Välkommen till Syres kviss! Ja, eller quiz, eller frågesport om du så vill. Med frågor om aktuella händelser, samhällsfrågor och annat som kan vara kul att veta. Facit hittar du längst ner. 1 Statliga Vattenfall har med anledning av kriget i Ukraina beslutat att stoppa importen av uran från Ryssland till svenska kärnkraftverk. Hur många […]
The post Syrekvisset appeared first on Syre.
Tidningen Global
Minst 53 döda i Moçambique efter cyklon
Inlägget Minst 53 döda i Moçambique efter cyklon dök först upp på Tidningen Global.
Bella
Svenska Hamnarbetarförbundet inför en landsomfattande blockad mot ryska fartyg, ryskt gods och sjötrafik till och från ryska hamnar under det pågående kriget mot Ukraina. Det beslutades på torsdagsförmiddagen. Efter att ha väntat två veckor på svar från regeringen om hanteringen av ryska fartyg har Svenska Hamnarbetarförbundet nu bestämt sig för att ta saken i egna […]
The post Klart: Hamnarbetarförbundet varslar om blockad av ryskt gods appeared first on Syre.
Antikrigsprotest mot Irakkriget 2003, där RS och Offensiv gjorde allt för att stärka och popularisera förslagen om arbetaraktioner (Foto: Offensiv).
av Geert Cool, LSP/PSL (ISA Belgien) // Artikel i Offensiv
Genom historien har krig och krigshot stoppats av arbetarkamp, massrörelser och revolutioner. Genom sitt motstånd mot krig och militarism blev den socialistiska arbetarrörelsen också den första globala fredsrörelsen. Redan på den internationella socialistiska rörelsens kongress 1891 uttalades att arbetarna måste svara krigsfaran med ”generalstrejker och bojkotter” samt om möjligt med en ”världsstrejk”.
Kampen mot det första världskriget kulminerade med den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 som sedan följdes av en serie av revolutioner runt om i Europa som tvingade den härskande klassen att avsluta kriget.
Krig är en fortsättning på politiken med andra medel. Kapitalismens motsättningar leder till krig, de kan inte förhandlas bort. De försvinner inte heller genom ytterligare militär upptrappning. Krig slutar vanligtvis med utmattning, nederlag och förstörelse, eller med massprotester som gör det omöjligt att fortsätta.
Det ligger i arbetarklassens intresse att kriget stoppas genom massrörelser och revolutioner, inte genom förstörelse som arbetarklassen är det främsta offret för. Ett revolutionärt förhållningssätt är därför nödvändigt för marxister.
Som Trotskij noterade i sin Kriget och Internationalen: ”Kriget är den metod med vilken kapitalismen, på höjdpunkten av sin utveckling, försöker lösa sina olösliga motsättningar. Mot denna metod måste arbetarklassen ställa sin egen metod, den sociala revolutionens metod.”
Liksom tidigare krig är det nuvarande kriget i Ukraina inriktat på marknader och inflytande, särskilt i en tid av nytt kallt krig och deglobalisering. I Kriget och Internationalen anmärkte Trotskij:
”Den framtida utvecklingen av världsekonomin på kapitalistisk grund innebär en oupphörlig kamp för nya och ständigt nya områden för kapitalistisk exploatering, som måste hämtas från en och samma källa, jorden. Den ekonomiska rivaliteten under militarismens fana åtföljs av rån och förstörelse som bryter mot den mänskliga ekonomins elementära principer.”
Den franske socialisten Jean Jaurès, som mördades i början av första världskriget, sammanfattade det hela på följande sätt: ”Kapitalismen bär kriget inom sig, precis som moln bär regn.”
Krigets fasor kan tränga utsikterna till klasskamp för ett socialistiskt samhälle till bakgrunden. Den nationalistiska vågen vid första världskrigets utbrott uppslukade även de numerärt starkaste arbetarpartierna vid den tiden. Det socialistiska programmet, inklusive internationalismen, kastades överbord.
Karl Kautsky, den största auktoriteten inom den socialistiska rörelsen vid denna tid, förklarade att internationalen inte kunde vara ”ett effektivt instrument” i krigstid. Medan man tidigare allmänt hade erkänt att kapitalismen ledde till krig och att endast den internationellt enade arbetarrörelsen kunde stoppa den, avfärdades socialismen som lösningen när kriget bröt ut. Detta förräderi var det politiska slutet för ”det ruttnande liket” av Andra internationalen.
Förräderiet från nästan alla gamla socialistpartier vid första världskrigets utbrott kom som en chock. De antikrigsprotester som fanns vid krigsutbrottet försvann och gav plats åt förvirring, rädsla och ett mer synligt entusiastiskt stöd för den krigförande bourgeoisin tillsammans med förhoppningar om en snabb seger. Internationalisterna var isolerade, men vidtog åtgärder för att förena sig.
År 1915 hölls de första internationella antikrigskonferenserna. I mars 1915 hölls ett möte med 29 socialistiska kvinnor från åtta länder i Bern, på initiativ av den tyska marxisten Clara Zetkin och den ryska bolsjeviken Inessa Armand. Rosa Luxemburg skulle delta i mötet, men arresterades i sista minuten före sin avresa. Detta följdes några dagar senare av ett internationellt ungdomsmöte i Schweiz.
Vid båda konferenserna röstade de ryska bolsjevikerna mot den slutliga resolutionen eftersom den begränsades till en allmän uppmaning till fred, utan att försvara behovet av systemförändringar och revolutionär kamp mot kapitalismen.
I september 1915 följde ett möte med 38 socialistiska delegater från tio länder och fyra schweiziska aktivister i Zimmerwald (de svenska deltagarna var Ture Nerman och Zeth Höglund). Efter sveket från de socialistiska partierna och ledarna, som alla röstat för krigskrediterna, diskuterades svaren på kriget. Lenin skrev vänsterns resolution i Zimmerwald som kom fram till följande:
”Det är socialisternas plikt att, samtidigt som de utnyttjar alla medel i arbetarklassens lagliga kamp, underordna vart och ett av dessa medel till denna omedelbara och viktigaste uppgift, att utveckla arbetarnas revolutionära medvetande, samla dem i den internationella revolutionära kampen, främja och uppmuntra alla revolutionära aktioner och göra allt som är möjligt för att förvandla det imperialistiska kriget mellan folken till ett inbördeskrig mellan de förtryckta klasserna och deras förtryckare, ett krig för expropriering av kapitalistklassen, för proletariatets erövring av den politiska makten och för att förverkliga socialismen.”
Detta motarbetades av de mer högerinriktade delegater som var närvarande vid konferensen och som inte bara motsatte sig kravet på en revolutionär lösning på kriget och behovet av en fullständig brytning med Andra internationalen, utan även vägrade att vädja till de socialistiska företrädarna att motsätta sig att rösta för krigskrediter till sina nationella regeringar.
Vikten av en internationalistisk antikrigsdeklaration från arbetarrörelsen fick dock vänstern att till slut gå med på en kompromiss, skriven av Trotskij, som var en skarp anklagelse mot kriget och som gjorde kopplingen mellan krig och kapitalism, men som inte krävde ett revolutionärt omstörtande av systemet. Lenin och bolsjevikerna såg i Zimmerwald embryot till den nya international som behövdes efter den gamla internationalens förräderi.
De ryska revolutionerna 1917 och den våg av revolutionära rörelser som följde bekräftade Zimmerwaldvänsterns ståndpunkt.
Det var inte genom diplomati som kriget upphörde, utan genom revolution. På internationella kvinnodagen 1917 inledde textilarbetarna i S:t Petersburg den revolution som störtade tsaren. Med parollen ”Jord, bröd och fred” kunde bolsjevikerna uttrycka arbetarklassens, soldaternas och böndernas viktigaste frågor.
Oktoberrevolutionen 1917 innebar en brytning med kapitalismen och inledde en ny era där arbetande människor och fattiga bönder tog kontroll över sitt eget öde. Detta hade en enorm effekt på soldater och arbetare i alla länder. Den ryska revolutionen följdes av en våg av uppror och massrörelser. Den tyska revolutionens inledning i november 1918 betydde slutet på kriget.
Entusiasmen i början av kriget hade gett vika för missnöje med bristen, krigströtthet och insikten att kriget inte låg i arbetarklassens intresse. Den härskande klassen i alla länder fruktade revolutionen och allt som tydde på en utveckling i den riktningen, särskilt ömsesidig solidaritet mellan soldater på klassbasis. Det elementet uppstod ganska snart när det stod klart att kriget inte var en kortvarig operation.
På juldagen 1914 kom soldaterna ut ur skyttegravarna för att spela fotboll tillsammans. Den ”lilla freden” i det ”stora kriget” visade på solidariteten underifrån mot den imperialistiska vapenstriden ovanifrån. Arméledningen slösade ingen tid på att få tillbaka soldaterna i skyttegravarna för att blockera varje ytterligare utveckling av denna solidaritet.
Under dessa omständigheter var det möjligt att försvara en socialistisk antikrigsställning även från en isolerad position. Detta innebar först och främst en uppmaning till kollektivt motstånd, vilket Karl Liebknecht heroiskt gjorde den 1 maj 1916 när han, klädd i sin soldatuniform, tillsammans med Rosa Luxemburg och andra anhängare, ropade med en röd flagga i handen: ”Ner med regeringen, ner med kriget”.
Rättegången mot Liebknecht skulle leda till de första strejkerna. Efter våld mot en solidaritetsdemonstration den 27 juni 1916, den dag då domen i första instans avkunnades, gick 55 000 arbetare inom ammunitionsindustrin ut i strejk en dag senare.
Detta tillvägagångssätt att kalla soldaterna och arbetarklassen till kamp var avgörande. Det var mycket effektivare än den metod av individuell terrorism som den österrikiske socialisten Friedrich Adler propagerade för.
Kriget är den metod med vilken kapitalismen, på höjdpunkten av sin utveckling, försöker lösa sina olösliga motsättningar. Till denna metod måste arbetarklassen ställa sin egen metod, den sociala revolutionens metod.
På grund av sin motvilja mot socialistpartiets förräderi, som leddes av hans egen far Victor Adler, beslöt Friedrich Adler att vidta vad han ansåg vara en radikal åtgärd. I oktober 1916 sköt han premiärminister Stürgkh. Liksom Liebknecht ådrog det honom ett långt fängelsestraff, men Liebknechts tillvägagångssätt gav impulsen till en begynnande antikrigsrörelse. Trotskij anmärkte:
”Friedrich Adler är skeptiker från topp till tå: han tror inte på massorna eller på deras handlingsförmåga. Vid den tidpunkt då Karl Liebknecht, i den tyska militarismens högsta triumftimme, gick ut på Potsdamerplatz för att kalla de förtryckta massorna till öppen kamp, gick Friedrich Adler in på en borgerlig restaurang för att där mörda den österrikiske premiärministern. Med sitt ensamma skott försökte Friedrich Adler förgäves sätta stopp för sin egen skepticism.”
Nyckeln till förändring ligger i förtroendet för massorna och deras handlingsförmåga. Det var de revolutionära marxisternas ledstjärna under hela första världskriget. Under kriget upprepade Lenin gång på gång: endast en arbetarrevolution kan avsluta kriget. Det som för många verkade vara utopiskt 1914 blev verklighet 1917-18. Kriget blev återigen revolutionens barnmorska. I Ryssland var den framgångsrik eftersom det fanns ett välorganiserat revolutionärt parti med ett marxistiskt program, med rötter i arbetarklassen.
Detta revolutionära parti valde inte de historiska förhållanden som det var verksamt under, men det tog tillvara på varje tillfälle och möjlighet som uppenbarade sig.
Skeptiska läsare kommer att tänka: ”Ja, men det var för mer än hundra år sedan. Idag ser krigföringen helt annorlunda ut och omständigheterna är mindre gynnsamma”. Till att börja med finns det nyare exempel på massrörelser som har stoppat krig. År 1973 såg USA:s president Richard Nixon inget annat alternativ än att dra tillbaka trupperna från Vietnam. Att fortsätta kriget hotade att utlösa en okontrollerbar social revolt i USA.
Att massprotester behöver ett politiskt alternativ är en lärdom från många rörelser. Bristande klarhet om ett alternativ till status quo är en svaghet som diktatorer och krigshetsande ”ledare” hänsynslöst utnyttjar. Det var huvudskälet till att kontrarevolutionen i Tunisien och Egypten kunde återkomma efter den revolutionära vågen i Nordafrika och Mellanöstern 2011.
Det var också anledningen till att den massiva antikrigsrörelsen 2003 med miljontals demonstranter runt om i världen i slutändan inte kunde stoppa invasionen av Irak.
Utan ett brett stöd för systemförändringar – att erkänna kapitalismen som orsaken till krig och försvara socialismen som ett alternativ – togs inget avgörande steg 2003 mot strejker och andra konfliktåtgärder för att stänga ner hamnarna, vapenindustrin och varje steg mot krig.
Offensiv och RS/ISA gjorde allt vi kunde för att stärka denna antikrigsrörelse och popularisera förslagen om arbetaraktioner, inklusive att själva ta initiativ till skol- och studentstrejker på dag X, dagen då kriget började. Protesterna mot kriget i Irak visade att det inte räcker med en massrörelse, utan det behövs ett marxistiskt program och en medföljande revolutionär strategi.
Socialister idag skapar fortfarande inte den historiska scen som vi verkar på, utan måste agera på den grund som historien har lagt framför oss. Detta innebär att vi inte bör vänta eller titta på som kommentatorer från sidlinjen. Varje tillfälle att stärka arbetarklassens motstånd mot krig och barbari måste tas tillvara. Som Trotskij sade:
”Kriget löser inte arbetarfrågan på imperialistisk grund, utan tvärtom intensifierar det den och ställer detta alternativ till den kapitalistiska världen: permanent krig eller revolution.”
Krigspropagandan kommer utan tvekan att ha en effekt, men internationalisterna är idag inte lika isolerade som under första världskriget. Det finns inte mycket entusiasm för detta krig, och det är redan innan dess hopplöshet och dess pris på arbetarklassen är allmänt synliga.
Efter misslyckandet med att hantera pandemin visar de kapitalistiska ledarna nu sin oförmåga att erbjuda mänskligheten en bättre framtid. Det är deras tillvägagångssätt och politik som sprängs i bitar av kanonerna.
Marxister är hoppfulla: vi måste använda det gamla systemets misslyckande för att skapa entusiasm för ett nytt system. Vårt program i antikrigsprotesterna är fortfarande Zimmerwaldvänsterns: att stoppa kriget genom en revolutionär massrörelse mot det kapitalistiska system som producerar krig.
Inlägget Krig visar kapitalismens misslyckande: Socialister har ett alternativ dök först upp på .
När jag fick frågan om att skriva denna krönika var min tanke att skriva om hur vi socialdemokrater behöver använda bostadspolitik och fysisk planering som verktyg för att bryta bostadssegregationen och ta ytterligare steg i den globala omställningen.
Men sedan hände det som inte fick ske. 24 februari invaderade Ryssland grannlandet Ukraina, och den humanitära krisen blev ett faktum.
Omvärlden har visat ett samlat motstånd och kraftigt fördömt Putin och den ryska regimens invasion, samtidigt som hårda sanktioner har utfärdats mot landet och dess makthavare.
Sverige har tillsammans med andra EU-länder, i solidaritet med Ukraina och för europeisk säkerhet, beslutat om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina.
Det krig som nu utspelar sig några landsgränser bort från oss har redan lett till ett stort lidande.
I skrivande stund har mer än två miljoner människor flytt landet, och många befinner sig på flykt inom landets gränser.
Även om de flesta som nu flyr från Ukraina söker sig till ett angränsande land behöver vi i Sverige ha beredskap för att möta den största flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget.
Som kommunföreträdare för Malmö, med erfarenheter från ett större flyktingmottagande 2015, ser jag att vi socialdemokrater har en viktig tid framför oss.
Vi är många som nu behöver ta med oss våra tidigare erfarenheter in i denna svåra situation.
Det kräver ett tydligt ledarskap, ordning och reda, struktur och ansvarstagande. Staten och Migrationsverket behöver ta höjd för det tuffaste scenariot, göra en tydlig fördelning, teckna avtal med alla kommuner och justera lagar, regler och finansieringssystem för en extraordinär situation. Nu.
Inte minst behövs en bred enighet om ett gemensamt ansvarstagande från alla landets kommuner.
Vårt samhälle är som starkast när vi krokar arm och gemensamt tar oss an de utmaningar vi möter. Det har vi sett prov på åtskilliga gånger tidigare, och det är så vi kan säkra att de flyktingar som nu söker sig till vårt land får ett värdigt och bra mottagande.
Malmö har en lång historia av att vara en hoppets hamn. Hit har många sökt sig från olika håll i världen, undan krig, våld och förtryck.
Vi står beredda och vi ska göra vår del, men ska Sverige klara det som land måste staten ta ett helhetsansvar och alla kommuner hjälpas åt för att garantera ett ordnat mottagande.
Logiken är densamma, alla länder i Europa, och alla kommuner i Sverige behöver göra det här tillsammans.
Katrin Stjernfeldt Jammeh är kommunstyrelsens ordförande i Malmö
På internationella kvinnodagen föreslog EU-kommissionen att alla medlemsländer ska införa samtyckeslag, kriminalisera könsstympning och onlinetrakasserier samt stärka stödet till våldsutsatta. Det har tagit tid att få fram förslagen som ingår i ett paket mot könsbaserat våld. Paketet kan bli den första EU-gemensamma lagstiftningen på området och bygger på Istanbulkonventionen, det mest heltäckande internationella ramverket för […]
Inlägget EU på väg att kriminalisera könsbaserat våld dök först upp på Fempers Nyheter.