”Stig Dagermans Ormen handlar om människans ångest – men också om den tyranniska stat som slår ett järnband runt hennes själ. Det är en bild som kan verka främmande vår tid, när individens frihet har upphöjts till det högsta goda. Men vad är människoanden egentligen värd i en tid när frihet bara handlar om att konkurrera på kapitalets order?” Det frågar sig Per-Anders Svärd i Arbetaren.
I Stig Dagermans debutroman Ormen, som utspelar sig under andra världskriget, kommer en orm lös på en svensk militärförläggning. När ingen kan hitta ormen sprider sig skräcken bland de värnpliktiga. På ytan försöker alla vara lugna, men inget kan skingra det mörka moln som sänkt sig över kasernen. I takt med att rädslan stegras blir beväringarnas upplevelser alltmer hallucinatoriska och mardrömslika.
Ormen läses ofta som en berättelse om människans ångest. Den orm som rekryterna letar efter går inte att finna för att den gömmer sig i deras psyken. Den krälande fasa som håller dem vakna om nätterna är i själva verket en manifestation av deras egen existentiella sårbarhet.
Men Ormen är också en politisk roman. Rädslan som tynger bokens sidor är inte bara ett uttryck för människans inre brist. Den är också ett symptom på ett omänskligt och outhärdligt samhälle.
Mot slutet av boken är vännerna Edmund, Kalle Glader och Joker ute på krogen, när staten kommer på tal:
”Vi tror vi lever vårat eget liv men vi gör så helvite heller, sa Edmund. Gör vi inte, sa Kalle Glader, vems fan lever vi då? Carnegiegubbens eller Hitlers eller Johan på Snibbens? Enligt min uppfattning, sa Edmund, kan man leva bara om man rår om sej själv. Man är såld tamefan ända från början. Man säljer sej varenda dag för å få en liten trygghet, en liten skittrygghet, en billig försäkring för potatiskällarn å brännvinsskåpe. Sen accepterar man utan att knysta den verkligt stora otryggheten. Till exempel att staten som skulle ge dej trygghet i stället sätter en osäkrad handgranat i handen på dej å sen kan du flyga åt helvite med skattlappar å försäkringsbrev å pantsedlar å alltihopa.”
1937 slogs romanfiguren Edmund i Spanien. Han krigade för anarkismen och för att rädda sin själ. Nu, i början av 1940-talet, är den vägen stängd. I det världskrig som hotar längs horisonten vill ingen stat längre veta av den individuella viljan.
Järnbandet som sluter sig runt Edmunds huvud är mer än själva statsapparaten. Den själskrossande kraften representerar ytterst the state, själva tillståndet i det alienerade kapitalistiska samhället – en samhällsform där alla får göra vad de vill men inget får ändras på riktigt.
Medan krogen håller på att stänga och utkastaren närmar sig de tre vännerna formulerar Edmund vad som kan vara den svenska litteraturens starkaste uttryck för den frihetliga impulsen: “Mej trycker de, sa Edmund, mej trycker de som ett järnband över skallen att veta att de finns lagar som ingen har frågat mig om jag vill acceptera som gör mej praktiskt taget försvarslös”.
Visst kan Edmund hyra en högtalare, ställa sig på torget och säga vad han vill – men i slutändan är han bara utlånad till sig själv. När staten kallar måste han lyda. För staten, säger Edmund, är hans individualitet “bara en gummiblåsa som benäget blåses upp på nationella högtidsdagar för att ge mej illusionen av att de är min vilja som manifesteras”.
Järnbandet som sluter sig runt Edmunds huvud är mer än själva statsapparaten. Den själskrossande kraften representerar ytterst the state, själva tillståndet i det alienerade kapitalistiska samhället – en samhällsform där alla får göra vad de vill men inget får ändras på riktigt.
Att anpasslingarna omkring honom har lärt sig att bära sina egna järnband som utsmyckningar kan Edmund inte fördra. Ännu mindre står han ut med dem som förvandlas till ideologiförsäljare och rekommenderar järnbandet till sina vänner (”Behåll de lugnt på på bio. Sätt ljus i de den 13 december, fodra de me blågult den 6 juni.”).
På Dagermans tid kunde man ännu minnas revolutionen i Spanien som ett alternativ för att rädda människans själ. Men vem bryr sig om människoanden i dag, när ”frihet” inte är något annat än ett påbud att möta marknadens järnhårda lagar med ett leende?
Den unge Dagerman – han var 22 år gammal när Ormen kom ut 1945 – hade främst världskrigets stater i åtanke när han lät Edmund rasa mot överheten. I dag nöter järnbandet mot tinningarna på ett annat sätt, men knappast med mindre styrka. Varje anklagelse som Edmund slungar mot staten kan i dag riktas mot en långt starkare världsmakt: kapitalet självt.
På Dagermans tid kunde man ännu minnas revolutionen i Spanien som ett alternativ för att rädda människans själ. Men vem bryr sig om människoanden i dag, när ”frihet” inte är något annat än ett påbud att möta marknadens järnhårda lagar med ett leende?
Den fria konkurrensen som påstås vara individualitetens villkor rymmer varken frihet eller individualitet. Som Marx påpekade representerar konkurrensen bara kapitalets förhållande till sig själv som ett annat kapital. Som individer är vår enda roll att agera ut de motsättningar i produktionssättet som utspelar sig bakom våra ryggar.
Ingen har uttryckt det mer träffande bättre än Byung-Chul Han i Psychopolitics (Verso, 2017): ”Kapitalet exploaterar den individuella friheten för att föröka sig. … I processen degraderas individerna till kapitalets könsorgan.” Man skulle kunna säga detsamma om staterna, som i dag knullar lika glatt som de dödar på kapitalets order.
Genom konkurrensen frigör vi kapitalet, inte oss själva. Vi tror att vi lever våra egna liv men vi gör så helvete heller. Mig trycker det som ett järnband över skallen.
