Britterna har fällt avgörandet. ”Goblin mode” har utsetts till årets ord efter en nätomröstning i Storbritannien, meddelar Oxford Dictionaries. En ungefärlig översättning av ordet goblin är ”elakt troll”, men det korade uttrycket ska inte förväxlas med troll på internet. Det är i stället enligt förlaget ”en typ av beteende som utan att be om ursäkt […]
The post Årets ord beskriver postpandemiskt beteende appeared first on Syre.
Man bussade kamphund mot poliser i Varberg, två gripna för människorov i Trollhättan, misstänkt mordförsök i Salem, polis i Stockholm åtalas för misshandel av tonårspojke och en tjetjensk regimkritiker och hans bror är förvunna.
En vän skrev en gång en reflektion över att många av oss (sverigefinnar, finnar) har erfarenheten av att sitta med äldre släktingar i bastun. Det är inte saken i sig som är värd att anmärka, utan de, på ett eller annat vis, sargade kropparna. Morfars tå som fattades, farfars brors ärr på axeln. Och så tystnaden. Så länge jag kan minnas har det outtalade lagt en tung slöja över tillvaron. Något stämmer inte, något skaver. Efter 40 år i livet fick jag en del av svaret.
Mot slutet av 1917 blev Finland självständigt efter att ha koloniserats, först av Sverige sen av Ryssland. Det självständiga Finland hade kunnat bli det första demokratiskt valda socialistiska landet i världen. Det kunde inte den borgerliga minoriteten acceptera. Istället bröt ett inbördeskrig ut i januari 1918. Båda sidorna, den röda- arbetarna och den vita- borgare gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser. Stödda av bland annat Tyskland besegrade den vita sidan. I maj 2018 var kriget officiellt över. Efter det officiella krigsslutet internerades omkring 80 000 röda eller påstådda röda i koncentrationsläger (varav 4700 kvinnor och 1500 barn. 20 barn avrättades, den yngsta nio år. 104 barn dog av svält). Min styvpappas morfar, Otto, var en av dem som satt i fånglägret Hennala. I fånglägren fortsatte avrättningarna, mellan 9000 och 10 000 röda avrättades, de flesta efter det officiella krigsslutet (det är svårt att fastslå exakta siffror, jag använder mig av de lägsta dokumenterade). Utöver dessa dog människor av svält och sjukdomar. En del efter att de äntligen hade fått komma hem, för sjuka och utsvultna för att överleva.
När jag talar om det här i Sverige är det sällan någon som känner till det. Inte ens människor med en masteraxamen i historia. Detta trots att svenska frivilliga i Svenska brigaden aktivt deltagit på den vita sidan. Men ett aktivt nedtystande har skett även i Finland. Ett omfattande trauma för efterlevande har varit att ingen ställdes till svars, trots upprepade försök från anhöriga att skipa rättvisa. Det officiella vita Finland bestämde sig för att hålla tyst, i stället för att erkänna att det skett massiva övertramp. Historien om Finland blev i stället segrarens berättelse, ett befrielsekrig som möjliggjorde framgångssagan – ett självständigt Finland.
Vad var det för land mina släktingar fick?
Efter inbördeskriget var Otto tvungen att byta namn vid flera tillfällen för att överhuvudtaget kunna få jobb. Fortfarande när 80-talet närmade sig satt han, 79-år gammal, i en stuga som inte höll värmen. Flera decennier efter klasskrigets slut var det förknippat med livsfara att delta i till exempel 1 maj demonstrationer. De vitas så kallade skyddskårer misshandlade och förföljde deltagare i arbetarrörelsens aktiviteter.
1929 bildades Lapuanliike – Lapporörelsen. En fascistisk rörelse inspirerad av Mussolini, som var missnöjd med regeringens påstådda slapphet gentemot överlevande röda. Lapporörelsen förföljde arbetare, misshandlade, dödade och tvångsskjutsade- och deporterade. Skjutsningarna gick ut på att människor som uppfattades som vänster skjutsades till en skog där de misshandlades. En del skjutsades över gränsen till Sovjetunionen.
Fortfarande under min mammas generation, födda på 40-talet, pågick omfattande, sanktionerad diskriminering av arbetare. Idrottsrörelsen var och är delad i arbetarnas idrottsförbund (TUL) och borgarnas (SVUL). Idrottare, flerfaldiga finska mästare i boxning och skidåkning, fick inte delta i OS för att de tillhörde arbetarnas idrottsförbund.
Det finns vissa beröringspunkter där jag ser att den fördröjda historien och/eller tystnaden går samman med många sverigefinska historier.
Forskare i Sverige, bland dem Anders och Gustaf Retzius, har varit besatta av rasbiologiska studier där människor skulle kategoriseras in i högre- och lägrestående raser. Dessa studier och deras efterföljare har utsatt Sveriges nationella minoriteter och ursprungsbefolkning för omfattande skallmätningar och andra förnedrande praktiker och övergrepp.
1873 reste Gustaf Retzius till Finland, där han och hans forskarteam både mätte skallar på levande människor och grävde upp skallar från kyrkogårdar. Dessa fördes sedan till Sverige där de fortfarande finns i Karolinska institutionens källare.
När Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor krävt att kvarlevorna ska återlämnas till sina ursprungsplatser har Karolinska institutet bemött detta med arrogans. Vi har fått höra att medarbetare på institutet inte är säkra på att den forskning som gjordes kring kvarlevorna var nånting att be om ursäkt för. Även i fråga om ifall Gustaf Retzius forskning var rasbiologi har medarbetare på institutionen hänvisat till att Retzius var entusiastisk över Kalevala och skrev om Elias Lönnroth. Det kan eventuellt vara intressant kuriosa i något annat sammanhang, men när vi talar om rasbiologi är det inte nödvändigt för mig att veta vilken litteratur gärningspersonen uppskattade.
Historien är fördröjd, den är nedtystad. Det pågår också en sorts förlöjligande av nationella minoriteter och ursprungsbefolkning som på ett eller annat sätt kräver tillbaka stulna kvarlevor eller föremål. Vår del eller vår uppfattning av historien tas inte på allvar.
Som resultat av den rasbiologiska historien har samtliga nationella minoriteter och ursprungsbefolkning också utsatts för förföljelser och tvångsassimilering. Våra språk har inte fått talas i svenska klassrum. På barnavårdscentraler har det framhållits att det är skadligt att lära barn fler än ett språk och är det nu ett språk som ska talas så är det svenska. Vi, vårt inre, har tystats. Och även om tystnaden är det tyst.
Om jag ska skriva något i samband med Finlands självständighetsdag, så måste det bli detta. Hur överhöghetens nedtystade och fördröjda historier drabbar. Idag kan jag sitta i bastun, med kroppsdelarna intakta och ändå känna att något skaver. Ärren kliar fast de inte syns. Det tror jag att tystnaden gör med oss. Och det finns ingen flagga som kan viftas intensivt nog, för att dölja dem, för att få dem att sluta skava.
Nina Jakku
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
När jag bodde i Sverige brukade jag ofta kika lite intresserat på norrmännens nationaldagsfirande. Så mycket fest och så inkluderande. Det samtidigt som det Sveriges dito alltid på något sätt kändes ganska fabricerat och där jag år efter annat fick slå upp varför vi ens firar nationaldagen i Sverige.
Jag kan inte minnas att mina morföräldrar skulle ha uppmärksammat Finlands nationaldag på något särskilt sätt och min mamma som växt upp i Sverige från 4-årsåldern hade inga direkta band till nämnda dag. I oktober 2007 styrde jag på grund av kärleken kosan till min mors hemland, Finland. Kort efter skulle jag få uppleva min första finska nationaldagsfirande.
Förväntningarna var höga. Medan Sverige bara firar flaggan och vissa politiska händelser som bara råkat infalla på samma dag genom de århundraden som Sverige varit en modern självständig stat hade Finland mycket större anledning att fira. Man hade blivit en självständig nation efter en hård kamp mot olika förryskningsåtgärder för lite över hundra år sedan och möjliggjordes av revolutionen i Ryssland. En självständighet som skulle vara dyrköpt då den delvis lett till inbördeskrig, blod och massgravar och sedan måste ha försvarats då hela världen stod i brand under andra världskriget.
Jag frågade min dåvarande sambo vad vi skulle göra på självständighetsdagen? Ska vi gå ut och fira och se på någon tillställning i anslutning till dagen? Svaret var nedslående. Ingen går ut. Man sitter hemma och tittar på något som kallas ”linnan juhlat”, eller slottsbalen som det heter på svenska, där republikens president står och skakar hand med gräddan i det finska samhället i flera timmar. Orkar man kan man också se på någon gammal film som handlar om Fortsättningskriget. (Okänd soldat)
Första känslan var förvirring. Liksom varför? Det finns ju all anledning att dra på mycket större växlar! Det blev inte bättre av att man det året visade Okänd soldat från 1985 som ser ut att ha spelats in med en potatis och allmänt anses vara den sämsta versionen av de som spelats in. Det var här besvikelsen satte in, för någonstans i bakhuvud fanns en önskan om flaggviftande, jubel och fyrverkerier. Det jag fick var för mig helt okända människor som skakade hand med Tarja Halonen, republikens president för tillfället.
Nu står jag inför mitt 15:e år i landet och kommer få uppleva min 15:e självständighetsdag i republiken. Även om det skulle vara fint med lite mer flaggviftande och folkfest har jag ändå lärt mig att det självständighetsdagsfirande som finns i landet är just ett sådant firande som finländarna är vana i och helt enligt deras allmänna lynne.
Det har blivit också lättare att uppskatta dagen för vad den är och betyder. För på något sätt återspeglar firandet ändå landets och folkets sinne och historia, även om det som alltid är en kompromiss eftersom en befolkning på 5,5 miljoner aldrig kan vara homogen. Även i år tänker jag därför försöka fira dagen traditionsenligt på reserverat finländskt maner med slottsbal och med tanke på de historiska händelser som lett till att den firas. Kanske jag orkar tillägna Okänd soldat min uppmärksamhet? Fast då kanske versionen från 1955 eller 2017.
Markus Söderman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
Jerker Jansson funderar över vad det där med Kan själv är för något medan han värmer sig vid sin älskade värmelykta. Ett värmeljus och några krukor är allt som behövs. Elen går upp och ner i pris och det betraktas som fullständigt normalt. Kapitalism, typ. Samtidigt kan ju vem som helst inse att en marknad […]
The post Tankar vid en värmelykta appeared first on Syre.
Kring bordet satt några miljöpartister, en vänsterpartist, en ung sosse och en äldre kvinna som presenterade sig som socialliberal. Jag hade hållit föreläsning, nu satt vi på restaurang och upptäckte att vi hade något gemensamt. Vi var anomalier. Sådana som har avvikande uppfattningar i den politiska debatten. Den äldre kvinnan tyckte att vi skulle skissa […]
The post Revoltmanifest för livskvalitet och solidaritet appeared first on Syre.
Polisen och ledamoten i justitieutskottet Katja Nyberg (SD) lät skattebetalarna betala henne två gånger och vägrar betala tillbaka. Det visar en granskning som Dagens Arena gjort. En polischef uppger att ”det är allvarligt att en polisanställd och politiker som felaktigt mottagit ersättning inte vill betala tillbaka”.
Felen begicks av Katja Nyberg åren innan hon blev riksdagsledamot år 2018. Hon arbetade då som polis vid NOA (Nationella Operativa Avdelningen), före detta Rikskrim, och hade samtidigt politiska uppdrag i råd. Uppdrag utfördes både i Regionpolisrådet i Stockholm och Säkerhetspolisens insynsråd.
När en statligt anställd har förtroendeuppdrag i en nämnd eller ett råd som är knuten till den myndighet där han eller hon arbetar utgår ingen ersättning, förutom lönen. Dagens Arenas granskning visar dock att Katja Nyberg tagit ut ersättningar dubbelt, det vill säga både lön för sitt ordinarie arbete och arvode dagarna hon varit i råden. Enligt uppgifter från polismyndigheten handlar det vid regionpolisrådet om 10 500 kronor för sju möten åren 2015–2017. Vid insynsrådet har det gällt 16 500 kronor för elva möten under samma tid. Mötesarvodet är 1 500 kronor per gång. Totalt har hon därför enligt granskningen erhållit 27 000 kronor för mycket i ersättning.
När polisen i Stockholm upptäckte felet i polisrådet informerades Katja Nyberg muntligen om att hon fått arvode hon inte hade rätt till och att hon därför skulle bli återbetalningsskyldig. Hon nekade att betala tillbaka och förklarade att ersättningarna erhållits i god tro samt att medlen var förbrukade. Då övervägde ledningen att få tillbaka de felaktigt utbetalda pengarna genom kvittning mot lön. Men det uppstod en brevväxling mellan jurister hos polisen om svårigheterna med återkrav. Ett problem var att det inte går att kvitta fel i ersättning för förtroendeuppdrag mot lön från vanligt arbete. Ett annat att det är svårt att få tillbaka pengar när mottagaren hävdar god tro och använt medlen. Till slut bestämdes att inte driva kravet vidare i domstol. Polisledningen beslutade dock att stoppa alla Katja Nybergs framtida utbetalningar av mötesarvoden.
Även om polisen valt att inte driva vidare ärendet så ser man allvarligt på det inträffade. En chef vid HR-avdelningen skriver att ”det är allvarligt att en tillika polisanställd och politiker som felaktigt mottagit ersättning inte vill betala tillbaka”.
När frågan om återbetalning blev aktuell började Katja Nyberg dessutom ta ledigt från sitt vanliga arbete de dagar hon var i Säpos insynsråd. Det hade hon inte gjort innan. Det är osäkert om Säpo överhuvudtaget har upptäckt de dubbla ersättningarna. Att felet vid regionpolisrådet inte upptäcktes direkt beror enligt polisens HR-avdelning på att olika lönesystem användes.
Erik Wångmar Foto: Linnéuniversitetet
Erik Wångmar, docent i historia som undervisar i politik och förvaltning vid Linnéuniversitetet, menar att Dagens Arenas avslöjande är skadligt både för Sverigedemokraterna och för allmänhetens syn på politiker.
– Sådana här saker ger ett sämre förtroende för politiker. Men å andra sidan är det flera personer i SD som gjort värre saker och ändå får sitta kvar. Det gäller även politiker i andra partier, säger han.
Erik Wångmar är därför inte säker på hur mycket avslöjandet kommer att skada Sverigedemokraterna.
– Inom SD har man ganska hög tolerans när det gäller sånt här hos ledande personer och deras väljare verkar ju också ha det. De ser det som att etablissemanget är ute efter att sätta dit partiet.
Vare sig Katja Nyberg eller Sverigedemokraternas pressavdelning vill ställa upp på intervju eller annars kommentera. Frågor som inte besvaras trots ett tiotal påminnelser är bland annat: Tillhör det inte sunt förnuft att betala tillbaka om man fått fel ersättningar? Är det inte speciellt viktigt att en polis och ledamot i justitieutskottet föregår med gott exempel? Vill du inte göra rätt för dig? Tycker inte du att de här pengarna skulle gjort bättre nytta någon annanstans inom polisen, exempelvis skulle de räckt ungefär till en månadslön för en nyutbildad polis?
Detta är inte det enda avslöjandet som gjorts kring Katja Nybergs ersättningar. Nyligen rapporterade SVT:s Uppdrag Granskning att Nyberg efter folkbokföring i Södermanland fått rätt till cirka 12 000 kronor per månad i traktamenten och ersättning för lägenhet i Stockholm. Förutom att vara riksdagsledamot är Katja Nyberg även ersättare i Flens kommunfullmäktige. SVT förklarar att hon bott hela sitt liv i Stockholmsområdet, men att Nyberg sedan år 2020 är folkbokförd i Flens kommun. Till Uppdrag Granskning berättar hon att osämja med nyckelpersoner i Stockholms partidistrikt medverkat i beslutet att flytta. Dagens Opinion var dock först med avslöjandet om det dubbla boendet . Till Dagens Opinion svarade Nyberg att riksdagens tillgängliga lägenheter inte passar hennes familjesituation samt att: ”Samtliga riksdagsledamöter som inte bor i Stockholm har rätt till övernattningslägenhet, jag får inte mer ersättning än någon annan.”
Erik Wångmar, som undervisar i politik och förvaltning för bland annat polisstudenter, menar att Nybergs beteende kan anses som moraliskt och etiskt tveksamt även om hon formellt sett inte brutit mot några regler.
– Men samtidigt är det ju så att om man är polis så borde man ha ett särskilt ansvar för att ta reda på vilka regler som gäller, säger han.
Han tror att de avslöjanden som gjorts kring Katja Nybergs ersättningar kan ha påverkat hennes ställning i partiet.
– Jag trodde hon skulle bli ordförande i justitieutskottet. Sverigedemokraterna har inte en enda kvinna bland de åtta utskottsordförandena och viceposterna. Frågan är om de här sakerna har legat henne i fatet. Hon borde ha släppts fram mycket mer, säger Erik Wångmar.
Eftersom Katja Nyberg inte svarar på Dagens Arenas frågor är det svårt att veta hur det vanliga arbetet i praktiken påverkats av uppdragen i råden. Hon har ombetts ta fram tidsredovisningar från sitt arbete som polis, där hon nu är tjänstledig, som visar om hon haft lön samtidigt som hon fått betalt av Säpo. Hon har inte svarat på det heller.
Mikael Lundh
Inlägget SD-politiker fick dubbla ersättningar – Vägrar betala tillbaka dök först upp på Dagens Arena.
Överallt finns det människor som protesterar mot auktoritära ledare och kräver mänskliga rättigheter. Det talar definitivt emot tanken att det är värden som prånglats på andra kulturer.
Beskedet att Iran tänker slopa sin brutala moralpoliser spreds snabbt över världen. Vad skulle hända nu? Kommer det blidka demonstranterna?
Troligen inte, svarade de flesta bedömare. Anden har tagit sig ur flaskan och nu handlar det inte längre om moralpolisen. Protesterna riktar sig mot systemet. Den religiösa diktaturen.
Tyvärr visade sig uppgiften moralpolisen troligen vara felaktig. Kanske ett resultat av desinformation. Och demonstrationerna fortsätter. Efter över två månader visar befolkningen i Iran inga tecken på att dra sig tillbaka från gatorna.
Det är imponerande att se.
Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång
Under ett besök i Iran för drygt tio år sedan slogs jag av hur nästan alla jag träffade var missnöjda med regimen. De följde reglerna när de befann sig i offentligheten, men bara för att de var tvingade till det. Innerst inne ogillade de flesta de strikta religiösa reglerna. Innerst inne önskade de ett styre som tillät större personlig frihet.
Sådär har det varit i de flesta diktaturer jag besökt. Vare sig det handlat om Myanmar, Belarus eller Zimbabwe. Överallt har det absolut funnits människor som på ett eller annat sätt stöttat regimen, men också de som organiserat sig för att göra motstånd.
Som offrat enormt mycket av sin person, sina liv, sin frihet, för att deras hemland ska ta några första stapplande steg mot ett mer demokratiskt samhälle.
Överallt har medvetenheten om vad demokrati betyder varit större än jag förväntat mig.
Jag tänker på de där besöken, de där aktivisterna och de vanliga människor jag mött, när jag läser Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt i Dagens Nyheter. I en intressant och resonerande krönika drar han en lans för Qatars rätt att inte vara exakt som vi i Västvärlden. Han är skeptisk till den kritik regimen i Qatar fått inför och under fotbolls-VM. För bristen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter. För villkoren för gästarbetarna, där många fått sätta livet till under byggnationen av idrottsarenorna.
Huitfeldt menar att Qatars kultur än en annan än vår, och även i vårt land tog det många år att nå fram till de rättigheter vi har i dag. Varför är vi på dem så mycket? Varför inte låta det ta tid även i Qatar?
”Här i väst blir vi lätt både självtillräckliga och historielösa när vi kräver av alla andra länder att de genast ska anamma samma syn på exempelvis hbtq-frågor som vi har”, skriver Kvartals chefredaktör.
Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång.
Den är värderelativistisk för att den utgår ifrån att det är fel med universella värden. Till exempel de mänskliga rättigheter som slagits fast i FN:s olika dokument. Tanken med de mänskliga rättigheterna är ju att de ska tillfalla individer, oberoende av vilken stat de lever i. I dag. Inte om 100 år. Jag tänker att det, som Huitfeldt skriver, är rimligt att saker kan ta lite tid, men har lite svårt att förstå varför man skulle avstå från att kritisera ett land som har stenhårda straff för homosexualitet. Och argumentet att det där sortens värderingar skulle vara något som vi i Väst har prånglat på andra delar av världen motsägs av det väldiga motstånd som så ofta möter diktatorer världen över.
Den är konservativ för att det i dag finns en trend i den nya högern som går ut på att varje land och nation bär på en slags kulturell essens som inte låter sig rubbas.
Under min resa till Iran för ett drygt decennium sedan träffade jag en regimtrogen chefredaktör som försökte förklara varför mångfald och pluralism inte var tänkbart i Iran, där islamismen och sharia styr hela det offentliga livets principer.
Hans argument lät påfallande lika de som högerns politiker i Europa använder för mot mångfald i vår del av världen. ”Det andra” passar inte här. Det är inte en del av vår kultur, våra traditioner. Väst kan ha sina liberala idéer sade han, men ge dem inte till oss.
Han hade gillat Huitfeldts krönika.
Till skillnad från de som demonstrerar på gatorna i Iran.
Inlägget Rättigheter är nog ändå viktigt även i Qatar dök först upp på Dagens Arena.
Ungerns ledare kallar sitt land för en illiberal demokrati och ser upp till Xi Jinping och Putin. Men nu kanske EU till slut sätter ned foten, skriver Cecilia Malmström, tidigare EU-kommissionär.
Länge har Ungern, tillsammans med Polen, varit EU:s problembarn. Eller inte Ungern, utan snarare regeringen i landet, ledd av premiärminister Viktor Orbán (1998–2002 och från och med 2010 till i dag). Orbán började sin politiska karriär som en ung, liberal studentledare som krävde frihet från Sovjetstyret och grundade partiet Fidesz som drev på många frihetsliberala reformer.
Han var ordförande i organisationen Liberal International som samlar världens liberala partier. Samma Orbán kallar i dag sitt land en ”illiberal demokrati” och ser upp till ledare som Vladimir Putin och Xi Jinping.
Den ungerska regeringen blockerar många beslut inom EU, och har för tillfället lagt in sitt veto mot det senaste stödpaketet till Ukraina
Viktor Orbán har med åren blivit alltmer auktoritär och maktfullkomlig och förvandlat sitt land till en stat som hamnar allt längre ner på internationella demokratirankningar av såväl Human Rights Watch, IDEA (International Institute for Democracy and Electoral Assistance) och demokratiforskningscentret V-dem vid Göteborgs universitet. Europaparlamentet har slagit fast att Ungern inte längre är en parlamentarisk demokrati. EU-kommissionen har i åratal bråkat med landet och försökt att genom dialog, hot, samtal och domstolsavgöranden få Ungern att respektera grundläggande europeiska värderingar när landet systematiskt har monterat ner det oberoende rättsväsendet, kraftigt strypt den fria pressen samt inskränkt rättigheter för HBTQ-personer.
Viktor Orbán menar att samlevnadsformer utanför den heterosexuella kärnfamiljen strider mot kristna värden. Ungern är det land som mest hårdnackat vägrat ta emot flyktingar, även om ukrainare nu har välkomnats. Premiärministern använder ofta en kraftigt Brysselfientlig retorik, han är också stundtals öppet antisemitisk.
Den ungerska regeringen blockerar många beslut inom EU, och har för tillfället lagt in sitt veto mot det senaste stödpaketet till Ukraina, samt bidragit till att urholka Rysslandssanktionerna och förhandlat till sig olika undantag.
Viktor Orbán stoppade också ett EU-förslag som gick ut på att fördöma annekteringen av Hongkong samt vägrar att godkänna en OECD-beslutad skatt på multinationella företag som 140 länder i världen står bakom.
Ungern är ett av de länder som får mest av EU:s gemensamma fonder. Allt fler skattebetalare undrar varför Orbán skall ha deras pengar för att strypa rättsväsendet. Dessutom har det på senare år kommit en mängd avslöjanden om korruption och misskötsel av EU-medel, med personer närstående premiärministern som inblandade. Organisationen Transparency International rankar Ungern på plats 73 av 180.
Äntligen tycks nu EU-institutionerna ha fått nog. En del lagar har ändrats på marginalen efter att Ungern förlorat i EU-domstolen, men inga egentliga förändringar har gjorts. I förra veckan beslöt EU-kommissionen, efter lång vånda, att använda den så kallade konditionalitetsmekansimen som innebär att man kan hålla inne gemensamma EU-pengar om ett land bryter mot grundläggande värderingar och om det finns misstankar om korruption. Beslutet innebär att kommissionen fryser 7,5 miljarder euro från regionalstödet.
Ungerns återhämtningsplan efter Coronakrisen var den sista att godkännas i torsdags. Men pengarna betalas inte ut, det handlar om nästan sex miljarder euro.
Totalt fryses alltså 13,5 miljarder euro som egentligen skulle tillfalla Ungern. Pengarna kan betalas ut nästa år om Orbán genomför en rad reformer som syftar till att stärka rättsväsendet och bekämpa korruptionen. Kommissionen har en lista med närmare 30 punkter, varav endast ett fåtal är uppfyllda. Hittills har regeringens förslag mest varit kosmetiska, men om pengarna verkligen fryses inne kanske det händer något. Ungern räknade nog inte med att kommissionen slutligen skulle sätta hårt mot hårt. Ministerrådet ska fatta slutgiltigt beslut den 19 december.
Kommissionen har lagt förslaget, ivrigt påhejat av Europaparlamentet som tycker att Ursula von der Leyen agerat senfärdigt. Konditionalitetsmekanismen kräver inte enhällighet, det räcker med kvalificerad majoritet. Låt oss se om EU:s övriga ministrar är så modiga att de sätter ner foten och markerar att det finns gemensamma regler att följa om man skall vara med i en klubb. Det vore inte en dag för tidigt.
Cecilia Malmström
Inlägget Slutdaltat med Ungern? dök först upp på Dagens Arena.
Det är ett alldeles för ensidigt fokus på Israels ansvar i konflikten med palestinierna. Det skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige-Israel i en replik.
Samtidigt som Tro och Solidaritets artikel med rubriken “Övergreppen mot palestinierna måste få ett slut” publicerades, höll USA:s ambassadör till Förenta Nationerna Linda Thomas Greenfield ett tal till Säkerhetsrådet. Det var ett tal som rimligtvis bör ha fångat Thomas Hammarbergs intresse utifrån hans tidigare roll som kommissionär för mänskliga rättigheter. Debattartikeln i Dagens Arena (27/11), som skrivits under av Hammarberg, Sara Kukka Salam och Jesper Eneroth från Socialdemokrater för Tro och solidaritet, är både historielös utifrån den lösning man propagerar för, och fri från kontext utifrån hur regionen varit och sedermera utvecklats till att bli.
Både Kofi Annan och Ban Ki-Moon, tidigare generalsekreterare, har kraftigt markerat mot Förenta Nationernas ensidiga fokus mot Israel.
USA:s ambassadör till Förenta Nationerna, Linda Thomas Greenfield, höll ett tal till Säkerhetsrådet som rimligtvis borde ha fångat, framförallt, Thomas Hammarbergs intresse. Hon beskriver en verklighet som karaktäriseras av två parter som är del av en territoriell dispyt. Det är två parter som felar. FN-ambassadören uppmanar därför till avhållsamhet från unilaterala aktioner hos bägge sidor. Greenfield vidhåller att inga genvägar kan tas för att nå visionen om två stater. Visionen realiseras endast genom direkta förhandlingar mellan parterna i fråga. Greenfield, liksom representanterna för Tro och Solidaritet, ser att Förenta Nationerna har en konstruktiv roll att spela. Linda Thomas Greenfield intar dock den enda logiska hållningen: Det internationella samfundet kan inte påtvinga fred mellan parterna.
USA:s FN-ambassadör redogör sedan för hur hela FN-systemet i sig är fullt av anti-israeliska aktioner och organ, inklusive partiska och oproportionerliga resolutioner mot Israel. Hon slår också fast det uppenbara: det snedvridna fokuset på Israel, har inte fört israeler och palestinier närmare fred.
Både Kofi Annan och Ban Ki-Moon, tidigare generalsekreterare, har kraftigt markerat mot Förenta Nationernas ensidiga fokus mot Israel.
FN:s ensidiga fokus på Israel är något man genom åren haft gemensamt med Thomas Hammarberg. Det kännetecknas mer av osund besatthet än prat om internationell rätt i teoretiska termer.
Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Inlägget Snedvridet fokus på Israel i FN dök först upp på Dagens Arena.