Villkoren för att få en lägenhet hårdnar. Vi har pratat med den särskilda utredaren Karolina Skog om hur förslagen hon lagt fram kan hjälpa resurssvaga grupper.
Det blir allt svårare för resurssvaga hushåll att efterfråga en bostad. Priserna på de nya lägenheterna ökar, delar av det billiga beståndet renoveras bort och utförsäljningar av allmännyttan innebär ofta att bostäder försvinner från de kommunala bostadsköerna. Samtidigt tar inte alla kommuner sitt bostadsförsörjningsansvar på allvar och staten saknar förutsättningar att sätta press på dem.
Regeringen tillsatte därför en utredning om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Den särskilda utredaren Karolina Skog presenterade i går utredningens slutbetänkande och dess förslag. Dagens Arena har intervjuat henne om förslagen, de strukturella problemen på bostadsmarknaden och om vad som mer kommer att behöva göras.
Det har lyfts fram kritik om att utredningens förslag inte kommer att göra skillnad. Hur ser du på den kritiken?
– Jag menar med eftertryck att de förslag som läggs fram kommer att göra en ordentlig skillnad. Jag vill också vara tydlig med att det finns ett par strukturella problem som kvarstår. Det handlar om de ekonomiska förutsättningarna, bland annat hur vi beskattar. Det hyrda boendet är högre beskattat än det ägda och det främjar inte rörligheten på bostadsmarknaden, tvärtom.
Experter menar att direktivet har varit för snävt. Hade du själv önskat ett bredare direktiv och utrymme att lägga flera konkreta förslag?
– Jag vill inte recensera det. Jag har fått ett uppdrag och utfört det. Men för hela förståelsen är det viktigt att se att det finns de här strukturella problemen inom andra områden som beror på andra frågor än de vi har studerat.
Vilka förslag skulle du säga kommer att ha störst betydelse för de grupper utredningen fokuserat på?
– Kombinationen av att försöka styra upp vilka regler som hyresvärdar ställer med en hyresgaranti för barnfamiljer som ska finnas i alla kommuner. Det är konkreta åtgärder, verktyg, för att fler ska få en möjlighet att få ett förstagångskontrakt. I dag får barnfamiljer på grund av tillfälliga inkomster eller att stor del av inkomsten kommer från transfereringssystemen inte hjälp från kommunernas socialtjänster. De skulle få hjälp av hyresgarantin eftersom den är utformad specifikt för dem.
– Många söker upp socialtjänsten men får svaret att de inte har så stora problem och får därför ingen hjälp. Och då får de heller ingen bostad. Sen kan de få sociala problem och behöver hjälp för att få en akut bostad som är en väldigt dålig och dyr åtgärd. Det skulle kunna få väldigt konkret effekt och minska trycket på socialtjänsterna och få statligt finansierade åtgärd som inte kräver så mycket insatser från dem. Det ska minska trycket på de andra åtgärderna, de är mer arbetskrävande. Det är en central del att den här finansieras av staten.
Hur kommer hyresgarantin att fungera?
– Hyresgaranti är något du får från kommunen och då garanterar kommunen att de står för hyran de första två åren. Vi kan ålägga kommunen att göra det för de som bor i kommunen. Då behöver man bo fast i en kommun.
Kan det inte innebära en inlåsningseffekt och göra det svårare för barnfamiljer att flytta om de skulle behöva?
– Det är definitivt en av baksidorna med förslaget. Men det är också riktat mot en ganska smal grupp. Det är inte en bred åtgärd.
– Jag vet att det finns de som har förordat en statlig hyresgaranti. Jag tror inte att är en bra idé. Vi skulle troligtvis få samma problem vi har inom LSS. När några grupper ska få stöd från staten och några som är väldigt väldigt nära ska få ett stöd från kommunerna, som akuta sociala kontrakt för boende. Det tror jag skulle kunna leda till mycket konflikter. Om man tittar på LSS finns det enormt många rättsfall och enormt många domar. En domstol avgör att den här personen ska ha det statliga stödet, och den här personen ska ha det kommunala. Vi behöver inte ett sådant system till. Kommuner är genomförare när det gäller bostadspolitik. Det ska inte krånglas till det att staten genomför vissa saker, det bör vara kommunerna. De har allt på plats. De har handläggare och kan göra individuella bedömningar.
Skulle hyresgarantin kunna breddas och omfatta fler grupper än bara barnfamiljer?
– Det kan man absolut göra. Vi har också utformat lagen så att det kommer att vara ganska enkelt för kommande regeringar att göra det. Men jag gör analysen att på dagens marknad så sticker barnfamiljen ut som särskilt utsatta. Och som i dag inte har något fungerande verktyg för att hjälpa dem.
Du föreslår också ett nationellt bostadsförsörjningsmål för stat och kommun, vad innebär det rent konkret?
– I dag finns det en uppfattning av att det lagen säger är att bostadsförsörjning helt och hållet är ett kommunalt ansvar. När man tittar på förarbetena var inte det lagens intention men det tolkas väldigt mycket så. Eftersom det bara är kommunens verksamhet som regleras. Att slå fast ett gemensamt mål där det är tydligt att ansvaret är delat mellan stat och kommun menar jag kommer att göra stor skillnad. Inte minst säger det att vi behöver aktivera staten mer än i dag. Jag tror också att det är viktigt för kommunernas aktivitet. Jag uppfattar att en del av motviljan att agera i den här frågan från kommunsidan är just att staten gör ingenting själva, utan säger bara till dem vad de ska göra. Vi behöver hitta en annan ansats där stat och kommun hittar samverkan och gemensamt försöker lösa problemet.
– Målet är en bostadsförsörjning för alla grupper, att motverka segregation och hemlöshet. Stat och kommun ska var och en och gemensamt verka för att nå målet. Sedan finns det en mening om bostadsmarknaden. I dag står det att den ska möta efterfrågan. Vi har ändrat det till att bostadsmarknaden ska vara inkluderande och att den ska möta efterfrågan och behov.
Varför är det en viktig ändring?
– Vi behöver ha ett åtgärdsarbete som mer fokuserar på behov. Vi behöver landa i att vi analyserar vilka behov som finns, vilka problem löses inte på marknaden och sen rikta åtgärder mot de grupper eller de behov man kommer fram till. Det är en skillnad från tanken på enbart generell bostadspolitik eller enbart en tanke att det kan lösas via marknaden. Vi konstaterar att marknaden aldrig kommer att lösa alla behov. Det kommer alltid att finnas grupper som behöver riktade åtgärder. Generell välfärdspolitik kommer inte att göra att alla får en god bostad.
– Vi har aldrig haft en bostadsmarknad i Sverige som har varit så välfungerande att den har inkluderat alla. Även om vi har haft överskott på bostäder så har människor behövt hjälp att få bostad. Här vill jag ändra ett tankesätt och få det här politikområdet att handla om behov och för det menar jag att det behövs också selektiva inslag för att möta de behoven.
Kan det handla om att bygga socialbostäder?
– Det är inte något jag tar ställning till. Det är en debatt som återstår. Men selektiva inslag kan handla om förturer i förmedlingen, det kan handla om hyresgaranti riktat mot barnfamiljer som haft svårt att komma in på marknaden. Det är en selektiv åtgärd. Att vi har en bostadsmarknad för alla är en myt.
Vi har en bostadsmarknad som börjar att exkludera allt fler eftersom priserna går upp, särskilt i storstadsregionerna. Handelskammaren kom exempelvis nyligen ut med en rapport som visar hur svårt det blivit för olika yrkesgrupper, som polis och sjuksköterskor, att få bostad i Stockholm.
– Jag instämmer helt med den bilden Handelskammaren målar upp. Det tycker jag stärker en av de andra sakerna jag säger i utredningen. Bostadsförsörjningspolitiken de senaste året har fokuserat helt och hållet på att bygga fler bostäder. Det behövs men bostadspolitik kan inte bara handla om det. Bostadspolitiken måste också fundera på vem som får bostäderna, för vem vi bygger. Hur utformas dem, hur förmedlar vi dem. Hur ser vi till att hushåll har möjlighet att efterfråga de bostäder som faktiskt finns.
– Även om vi har haft en hög bostadsproduktion har det inte lett till att de allra svagaste har fått bättre möjligheter tyvärr, deras situation är fortfarande väldigt illa.
Hur ska staten kunna pressa kommuner som faktiskt inte tar bostadsförsörjningen på allvar?
– Det är en av frågorna jag funderat mest på. Hur kan vi aktivera och skapa incitament för de kommuner som verkligen inte vill, för sådana kommuner finns. Jag kan inte säga att jag till fullo har löst det. På lite olika sätt blir det tydligare att kommunerna behöver göra bostadsanalyser och lägga fram åtgärder. Men i en demokrati kan medborgare fortfarande rösta fram politiker som inte vill bygga. Jag har ingen lösning som är acceptabel på det.
– Andra utredningar har varit inne på mer tvingande åtgärder mot kommunerna. Det har pratats om byggtal. Jag noterar att de förslagen har inte tagits vidare. De ligger ganska väl begravda i skrivbord på regeringskansliet. Jag bedömer att det finns ingen politisk aptit för att driva fram mer tvingande regler. Jag ser inget värde i att lägga ännu ett sådant förslag i de byrålådorna.
Ett annat problem som uppmärksammats är att befintliga billiga lägenheter försvinner när hyresvärdar renoverar dem och höjer hyrorna. Är det något ni har tittat på i utredningen?
– Jag beskriver problemet och delar bilden att det finns en risk att det billiga hyresbeståndet renoveras bort. Sen menar jag att det är en fråga om utformningar av hyressättningen. Det är någonting som jag inte har tittat på. Man kan inte ändra hyressättningen i en liten del. Om man ska göra det behöver man göra ett helhetsgrepp.
När kommuner säljer sina bostäder till privata hyresvärdar försvinner ibland de lägenheterna från den kommunala bostadsförmedlingen. Det blir alltså ett mindre utbud och kanske utrymme för kommunen att jobba med förturer. Är det en problematik som lyfts fram?
– Jag lägger förslag som jag menar kommer att minska utförsäljningen av allmännyttan ganska radikalt. Jag föreslår en ändring av lagen om offentlig upphandling som innebär att allmännyttan inte längre behöver följa den lagen. Det gör jag eftersom de har visat att på grund av den lagen är deras kostnader för att renovera och producera nytt är 10-12 procent dyrare än för den privata sektorn. Om vi tar bort den skyldigheten och de kan upphandla på andra sätt menar de att de då kan få lägre kostnader.
– Den utförsäljning som i dag sker av allmännyttan, den sker för att finansiera nyproduktion eftersom de har de höga kostnaderna. Om de kan producera billigare kommer utförsäljningarna att minska. Allmännyttan fyller en jätteviktig funktion och det är av godo om utförsäljningarna minskar. Det är ett extremt konkret förslag som kommer stärka allmännyttan och minska utförsäljningarna. En av följderna kommer vara att fler lägenheter förmedlas i de kommunala bostadsköerna.
Du vill också lyfta fram och problematisera Gustav Möllers bostadssociala utredning från 1946, varför är det viktigt?
– Det handlar om frågan om selektivitet eller generell bostadspolitik. Möller var väldigt tydlig med två saker som väckte debatt på en gång. Det ena var att det kommer finnas en rest av hushåll som kommer behöva individuella och riktade stöd för att få en bostad. Vid sidan av de generella åtgärderna. Sedan sa han också att statens och kommunens ansvar behöver vara överlappande. Det är många som tror att Möllers utredning genomfördes och gällde till 90-talet. Det stämmer inte alls. Sex år senare tillträdde Gunnar Sträng som socialminister och han avskaffade ganska många av Möllers reformer och selektiva insatser. Han var besjälad av idén av den generella välfärdspolitiken. Den skulle göra att de selektiva inslagen inte behövdes.
– Den Strängska bilden har präglat svensk bostadspolitik under väldigt lång tid. Bilden av en generell bostadspolitik som någonting som räcker. Jag menar att det är ett felslut. Vi har inte haft någon period där vi inte behövt selektiva inslag. Den tanken missleder oss och har lett till en politik som har ganska stora glapp där människor faller mellan stolarna och far illa därför att man tänker sig att vi behöver inte riktade åtgärder mot dem. Där tror jag att vi behöver tänka om och se att vi behöver kombinera generell välfärdspolitik med riktade åtgärder inom bostadsförsörjningen för att nå de som har det svårast.
Inlägget »Det är en myt att vi har en bostadsmarknad för alla« dök först upp på Dagens Arena.
