Dagens säkerhetsordning återspeglar världen som den såg ut för 30 år sedan. Allt för många frågor återstår för att det ska vara en god idé att rusa in i Nato.
Moderatledaren Ulf Kristerson har bråttom. Han säger att om han skulle vinna riksdagsvalet i höst och om Sverigedemokraterna så tillåter ska han bums lämna in en ansökan om svenskt medlemskap i NATO. Men varför skynda på?
När Ukrainakriget är över, och det kan ta tid, finns många frågor att vrida och vända på. Vi har säkerhetspolitiska ordningar och institutioner som på flera sätt inte går att förena med hur verkligheten ser ut.
För många ukrainare har de senaste åren upplevts som en serie svek.
Varför vill väst inte hjälpa oss mer? Varför stoppar de inte Putin? Vad väntar de på?
vi får sannolikt en debatt om att européerna ska klara sin säkerhet själva
Man behöver inte vara ukrainare för att uppröras över att FN:s säkerhetsråd blev en åskådare till den ukrainska katastrofen genom den ryska vetorätten.
Den tidigare utrikesministern Margot Wallström ställer i en intervju i Dagens Nyheter den relevanta frågan: Hur kommer det sig att NATO inte kunnat hindra det som sker nu?
En förklaring till bristen på beslutskraft är att dagens säkerhetsordning återspeglar världen som den såg ut för 30 år sedan, när kalla kriget tog slut. Folk som levt i de västliga demokratierna har sedan dess utgått från att freden och välfärden alltid skulle finnas där och att de inte behövt anstränga sig för det.
Vilken roll vill USA ha i en framtida säkerhetsordning? Om några år kanske Donald Trump är tillbaka som president. Denne är en entusiastisk anhängare av Vladimir Putin. Den ryske diktatorn är smart, tycker den amerikanske ex-presidenten.
Och häromdagen upprepade Trump i ett tal vad han brukar säga, att USA inte kommer till undsättning ifall Ryssland angriper NATO-länder som ligger efter med betalningarna.
Så när Ukraina-kriget tar slut får vi sannolikt en debatt om européerna ska kunna klara sin säkerhet själva.
Här har vi Hultqvist-modellen, uppkallad efter den svenska försvarsministern, att ett dussin länder övar och samarbetar, bygger vänskapsband, som i ett utsatt läge kan innebära att man – utan några skrivna förpliktelser – ändå kommer att hjälpa varandra.
Sveriges och Finlands nära relation är skolexemplet.
Den nye tyska kanslern Olaf Scholtz träffade häromdagen sin svenska kollega Magdalena Andersson. På en presskonferens med henne sade han att Sverige ”kan räkna med” stöd från andra europeiska länder om man attackeras av Ryssland, även om man inte är ett NATO-land.
Han syftade på Lissabonfördragets solidaritetsklausul, där man lovar att ska undsätta varandra. Väldigt lite av denna klausul har blivit annat än tomma ord, men storkriget mitt i Europa och hotet av en Putinbeundrande Trump gör det intressant att försöka utveckla någonting annat.
Ett Europa som står för både en vital ekonomisk utveckling, men också smärtsamma men nödvändiga klimatbeslut och en militär trygghet är kanske ett intressantare alternativ än NATO.
Det är lätt att se vem som skulle kunna bli motorn i en sådan utveckling – ett Tyskland som nu insett att det skett en Zeitwende, ett epokskifte. I denna kommande prövning ska naturligtvis inte heller ett reformerat NATO avvisas. Viktigast av allt framöver är att inte ha för bråttom.
Inlägget Varför så bråttom med Nato? dök först upp på Dagens Arena.