, att om freden ska bli möjlig måste en ny värld byggas – en demokratisk och socialistisk värld.

Genom arbetarklassens enade kamp kan orsakerna till fattigdom, exploatering och krig, det kapitalistiska systemet, avskaffas samt grunden läggas till en frivillig, jämlik och demokratisk federation av socialistiska stater i Europa och i hela världen.
• Bygg krigsmotståndet underifrån.
• Stoppa kriget – ut med de ryska trupperna.
• Nej till Natomilitarism och imperialism.
• Global kamp för socialism – bli medlem i RS/ISA.

Inlägget Massakern i Butja ny fasansfull vändpunkt dök först upp på .