Vård, skola och omsorg lämpar sig dåligt för kostnadseffektiviseringar. Om inte mer medel skjuts till kommer det blir stora nedskärningar.
Välfärdens försvarare har länge talat om en osthyveleffekt, alltså processen när offentlig sektor försvinner, likt en ost, med små omärkliga snitt av otillräcklig finansiering. Med den nya budgeten, i kombination med en inflation på nästan 10 procent, bör man snarare börja tänka på det som en rejäl styckning av den gemensamma osten. Eller en rejäl slalombacke, med tanke på hur ojämlikt det blir.
Ändå försöker regeringen presentera detta som en satsning. Till och med Sverigedemokraterna, som teknisk sett inte sitter i regeringen, gör skitjobbet att skryta om denna satsning medan folk märker att välfärden vattnas ur. Vi måste vara tydliga med att välfärdskrisen alltså inte beror på dem som Sverigedemokraterna brukar skylla allting på, det beror tvärtom på den politik som Sverigedemokraterna nu går i god för.
Det här skulle man kunna lösa med en indexering, en automatisk uppräkning av anslagen till välfärden
SKR har varit tydliga med att cirka fyra gånger mer än vad regeringen ger är nödvändigt för att bibehålla dagens nivå på välfärden. Då klarar man sig med nöp och näppe, allt under detta kommer att leda till försämringar och besparingar. Om man behöver 20 till 30 kronor men får sex kronor, kommer man självklart inte att gå runt. Då blir det en åtstramning, inte en satsning.
Denna smidiga retoriska fint, eller snarare denna stora feta lögn, är den nuvarande regeringen inte den första som prövar sig på. Tidigare regeringar, rödgröna och röda, har också varit otillräckliga i sin finansiering av välfärden och presenterat sina besparingar som satsningar.
Den här åtstramningen sker på olika sätt. Det finns uttalade generella besparingar. De största besparningarna inom offentlig sektor har varit personal och personalens löner. Produktivitetsavdraget, att anslaget till löner ska krympa varje år, har nästan 30 år på nacken, och bygger på en idé om att offentlig verksamhet ska effektiviseras i samma takt som privat. Detta trots att privat och offentlig verksamhet är väsensskilda.
Man har pressat de anställda till deras yttersta, det fattas nu folk, och om man inte accepterar att de ska få sämre lön varje år så kommer man på sikt behöva säga upp ännu fler. Och det ska göras för att man inte har sett över en princip som är äldre än jag, och redan från början jämförde äpplen och päron.
Men även utan de uttalade besparingarna sker en automatisk bespaning. Vård, skola, omsorg och annan statlig verksamhet lämpar sig dåligt för kostnadseffektivisering. Barn, sjuka, gamla och demokratiska principer är dyra och kommer inte bli effektivare, däremot kommer besparningarna gå ut över verksamheten. Om man inte räknar upp resurserna till välfärden i samma takt som allt annat blir det i praktiken en besparing. Allt som blir dyrare i en helt vanlig privatekonomi just nu, till exempel mat, blir lika mycket dyrare för en skolbespisning.
Dessutom kan pengar beskrivas som en relationell resurs. Om alla får mat, vissa mycket och vissa lite, har ändå alla fått mat. Så funkar inte pengar. Om allt annat får mer pengar än välfärden har inte bara allt andra blivit rikare, välfärden har också blivit fattigare, trots att den får lika mycket som innan. Priserna har stigit, och anslagen till välfärden har därför blivit mindre värda.
Det här skulle man kunna lösa med en indexering, en automatisk uppräkning av anslagen till välfärden i takt med allt annat, för att hjälpa regeringar stå emot frestelsen att de facto strama åt välfärden för att istället göra tappra försök att leverera på vallöften. Reformutrymmet som ladespå priset vid pump var ett reformutrymme som aldrig fanns. Det fanns bara givet att man offrade annat. Som välfärden.
Vi står inför tuffa tider med risk för hög arbetslöshet. Varslen ökar snabbt. Vi behöver prioritera att människor klarar sig och viktiga långsiktiga investeringar i samhället, och det är vad välfärden är till för.
Inlägget Besparingar förklädda till satsningar dök först upp på Dagens Arena.