Sedan Socialdemokraterna tog över makten efter regeringen Reinfeldt 2014 har kriserna avlöst varandra. Flyktingkrisen 2015. Pandemin. Och nu Putins anfallskrig, riktat mot ett europeiskt land inte långt från oss. Och hela tiden, parallellt med detta, den där kvävande känslan av att vi är på väg rakt in i en klimatkris vars allra värsta effekter det snart är alldeles för sent att kunna undvika.
Statsvetaren Mark Blyth skrev 1999 sin avhandling ”Great Transformations: Economic Ideas and Political Change in the Twentieth Century”. Det är en bok som på ytan handlar om ekonomisk politik. Blyths tes är, grovt förenklad, att politik tenderar att vara väldigt spårbunden. Det är svårt att ändra saker. Förutom när man ställs inför en kris. Då uppstår ett läge där gamla sanningar inte längre gäller och det är möjligt att tänka nytt.
Och just där, argumenterar Blyth, när kriser ställer allt vi trott oss veta på huvudet, spelar idéer extra stor roll. Jag har tänkt mycket på det under senare år. För mig blev det uppenbart när jag under pandemiåret 2020 arbetade politiskt i Bryssel. Hur erfarenheterna från åtstramningspolitiken i framför allt södra Europa och de tankar, idéer och det motstånd den väckt i så hög utsträckning färgade debatten och förslagen som nu väcktes på EU-nivån.
Den svenska erfarenheten var annorlunda. Visst påverkades vi också av finanskrisen 2008. Men kanske kom vårt formativa ögonblick egentligen ett och ett halvt decennium tidigare, under nittiotalskrisen och den efterföljande budgetsaneringen. Budgetdisciplin uppfattades i den svenska politiken som det som tog oss ut ur vår kris, medan den för många i Sydeuropa snarare förknippades med utifrån påtvingade nedskärningar.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att senare års kriser även här hemma ställt mycket invant på huvudet. Och det handlar om så mycket mer än den ekonomiska politiken. När pansarvagnarna rullade in över gränsen till Ukraina hände något med hur vi uppfattade världen. Visst hade S-regeringen redan tidigare brutit med Moderaternas nedskärningspolitik på försvaret. Men uppslutningen bakom en kraftig förstärkning av vår förmåga att säkra vårt eget territorium militärt var plötsligt enorm.
En gemensam nämnare för dessa kriser är det att de alla, på ett eller annat sätt, visar hur sårbart vårt samhälle är. Jag minns själv den förlamande känslan från 2015 av att vi trots alla hjälteinsatser som gjordes av inte minst ideella krafter inte fullt ut klarade av mottagandet. När smittan sedan slog till under 2020 klarade vi inte av att hålla den borta från våra äldreboenden. Och jag tror inte någon svensk somnar utan ett styng av oro över att hotet från despoten i Moskva nu visat sig vara på så konkret och påtaglig allvar.
Putin hade inte kunnat göra som han gör om inte den ryska demokratin pressats tillbaka.
Det som händer just nu i Ukraina är chockerande. Men riskerna har varit synliga länge. Världen är sedan lång tid tillbaka inne i vad sociologen Larry Diamond kallat en ”demokratisk recession”. Demokrati och mänskliga rättigheter är på ett globalt plan tillbakatryckta. Och vi vet sedan länge att en sådan värld är en farligare värld. Putin hade inte kunnat göra som han gör om inte den ryska demokratin pressats tillbaka. Så kanske är det här vår stora lärdom måste ligga. Vi tvingas inse att status quo i relationen mellan demokrati och diktatur inte är ett möjligt alternativ.
Även har hemma har vi nog varit många som länge levt med en klump i hjärtat över att det starka välfärdssamhälle vi fortfarande säger oss leva i inte är sjusärdeles starkt längre. Segregationen har bitit sig fast, och vi har ett politiskt landskap som kännetecknas av hård polarisering. Vi ser en sjukvård som kämpar på på knäna, och ett skolsystem som gått alldeles överstyr. Även denna väldigt svenska erfarenhet har en internationell klangbotten. Pandemin avslöjade liknande revor i många länders välfärdssystem. Och allt det pekade på behovet av en ny ordning, bortom den gamla nyliberala. På samma sätt som populismens framväxt i de ökade klyftorna spår inte är något unikt svenskt, lika lite som känslan av att vi måste göra något åt den är det. Frågorna om demokrati, jämlikhet, samhällets styrka, hänger samman. I Sverige och i världen.
Det går bra för svensk socialdemokrati just nu. Magdalena Anderssons ledarskap imponerar, långt utanför de egna kärntrupperna. Men opinioner kommer och går. Socialdemokratins politiska framtid handlar i grunden om att den rätt förstår vår tid och har det politiska modet att göra vad som krävs.
Världen förändras. Vi lever i historiska tider. Perspektivet är närmast hisnande. Och det understryker med sådant avgrundsdjupt allvar behovet av att ta sig an utvecklingen offensivt.
En gång i tiden la det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet grunden för den moderna svenska välfärdsstaten. Nu är det läge att tillsammans med andra goda krafter bygga en bättre världsordning utifrån erfarenheterna från dagens kriser. Alternativet är att passivt låta sig svepas med av utvecklingen. Var den resan i så fall slutar är ingen munter tanke.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
