Inga mer krav på smittspårning och karantän. Från och med i dag fredag avskaffas pandemilagen, och covid-19 klassas inte längre som en allmänfarlig sjukdom. Det må vara första april, men det är inget skämt. Lagen om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19, mer känd som pandemilagen, har upphört att gälla. Covid-19 klassas […]

The post Nu är covid-19 inte längre samhällsfarlig appeared first on Syre.

Vi brukar spela ett ordspel på kvällarna, min sambo och jag. Det handlar huvudsakligen om att välja varsitt ord med fem bokstäver och sedan gissa varandras enligt ett system som har stora likheter med master mind. Det är kul med ord som är oväntat konstruerade. Två vokaler i rad, till exempel, eller ett H i […]

The post Språket: Bohemer och vagabonder – var kommer de ifrån? appeared first on Syre.

Pandemilagen slutar gälla i dag, och förhoppningsvis våras det för kulturen och demokratin när publik och demonstranter får samlas igen. Men slopandet av karensdagen vid sjukskrivning kunde gärna ha fått vara kvar. Numera heter det karensavdrag och beräknas på ett annat sätt än tidigare, men principen är densamma: inget betalt första sjukdagen. Karensdagar fanns, tre […]

The post Karensdagen klarar vi oss bättre utan appeared first on Syre.

Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i krypskyttarnas Sarajevo.

En bild fladdrar förbi i mina sociala medier. Den föreställer tre ungdomar som dricker kaffe. Ljuset är dämpat, bilden lite suddig. De tre höjer sina kaffekoppar mot kameran och ler.

Bilden är – om jag förstår saken rätt – tagen i en källare i Ukrainas huvudstad Kyiv.

Utanför rasar kriget.

Ändå har någon ansträngt sig för att öppna ett kafé på en plats skyddad från de ryska bomberna.

Bilden kastar mig i ett slag tillbaka till Sarajevo i oktober 1993. Vid den tiden hade belägringen av staden redan pågått i två år. Befolkningen var härdad, livsvillkoren förfärliga.

Det mest moralstärkande motståndet kan handla om att inte acceptera rollen som offer. 

Det fanns knappt någon mat. FN flög in det allra nödvändigaste från flygplatsen i Ancona, men det räckte bara med nöd och näppe. Vatten och el fungerade inte och över hela staden låg som en dimma av rök från soptunnor som satts i brand. Vid nästan varje soptunna låg hudar från hundar som slaktats för att ätas upp.

Alla jag träffade hade tappat 15-20 kilo i vikt. De flesta kände någon som dödats av krypskyttar eller granateld.

Och mitt i allt detta gjorde Sarajevoborna allt de kunde för att upprätthålla något slags normalitet.

De gick på kafé, trots att det knappt fanns något att köpa, och det som fanns var inköpt på svarta marknaden och kostade hutlöst mycket. De enda kaféer som kunde hålla öppet var de som låg i skydd för krypskyttarna.

Jag reste dit som journalist och bodde hemma hos en familj. Ungdomarna där bjöd med mig på fest. Någon hade fixat apelsinsaft och popcorn. Flera på festen kom direkt från frontlinjen i Grabvica, en stadsdel några kilometer från centrum.

En kväll skulle vi gå på bio, eller ”war cinema”, som de sade. I en trång lokal i centrala Sarajevo visades filmen Body Guard.

Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i Sarajevokvällen och springa så snabbt man kunde över gator som hotades av bosnienserbiska krypskyttar i bergen.

Jag tänker att det där krigskaféet i Kyiv är ett utslag av samma sak.

I kriser, när någon hotar samhället och vårt sätt att leva, kan det mest moralstärkande motståndet faktiskt handla om att inte acceptera rollen som offer. Att göra vad man kan för att upprätthålla fickor av normalitet. Och det enda vi andra kan göra är att hoppas.

Hoppas att befolkningen i Kyiv och andra ukrainska städer orkar hålla ut.

Hoppas att kriget inte ska bli långvarigt.

Hoppas att snart, snart ska inte heller de behöver reflektera över det fantastiska i att kunna dricka kaffe tillsammans.

Inlägget Det fantastiska i att dricka kaffe tillsammans dök först upp på Dagens Arena.

Pensionsmyndigheten blundar för en ojämlik verklighet och sprider felaktiga myter om pensionärers ekonomiska vardag. Andra inkomster än pension ska inte krävas på äldre dagar, skriver Eva Eriksson, ordförande i SPF seniorerna och Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på facket Forena.

Pensionsmyndigheten drev för några år sedan en riksomfattande kampanj där budskapet var att det är lugnt ifall man jobbar och har tjänstepension. Då får man det bra som pensionär. Idag har de kompletterat budskapet med att allt är lugnt om du som pensionär också har fler inkomstkällor än pension, som löneinkomster, sparpengar eller förmögenhet i bostad och sommarhus.

Men denna guldkantade bild gäller enbart ett fåtal av Sveriges 2,2 miljoner pensionärer. Det visar en ny rapport från SPF Seniorerna, som bekräftar vad som tecknades i en tidigare rapport från försäkringsfacket Forena.

Pensionsmyndighetens maningar till lugn och inkluderande av allt fler inkomstkällor ska ses mot det faktum att den allmänna pensionen har sjunkit kraftigt sedan dagens pensionssystem infördes vid millennieskiftet.

Ett pensionsras på hela 41 procent på 15 år.

Forenas siffror visar att personer födda 1938 fick en allmän pension vid 65 år som motsvarade 51 procent av deras slutlön efter skatt. Medan personer födda 1953 endast fick 30 procent av slutlönen. Ett pensionsras på hela 41 procent. Faktum är att lugnet infinner sig inte ens om vi lägger ihop allmän pension och tjänstepension. Kompensationsnivån faller då från 67 till 48 procent av slutlönen efter skatt när vi jämför årskull 1938 med 1953.

Om även pensionärers inkomster från privat pension och arbete tas med blir bilden ljusare, men endast för några få. Det visar SPF Seniorernas nya siffror. Det är framförallt manliga pensionärer i åldern 65–69 år som har kompletterande inkomster från arbete, kapital och privat pension.

Nästan 75 procent av samtliga löneinkomster bland äldre återfinns hos de dryga 290 000 personer med en månadsinkomst på minst 33 000 kronor före skatt. En grupp som utgör 13 procent av samtliga pensionärer. Samtidigt har 60 procent av seniorerna, 1,3 miljoner personer, en månadsinkomst på som mest 20 000 kronor före skatt, men här finns knappt 5 procent av löneinkomsterna bland äldre.

Denna ojämlika verklighet blundar Pensionsmyndigheten för och hävdar att pensionärernas ekonomi är god och motsvarar 82 procent av den ekonomiska standarden i åldersgruppen 20–64 år. En slutsats som endast är möjlig ifall man dels beaktar hushållets totala inkomster dels smetar ut ojämnt fördelade inkomster från lön, kapital och privat pension på samtliga pensionärer. Sådana grepp förvränger bilden av pensionärernas ekonomiska vardag, att blanda olika inkomster höjer inga pensioner och bidrar inte till en saklig pensionsdebatt.

Systemet bygger på försäkringsidén och att arbete ska ha avgörande betydelse. Ingetdera uppfylls idag.

Otillräckliga pensioner har dock sin grund i att regeringen och M, KD, L och C som ingår i pensionsgruppen inte har förmått att vårda och utveckla ett i grunden bra pensionssystem. Systemet är tänkt att bygga på försäkringsidén och att arbete ska ha en avgörande betydelse för vår pension. Ingetdera uppfylls idag.

Dagens och framtidens pensionärer har rätt att förvänta sig högre pensioner och ett tryggt pensionssystem, som inte behöver kompletteras med andra inkomster. Det är givetvis inte gratis, men pengarna är inte det stora problemet utan avsaknaden av en seriös reformvilja hos ansvariga politiker. Om reformviljan fanns skulle pensionerna kunna höjas med i snitt 1 000 kronor per månad för en vanlig pensionär redan vid kommande årsskifte. Det skulle kosta drygt 15 miljarder kronor. Pengar som redan finns i pensionssystemet, men som nu i valfeberstider har reserverats för andra löften.

Vi vill se en gemensam utfästelse från pensionsgruppens partier och regeringen om höjda pensioner inom ramen för det allmänna pensionssystemet omgående, inte på sikt.

Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna

Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef Forena

Inlägget Sluta sprida myter om pensionärers goda ekonomi dök först upp på Dagens Arena.

Hur länge Ebba Busch sitter kvar beror nog på valet i höst, men frågan är vilken väg Kristdemokraterna tar med en ny partiledare. Blir det en ”äldre” kristdemokratiska, eller mer av den linje Busch drivit?

Ebba Busch har av allt att döma en extremt stark ställning i sitt parti. Hon är noga besett mer president än partiledare. Ett politiskt faktum som förstås kommer att manifesteras under helgens kristdemokratiska ”kommundagar”.

Inte ens Lars Adaktusson avhopp från posten som utrikespolitisk talesperson lär störa den bilden. Han avgår i protest mot Ebba Buschs ”härskartekniker”. Adaktusson är den enda som varit öppet kritisk till Ebba Buschs omtalade husaffär, en historia som inte verkar ha påverkat stödet för henne i partiet.

I partiet är hon ohotad, i varje fall tills vidare 

Rent politiskt står Adaktusson och Busch varandra nära, det vill säga betydligt längre ut på högerkanten än Alf Svensson och Göran Hägglund.

Ebba Busch är en skicklig retoriker. I varje fall bland de som gillar att hon inte lägger fingrarna emellan. Hon är en tidstypisk politiker i denna populistiska era, då uppseendeväckande utspel ofta premieras. Hennes debattstil har högerpopulistiska drag och är för det mesta konfrontativ. Hennes politiska tonläge är nästan alltid högt. Hon får ofta uppmärksamhet för sina tillspetsade angrepp. Det mest kända och mest problematiska exemplet är när hon hävdade att regeringen med ”berått mod” hade låtit äldre dö under pandemin.

Men i partiet är hon ohotad. I varje fall tills vidare.

Ett skäl är förstås att hon i förra valet överraskande lyfte partiets valresultat. Inför valet låg partiet långt under fyraprocentsspärren. Men Ebba Busch gjorde en enorm uppryckning och partiet hamnade på 6,3 procent. Efter en sådan framgång sitter en partiledare säkert på sin post ett bra tag framöver.

En förklaring till att partiet valde henne från början har att göra med vikande valresultat. Som mest samlade partiet med Alf Svensson 11,77 av väljarna bakom sig. Det var 1998. Sedan backade partiet i fyra val i rad.

Så kom alltså uppgången i förra valet. Med en ny partiledare och en ny politisk profil och stil.

Med valet av Ebba Busch kom en politisk förflyttning i takt med tiden. Alf Svensson försökte slipa av kanterna på de mest otidsenliga konservativa förslagen. Och efter honom befäste Göran Hägglund bilden av partiet som mindre värdekonservativt, stabilt borgerligt men någorlunda i den borgerliga mitten av högerkanten.

Den nykonservativa vågen i Sverige började inte med Ebba Busch, men blev synlig på allvar i slutet av 00-talet. Sverigedemokraterna hade fått nästan 3 procent 2006. Och kom in i riksdagen fyra år senare. Och en mer högerorienterad konservatism fick samtidigt ett bredare genomslag. Vilket färgade av sig även på Kristdemokraterna, till en början mest i ungdomsförbundet. När Ebba Busch 2008 valdes till vice ordförande i KDU satt Charlie Weimers som ordförande. Dessförinnan var han aktiv i MUF. Numera är han Sverigedemokrat. Ungdomsförbundet rörde sig högerut och höjde tonläget mot feminism och mångkultur.

Detta beredde kanske inte väg för herren, men för ett politiskt skifte också i själva partiet. Och för Ebba Busch som partiledare.

Man kan säga mycket om det parti Alf Svensson formade. Det var i grund och botten ett värde- och socialkonservativt parti. Som såg religionen som samhällets bärande pelare. Som var emot abort och samkönade äktenskap.

Partiet stod till höger i värdefrågor. I mitten i många välfärdsfrågor. Och var ”liberalt” när det kom till internationalism, bistånds- och flyktingpolitik.

Den europeiska kristdemokratin har sina särskilda historiska rötter, och är något annat än svenska Kristen Demokratisk Samling (KDS), som partiet hette på den tiden. Senare har partiet alltså bytt namn och försökt knyta an till tyska CDU, som var ett ”folkparti i mitten”. Men dagens svenska kristdemokratiska parti står inte högerpopulisterna långt efter. Och har i synen på välfärd och ekonomi krokat arm med friskolelobbyn och skattesänkarhögern.

Ebba Busch tillträdde 2015. Nu har alltså hon suttit i sju år. Numera sitter partiledarna i genomsnitt i tio år. Några lite längre, andra lite kortare tid. Hur länge Busch sitter beror säkert på hur det går i höstens val. Men hennes avgång lär inte ligga allt för långt in i framtiden.

Påpassligt ger Timbro ut antologin ”Kristdemokrati. Människosyn. Etik. Politik”, i samarbete med partiets tankesmedja Civitas, som inte gjort något större väsen av sig på sistone. Ebba Busch bidrar inte i boken. Vilket väl inte är ägnat att förvåna. Texterna i boken ligger långt från hennes politiska projekt.

Vad blir det av Kristdemokraterna efter Ebba Busch? Finns det ett liv för Kristdemokraterna efter att den tidigare Livets ord-eleven Ebba Busch lämnar den politiska scenen? Kommer vi få se en återgång till Alf Svenssons kristdemokrati? Eller blir nästa steg att Sara Skyttedal, ordförande i ungdomsförbundet efter Charlie Weimers och nu i Europaparlamentet, tar över. Hon är en politiker av samma ull som Ebba Busch.

Inlägget Kristdemokraternas liv efter Ebba Busch dök först upp på Dagens Arena.

Villkoren för att få en lägenhet hårdnar. Vi har pratat med den särskilda utredaren Karolina Skog om hur förslagen hon lagt fram kan hjälpa resurssvaga grupper. 

Det blir allt svårare för resurssvaga hushåll att efterfråga en bostad. Priserna på de nya lägenheterna ökar, delar av det billiga beståndet renoveras bort och utförsäljningar av allmännyttan innebär ofta att bostäder försvinner från de kommunala bostadsköerna. Samtidigt tar inte alla kommuner sitt bostadsförsörjningsansvar på allvar och staten saknar förutsättningar att sätta press på dem.

Regeringen tillsatte därför en utredning om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Den särskilda utredaren Karolina Skog presenterade i går utredningens slutbetänkande och dess förslag. Dagens Arena har intervjuat henne om förslagen, de strukturella problemen på bostadsmarknaden och om vad som mer kommer att behöva göras.

Det har lyfts fram kritik om att utredningens förslag inte kommer att göra skillnad. Hur ser du på den kritiken?

– Jag menar med eftertryck att de förslag som läggs fram kommer att göra en ordentlig skillnad. Jag vill också vara tydlig med att det finns ett par strukturella problem som kvarstår. Det handlar om de ekonomiska förutsättningarna, bland annat hur vi beskattar. Det hyrda boendet är högre beskattat än det ägda och det främjar inte rörligheten på bostadsmarknaden, tvärtom.

Experter menar att direktivet har varit för snävt. Hade du själv önskat ett bredare direktiv och utrymme att lägga flera konkreta förslag?

– Jag vill inte recensera det. Jag har fått ett uppdrag och utfört det. Men för hela förståelsen är det viktigt att se att det finns de här strukturella problemen inom andra områden som beror på andra frågor än de vi har studerat.

Vilka förslag skulle du säga kommer att ha störst betydelse för de grupper utredningen fokuserat på?

– Kombinationen av att försöka styra upp vilka regler som hyresvärdar ställer med en hyresgaranti för barnfamiljer som ska finnas i alla kommuner. Det är konkreta åtgärder, verktyg, för att fler ska få en möjlighet att få ett förstagångskontrakt. I dag får barnfamiljer på grund av tillfälliga inkomster eller att stor del av inkomsten kommer från transfereringssystemen inte hjälp från kommunernas socialtjänster. De skulle få hjälp av hyresgarantin eftersom den är utformad specifikt för dem.

– Många söker upp socialtjänsten men får svaret att de inte har så stora problem och får därför ingen hjälp. Och då får de heller ingen bostad. Sen kan de få sociala problem och behöver hjälp för att få en akut bostad som är en väldigt dålig och dyr åtgärd. Det skulle kunna få väldigt konkret effekt och minska trycket på socialtjänsterna och få statligt finansierade åtgärd som inte kräver så mycket insatser från dem. Det ska minska trycket på de andra åtgärderna, de är mer arbetskrävande. Det är en central del att den här finansieras av staten.

Hur kommer hyresgarantin att fungera?

– Hyresgaranti är något du får från kommunen och då garanterar kommunen att de står för hyran de första två åren. Vi kan ålägga kommunen att göra det för de som bor i kommunen. Då behöver man bo fast i en kommun.

Kan det inte innebära en inlåsningseffekt och göra det svårare för barnfamiljer att flytta om de skulle behöva?

– Det är definitivt en av baksidorna med förslaget. Men det är också riktat mot en ganska smal grupp. Det är inte en bred åtgärd.

– Jag vet att det finns de som har förordat en statlig hyresgaranti. Jag tror inte att är en bra idé. Vi skulle troligtvis få samma problem vi har inom LSS. När några grupper ska få stöd från staten och några som är väldigt väldigt nära ska få ett stöd från kommunerna, som akuta sociala kontrakt för boende. Det tror jag skulle kunna leda till mycket konflikter. Om man tittar på LSS finns det enormt många rättsfall och enormt många domar. En domstol avgör att den här personen ska ha det statliga stödet, och den här personen ska ha det kommunala. Vi behöver inte ett sådant system till. Kommuner är genomförare när det gäller bostadspolitik. Det ska inte krånglas till det att staten genomför vissa saker, det bör vara kommunerna. De har allt på plats. De har handläggare och kan göra individuella bedömningar.

Skulle hyresgarantin kunna breddas och omfatta fler grupper än bara barnfamiljer?

– Det kan man absolut göra. Vi har också utformat lagen så att det kommer att vara ganska enkelt för kommande regeringar att göra det. Men jag gör analysen att på dagens marknad så sticker barnfamiljen ut som särskilt utsatta. Och som i dag inte har något fungerande verktyg för att hjälpa dem.

Du föreslår också ett nationellt bostadsförsörjningsmål för stat och kommun, vad innebär det rent konkret?

– I dag finns det en uppfattning av att det lagen säger är att bostadsförsörjning helt och hållet är ett kommunalt ansvar. När man tittar på förarbetena var inte det lagens intention men det tolkas väldigt mycket så. Eftersom det bara är kommunens verksamhet som regleras. Att slå fast ett gemensamt mål där det är tydligt att ansvaret är delat mellan stat och kommun menar jag kommer att göra stor skillnad. Inte minst säger det att vi behöver aktivera staten mer än i dag. Jag tror också att det är viktigt för kommunernas aktivitet. Jag uppfattar att en del av motviljan att agera i den här frågan från kommunsidan är just att staten gör ingenting själva, utan säger bara till dem vad de ska göra. Vi behöver hitta en annan ansats där stat och kommun hittar samverkan och gemensamt försöker lösa problemet.

– Målet är en bostadsförsörjning för alla grupper, att motverka segregation och hemlöshet. Stat och kommun ska var och en och gemensamt verka för att nå målet. Sedan finns det en mening om bostadsmarknaden. I dag står det att den ska möta efterfrågan. Vi har ändrat det till att bostadsmarknaden ska vara inkluderande och att den ska möta efterfrågan och behov.

Varför är det en viktig ändring?

– Vi behöver ha ett åtgärdsarbete som mer fokuserar på behov. Vi behöver landa i att vi analyserar vilka behov som finns, vilka problem löses inte på marknaden och sen rikta åtgärder mot de grupper eller de behov man kommer fram till. Det är en skillnad från tanken på enbart generell bostadspolitik eller enbart en tanke att det kan lösas via marknaden. Vi konstaterar att marknaden aldrig kommer att lösa alla behov. Det kommer alltid att finnas grupper som behöver riktade åtgärder. Generell välfärdspolitik kommer inte att göra att alla får en god bostad. 

– Vi har aldrig haft en bostadsmarknad i Sverige som har varit så välfungerande att den har inkluderat alla. Även om vi har haft överskott på bostäder så har människor behövt hjälp att få bostad. Här vill jag ändra ett tankesätt och få det här politikområdet att handla om behov och för det menar jag att det behövs också selektiva inslag för att möta de behoven.

Kan det handla om att bygga socialbostäder?

– Det är inte något jag tar ställning till. Det är en debatt som återstår. Men selektiva inslag kan handla om förturer i förmedlingen, det kan handla om hyresgaranti riktat mot barnfamiljer som haft svårt att komma in på marknaden. Det är en selektiv åtgärd. Att vi har en bostadsmarknad för alla är en myt.

Vi har en bostadsmarknad som börjar att exkludera allt fler eftersom priserna går upp, särskilt i storstadsregionerna. Handelskammaren kom exempelvis nyligen ut med en rapport som visar hur svårt det blivit för olika yrkesgrupper, som polis och sjuksköterskor, att få bostad i Stockholm.

– Jag instämmer helt med den bilden Handelskammaren målar upp. Det tycker jag stärker en av de andra sakerna jag säger i utredningen. Bostadsförsörjningspolitiken de senaste året har fokuserat helt och hållet på att bygga fler bostäder. Det behövs men bostadspolitik kan inte bara handla om det. Bostadspolitiken måste också fundera på vem som får bostäderna, för vem vi bygger. Hur utformas dem, hur förmedlar vi dem. Hur ser vi till att hushåll har möjlighet att efterfråga de bostäder som faktiskt finns.

– Även om vi har haft en hög bostadsproduktion har det inte lett till att de allra svagaste har fått bättre möjligheter tyvärr, deras situation är fortfarande väldigt illa.

Hur ska staten kunna pressa kommuner som faktiskt inte tar bostadsförsörjningen på allvar?

– Det är en av frågorna jag funderat mest på. Hur kan vi aktivera och skapa incitament för de kommuner som verkligen inte vill, för sådana kommuner finns. Jag kan inte säga att jag till fullo har löst det. På lite olika sätt blir det tydligare att kommunerna behöver göra bostadsanalyser och lägga fram åtgärder. Men i en demokrati kan medborgare fortfarande rösta fram politiker som inte vill bygga. Jag har ingen lösning som är acceptabel på det.

– Andra utredningar har varit inne på mer tvingande åtgärder mot kommunerna. Det har pratats om byggtal. Jag noterar att de förslagen har inte tagits vidare. De ligger ganska väl begravda i skrivbord på regeringskansliet. Jag bedömer att det finns ingen politisk aptit för att driva fram mer tvingande regler. Jag ser inget värde i att lägga ännu ett sådant förslag i de byrålådorna.

Ett annat problem som uppmärksammats är att befintliga billiga lägenheter försvinner när hyresvärdar renoverar dem och höjer hyrorna. Är det något ni har tittat på i utredningen?

– Jag beskriver problemet och delar bilden att det finns en risk att det billiga hyresbeståndet renoveras bort. Sen menar jag att det är en fråga om utformningar av hyressättningen. Det är någonting som jag inte har tittat på. Man kan inte ändra hyressättningen i en liten del. Om man ska göra det behöver man göra ett helhetsgrepp.

När kommuner säljer sina bostäder till privata hyresvärdar försvinner ibland de lägenheterna från den kommunala bostadsförmedlingen. Det blir alltså ett mindre utbud och kanske utrymme för kommunen att jobba med förturer. Är det en problematik som lyfts fram?

– Jag lägger förslag som jag menar kommer att minska utförsäljningen av allmännyttan ganska radikalt. Jag föreslår en ändring av lagen om offentlig upphandling som innebär att allmännyttan inte längre behöver följa den lagen. Det gör jag eftersom de har visat att på grund av den lagen är deras kostnader för att renovera och producera nytt är 10-12 procent dyrare än för den privata sektorn. Om vi tar bort den skyldigheten och de kan upphandla på andra sätt menar de att de då kan få lägre kostnader.

– Den utförsäljning som i dag sker av allmännyttan, den sker för att finansiera nyproduktion eftersom de har de höga kostnaderna. Om de kan producera billigare kommer utförsäljningarna att minska. Allmännyttan fyller en jätteviktig funktion och det är av godo om utförsäljningarna minskar. Det är ett extremt konkret förslag som kommer stärka allmännyttan och minska utförsäljningarna. En av följderna kommer vara att fler lägenheter förmedlas i de kommunala bostadsköerna.

Du vill också lyfta fram och problematisera Gustav Möllers bostadssociala utredning från 1946, varför är det viktigt?

– Det handlar om frågan om selektivitet eller generell bostadspolitik. Möller var väldigt tydlig med två saker som väckte debatt på en gång. Det ena var att det kommer finnas en rest av hushåll som kommer behöva individuella och riktade stöd för att få en bostad. Vid sidan av de generella åtgärderna. Sedan sa han också att statens och kommunens ansvar behöver vara överlappande. Det är många som tror att Möllers utredning genomfördes och gällde till 90-talet. Det stämmer inte alls. Sex år senare tillträdde Gunnar Sträng som socialminister och han avskaffade ganska många av Möllers reformer och selektiva insatser. Han var besjälad av idén av den generella välfärdspolitiken. Den skulle göra att de selektiva inslagen inte behövdes.

– Den Strängska bilden har präglat svensk bostadspolitik under väldigt lång tid. Bilden av en generell bostadspolitik som någonting som räcker. Jag menar att det är ett felslut. Vi har inte haft någon period där vi inte behövt selektiva inslag. Den tanken missleder oss och har lett till en politik som har ganska stora glapp där människor faller mellan stolarna och far illa därför att man tänker sig att vi behöver inte riktade åtgärder mot dem. Där tror jag att vi behöver tänka om och se att vi behöver kombinera generell välfärdspolitik med riktade åtgärder inom bostadsförsörjningen för att nå de som har det svårast.

Inlägget »Det är en myt att vi har en bostadsmarknad för alla« dök först upp på Dagens Arena.

I Arbetaren berättade Farjana Tania om två års svåra erfarenheter från restaurang Masala Masala, men hon är inte ensam. Nu träder även hennes arbetskamrat Ahidul Khan fram och beskriver det ”helvete” han var tvungen att stå ut med för att inte ägaren skulle säga till Migrationsverket att han inte jobbade där. Men det gjorde ägaren ändå till slut.

Det verkade till en början bra när Ahidul Khan erbjöds jobbet på den indiska restaurangen Masala Masala i Stockholms innerstad 2018. Stämningen var trevlig och lönen skulle ligga på 16 000 kronor efter skatt. Kollektivavtal och allt. Det var ett hårt arbete som ensam servitör på restaurangen och de anställda hade inte tid med någon ordentlig lunchrast, men restaurangen skulle hjälpa honom med arbetstillstånd.

Men det arbetstillståndet skulle visa sig vara kedjan som band honom vid restaurangägaren. 

– Första månaden jobbade jag 160 timmar, som på anställningsbeviset. Men andra månaden sade chefen plötsligt att vi hade kontrakt på 200 timmar. Han sade att jag det var kort om folk. Sedan fick jag skriva under ett tomt papper. Jag frågade varför, då sade han att det var en företagsregel, säger Ahidul Khan.

Sedan blir det bara konstigare. Nu förväntas han arbeta minst från 10:00 på morgonen till 22:00 på kvällen. Men många gånger under hans tid på restaurangen blir det både till 23 och 24 när gästerna inte går hem i tid.

När första lönen kommer säger ägaren att han är tvungen att ta ut delar av lönen i en bankomat i kontanter och ge tillbaka dem.

Beroende på lönesumman handlar det om mellan 3000 och 4000 kronor. 

– Jag sade, det här är Sverige. Såhär ska det inte gå till här. Då sade han att om du inte gillar det kan du gå någon annanstans. Jag var tvungen att vara ödmjuk. Jag väntade fortfarande på mina papper från Migrationsverket, säger han.

Ahidul Khan biter ihop och jobbar på. Arbetsdagarna blir nu sex stycken i veckan. Villkoren glider allt längre bort från både kollektivavtalet och bindande arbetsrättsliga lagar.

Arbetet sliter på honom. Han berättar att han idag väger kilo mindre än när han började jobba på restaurangen. 

– Vi var ju alltid väldigt hungriga för vi hann ofta inte äta något, bara ta ett bröd mellan kunder.

Men under pandemins värsta period minskar antalet gäster och efter klockan åtta är det i princip bara take away-beställningar. Vid ett sådant tillfälle bestämmer sig Ahidul Khan för att han ska fixa annan mat till sig och de tre andra arbetskamraterna, när arbetspasset börjar närma sig sitt slut vid tiotiden på kvällen.

Han är ensam servitör, men det är vid tillfället tomt i restaurangen. Han ber därför en arbetskamrat hålla uppsikt över kassan och springer iväg för att beställa mat på kebab-restaurangen intill.

Han kommer överens med personalen på kebab-restaurangen att de ska säga till när maten är klar, och skyndar sedan tillbaka till Masala Masala igen.

– Klockan var mellan halv tio och tio och det var helt lugnt. Vi var väldigt hungriga. Jag tog med mig telefonen ifall någon skulle ringa och beställa.

Han höjde näven som om han skulle slå mig, men min arbetskamrat gick in framför mig. Då puttade han till honom istället. Sedan skrek han att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd. Det gjorde han ju också sedan.

Ahidul Khan

Kebabpersonalen kommer och säger till och Ahidul Khan ber arbetskamraten hålla koll på kassan igen och springer iväg för att hämta maten. Men när han kommer tillbaka med de fyra tallrikarna är ägaren Danny Wahab där.

– Han hade en konstig blick och frågade varför jag gått därifrån. Han började skrika: ”tänk om någon tagit pengar!”. Jag svarade att vi höll koll, att jag köpt maten med egna pengar och att han inte skulle skrika på mig som om jag vore en slav.

Chefen gör plötsligt ett utfall. Han slår tallrikarna med maten i golvet, bort från Ahidul Khans händer. 

– Han höjde näven som om han skulle slå mig, men min arbetskamrat gick in framför mig. Då puttade han till honom istället. Sedan skrek han att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd. Det gjorde han ju också sedan, säger han.

Masala Masala-företagen har expanderat under de senaste åren och har nu tre restauranger i centrala Stockholm. Foto: Axel Green

Arbetaren har delgett restaurangens ägare Danny Wahab alla uppgifter inför publiceringen i samband med en begäran om intervju. Även historien om maten. Men han ställer inte upp på en intervju. Istället skickar han ett skriftligt svar, men väljer att inte kommentera händelsen ovan.

”Det har funnits enstaka fall av felaktig ersättning, men så fort det kommit till min kännedom har jag agerat och i samförstånd med bland annat facket korrigerat misstagen. Vi har kollektivavtal och självklart följer vi de regler som finns för arbetstid, måltider och raster”, skriver Danny Wahab bland annat i sitt korta svar.

Men Arbetaren har tagit del av ett rikt material av chattkonversationer, dokument, fotografier, videor och ljudinspelningar som ger en helt annan bild och stöd för de anställdas historia.

Bilden som framträder är att trots löften och kollektivavtal, som borde innebära schysta villkor, råder helt andra regler på restaurangen. Villkoren är i stort sett desamma för alla anställda, säger Ahidul Khan.

Utåt skulle allt se bra ut. Alla restauranger är tvungna att dagligen redovisa vilka som arbetar i lokalen, när de kommer och när de går. Men det som antecknas i personalliggaren på Masala Masala har ingenting med verkligheten att göra. Ahidul Khan skrivs ut flera timmar innan han går från jobbet.

Men även om Ahidul Khan arbetstid dolts i liggaren, går det samtidigt att hitta flera exempel på hur anställda skrivits upp för arbetspass på över 12 timmar flera dagar i sträck. 

– De behandlade oss som slavar, inte som människor. De bossade runt en bara för att de kunde. Med ständiga tillrättavisningar och utskällningar för småsaker.

Ahidul Khan säger att även om det var extremt slitigt och orimligt att jobba så hårt och länge, var det värsta med arbetet att han fick en törn på självkänslan. Han upplevde en känsla av rättslöshet. 

– De utpressade mig på så många sätt. De sade: ”vill du gå så gå, men då ringer vi till Migrationsverket. Förlorar du det här jobbet åker du tillbaka till Bangladesh”, säger Ahidul Khan och går lite nervöst fram och tillbaka på stället.

Foto: Axel Green

Till Arbetaren uppger Danny Wahab att arbetsmiljön är ”en prioriterad fråga” för honom.

”Jag vill betona att jag inte har hotat om indraget arbetstillstånd”, skriver han till Arbetaren.

Arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare är knutet till en specifik arbetsköpare och anställning. Det skulle senare visa sig att hotet om att dra in arbetstillståndet för Ahidul Khan inte bara var tomma ord.

I september 2021 mejlar Ahidul Khan till facket och ber om råd. Han skriver att arbetsköparen trakasserar honom för hans tidigare kontakt med facket, att de inte ger honom schema som de ska trots att han ber om det.

En vecka senare, visar dokument från Migrationsverket, ringer restaurangägaren på eget initiativ till Migrationsverket för att meddela att Ahidul Khan inte längre jobbar kvar. Han mejlar även myndigheten.

Danny Wahab skriver att Ahidul Khan har knarkat på jobbet och varit hotfull mot arbetskamrater och sedan försvunnit. Myndigheten skickar ett brev till Ahidul Khan där de skriver att de nu avser avslå den förlängning av arbetstillstånd som just då behandlades. Förutom frånvaron från jobbet, är anklagelserna nya för Ahidul Khan och han tar emot informationen med bestörthet. 

–  Det är bara lögner! Jag var tvungen att gå hem för jag hade ont i kroppen, jag pratade med min chef och såg till att en arbetskamrat kunde jobba resten av mitt skift. Sedan återkom de aldrig med när och var jag skulle jobba på en vecka. Hela historien var ett straff för att jag gått till facket, säger Ahidul Khan. 

En vecka senare verkar ägaren ha glömt bort knarkandet och hoten. Ahidul Khan är nu tillbaka på jobbet igen som vanligt. Men han är övertygad om att arbetsköparen försöker bli av med honom.

Den 13 januari mejlar Danny Wahab Migrationsverket och skriver att Ahidul Khan ”håller på att lämna Sverige med skulder och fly till Portugal där han har sökt arbetstillstånd.”

Efter att ha stått ut med den här sjuka situationen i veckor, månader och sedan år med arbete 12-13 timmar om dagen kändes det som att solen slocknat för mig. Mitt liv var ett helvete.

Ahidul Khan

– Jag förstår inte varför han skriver det, men det är inte sant. Jag har aldrig ansökt om något arbetstillstånd i Portugal. Det låter mer som en önskan från hans sida. Det är ju rätt uppenbart att han inte vill ha mig här och gör sitt bästa för att det ska bli så, säger Ahidul Khan.

Två veckor senare kommer nya anklagelser. Nu ska, enligt arbetsköparen, Ahidul Khan ha misshandlat en annan anställd och bör därför avskedas. Han ska få två månadslöner, men måste lova att aldrig prata om vad som hänt på restaurangen med någon. Gör han det ändå hotar höga skadestånd, står det i förslaget till överenskommelsen.

Ahidul Khan vill inte skriva under ett sådant löfte. Då tvärvänder ägaren igen och meddelar facket att han nu, trots våldsanklagelserna, vill att Ahidul Khan åter ska börja jobba på restaurangen.

Men nu har Ahidul Khan hittat ett annat jobb han trivs med i Sverige och vill inte tillbaka. 

– Efter att ha stått ut med den här sjuka situationen i veckor, månader och sedan år med arbete 12-13 timmar om dagen kändes det som att solen slocknat för mig. Mitt liv var ett helvete. Det finns inte en chans att jag skulle återvända, säger han.

De ökade kostnaderna gör svenska lantbrukare pessimistiska inför det kommande året. Lönsamheten, jordbrukspolitiken och regler ses som risker.

2021 sade hälften av lantbrukarna att de upplevde att lönsamheten var god eller mycket god, men i januari 2022 är det bara en av tre som svarar samma sak. Växtodlare och mjölkföretag var de som såg den bästa ekonomin.

Efterfrågan på svenska varor är god, men många drabbas av ökade och oförutsägbara kostnader, enligt Lantbruksbarometern, som skickat frågor till 1 000 lantbrukare.

Djurfoder och växtnäring har liksom bränsle blivit dyrare och konsumtionen efter pandemin kan gå i riktning mot att efterfrågan på svenska livsmedel sjunker. Effekter av Rysslands invasion av Ukraina är inte medräknade i rapporten, men den väntas påverka mycket. Redan innan invsionen såg lantbruket det politiska läge som osäkert.

"Väldigt bekymmersam situation"

Också en undersökning gjord av Lantmännens riksförbund, LRF, i januari visar samma sak.

I en konjunkturbarometer som gäller början av 2022 har företagarna i de gröna näringarna den mest pessimistiska framtidssyn som uppmätts. Också i den studien har 1000 företag tillfrågats och det är höga priserna många viktiga varor som ligger bakom, från fröer till bränsle.

LRF:s vd Anna Karin Hatt anser att det svenska lantbruket befinner sig i en ”väldigt bekymmersam situation” och undersökningar visar att många lantbrukare har planer på att dra ned på sin verksamhet 2022.

– Förutom snabba och tydliga beslut från politiken måste lantbrukarna i grunden också få bättre betalt för sina produkter och tjänster. Hela livsmedelskedjan måste ta sitt ansvar och se till att primärproducenterna nu får full kompensation för de extrema kostnadsökningarna, säger hon i ett uttalande.

– Utvecklingen går väldigt snabbt, varför också nödvändiga beslut och handling måste komma snabbt.

Fler lantbrukare studerar omvärlden nu än tidigare och fler vill ha rådgivning kring sin ekonomi. Fler ser också EU:s och Sveriges regler som risker, enligt Lantbruksbarometern, som är en årlig rapport från Ludvig & Co, Swedbank och Sparbankerna och bygger på intervjuer med 1 000 lantbrukare i januari 2022.

Inlägget Många lantbrukare oroliga för ekonomin dök först upp på Landets Fria.

Hur ska en skog nära en stad se ut om hundra år? Forskare har studerat skogarna runt  Sundsvall, som behöver leva upp till en rad krav.

I Sundsvall finns, som på många orter, skog nära stadens bebyggelse. Enligt en ny studie behöver den bidra till flera saker: Den ska ge rekreation åt människor och vara en livsmiljö för djur och växter, den ska inte drabbas alltför hårt av bränder och stormar och gärna ge ekonomisk avkastning.För Sundsvalls kommun är friluftslivet viktigt, liksom en varierad och rik natur för djur- och växtlivet, men man har också haft ett ekonomiskt krav. Går de sakerna att kombinera?

En grupp SLU-forskare, bland annat Torgny Lind vid institutionen för skoglig resurshushållning, har använt en mjukvara som kan beräkna hur skogen ser ut om 50 eller 100 år beroende på hur den sköts. De har tittat på fem olika huvudsakliga inriktningar: Hög ekonomisk avkastning, minskade konsekvenser av bränder och stormar och ökade rekreationsvärden. Dessa kan jämföras med hur kommunen sköter skogarna idag.

Hur ovanlig är en sådan här studie?

– Den är inte jättevanlig, några få kommuner har gjort så långsiktiga analyser. Nu har SLU velat se på till exempel hur skogen kan anpassas för att minska riskerna för och konsekvenserna av brand och stormar. Sundsvall hade stora stormskador för ett antal år sedan.

Dyrare att ta hänsyn

Det blir dyrare för markägaren att att ta andra hänsyn än de ekonomiska. Kommunen får färre träd att sälja och kostnader tillkommer för att ta bort riskträd, rensa stigar och öka hänsynen vid avverkning. En tredjedel av Sundsvalls skog är avsatt för naturvård och ger inga intäkter, men är viktiga för den biologiska mångfalden.

– Värnar man den biologiska mångfalden och inrättar ett naturreservat kan det senare också göra det svårare att kombinera med en säker skog för rekreation. Man kanske inte kan åtgärda träd som blir farliga besökare.Enligt studien går vinstkrav inte att förena med att gynna sociala och ekologiska värden. Uppmaningen till kommunen är att låta skogen bära sina egna kostnader men slippa andra vinstkrav.

Hur ställer sig kommunen till det?

– Förvaltaren hade svårt att klara avkastningskravet bland annat eftersom 30 procent av skogen blivit naturreservat och att allt större krav ställts på att skogen ska vara trivsam för innevånarna. De visste nog att avkastningskravet inte fungerar när man sköter skogen på de här andra sätten.

Träd kan vara brandfarliga men är viktiga för lek

Äldre skog binder stora mängder kol och skogsbruk som tar hänsyn till sociala värden visar sig ge sådana skogar, så det skogsbruket ger den största kollagringen. Lövträd blir också fler. Gran kan istället vara problematisk nära hus på grund av brandrisken, men gran gör samtidigt att bebyggelse inte syns från skogen, och träden är viktiga för barns lek.

Projektet vill hitta en balans mellan de här ekonomiska, ekologiska och socio-kulturella värdena. Har ni gjort det?

– Kommuner tittar mycket på kolbindning och biologisk mångfald, men tätortsnära skog är mycket värt för rekreationen. Resultatet stämmer nog bra med hur kommunen sett på det här. Avkastningskravet har de redan tagit bort. Att sköta skogen kostar mer, men en beräkning visar att anpassningar till en rekreationsvänligare skog kostar ganska lite. I Sundsvalls fall kan ett av en innevånare kosta tio kronor – folk blir mer nöjda och det är billigt jämfört med mycket annat.

Inlägget Många krav på en skog nära stan dök först upp på Landets Fria.