Rovdjur har en tendens att gå till attack när de trängs upp i ett hörn. Samma instinkter besitter politiska stormakter, menar John Mearsheimer, professorn i statsvetenskap vid University of Chicago – som sedan 2014 varnat för västvärldens hantering av Ukrainakrisen, idag briserat i fullskaligt krig med obeskrivliga mänskliga tragedier.
Vilka lärdomar kan väst – och förhoppningsvis även öst – dra av historien? Av sin egen självbild och syn på ”den starkes rätt” och självklara plats i sitt revir, i sin politiska intressesfär.
<strong>GLOBAL GRANSKAR | Öst, väst, Ukraina</strong>
Del 2: VÄST
USA | John Mearsheimer vill för tydlighetens skull klargöra en sak i ett digitalt panelsamtal anordnat av Committee for the Republic den 2 mars med anledning av Rysslands invasion av Ukraina:
– Det råder ingen tvekan om att Ryssland bedriver smutsgörat, jag vill helt klart föra fram det i ljuset, men frågan är vad som fick Ryssland att agera på det här sättet – och enligt mig är svaret givet: Amerikas förenta stater.USA har i sällskap av Nato och EU pressat in en rysk björn i ett trångt hörn. Rovdjur, särskilt politiska rovdjur, har en tendens att svara med en attack i de lägena – ovidkommande åsikt om agerandet i sig, menar Mearsheimer.
Bråda dagar
Den 74-årige amerikanske professorn i statsvetenskap vid University of Chicago har bråda dagar. Den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari födde en plötslig och ständigt svällande efterfråga på kontext beträffande geopolitiska insatser och historiska skeenden i upprinnelsen till president Vladimir Putins beslut att ge grönt ljus åt rysk militär att angripa grannlandet i väst.
Att Moskva har egoistiska och historiskt rotade intressen i ett ryssvänligt Ukraina råder det inga tvivel om – men vilka politiska avsikter kan spåras till västs relationer med Kiev?
2012 togs Associeringsavtalet mellan EU och Ukraina fram, tänkt att träda i kraft 2017, och med ekonomiska frihandelsavtal hala bort Ukraina från ryskt beroende. Ändå var det i USA som glädjen var som störst:
”Ukrainas val att vandra sida vid sida med Europa kommer att påskynda undergången av den ryska imperialismens ideologi som Putin representerar”, skrev Carl Gershman, amerikansk diplomat och ordförande för National Endowment for Democracy (NED), i en ledare för Washington Post.
Rysslands president Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz under ett samtal i Kreml i Moskva, Ryssland, tisdagen den 15 februari 2022. Foto: Mikhail Klimentyev, Sputnik, Kreml Pool Foto via AP
Ukraina – ”den största trofén”
USA:s regering, ledd av dåvarande president Barack Obama, spenderade mellan 2004 och 2013 cirka 50 miljarder kronor för att Ukraina skulle kunna ”uppnå den framtid det förtjänar”, enligt Victoria Muland, dåvarande biträdande utrikesminister för europeiska och euroasiatiska frågor.Ukraina, menade Carl Gershman, ”är den största trofén” ifråga om västvärldens ekonomiska erövringar. Ett land rikt på naturresurser, en välutbildad befolkning, politisk tämjbar elit.
Gershmans ickestatliga organisation NED grundades 1983 med dåvarande president Ronald Reagans välsignelse och har genom åren anklagats för att ha finansierats av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. I Ukraina finansierade NED över 60 projekt, varav många knutna till oppositionen mot den ryssvänlige presidenten Viktor Janukovitj.
Men NED och USA var ingalunda ensamma på plats i Ukraina. Samtidigt, på andra arenor, flyttade andra politiska tungviktare fram sina positioner.
”Ukraina kommer gå med i Nato”
Den 8 maj 2008 publicerade Nato sitt slutdokument för sin Bukarestkonferens:
”Nato välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska strävanden efter medlemskap i Nato”, skrev militäralliansen. ”Vi kom i dag överens om att dessa länder ska bli medlemmar i Nato. Båda nationerna har gjort värdefulla bidrag till alliansens verksamhet.”
Dokumentet underströk inte bara Ukrainas och Georgiens Natointentioner, det proklamerades även i ett läge när Nato redan utfört två offensivräder i den ryska intressesfären. I den första, 1999, införlivades Polen, Tjeckien och Ungern i militäralliansen. I den andra, 2004, följde Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien efter.
”Ukraina är inte ens ett land”
När Nato rullade ut röda mattan för Georgien och Ukraina i vårsolen 2008 bröt emellertid Vladimir Putin skyndsamt in och lät meddela att Ryssland var berett att sabotera promenaden in i militäralliansens borg:
”Ukraina är inte ens ett land”, sa Putin i ett telefonsamtal med USA:s dåvarande president George W Bush.
En ståndpunkt som Putin även dammade av inför invasionen 2022. I samma samtal med sin amerikanske kollega ska den ryske presidenten, enligt rysk press, även ha antytt att ”om Ukraina skulle anslutas till Nato skulle landet upphöra att existera”.
Rysk soldat sitter ombord på ett pansarfordon på vägen till gränsen till den georgiska utbrytarregionen i Sydossetien nära staden Alagir 30 km söder om Vladikavkaz söndagen den 10 augusti 2008. Foto: TT/AP Photo/Mikhail Metzel
”Moskva klargör sin ståndpunkt”
Om inte det var klarspråk nog så torde alla tvivel om Rysslands ståndpunkt i Natofrågan ha skingrats augusti 2008, resonerade John Mearsheimer i essän Därför är Ukrainakrisen västs fel (Foreign Affairs september-oktober 2014). Då återinlemmade Georgien utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien varpå strider mellan regeringsstyrkor och separatister bröt ut – och rysk militär tillskyndade och tog kontroll över utbrytarregionerna.
”Moskva hade klargjort sin ståndpunkt. Men trots denna tydliga varning övergav Nato aldrig offentligt målet att få med Georgien och Ukraina i alliansen. Och Nato fortsatte frammarschen och utvidgades med Albanien och Kroatien 2009.”
2010 tycktes utvecklingen slå in på en annan, mindre Natokontrollerad väg. Då hade Viktor Janukovitj tillträtt som Ukrainas president, en ryssvänlig till på köpet, som bara veckor efter att ha svurits in meddelade att ”Ukraina skulle förbli militärt alliansfritt”.
2014 – nytt geopolitiskt läge
Men Maidanrevolutionen 2014 vräkte återigen abrupt spelplanen överända och Ryssland skyndade sig att annektera Krimhalvön. Dels för att ge sitt ”stöd till ryska minoriteter”, dels för att säkra militärbasen i Sevastopol som Moskva befarade kunde falla i Natos händer vid ett ukrainskt militäralliansmedlemskap.
Men huruvida Ukraina verkligen skulle införas i Nato i samband med en västvänlig regering är oklart.
Daniel Treisman, professor i statsvetenskap vid University of California, citerade i Foreign Affairs 2016 en högt uppsatt rysk militärkälla som hävdade att det inte var ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap, utan Rysslands hyresavtal av militärbasen i Sevastopol, som låg till grund för Krimannekteringen.
”Det verkar troligt eftersom Svartahavsflottan är oumbärlig för Rysslands möjlighet att utöva makt i Svarta havet och Medelhavet samt för att ukrainska oppositionspolitiker kritiserade Janukovitj för förlängningen av Moskvas leasing av basen”, skrev Treisman.
Säkerhetsstyrkor drabbade samman med demonstranter i Kiev, onsdagen den 11 december2013, i förspelet till Maidanrevolutionen. Foto: TT/AP Photo/Sergei Grits
Natobeslut 2008 ”står fast”
Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen underströk emellertid hösten 2013 att ”Nato och Ukraina är nära vänner” och att Ukraina – vid sidan om Sverige och Finland – närmade sig militäralliansen genom att ingå i storskaliga militärövningar, flera intill den ryska gränsen.”Och låt mig påminna er att vi redan 2008 beslutade att Georgien och Ukraina kommer bli medlemmar i Nato. Vi bestämde det 2008 och det beslutet står fast”, sa Fogh Rasmussen vid en presskonferens.
Den grekiske filosofen Aristoteles jämförde nationer med floder. Floderna kallas alltid vid samma namn, även om deras olika delar skiftar i varje givet ögonblick. Och varje nation har rätt att välja allierade och huruvida det ligger i dess intresse att sålla sig till ett visst partnerskap, oavsett om det är militärt, politiskt eller ekonomiskt.
Åtminstone i teorin, resonerar John Mearsheimer. I den bistra geopolitiska praktiken gäller andra regler. Floder, liksom nationer, får inte alltid välja själv. Och därför leder diskussionen om Ukrainakriget och upprinnelsen till det pågående infernot, som redan fått ledande politiker att tala om folkrättsbrott och krigsbrott, ingenstans så länge rättigheter och internationella lagar – och inte realpolitik – dominerar debatten:
– I det internationella systemet gäller ”den starkes rätt”. Och USA skulle aldrig tolerera en situation där Kanada eller Mexiko lagligen bjöd in Kina att placera ut militära styrkor i Toronto eller Mexiko City, säger Mearsheimer och hänvisar till ”Monroedoktrinen”.
USA botaniserar sin bakgård
Redan när USA vann självständighet från Brittiska imperiet cementerades självbilden av ”ett imperium sedan födseln”. Under 1820-talet cementerade det ungdomliga imperiet sin självbild och syn på sin egen plats i den geopolitiska allmänningen, det vill säga den västra hemisfären, där grannar i Central- och Sydamerika snart utsågs utgöra den amerikanska intressesfärens bakgård.
USA bidade sin tid och lät ”den geopolitiska gravitationen” ha sin gång. Nyutnämnda stater söder om Rio Grande – åtminstone dess politiska regenter och ekonomiska oligarker – insåg att deras existens stod och föll med ett medhårigt förhållningssätt gentemot den mäktiga grannen i norr.Washingtons första måltavla, ifråga om nykolonial erövring, var Kuba, en spansk koloni vars frihetskamp USA stödde. Men fyrverkerierna i samband med självständigheten från Spanien den 10 december 1898 var inte av firande art, utan kulregn i det regelrätta krig som bröt ut till följd av USA:s framflyttade positioner.
Kuba – maffians dollartvätteri
De amerikanska intressena på Kuba var ekonomiska och strategiska (ön är belägen strax söder om Floridas sydspets). Mellan 1898 och 1902 kontrollerade USA den kubanska sockerproduktionen, Kubas ekonomiska livlina, samtidigt som kriget medförde svält och sjukdomsepidemier.Men USA:s ockupation blev aldrig fulländad politiskt. Istället bedrev Washington ett slags ombudsstyre via marionettregeringar som guppade i knät på amerikanska maffiagrupper. Washington kontrollerade Kubas socker- och kaffeexport, maffiagrupper (med säten i New York och Miami) slussade och tvättade dollar genom hotellverksamhet och en kasinoindustri strösslad med prostitution och människotrafficking.
”När spanjorerna lämnade 1898 uppgick USA:s handel med Kuba till 50 miljoner dollar, 1925 var siffran nära 1,25 miljarder dollar och amerikaner kontrollerade de större sockerkvarnarna, hälften av järnvägarna och de större fabrikerna och ett imponerande bestånd av allehanda tillgångar”, skrev Philip Bonsal, USA:s ambassadör i Havanna 1959–1960, i Cuba, Castro, and the United States (1971).
Fidel Castro, ledare för Kubas revolutionära talar inför en stor folkmassa i Santa Clara, tisdagen den 7 januari 1959. Foto: AP Photo/Harold Valentine
Kubanska revolutionen – ett hot
Den kubanska revolutionen 1959 satte punkt för den amerikanska maffians och oligarkins inflytande över den karibiska önationen.
USA miste en billig importkälla för inflytelserika företag som United Fruit Company (idag Chiquita) och en given marknad för produkter framtagna av ekonomiska potentater som Goodyear, Texaco och Ford Motor Company.Stora pengar stod på spel och gick amerikanska intressen om intet i och med den kubanska revolutionen. Men än värre var att USA:s geopolitiska kontroll över sin latinamerikanska bakgård sviktade.
Det var inte första gången. Guatemala (på 1950-talet) och Uruguay (på 1930-talet) hade hotat det status quo i vilket amerikanska bolag frodades med sociala reformer och bolagsskatter som hotade respektive lands oligarkier. Men tack vare (eller på grund av, beroende vem som tillfrågas) statskupper – 1934 i Uruguay och 1954 i Guatemala – återställdes den politiska balansen till nivåer som tilltalade Washington.
Men – Kuba förblev en sten i Washingtons geopolitiska stövel.
Kubakrisen och Ukrainakriget – uppvisningar i våldsdialektik
Ett amerikanskt invasionsförsök 1961 – utfört av CIA och legosoldater beväpnade av maffiagrupperingar – via Grisbukten på södra Kuba misslyckades och knöt den kubanske ledaren Fidel Castro allt närmare östblocket och Sovjetunionen. Och så, i oktober 1962, kastades världen på randen till kärnvapenkrig.
Dessa 13 oktober-dagar 1962 är ”den närmaste jämförelsen vi kommer” 2022 års krig i Ukraina, menar John Mearsheimer.
Då som nu använde en global stormakt en tredje part för att vinna militärt inflytande på tröskeln till en annan stormakts intressesfär. Och i båda fallen har synen på världen, sin egen position och samarbetspartners (Kuba för Sovjetunionens räkning och Ukraina för Nato och USA) bottnat i maktutövande och våldsdialektik:
– Vi vet att krig är djupt könsbaserat, både när det gäller vem som påverkas oproportionerligt mycket. Det visar på vikten av att ha kvinnor med vid förhandlingsbordet för att uppnå en inkluderande och varaktig fred, säger Katharine A.M. Wright, Natoforskare och universitetslektor i internationella vid Newcastle University, till Tidningen Global.
President John F. Kennedy talar under ett teve- och radiotal, 22 oktober 1962, från Vita huset. Presidenten sa att USA skulle utlösa ”ett fullständigt vedergällningssvar mot Sovjetunionen” om någon kärnvapenmissil skjuts mot någon nation på detta halvklot.” Foto: TT/AP Photo/Bill Allen
1989–2014: ”En semester från verkligheten”
Kubakrisen ebbade visserligen ut utan utlöst kärnvapenkrig. Sovjetiska planer på en organiserad militär närvaro i Karibien gick om intet, USA:s bakgård var fredad från fiender. Förutom Fidel Castros styre och efterföljande dito, som sedan dess förblivit föremål för en amerikanskledd ekonomisk blockad som trots uttalade mål att bräcka revolutionsstyret i Havanna endast visat prov på att sanktioner – i bästa fall – är ett trubbigt politiskt verktyg:
”Sextio år av sanktioner har bara skapat svårigheter för det kubanska folket samtidigt som de försett regimen med en bekväm syndabock att skylla på alla deras lands ekonomiska elände och samhälleliga missnöje”, skriver Christopher Rhodes, lektor i statsvetenskap vid Harvard University, i en essä i al-Jazeera.
Införda sanktioner mot Ryssland och ett tydligt väst-öst-scenario gör det även möjligt att tala om en ”återinrättad” kallakrigsordning. År 1989 fram 2014 var, för att en sista gång citera statsvetaren John Mearsheimer, ”en semester från verkligheten”.
1962 gav Kubakrisen omvärlden en lektion i kärnvapenbestyckade stormakters agerande och nycker under press, då med Kuba som spelplan. 2022 är schackbrädet framme igen, nu med Ukraina som fond. Stormakterna förblir desamma.
Ukrainakrisen – ”En följd av EU-ignorans”
Ukraina är, för att en sista gång citera grundaren till National Endowment of Democracy Carl Gershman, ”den största trofén” och ett globalt smörgåsbord där investerare, bolag och länder har placeringar i näringar, tjänster och industrier till ett värde av 500 miljarder kronor.
Men fram till dess att eldupphör utlyses fortsätter Ukraina att fylla igen gravar och massgravar med offer för en realpolitisk träta vars yttersta ansvar och skuld vilar på Vladimir Putin, men vars bakgrund blottar ett komplext maktspel där civilbefolkningen, i vanlig ordning, får betala det högsta priset:
– Vad som händer Ukrainas befolkning är en följd av europeisk ignorans. De senaste åtta åren har varit ett svek mot just de värderingar som EU baserades på, säger Anna Isaieva, ukrainsk doktorand vid Öst- och centraleuropakunskap vid Lunds universitet, till Tidningen Global.
* * *
Läs del 1 i artikelserien ”Öst, väst, Ukraina” – Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina
* * *
LÄS ÄVEN:Ukraina kan spränga Pandoras askVad är Belarus roll i Rysslands Ukrainainvasion?Vapen till Ukraina: ”Likhetstecken mellan solidaritet och militarism”
The post Den starkes rätt appeared first on Tidningen Global.
