I svenska debatten om feminism hör jag mycket skiljaktigheter i dag, det kan upplevas att feminismens kamp mot ett jämställt samhälle har avstannat. För mig som har erfarit feminismen i två olika samhällen ställer jag frågan om i vilken riktning kampen är på väg. När kan vi få uppleva en framgång lik den som kvinnorna uppnådde för hundra år sedan?
Innan min familj flydde från diktaturen i södra Kurdistan till Sverige år 1997 levde jag i ett samhälle där flickor inte fick skratta för att det var skamligt, de fick inte tala med pojkar för att inte vanhedra familjens heder, kvinnor var i hög grad underordnade män. Flickor levde i rädsla för att bli bortgifta och inte få ha egna drömmar eller välja sitt eget liv.
Men trots feminismens framgång är ojämställdheten kvinnors verklighet.
Trots ständigt starkt motstånd mot kvinnors frihet levde många flickor under taket av feminismen. Vi växte upp med en modig mormor och uppfostrades till självständiga individer av en mamma. Dessa kvinnor var våra förebilder och norm dagligen. Jag har stärkts av att ta del av det demokratiska samhället i Sverige och kunnat förverkliga drömmar. Men trots feminismens framgång är ojämställdheten kvinnors verklighet. Därför undrar jag om jag blivit starkare av den västerländska feminismen? Jag har trots allt inte fått erfara jämställdhet fullt ut ännu. Jag har stundtals fått erfara ojämställdhet, främst i arbetslivet.
Jag måste vidga min kunskap om de båda feministiska kamperna och intervjuade några representanter. Jag landade i mitt förflutna och skådade två parallella former av kamper i två världsdelar. Jag hittade skillnader och likheter mellan mitt födelselands och den svenska feminismen.
Jag återvände tillbaka till mina rötter för att se hur samhället har förändrats för kvinnor. En feministisk kamp har väckts till liv. Även deras kamp har långt kvar för att uppnå ett jämställt samhälle. Motståndet är starkare då det enbart inte handlar om ideologi hos partierna utan ett kraftigt motstånd från religionen islam dominerar och Iraks grundlagar hindrar alla lagar som går emot religionen. Sverige har lyckats med många reformer som har lett till en bättre situation för kvinnor. Politiken i södra Kurdistan har också tagit steg framåt mot ett jämställt samhälle de senaste 25 åren.
Trots motstånden har president Nechirvan Barzani i Kurdistans regionala regering samlat politiker, feminister och islamistiska ledare och lyckats att genom dialog tillsammans skapa nya reformer och ändra lagarna för att förbättra kvinnors situation. Exempelvis står i dag kvinnor och män lika inför lagen och att mörda en kvinna för att återfå familjens heder var nästan lagligt och gav kort fängelsestraff, nu rubriceras som brott och bestraffas med livstidsfängelse utan möjlighet till benådning.
Det går givetvis inte att jämföra med det svenska samhället, men om en ledare i ett samhälle som varit fritt i ett fåtal år och är i uppstarten av ett demokratiskt styre, ändå kan lyckas och fortsätter kampen för ett jämställt samhälle, varför kan då inte Sverige komma över dagens tröskel? Är det omöjligt att bortse från ideologiska skillnader?
Det har varit lätt för oss att dra nytta av berömmelsen om att Sverige kommit mycket längre i jämställdheten än andra länder. Men vi måste steppa upp. En sak är säker, alla politiska krafter, organisationer och föreningar behövs för att Sverige ska bli ett fullständigt jämställt samhälle och åter stå först i leden för alla andra länder i världen.
Reband Raza, folkhögskolelärare
