Inlägg publicerade i “Samhälle”

Mycket pekar på att mutor och andra oegentligheter har färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok. Go home, Beowulf! (Foto: Raymond Stokki)

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Misstänkt jäv, partiska tjänstemän och en ”bjudresa” kan ha färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok/Kallak. Efter regeringens beslut och DN:s avslöjande förra veckan har näringsministern KU-anmälts. Gruvföretaget Beowulfs ordförande pudlar i sina Facebookinlägg. Batterifabriken Northvolt fick rabatt på tillstånd av kommunen.

Den senaste veckan har staten och kapitalet sannerligen visat sig vara i samma båt. Efter att DN förra veckan avslöjade om bland annat jäv i Gállokbeslutet har nyheten återrapporterats i flertalet stora mediakanaler.
Det hela fick Miljöpartiet att återigen anmäla näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) till konstitutionsutskottet (KU).
Frågan om jäv gäller regeringskansliets handläggare som ansvarade för ärendet om gruvan. Denne har tidigare suttit som jurist på Sveriges geologiska undersökningar (SGU) och ska då ha deltagit i beslutet om att järnmalmen i Gállok är av riksintresse.
Bland andra DN hänvisar till en professor i förvaltningsrätt som hävdar att det troligen rör sig om jäv, då handläggaren har deltagit i beslutet på två olika instanser.

Enligt DN ska frågan om att klassa järnmalmen som riksintresse ha varit viktig för beslutet. Detta blev tydligt av regeringens beslut att ett riksintresse behövdes för att kunna ställas mot rennäringen. Det hela låter alltså som ett beställningsjobb.
Näringsministern menar att handläggaren från regeringskansliet inte har deltagit i beslutet som regeringen har handlagt om koncession för en gruva i Gállok, men att denne däremot varit delaktig i beslutsdelen hos SGU tidigare.

Mutor, jäv och bjudresor färgade troligen beslutet om gruva i Gállok.

En mutskandal är också en fråga i bakgrunden, då en geolog från SGU har deltagit på en konferens i Alperna. Geologen ska ha bjudits av ett konsortium, där Beowulf Mining (företaget bakom gruvan i Gállok) ingår. Geologen fick resa, hotell, luncher och middag betalt, vilket enligt professorn i förvaltningsrätt ligger på gränsen till en muta.
Därtill visar DN:s grävande att flera högt uppsatta tjänstemän vid SGU har tagit ställning för gruvan på sociala medier. Två avdelningschefer har bland annat gillat ett inlägg från gruvlobbyn Svemins kommunikationschef, som hävdade att en gruva i Gállok inte skulle slå undan rennäringen.
Under den senaste veckan har det även uppmärksammats på sociala medier hur Beowulfs ordförande Sven Otto Littorin å ena sidan i intervjuer talat om samexistens med samebyar, men samtidigt i sociala medier visar motsatsen.
Littorin har bland annat delat en krönika från tidningen Affärsvärlden som skriver att rennäringen måste nedprioriteras, samt att Naturvårdsverket och Länsstyrelser inte ska gå miljöns ärenden. Inlägget från Littorin ska nu vara borttaget.

Beowulf Minings aktie steg som aldrig förr i vintras efter att Thorwaldsson som nytillsatt näringsminister yppade det historiska: ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna (…) jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor.”
Men sedan regeringen beslutade till företagets favör har Beowulfs aktie sjunkit med siktet inställt på nivån innan sossarna ingav hopp hos gruvkapitalisterna.

En annan närliggande fråga som har varit uppe den senaste veckan är hur batterifabriken Northvolt fick rabatt i miljonklassen av Skellefteå kommun. Det handlade om en byggavgift för två industrilokaler som skulle ha kostat 2,4 miljoner kronor.
Det var en avgift som byggnadsnämnden prutade ned med 50 procent, dessutom utan att Northvolt ens hade begärt rabatt. Enligt SVT har Northvolt flera gånger fått rabatter på sina bygglov.
Minerallagen ger redan idag i princip all vinst till gruvföretagen och endast gruvdamm till statskassan. Men den senaste tidens nyheter visar än mer på hur politiken och staten sitter i samma båt som kapitalet. En situation som bara kan förändras med kamp för ett gemensamt, hållbart och rättvist samhälle.

Inlägget Metaller och mineraler: Staten och kapitalet i samma båt dök först upp på .

Pamirbergen reser sig som en rad vargtänder i nordöstra Afghanistan, västra Kina och östra Tadzjikistan. ”Landet vid solens fot”, som platsen kallas i folkmun, förblev en vit kartfläck fram till de ryska tsartruppernas militära framryckningar på 1860-talet. Men den skralt bebodda bergskedjan har förblivit den ryska intressesfärens mest avskurna hörn. Likväl är Pamirbergen ett av många exempel på platser där lokala önskemål sällan väger tyngre än ryska geopolitiska intressen.

GLOBAL GRANSKAR | Öst, väst, Ukraina

Del 1: ÖST

TADZJIKISTAN | I Pamirbergen spelar tiden ingen roll. Det är i alla fall inte så noga. Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. I Bulunkul i östra Tadzjikistan, nära gränsen till kinesiska Xinjiang, har tiden alltid varit ett tveeggat fenomen: en företeelse möjlig att stänga in bakom urtavlornas glas, men samtidigt ett otämjbart väsen som svävar fritt med vindar som piskar kinder med köldknäppar från Himalaya.

Teven står på i hörnet av allrummet där vedspisen är navet men som fungerar som matrum, sovrum och kök. Det sänds nyhetsinslag om något infrastrukturprojekt i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe och längst ner i hörnet, under nyhetspresentatören, framgår det att klockan närmar sig åtta på kvällen.

På kartan är avståndet mellan Bulunkul och Dusjanbe inte särskilt långt. Men huvudstaden är två dagars bilfärd bort. Och tidpunkten i Tadzjikistans politiska och ekonomiska hjärta är en annan. Tempot ett annat. På 4 000 meters höjd är det alltid senare. Mörkret faller tidigare, livet ett steg före grannarna i världen utanför, den som börjar vid Pamirbergens västra fot.
– Vi kan inte följa Dusjanbes tidszon. Där lever folk efter ett helt annat schema, i en helt annan tid, säger Aliyan, en herde som tillsammans med sin fru Hoorab lever på boskapsuppfödning av kor, får och jakar, till Tidningen Global.

Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. Foto: Robertino Radovix/Flickr

Naturen visar vägen

I Bulunkul och övriga Pamirbergen är det inte almanackan, utan människokroppen, som markerar ännu en sluten årsring. Gravitationen spelar in, tideräkningen börjar med tånageln, fortsätter till ankeln, klättrar upp för benen, når hjärtat och slutligen huvudet.

”Ankomsten till huvudet sammanlöper med slutet av våren och en paus i tideräkningen. När sommarens första fas observeras återupptas tideräkningen, men nu från huvudet och neråt”, skriver Ben Young Landis, miljöjournalist knuten till Duke University, i vetenskapstidskriften Eos.
Tideräkningen utgår från naturskiften. Istäcket som knäcks av solen och ger vika för vårfloden, de första blommorna, djuren som lämnar sina iden och inser hur mycket de magrat under vintern.

Migrationer som människan själv är vittne till och inte dirigerar. En urgammal tideräkningsmetod som erhållit stöd hjälp från internationella universitet för att kartlägga utmaningarna med att försöka att avläsa tiden i ett tidevarv då klimatförändringar försatt tiden ur led.

Grafik: Jan-Åke Eriksson

Uppgörelser på ”världens tak”

Pamirbergen krokar arm med övriga bergskedjor som tillsammans utgör ”planetens tredje pol”, även kallad ”världens tak”. En plats som tydligare och brutalare än få andra tvingas inse vidden av den människopåskyndade klimatkrisen.

Men många i de tadzjikiska Pamirbergen är luttrade. De har tvingats anpassa sig till omstörtande förändringar förut.

På världens tak har väst och öst drabbat samman.

Både Brittiska Imperiet och Tsarryssland såg militär och politisk kontroll över Centralasien och Afghanistan som en geografisk nödvändighet för att kontrollera och diktera villkoren längs handelslederna till Kina och Indien. Här implementerade Vladimir Lenins bolsjeviker radikala socialistiska reformer mitt under brinnande världskrig, efter att ha störtat det ryska tsarväldet.

Wakhan, Tadzjikistan, i en by nära den afghanska gränsen.Sedan överenskommelser mellan Storbritannien, Ryssland och Afghanistan 1873-93, används namnet Wakhan i allmänhet för att hänvisa till det afghanska området söder om floderna Panj och Pamir. Den norra delen av den historiska Wakhan är nu en del av den autonoma provinsen Gorno-Badakhshan i Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr

Rysk intressesfär, lokalbor i kläm

Sedan 1860-talet ingår Tadzjikistan i den ryska intressesfären. En realitet som förblivit gynnsam för Ryssland ända in på 2020-talet då miljontals centralasiater årligen söker sig norrut för osäkra och lågavlönade jobb inom transport-, bygg- och servicesektorn till följd av bristande möjligheter i Centralasiens fem självständiga nationer.

Samhällen frikopplade från Sovjetunionen 1991 och i många fall styrda av seglivade despoter som skott sig själva på enorma naturresurstillgångar medan stora folklager hållits kvar på svälttröskeln.

Men kriget i Ukraina kan på sikt komma att rubba den cementerade maktbalansen, rapporterar bland andra Radio Free Europe.

Bakning av brödet nan, i en kommunal ugn i Bulunkul.Foto: Steynard/flickr

Döden i Ukraina

Ryska bolag flyttar utomlands, skär ner eller stänger igen till följd av västvärldens ekonomiska sanktioner. Färre jobb innebär en flaskhals för centralasiatiska migranter som trots det svåra läget stannar kvar i Ryssland, i hopp om en snar ljusning. Andra tar värvning till ryska armén.

Där finns jobben. Just nu i Ukraina, på slagfältet.

Särskilt kirgizer och tadzjiker rapporteras ha stupat på ukrainsk jord sedan början av kriget efter Rysslands februariinvasion. Av somliga medier beskrivs de mer eller mindre som kanonmat för att säkra ryska arméframflyttningar.
– Jag anser att den ryska regeringen utnyttjar arbetsmigranter som kanonmat i Ukraina. Dessa migranter plockas antagligen in av försvarsministeriet eller av privata militärbolag, säger Valentina Chupik, människorättsjurist som genom åren försvarat arbetsmigranters rättigheter i Ryssland, till Radio Free Europe.

”De måste vägra”

Vittnesmål talar om militär tvångtjänstgöring till följd av dubbla medborgarskap. Centralasiaters dubbla medborgarskap är en fråga som väcker ont blod hos många politiska läger i Ryssland, särskilt långt ut på högerkanten där rysk nationalism spirar och där idealbilden av den ryska nationen är ett land bebott av etniska slaver, vars genpoler inte besudlats av centralasiatiska inslag.

Men i samma fåra anses centralasiater med ryskt medborgarskap försvara med livet som insats (enligt kommentarer i sociala medier mot kirgizer som vittnat om tvångsrekrytering) utan vare sig invändningar eller frågor.
– Dessa naturaliserade centralasiater skräms med potentiella upprivna ryska medborgarskap och tvingas skriva på avtal [om militärtjänstgöring]. De måste vägra. Det är bättre att förlora ett medborgarskap än att mista livet i ett orättfärdigt krig eller bli legosoldatsmördare, säger Valentina Chupik till The Moscow Times.

Jurtor nära den kinesiska gränsen. Pamirbergen, Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr

Pamirbergen – krutdurk under radarn

Samtidigt som Ukrainakriget fortsätter spilla blod, gräva massgravar, sprida förödelse och cementera politiska narrativ resta kring ideologiska övertygelser och intressen snarare än historiska fakta har omvärlden svårt att få någon inblick i de tadzjikiska Pamirbergen.

– Det är alldeles tyst därifrån. Många stoppas vid vägspärrar och får vända om, särskilt utlänningar, säger en anonym källa med säte i huvudstaden Dusjanbe, men vars profession innebär resor till Pamirbergen på regelbunden basis, till Tidningen Global.

Som om hela bergskedjan packat ihop och dragit till månens baksida. Internet har varit utsatt för nedstängningar under de senaste tre månaderna, långt före Ukrainakrisen övergick i krig. Potentaterna i Dusjanbe fruktar nämligen en liknande utveckling på hemmaplan, där Pamirbergen – officiellt en autonom region, Gorno-Badachsjan, med på pappret långtgående självstyre – och framför allt centralorten Khorog, alldeles vid gränsen till Afghanistan, upplevt sociala uppror och massprotester bottnade i polisbrutalitet och dödsfall av civila.

– Hela Pamirregionen kokar av frustration och socialt missnöje, säger källan i Dushanbe.

Protester vars verkliga udd och krav emellertid riktades mot Tadzjikistans president Emomali Rahmon, installerad i sitt palats 600 kilometer västerut. En post han innehaft sedan inbördeskriget i mitten av 1990-talet. En post han heller inte visar några som helst tecken på att vilja lämna ifrån sig inom den närmaste framtiden.

Tadzjikiska presidenten Emomali Rahmon och Vitrysslands president Alexander Lukasjenko lämnar Röda torget efter Segerdagens militärparad som markerar 75-årsdagen av nazisternas nederlag i andra världskriget, i Moskva, Ryssland, onsdagen den 24 juni 2020. Foto: Yekaterina Shtukina/Sputnik/AP/TT

Ryskt repressionsstöd

Något som Rahmons kollega i Moskva inte heller önskar se. Och något som Vladimir Putin gav prov på när den tadzjikiske MMA-utövaren Chorshanbe Chorshanbiev utvisades från Ryssland i början av 2022. Väl hemma i Dusjanbe häktades Chorshanbiev omgående och står öga mot öga med ett 15-årigt fängelsestraff för ”provocerande” publiceringar i sociala medier som enligt det tadzjikiska åklagarkontoret ”riskerade att uppvigla till nationellt och regionalt hat”.

I november 2021 hade Chorshanbiev uttryckt sitt stöd för demonstranterna i Khorog, som ”stod upp för rättvisa och motsade sig olagliga mord på oskyldiga människor”. MMA-utövarens ställningstagande för en region han själv hade fötts och växt upp i kriminaliseras i en tid då tadzjikiska myndigheter fördjupar sin förföljelse av kulturella, religiösa och intellektuella röster i Pamirbergen som förespråkar större autonomi för Gorno-Badachsjan, menar Alim Sherzamonov, människorättsaktivist från Khorog och som sedan en tid tillbaka uppehåller sig i exil i Polen:

– Situationen i Gorno-Badachsjan blir alltmer spänd, säger han till The Diplomat.

Chorshanbiev inför domstolen i Moskva. Foto: Rapsi

Många vägskäl

Vid solens fot, på världens tak, fortsätter tillvaron sin promenad mot en framtid som aldrig går att komma ifatt. En framtid kantad av ekologiska frågetecken, ett förflutet fläckat av omvärldens klåfingrighet.
Under Josef Stalins kollektiviseringsprogram på 1930-talet sadlade Pamirbergens invånare om från mer eller mindre gränslösa nomader till sovjetmedborgare med jobb inom bygg-, transport- och utbildningssektorn.
Samtidigt som Ryssland har sänkt sig ner i en djup geopolitisk skyttegrav i och med kriget i Ukraina fortsätter den senaste tidens sociala protester runtom i Centralasien att vittna om en postsovjetisk samhällsutveckling som långt ifrån alla är nöjda med.

Efter sovjetsystemets kollaps var industriella skelett allt som återstod av ett socialt skyddsnät med tillgång till utbildning, sjukvård och foder till boskap. Rättigheter som många saknar och inte ser röken av i det självständiga Tadzjikistan.

<strong></strong>Vårsolens<strong> </strong>kraft

I Bulunkul fortsätter människokroppen, snarare än de digitala nyhetssiffrorna på teven i allrummet, att staka ut tiden för invånare. Det är en nödvändighet, vittnar många, inte bara för att hinna med att leva så länge solen vandrar över himlavalvet och skänker Pamirbergen ljus.

Det är också för att kroppen, liksom naturen, bättre än något annat tillgängligt verktyg kan förklara de skeenden som pågår bortom vår påverkansförmåga. Skeenden som ändå ritar om våra livskartor.
– All mänsklig historia vittnar ju om svårigheten att kontrollera enorma områden, ändå fortsätter imperier att sträva efter allt mer kontroll över människor, säger herden Hoorab till Tidningen Global.

Det kan tyckas fungera en stund, en kort tid. Men inte för alltid.
– I slutändan vinner alltid vårsolen över vinterisen, säger hon.

* Aliyan och Hoorab är fingerade namn.

* * *

LÄS ÄVEN:
Ukraina kan spränga Pandoras ask
Stalins allsmäktiga penndrag
Överlevnad mot alla odds

The post Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina appeared first on Tidningen Global.

Män med psykisk ohälsa möter flera hinder för att söka vård, jämfört med kvinnor. Särskilt män med låg utbildningsnivå och kunskap om psykisk ohälsa. Män har också generellt en mer negativ attityd mot andra med depression, visar ny avhandling från Göteborgs universitet.

Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig med att vård ska ges efter behov. Men män med psykisk ohälsa söker ofta inte behandling för sina symptom, jämfört med kvinnor. En ny avhandling från Göteborgs universitet har undersökt vilka barriärer män möter.

– Män verkar möta hinder på tre olika stadier. Dels tycker män i lägre grad att de har behov av vård. Även när vi ser att de just nu har symptom som tyder på depressionssjukdom, säger avhandlingens författare Sara Blom.

– Dels ser vi att när män tycker att de har ett behov av vård söker de i lägre grad jämfört med kvinnor. Och de män som har sökt vård är i högre grad missnöjda och tycker inte att de fick den vård de behövde.

 

Avhandlingen bygger på fyra enkätstudier. Slumpmässigt utvalda i Västra Götalandsregionen och Stockholmsregionen har fått svara på frågor som: Har du någon gång mått så psykiskt dåligt att du känt behov av att söka vård? Tycker du att du fick den vård du behövde? Sen har det kontrollerats för olika bakgrundsfaktorer. Till exempel utbildningsnivå  och om man har symptom på psykisk ohälsa. Totalt har 8697 personer deltagit.

En av studierna visade att 40 procent av männen som hade symptom på depressionen ansåg att de inte hade behov av vård. Jämfört med 25 procent av kvinnorna i studien. Män som tyckte att de hade behov av vård sökte i högre grad inte i vård jämfört med kvinnorna. 36 procent jämfört med 26 procent. 29 procent av männen var också missnöjda med vården de fått, jämfört med 23 procent av kvinnorna.

En konsekvens av detta blir att vissa grupper riskerar att få en längre period av ohälsa och utveckla allvarligare sjukdom, menar Sara Blom.

– Det har föreslagits i tidigare forskning att en konsekvens av att män i lägre grad söker vård är att de hamnar i alkoholproblem. Vi ser att alkoholrelaterade sjukdomar är betydligt högre hos män än hos kvinnor. Och den allvarligaste konsekvensen är att män har högre risk att dö i suicid jämfört med kvinnor, säger hon och tillägger:

– Men för de allra flesta är det mindre dramatiskt och innebär kanske att man mår sämre under period när man egentligen hade kunnat få vård och behandling. Det här kan påverka både i arbetslivet och i relationer.

Sara Blom tycker att det är viktigt att poängtera att det även inom gruppen män finns skillnader. Män med endast gymnasieutbildning var mindre benägna att söka vård jämfört med män med universitetsutbildning, visar en delstudie. En annan delstudie visar att män med låg kunskapsnivå om psykisk ohälsa i lägre grad upplevde behov av vård. Jämfört med män med högre kunskapsnivå. Men också jämfört med kvinnor med både låg och hög kunskapsnivå.

–  Just män med låg kunskapsnivå verkar vara mer utsatta och mer sårbara för att inte söka vård. Det kvarstår även när vi kontrollerar för utbildningsnivå och ålder. 

Avhandlingen visar också att män generellt har mer negativa attityder till andra med depression. Att de i lägre grad skulle vilja anställa en person som har depression. Att de i lägre grad tycker att depression är en riktig sjukdom. Och att de är mer skeptiska till sjukskrivning för en person som har symptom på depression.

Förutom kunskapsnivå och utbildningsnivå, kan det också finnas underliggande faktorer som könsnormer bakom skillnaderna mellan män och kvinnor?

– Det har föreslagits som en övergripande orsak till de här skillnaderna, att det finns normer om hur man ska vara och bete sig som man. Att man ska vara stark, självständig, inte visa sig svag. Inte göra saker som är kopplat till femininitet. Att söka vård är traditionellt kopplat till femininitet och att vara kvinna. Särskilt när det gäller depression och ångestsjukdomar som historiskt varit kopplade till femininitet och kvinnlighet. Jag tänker att det är ett hinder för vårdsökandet generellt men speciellt när det gäller de här sjukdomarna.

Sara Blom spekulerar att normerna också kan vara ett hinder för män att skaffa sig mer kunskap om psykisk ohälsa. Och att de också gör att män har mer negativa attityder. Att vara skeptisk till vård och behandling och att se psykisk sjukdom som en svaghet kan vara ett sätt att upprätthålla mansnormer.

– De här normerna är inte bara något som bärs av individen utan också av olika institutioner i samhället. Redan ifrån skolan, sen i arbetslivet, i föreningslivet, via media, får vi olika bilder av vad det innebär att vara man.

Eftersom män, och särskilt vissa grupper, inte söker vård i lika hög grad behöver hälso- och sjukvården se till att minska barriärerna för dem, menar Sara Blom. Sjukvården skulle behöva jobba mer uppsökande och bygga förtroende. Den måste vara aktiv för att minska ojämlikheten, konstaterar hon.

– Man behöver rikta in sig på män som grupp, men också titta på olika grupper av män som möter mer barriärer jämfört med andra. Till exempel män med lägre utbildningsnivå och lägre kunskap om psykisk ohälsa. Vi behöver minska negativa och stigmatiserande attityder. Kunskapsnivån måste också höjas genom breda befolkningsinsatser, exempelvis informationskampanjer som visat sig vara effektiva. Både män och kvinnor möter barriärer men i olika hög grad.

Inlägget Ny avhandling: Svårt för män att söka vård för psykisk ohälsa dök först upp på Dagens Arena.

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

Efter fyra år utan lånecyklar ska Stockholm Stad börja införa ett nytt system. Daniel Helldén, MP, trafikborgarrådet i Stockholm, menar dock att det kan dröja till april 2023 innan el-cyklarna går att låna och återlämna inom Järvaområdet.

Inlägget Stockholms stad lanserar låne-elcyklar dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.