Inlägg publicerade i “Media”

Trots allt har jag länge trott att Liberalerna har en hygglig chans att komma in i riksdagen. Det tror jag inte längre, skriver Jonas Sjöstedt.

Det är ovanligt att partier åker ur riksdagen. I slutändan finns ofta något som räddar kvar partier som är vid spärrgränsen, mobilisering av kärnväljarna och stödröster från de som röstar taktiskt har räddat både Kristdemokraterna och Miljöpartiet vid några av våra senare val. Mitt eget parti Vänsterpartiet var under flera val fram till 90-talet beroende av socialdemokratiska taktikröstare för att komma in i riksdagen. Men i riksdagsvalet om fyra månader tror jag att det kommer att ske, ett av svensk politiks klassiska partier kommer att lämna riksdagen. Liberalerna som har långa historiska anor och regeringserfarenhet är på god väg att göra sig själva irrelevanta i svensk politik.

Det finns många skäl till att det går dåligt för Liberalerna. Kombinationen av stort politiskt självförtroende och amatörmässighet i hantverk och kommunikation är inte särskilt övertygande. Partier som ligger illa till i opinionen blir ofta desperata i tonläge och utspel för att synas, vi ser det redan hos Liberalerna, risken är stor att det går fel. Att en partiledare avgår månader före valet, som Nyamko Sabuni, är unikt och ett tecken på desperation. Att bli varm i kläderna som ny partiledare tar tid, det är lätt att trampa fel i början. Johan Pehrson har ingen lätt uppgift.

Men problemen har funnits under lång tid, nedgången i opinionen var ganska stadig under Jan Björklunds tid som partiledare. Redan i valet till EU-parlamentet 2019 var Sveriges mest EU-vänliga parti Liberalerna nära att inte ta mandat. Det trots att det valet borde passa dem, det är deras väljargrupp, högutbildade EU-vänner, som går och röstar.

Efter riksdagsvalet 2018 har partiet ganska stadigt haft under fyra procent i genomsnitt i opinionsmätningarna. En bra dag får partiet tre procents stöd, en dålig dag bara två. Den som överväger att stödrösta för att hjälpa partiet in i riksdagen blir inte övertygad av sådana siffror. Risken är uppenbar att en röst på Liberalerna blir en bortkastad röst. Är siffrorna så här dåliga när valet närmar sig kan effekten snarast bli den motsatta, att väljarna flyr för att de vill rösta på ett parti som faktiskt tar mandat. De flesta väljare vill att deras röst ska spela roll. Många vill inte rösta på en förlorare.

Partiorganisationen är svag ute i landet. Mitt eget hemlän Västerbotten var en gång ett starkt fäste för liberalerna. Folkpartiet fanns i alla kommuner och syntes i debatten. Sedan någon mandatperiod tar partiet inte längre något riksdagsmandat från länet. I flera kommuner har de svårt att få nog med kandidater för att kunna ställa upp i kommunalvalet. Medlemmarna är ofta äldre och organisationen verkar vara svag. Så ser det ut på många håll i landet. Liberalerna har blivit ett parti som mest finns i större städer som Stockholm, Uppsala och Göteborg, men enligt lokala mätningar tappar de stort även där.

Liberalerna är ett parti som har haft en förmåga att förlora framträdande politiker som väljarna kände till och som kunde ta plats i debatten. Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström var kända och respekterade företrädare för partiet. Nu gör de helt andra saker och det verkar inte enkelt att locka tillbaka dem om nu partiet skulle vilja det. Efter valet kan Liberalerna ha fler ambassadörer än riksdagsledamöter.

Numera är liberalerna en del av ett blåbrunt block. Det är deras största svaghet.

Jag vet inte vad Liberalerna har för profilfråga inför valet. Jag undrar om de vet det själva. Det brukade vara skolan. Under lång tid var Jan Björklund av effektiv och slagkraftig debattör i en skoldebatt som handlade om ordning och reda, kepsar och mobiler, och om fler betyg. Lärarna var en viktig väljargrupp för partiet och Liberalerna hade uttalade anhängare i många lärarrum runt om i landet. Så är det inte längre. Inget parti är mer ansvarigt för den svenska marknadsskolans urartning än Liberalerna. Effekterna av skolmarknaden är förödande med glädjebetyg, svaga resultat, social segregation och religiösa extremister som driver skolor. Den svenska skolan har blivit en tummelplats för riskkapitalbolag och lycksökare som tjänar sina pengar på att välja bort elever som har större behov, att ha lägre löner för personalen och lägre lärartäthet. Ändå fortsätter Liberalerna envist att försvara dagens marknadsskola med dess avarter. Skolfrågan har gått från att ha blivit en tillgång till att bli en belastning för partiet.

Folkpartiet/Liberalerna har under senare år fått ett allt starkare drag av reaktionär populism. Den inleddes redan under Leijonborgs tid med kravet på språktester. Jan Björklund var skicklig på att synas och ta plats, men det var lite av en utspelstombola i alla möjliga frågor. Ofta ändrade partiet hållning i sakfrågor om allt från allmän värnplikt till religiösa friskolor. Så bygger man inte upp en profil för ett parti, det gör man genom att långsiktigt bygga upp förtroendet i frågor som är viktiga för väljarna. Det tar tid.

Numera är Liberalerna en del av ett blåbrunt block. Det är deras största svaghet. En röst på Liberalerna är inte bara en röst på Ulf Kristersson (M) som statsminister, det är också en röst för att ge direkt politiskt inflytande till Sverigedemokraterna. Liberalerna har blivit ett parti som vill föra Jimmie Åkesson (SD) till makten. Politiken har anpassats efter den nya inriktningen, retoriken om hårdare tag, kriminalitet och migration liknar andra blåbruna partiers. Men Liberalerna har gett sig in i en blåbrun tävling om tuff retorik som de aldrig kan vinna mot Ebba Busch (KD) eller Jimmie Åkesson. De blir ett svagare eko av de andra i den blåbruna kören. Inte undra på att många gamla principfasta liberaler skruvar på sig.

Liberalerna har gjort förhållandet till Sverigedemokraterna till huvudfråga både i sina interna strider och inför väljarna. De har gjort det i en tid då det inte längre går lika bra för SD.

Trots allt detta har jag länge trott att Liberalerna har en hygglig chans att komma in i riksdagen. Det tror jag inte längre. Jag ändrade mig när jag läste om deras årsmöte i Göteborg där de antog riksdagslistan. De olika linjerna i partiet stod mot varandra. Helene Odenjung, meriterad kommunpolitiker som ogillar samarbete med SD, vann provvalet. Hon beskriver sig som ”socialliberal, feminist och antirasist”. Riksdagsledamoten Robert Hannah blev trots det utsedd till första namn på listan, han gillar partiets blåbruna linje och har anpassat retoriken efter det. På Twitter skriver Hannah att han ” Välkomnar att SD kopierat mina förslag om att bygga om utsatta områden och göra det enklare att säga upp kriminella”. Det var en politisk strid mellan två falanger. Det är möjligt att partiet bara tar ett mandat i Göteborg om det kommer in i riksdagen, idag har det två. Vem som blir vald lär avgöras av personrösterna.

Så ser det ut runt om i landet. Även om man försöker hålla ihop partiet och stå för vägvalet att vara en del av ett blåbrunt block så ogillar flera av Liberalernas kandidater till riksdagen den linjen. En del av dem kommer att bli invalda. Hur kommer de att rösta i en statsministeromröstning som också innebär att Sverigedemokraterna ges avgörande inflytande över svensk politik? Jag tror att en del av dem kommer att följa sitt samvete och rösta nej. Liberaler är kända för att vara principiella och individualister. Det kommer sannolikt att finnas att antal av dem som inte kommer att vilja gå till historien för att ha gett Jimmie Åkesson makten.

Här tror jag att Liberalernas stora svaghet ligger inför valet. De vädjar nu oblygt om stödröster från andra högerpartier för att komma in i riksdagen. Men sverigedemokrater och moderater är inte alltid så förtjusta i de liberaler som de ofta upplevt som lite högfärdiga och opålitliga. Varför skulle de stödrösta på ett parti när de inte vet om liberalerna kan hålla ihop i regeringsfrågan? Varför skulle de stödrösta på ett parti som kommer att få riksdagsledamöter invalda som man inte kan lita på? Faktum är att varken rödgröna eller blåbruna väljare har någon anledning att stödrösta på liberalerna.

Därför tror jag att Liberalerna åker ur riksdagen i september.

Jonas Sjöstedt är författare och tidigare ordförande i Vänsterpartiet.

Inlägget Därför åker Liberalerna ur riksdagen dök först upp på Dagens Arena.

SVERIGE   Flera av Sverigedemokraternas toppnamn lämnar SD i Norrbotten. En av dem är den rikskända tidigare ordföranden för IF Metall SSAB som nu överväger att gå med i Rättvisepartiet Socialisterna. Aktuellt Fokus har tidigare rapporterat att SD:s ”starke man” i Norrbotten, Per Göransson, lämnar alla sina uppdrag för partiet. Anledningen ska, enligt Göransson, vara för att […]

Det finns tydligen många anledningar till att rösta på SD. I riksdagsvalet 2018 lade över 1,1 miljoner svenskar sina röster på SD. Det är ungefär trehundratusen fler än 2014 och en miljon fler än 2006. Under Sverigedemokraternas år som skinnskallar på gator och torg under 90-talet var stödet för dem minimalt. Inte ens fjorton tusen svenskar röstade på dem 1994.

Målen för viltförvaltningen kan vara rakt motsatta i Sverige och Norge, fastän viltpopulationen är densamma på båda sidorna av gränsen. Det framkommer i en färsk rapport från Grensevilt, ett forskningsprojekt som under flera år studerat gränspopulationer av älg, järv och varg samt förvaltningen av dessa. Både norska och svenska forskare har deltagit i projektet och […]

The post Motsatta mål för viltförvaltning vid svensk-norska gränsen appeared first on Syre.

Udtalelsen fra Enhedslisten Nordvest lyder:

 

Krig og oprustning er endnu engang på dagsordenen i Danmark og Europa. Rusland har invaderet Ukraine, slået tusinder af civile ihjel, sendt millioner på flugt og drastisk eskaleret den 8-årige borgerkrig i landet. På den anden side af konflikten opruster og ekspanderer NATO og EU, mens enkelte lande foreslår en “flyveforbudszone” der vil sende NATO-tropper i kamp mod russiske soldater og kan udløse 3. Verdenskrig.

 

Samtidig udnytter den danske regering kynisk krigen i Ukraine, til at fremme den politik de hele tiden har ønsket, men ikke tidligere har troet mulig. EU-forsvarsforbeholdet skal afskaffes, USA skal have baser i Danmark og man har fundet 18 milliarder mere om året til militær oprustning, til trods for at man ikke har ville finde penge til hospitaler, pædagoger, fattige eller uddannelsessektoren. Samtidig har den diskriminerende flygtningepolitik i Danmark fået en ny dimension, hvor ukrainske flygtninge bliver givet særrettigheder som andre flygtninge må se langt efter.

 

Dette kræver et resolut modsvar. Vi kræver et stop for Ruslands invasion af Ukraine og for den gensidige krigsoptrapning! Vi forsvarer EU-Forsvarsforbeholdet og afviser udenlandske militærbaser i Danmark! Vi kræver at oprustningen stopper og erstattes af investeringer i velfærd og international solidaritet!

 

Derfor bakker Enhedslisten Nordvest op om de mange organisationer der er gået sammen om stiftelsen af “Fredsinitiativet” og vi erklærer vores støtte til den nationale aktionsdag imod krig og oprustning som Fredsinitiativet har indkaldt til den 21. maj!

 

Vedtaget af Enhedslisten Nordvest, 19. april

Paul Le Blancs nye bog er en samling ældre essays og artikler, der skildrer mange centrale revolutionære teoretikere, deres forestillinger og liv i bevægelserne. Der er korte og rammende essays om Lenin, Trotskij, Luxemburg, Gramsci, Lukács, Burnham og Bensaid, og de tjener bl.a. som en udmærket introduktion til nogle af de centrale ideer, der var styrende for disse socialistiske tænkere og aktivister.

 

Bogens konklusion ses i tæt sammenhæng med en debat omkring Le Blancs egen politiske livsrejse, især sammenbruddet af den amerikanske organisation, Internationale Socialister, som Le Blanc havde meldt sig ind i nogle år tidligere, efter at han i årtier havde været aktiv på den revolutionære venstrefløj. Den stiller der enkle spørgsmål: Vi står over for en ukontrolleret global opvarmning og en radikal højrefløj i vækst, hvorfor er vores socialistiske organisationer stadigvæk så primitive, hvorfor er vores forståelse af tidligere revolutionære ledere så ensidig?

 

Centralt i Le Blancs politiske opfattelse er hans forsvar for revolutionær socialistisk politik – samtidig med at han sætter spørgsmålstegn ved nogle af de standard-opfattelser, som mange grupperinger anlægger på arven efter den russiske bolsjevisme. Han ønsker primært et opgør med synspunktet, at Lenin var fejlfri som strateg og politisk leder, og at det som Lenin skrev i eksil i Svejts automatisk var bolsjevistisk politik, at det straks blev realiseret overalt i Rusland, af en hær af kadrer, der fulgte hans ord til punkt og prikke. ”Det er en kendsgerning, at man ikke kan forstå bolsjevikrevolutionen i 1917 via en konventionel, men forsimplet opfattelse, der har fokus på en heroisk Lenin (eller Lenins onde ånd) i spidsen for en abstrakt enhed – ’Partiet’ eller ’Partiet og Sovjetterne’ – som griber den politiske magt.”

 

Le Blanc beskriver, hvordan Lenin tit ser ud til at modsige sig selv i forskellige artikler, men tit skyldes det, at Lenin selv prøver at udarbejde en nuanceret revolutionær strategi, f.eks. om en kommende russiske revolution ville være en, der medførte kapitalistisk vækst eller ville føre lige frem til socialisme og arbejderklassens magt.

 

Der er ingen ’den perfekte Lenin’, der havde ret i et og alt. Hans liv var en del af et revolutionært kollektiv, og det er den tætte sammenhæng mellem ideer og strategi, som er alfa og omega i den revolutionære bevægelse, Nogle ideer er jo bedre end andre, men få er uden fejl.

 

Bogen har opså tankevækkende essays om Bogdanov og Georg Lukács, der præciserer deres politiske bidrag til udviklingen af revolutionær politik, skildret i en klar og konstruktiv sammenhæng. Kapitlet om Bogdanov er konstruktivt, da mange mennesker kun kender ham fra Lenins polemik med ham i Materialisme og empiriokriticisme, men frem til 1910 var Bogdanov en hårdt arbejdende partileder, og brød derefter med den bolsjevistiske fraktion, fortrinsvis af strategiske grunde. I essayet om Lukács skildres yderst klart hans opfattelse af klassebevidsthed og revolutionær samfundsteori, men samtidig fremstilles hans tragiske politiske sammenbrud i forbindelse med stalinismen, der jo betød, at han tog afstand fra sine mest interessante og betydningsfulde arbejder.

 

Le Blanc behandler arven efter Trotskijs politik, hvor han fremhæver det uoriginale ved Trotskijs tænkning – ikke på en nedsættende måde, men ved at fremhæve, hvordan Trotskij var intimt forbundet med de bedste teorier og strategier fra 2. Internationale og med den senere anti-stalinistiske bevægelse. Begge dele blev afspejlet hos ham. Atter er der ikke noget, der hedder ’Den perfekte Trotskij’, som man støder på overalt, som bevis på det revolutionære programs lysende klarhed. Han var nemlig også den person, der prøvede at gennemarbejde alle de former for praksis, der stod i forbindelse med den revolutionære kamp mod zarisme og kapitalisme. Hans fornemste kendetegn var netop hans passion, hans bevidste kamp for de idealer, man finder hos den tidlige Marx og Engels.

 

Le Blanc fremhæver, at ”det særlige ved Trotskij er, at han – ulig så mange andre – prøvede at forblive tro mod de oprindelige revolutionære perspektiver.” Nemlig den uafhængige klasse contra folkefronten, en fastholdelse af internationalismen og forestillingen om arbejderklassens ledende rolle i kampen for demokratiske rettigheder, og som en følge: den permanente revolutionære kamp for socialisme, mod kapitalisme, uden at forene dem.

 

På samme måde forholder han sig til Rosa Luxemburg, hvor han siger, at man ”skal opfatte hende som en person, ikke som ’en revolutionær gudinde’.” Le Blancs centrale ide i dette kapitel er hendes engagement i massebevægelsen, den revolutionære handling som en del af vejen til socialisme. Plus hendes kritik af det hendøende socialdemokrati, og han anfægter den generelle opfattelse af Luxemburg som en ’spontanist’, der ikke forstod nødvendigheden af at organisere sig.

 

Det har altid været en mærkelig påstand, når man tager i betragtning, at hun brugte sit liv på Socialdemokratiet i Polen og i Tyskland, hvorefter Spartakusforbundet blev dannet som var baggrunden for oprettelsen det tyske kommunistparti. Hun havde altid det perspektiv i sin agitation, at arbejderne skulle aktionere med afsæt i de umiddelbare krav, at disse aktioner  (massestrejkens ’vidunderlige vanvid’ “Generalstreik ist Generalunsinn”) ville uddanne og oplyse arbejderne om egen magt til en socialistisk omformning. Mere præcist betød hendes opfattelse ”et vigtigt samspil mellem en organisatorisk ledelse og den mere eller mindre spontane massebevægelse.”

 

Der er to kapitler om ex-socialister, der var kendt for deres politiske brud med den revolutionære socialisme, James Burnham og Karl Korsch. Man bør læser disse kapitler fra ende til anden på grund af Le Blancs svar på deres argumentation. Man får det indtryk, at Burnhams nedbrud mest var af moralsk og åndelig karakter, han mistede troen så at sige. På den måde startede han sin vej til at blive en af USAs ledende konservative tænkere i efterkrigstiden.

 

Korsch skrev vigtige bøger i 1920erne og 30erne, før han blev opslugt at det akademiske liv i USA. Le Blanc har en venlig, men kritisk beskrivelse af Korschs bedste arbejder, Karl Marx (dansk 1974) og Marxismus und Philosophie. Han påviser, hvordan Korsch afviste alle ikke-marxistiske filosoffer som borgerlige, men i den sidste ende opgav han marxismen (som han droppede eller tog afstand fra?) da resultatet af den 2. Verdenskrig var en økonomisk opgang og stabilisering af kapitalismen.

 

Det er også et konstruktivt afsnit, hvor man får beskrivelsen af de russiske revolutionære og deres diskussion om demokrati og socialisme. Det er bemærkelsesværdigt, hvordan temmelig mange af de diskussioner, der foregik i Rusland under zardømmet desværre ikke adskiller sig fra det, man ser i dag, hundrede år senere, i de liberale og demokratiske lande. Under indtryk af en voksende autoritær politik og nyfascistiske bevægelser er det ganske relevant at bemærke sig Lenins argumentation om forholdet mellem kampen for demokrati og kampen for socialisme. Demokrati er ikke et trin, der adskiller sig fra socialisme, det er en del af den kamp, der fører frem en postkapitalistisk verden.

 

”Vi må kombinere den revolutionære kamp mod kapitalismen med et revolutionært program og taktik med hensyn til alle demokratiske krav, herunder republik, milits, folkeligt valg af regeringsembedsmænd, ligeret for kvinder, nationernes selvbestemmelse osv. Så længe kapitalismen eksisterer, kan alle disse krav kun undtagelsesvis realiseres, og det kun delvis og i forvrænget form. Vi tager udgangspunkt i den form for demokrati, der allerede findes, og påviser, hvor utilstrækkeligt den er under kapitalismen. Vi kræver omstyrtelse af kapitalismen og ekspropriation af borgerskabet som grundlæggende, både for ophævelse af massernes fattigdom og for den fuldstændige gennemførelse af en overgang til demokrati.”

 

De demokratiske institutioner, der er etableret under kapitalismen, kan ikke løse de samfundsmæssige modsætninger i kapitalismen, de har deres fundament i grundlaget for produktionen. De er roden til uligheden mellem arbejdere og kapitalister, og den kan ikke løses via parlamentariske stemmer. Det har vi jo set under hele kapitalismens historie, siden den almindelige stemmeret blev indført. Disse synspunkter og deres modsætninger er i mine øjne mesterligt  beskrevet i bogen.

 

I sin afslutning anerkender Le Blanc de vigtige sider af opbygningen af en socialistisk organisation, men han advarer samtidig mod forgudelse og idealisering af bestemte grupperinger på venstrefløjen, og han opfordrer socialister til at være en smule mere fleksible med henblik på at lære af hinanden. Lad være med at tro på, at der findes en sekt med monopol på sandheden, uanset hvor bombastisk de udtrykker sig, i egen selvforståelse.

 

Ydermere bør man ikke basere sin politik på det idealiserede og forvrængede billede af arbejderklassen, som vi har i baghovedet, men vi bør forstå klassen i dag som rodet og med mange forskellige karaktertræk. Det betyder, at man ikke kun skal betragte klassekamp med udgangspunkt i økonomiske problemer, men som udtrykt i alle mulige former for undertrykkelse og tyranni. Alt for tit optræder folk fra venstrefløjen tvetydigt i forhold til en undertrykkelse, som man mener ’kun rammer folk fra middelklassen’.

 

Le Blanc citerer Lenin for følgende: ”Arbejderklassens bevidsthed kan kun være en ægte politisk bevidsthed, hvis arbejderne er vant til at reagere på alle former for tyranni, undertrykkelse, vold og misbrug – uanset hvilken klasse der bliver ramt.” Arbejderklassen er en universel klasse, den findes ikke bare i et enkelt land og omfatter menneskelige individer med mange former for eksistens, men den er universel, fordi den alene har været førende i kampen for demokrati og mod sexisme, racisme, homofobi, transfobi og så videre.

 

Han afslutter sin bog med en klar understregning af sin revolutionære holdning mod kapitalismen. Det er en vigtig pointe under indtryk af de voksende venstrereformistiske ideer i USA (Bernie Sanders) og i England (Jeremy Corbyn). Men ideer uden mennesker er det samme som flygtige drømme, der er brug for aktivister, der kan virkeliggøre dem. Le Blanc viger ikke tilbage fra at bruge udtrykket kadre, som i manges ører lyder gammeldags, men kendsgerningen er jo, at det er en præcis betegnelse, når man vil beskrive en erfaren socialistisk aktivist, der er initiativrig og god til at overskue situationen, og lave en kampagne, kan mænge sig i nærområdet eller i en sag, en der med overbevisning kan argumentere ud fra et socialistisk standpunkt.

 

”En kadre er den eller dem, der er med til at sikre, at et kollektiv fungerer, som det skal, som kan hjælpe andre med at indse nødvendigheden af at deltage i kollektivet, som kan hjælpe medlemmer af et kollektiv (og selv folk der ikke er medlemmer af kollektivet) til at blive en kadre, i den her nævnte betydning.”

 

Hans opsummering af det, han forstår  ved demokratisk centralisme fortsætter argumentationen fra bogen Lenin and the Revolutionary Party (1990), nemlig at det er et grundlæggende princip i en socialistisk bevægelse, at har man en stemme, og skal man fastlægge en aktion, så gør man det kollektivt. ”Hvis afgørelsen medfører støtte til en strejke, eller til en aktion mod krigen eller en antiracistisk aktion, så må ingen kammerat arbejde mod det.”

 

Det betyder ikke, at man ikke offentligt må give udtryk for, at man er uenig, det gjorde bolsjevikkerne jo også. Men det betyder, at ”hvis kollektivet har truffet afgørelse i en sag, så kan det helt enkelt ikke accepteres, at et medlem, der er uenig, gør det modsatte”. Ikke desto mindre er Le Blanc modstander af det synspunkt, at demokratisk socialisme er en rigid type af fuldstændig disciplin, at det primært er udtryk for kommandovejen fra en centralkomite til de passive og ukritiske medlemmer. Han stiller sig også kritisk til det synspunkt, at det er nødvendigt med enhed i tanker og argumenter i alle spørgsmål, det være sig fra historie til filosofi eller i kulturelle emner.

 

Socialistiske grupperinger, der stiller krav om, at medlemmerne har samme synspunkt på f.eks. forekomsten af Big Bang, viger uden om problemet med stalinismens fastlagte ’linjer’ i synspunkter inden for videnskab og filosofi i 1930erne. I den sidste ende vil gennemsigtighed og demokrati i bredest mulig forstand altid være mere frugtbar og berigende end hemmelige og fra top-til-bund afgørelser – med mindre man opererer i et undertrykkende regime.

 

Borgen er derfor helt sikkert værd at stifte bekendtskab med, hvis man er nybegynder inden for socialismen, men også fin for veteraner, der vil glæde sig over nye tankesæt og perspektiver hos nogle af bevægelsens etablerede ledere og det, der satte dem i gang. Det afgørende er, at den appellerer til os om at kende vores historie og holde fast ved vores principper, samtidig med at man optræder fleksibelt, når det drejer sig om opbygning af en bevægelse og tilpasse os nye problemer. Le Blanc er på toppen, når han opsummerer de sidste 200 års socialistiske teori og opbygning af bevægelser, på denne måde: ”Verden er utrolig kompleks, flydende, frygtelig, håbefuld … endnu er den ikke endeligt bestemt.”

 

21. april 2022

 

Oversat fra Anti Capitalist Resistance af Stig Hein

 

Pris: Dussmann, Berlin: €21.50 i paperback, €47 i hardback = DEK 160/350.

Haymarket $13.97 paperb, 40$ hardb – plus told.

Både fra Tyskland og fra USA/UK skal tillægges porto.

 

NB Efter Brexit er det ingen spøg med engelske bøger i Danmark, jeg har sidst betalt 60 procent af bogens pris oveni som told. Køb derfor i Tyskland. SH

 

 

 

 

 

 

I god tid började kvinnorna samlas utanför simhallen. Den ena efter den andra med badkläder i väskan anslöt. Nu har simkursen för kvinnor i Tensta startat. Första gången var igår.
- Vi tar emot två grupper idag, först klockan 19 och sedan en timme senare, sade Ilham Bounjoum, friskvårdssamordnare på Tensta simhall.

Inlägget Kvinnor i Tensta lär sig simma tillsammans dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.

VINSTER I VÄLFÄRDEN Frösunda assistans lämnade svårt MS-sjuka Ingvar Lomhed att dö. Struntade i att kontakta familjen. Nu vill det privata vårdbolaget inte svara på frågor. Ingvar Lomhed från Övertorneå var svårt sjuk u MS. Till följd av sin sjukdom var han beviljad 80 timmars personlig assistans i veckan. Men det privata vårdbolaget som hade […]