Socialismens banbrytare eller en fara för den kulturella hygien?
Karl Marx ord ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” tycktes följa August Palm från den politiska vaggan till graven för i dagarna jämnt hundra år sedan. Genom framgång och motgång, politisk stridbarhet och demoralisering, glänsande agitation, grälsjuka personkonflikter och marginalisering.
Kanske hängde det ihop. August Palm hade som nybliven medlem av den tyska socialdemokratin 1871, Pariskommunens år, sett folkhat och arbetarklassens splittring i vitögat. Det var i danska Haderslev i Schleswig-Holstein, annekterat av det tyska riket knappt tio år tidigare. Tyska och danska arbetare drabbade regelmässigt samman med stenkastning, vandalism och misshandel. Skräddargesällen Palm, som just tagit ställning för socialismen, deltog i ett försök av tyska och danska socialdemokrater att ställa sig emellan. ”Arbetarna som klass hade gemensamma intressen oavsett vilken nation de tillhörde”, var budskapet, skriver Palm i sina memoarer. Men att ”tala förnuft med nationalgalna, av sprit uppgaskade människor var omöjligt.” Socialisterna fick stryk och blev ”rätt illa tilltygade”. Själv kom han undan med att bli kullvräkt i gatusmutsen, några sparkar och en skamfilad hand. Och med att några år senare bli utvisad från Tyskland.
Född i skånska Fårabäck en februaridag 1849, året efter ”Folkens vår” då revolutionerna svepte över Europa. Uppväxt i en skollärarfamilj, faderlös vid tio års ålder och skräddarlärling, begav sig själv till Malmö för att 18 år gammal få sitt gesällbrev. Med ”frihetsbrevet på fickan” på gesällvandring ut i världen – eller åtminstone till olika sydsvenska städer, Danmark och Tyskland. Utvisad från Tyskland för socialistisk verksamhet. Skräddarmästare i danska Storheddinge på Själland tillsammans med hustru Johanna och påbörjad barnaskara. Misshandlad av högermän med ”ett stort krossår i huvudet, varvid tvänne ådror avskuros”.
1881 åter med familjen till Malmö, där han höll sitt första tal i Hotell Stockholms stora sal, söndagen 6 Nov kl 7 e.m. Inträde 50 öre.
Ett år senare hoppades en malmötidning på storpublik då de ”socialistiska idéerna, vilka som bekant omfattas av furst Bismarck och greve Eric Sparre äro väl ägnade att väcka vetgirig allmänhets intresse.” Men att den tyske järnkanslerns statliga åtgärder eller Sparres järnvägsprojekt inte var av samma typ som Palms agitation stod snart klart. Från ett päronträd i Almbacken predikade Palm arbetarklassens självständiga organisering och kamp för egna intressen i konfrontation med inte bara det gamla Överhetssverige utan även de liberala arbetarvännerna. Dessutom på ”mesopotamska” – som hans blandning av danska och svenska språket skrattande kunde kallas.
Så startades Folkviljan och inleddes agitationsturnéerna, uppbyggandet av socialdemokratiska arbetarföreningar, erövring av nya, ofta liberalt präglade fackföreningar och bildandet av det socialdemokratiska arbetarpartiet 1889 på ”socialismens och klasskampens grund”. Minnen och anekdoter sköljer fram över de första årtiondenas agitation, till Stockholm med möten i Lill-Jans och kampen mot brännvinskungen Smiths ringrörelse, starten av tidningen Social-Demokraten, den omtalade drabbningen med liberalerna på Arbetarföreningen (”Palmens” spräckta glasögon finns ännu att beskåda på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm), tryckfrihetsåtal och fängelse, rösträttsstrejken 1902, men också alla de interna striderna mot ”intelligensarna” kring Branting från akademiska och liberala miljöer. Uteslutning, återupptagning, nya tidnings- och oppositionsprojekt. För motståndarna inom och utom den framväxande socialdemokratin en enfant terrible, i breda arbetarlager den mest hyllade vägröjaren. Inte bara i Sverige.
Femtio år fyllda bjöds han över till Amerika av Socialist Labor Party för att agitera i industrisamhällen från Illinois och Minnesota upp längs östkusten. I tusental slöt skandinaviska arbetare upp för att lyssna till det socialistiska budskapet mot den korrupta kapitalismens utplundring av arbetare på båda sidor Atlanten. Hans ”Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika”, utgörs både av nyfiket resereportage och av sociala skildringar från den amerikanska kapitalismens brutala verklighet och av arbetarrörelsens svåra strävanden. Enighet över både nationella skiljaktigheter och politiska splittringslinjer var nödvändigt för arbetarklassens möjligheter var hans återkommande tema. Men kampen gällde inte bara industriarbetarna. I Providence kom han i beröring med historien om Roger Williams som på 1600-talet hade lämnat religiöst förtryck i England för att till sist få en tillflykt hos indianer, fördömde allt religiöst förtryck och ”förklarade att det var orätt att taga landet från indianerna” och att den engelske konungen inte hade rätt att skänka bort deras land.
Det var ett tema som skulle återkomma hos August Palm även när den svenska – och europeiska – socialdemokratin under 1910-talet blev alltmer nationell och ”intelligensarna” – akademikerna med tidens borgerliga bildning – började föra in tidens antropologiska budskap om ras- och civilisationsutveckling även i arbetarrörelsen.
För Palm handlade inte socialismen om en ljusare framtid ”för den eller den nationaliteten” utan för hela mänskligheten. Om arbetarrörelsen skulle kunna uträtta något, skrev han i Social-Demokraten 1885, måste den ”spränga nationalitetens trånga gränser” och bli internationell tills ”de olika folkelementen” förenades och de ”eviga fejder och blodsdåd” som dittills ”befläckat människans historia” skulle få ett slut. Arbetarklassens frigörelse var liktydig med ”hela mänsklighetens frigörelse oafsedt ras och stam,” citerade han franska socialister.
Till skillnad från mer utvecklingsoptimistiska socialdemokrater angrep Palm den borgerliga civilisationen som sådan, inte minst gentemot de så kallade arbetarliberalerna. I ett svavelosande frontalangrepp i Social-Demokraten samma år under rubriken ”Modern civilisation” betecknade han den borgerliga civilisationen och kulturen som ”ren humbug” och sparade inte på krutet.
”Civilisationens blomma” och den moderna kulturens ”glanspunkter” bestod, menade Palm, av hundratusentals väldresserade människoslaktare, mordverktyg, tukthus, rättsförvrängare och folkfördummare, kolossala rikedomar och arbetshus. Alla levnadsförhållanden människor emellan, ja hela den bestående samhällsbyggnaden, var byggd på lögn och bedrägeri. Mänsklighetens ideal hade blivit upp och nedvända och ju mer den moderna civilisationen framskred desto värre blev folken sönderfrätta av tidens sjukdom, det sociala hyckleriet. Ja, ju mer respekt folket hade för ”egendomen” och dess innehavare som samlat fabulösa rikedomar medan andra försmäktade i nöd, desto högre ansågs civilisationen stå. Den moderna civilisationen var i grunden en ”oerhörd onaturlighet” som bara överträffades av dumheten bland dem som trodde på den. Endast genom att arbetarklassen organiserade sig kunde en ny civilisations ljus gå upp över mänskligheten.
I Palms fördömande av den borgerliga världscivilisationen ingick att ta avstånd från dåtidens skräckpropaganda om den ”gula faran” i form kinesiska folkmiljoner som översvämmade världen. För socialister, menade Palm, var arbetarfrågan nödvändig att ta på allvar även i Kina, för också där levde lättingar på arbetarnas bekostnad. ”Mellan vesterns och österns förtryckta finnes ett gemensamt, kampen mot eländet”. Istället för att vita arbetare, som i Australien och Förenta Staterna, försökte fördriva billig kinesisk arbetskraft från fabrikerna måste arbetarna sammansluta sig internationellt. Mot ”arbetsgifvarnes stora liga”, prästerna, kapitalisterna och de konservativa som förstod varandra över gränserna, måste arbetarna sätta en annan internationell liga. Arbetarna hade varit enfaldiga, utropade Palm. Yrke har bekämpat yrke och nationer och raser utrotat varandra. Men istället för att strida som gladiatorer på arenan medan herrarna betraktade blodbadet måste arbetarna sluta sig samman, på det berodde människosläktets framtid.
Till skillnad från tidens växande förkunnelser om människorasernas olikhet och risker med ”rasblandning” menade Palm att folken genom moderna kommunikationer ”nalkas och blanda sig med hvarandra och af deras olika, ja motsatta beståndsdelar bilda sig så småningom en ny race i hvilken alla racer äro förenade” och till sist utplånas alla gränser mellan raserna. De som undgått att se det värdefulla som exempelvis kineserna tillfört andra folk hade varit ”genomträngda af europeiska fördomar”.
Palm lyfte ofta fram det gemensamma proletärintresset utan hänsyn till nationella skillnader. Bland strejkrapporteringen från tunnbindare i Berlin, språvagnskuskar i S:t Louis och tenngruvearbetare i Wales, från lockoutade danska arbetare och den socialistiska agitationen i Schweiz letade sig också sympatiyttringar för den skandinaviska samebefolkningen fram. Från ett ”folkmöte af lappar” i Hotages kyrkby i oktober 1885 rapporterade Palm om samebefolkningens protester mot skogsavverkning och krav på reglering av förhållandena med den bofasta svenska befolkningen. ”Som man ser”, sammanfattade han i Social-Demokraten ”behandlas lapparne lika rättslöst som den stora massan af proletroiatet, i det att de intet hafva det minsta medinflytande på de lagar som stiftas. Socialdemokratiet hvars kamp gäller alla de förtryckta måste uttala sin varmaste sympati för den rättslöse förtryckte lappske befolkningen och hoppas att regering och riksdag tager hänsyn till deras berättigade klagan.”
Till skillnad från de dåtida socialister som började åberopa naturvetenskapen till stöd för rasbiologi menade Palm 1886 att vetenskapen visat att det inte var naturen som skapat klyftor mellan människor. Han menade att arten människa ”där blodet som flöt i de mäktigas ådror var av samma slag som i arbetarnas” hade skapats genom evolutionens årmiljoner. Klyftan mellan människorna var ”utgrävd av dem själva då de i sin dårskap delat sig i ett litet fåtal miljonärer på ena sidan och massan av fattiga på den andra”. Men en människa kunde inte vara mer än en människa, förklarade Palm, och varje klyfta utgjorde något onaturligt, ett hån mot förnuftet och vanärade den naturliga rätten.
Kring tiden för första världskriget 1914 kom internationalism av Palms typ att trängas undan av växande nationalism, med allt vad denna förde med sig också av nationella fördomar och rasföreställningar, även inom arbetarrörelsen. Kring krigsslutet och revolutionerna 1917 – 21 larmade den europeiska borgerligheten om människosläktets degeneration och ”västerlandets undergång”. De bästa ”folkelementen” hade stupat, eliterna störtats, lägre raser blandats med högre genom flyktingströmmar och gränsförändringar. För att inte tala om att revolutioner och demokrati riskerade föra ”massan” – ”blodkaoset” till makten. Det var just vid den tiden det svenska rasbiologiska institutet ute i världsmarginalen instiftades av svensk vetenskap och politik, borgerliga som socialdemokrater, i förening.
Men också just den våren, den 14 mars 1922, gick August Palm, vid 73 års ålder, ur tiden. Då hade han sedan ganska länge glidit ut ur den rörelse han gått i spetsen för att skapa och blivit ”vilde”. ”Intelligensarna”, de utbildade och parlamentariskt kompetenta hade segrat, också med de skötsamhetsideal han själv tyckte hade anstrykning av borgerligt snobberi och alltför långt ifrån arbetarklassens vardag. Främst gällde det kraven på helnykterhet. Inte så att Palm nonchalerade fördärvligt superi bland arbetare, tvärtom. Men att undertrycka arbetarens individuella frihet genom statligt totalförbud, där gick gränsen.
Genom ett av alla sina tidningsprojekt, Appell, propagerade han mot rusdrycksförbudet till de ledande socialdemokratiska nykterhetsförespråkarnas raseri. ”Alkoholen som rasfördärvare”, hade varit ett tema för socialdemokratiska nykterhetskämpar. Palms tidning var, menade Arthur Engberg från den intellektuella partileliten, ”den andliga bastarden av bryggeriintressen och anarkistisk boulevardfilosofi” och August Palm själv tillhörde ”det icke ringa antal människor, vilkas hela andliga fysionomi gör ett intryck av frånstötande, träaktig och förbenad knoddänitet, parad med salvelsefull fräckhet och vildvuxen enfald.” Ja, hans ”andligen oborstade och ruggiga väsen bär snuskets prägel” och var en fara för den ”kulturella hygienen.”
Men ett knappt halvår efter Palms bortgång röstades rusdrycksförbudet ned, om än av en knapp majoritet. Socialdemokratins så starkt nationella tongångar skulle periodvis – även in i våra dagar – utmanas från mer internationalistiska krafter i och utanför rörelsen. Arthur Engberg som så ivrigt talat för nationalstolthet och rasbiologi när det begav skulle själv mot slutet ångra det värsta. Kanske även sina ord om Palm, när han avled 1944, till följd av alkoholism.
John Lindgren skrev i sin lilla biografi:
”August Palm var icke någon ledare. Han var icke heller någon organisatör. Han var helt och odelat agitatorn. Det är också som sådan han skapat sig ett namn i vår historia, som socialismens banbrytare. Han var både bildstormare och revolutionär just i sin egenskap av predikare, av förkunnare av demokratiska idéer och ideal vid en tidpunkt då Sverige sov den borgerliga självbelåtenhetens djupa sömn. Han var den väckare som tiden och förhållandena krävde. Hans ljungande predikan om de sociala missförhållandena väckte det förslavade och förtryckta folket till tro på sig själv och till tro på framtiden.”
Kan vi undvara den tron idag?
Håkan Blomqvist
Inlägget August Palm 1849-1922 dök först upp på Internationalen.
