Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt, tidigare justitieombudsman och ledamot i den kommission som på 1990-talet granskade polisutredningen. Nu har han sammanfattat sitt vittnesmål om utredningen i boken ”Statsministermordet”.
Han avböjer vänligt men bestämt att uttala sig om saker han inte är insatt i – men tvekar inte att slå fast att polisen inte hade den kompetens som krävdes för att hantera utredningen.
– Det är klart att många enskilda poliser gjorde bra insatser, men organisationen som helhet var inte bättre än så. Polisens insatser bröt samman omedelbart, både på brottsplatsen och på ledningscentralen.
Hans Holmér körde ner till Stockholm och försökte sätta en organisation – men den var inte fungerande, och hans arbete blev helt inriktat på ”PKK-spåret”. Inte blev det bättre av att regeringen litade fullt och fast på Hans Holmér och stödde honom även när åklagare invände mot hur utredningen sköttes.
Att en ny regering så snabbt kunde konstituera sig och en ny statsminister valdes utan käbbel är en av få ljuspunkter i hela processen, enligt Hans-Gunnar Axberger.
Om det hade skötts som en, inom citationstecken, vanlig mordutredning redan från början hade nog Christer Pettersson dykt upp betydligt tidigare. Då hade vi antagligen vetat säkert om det var han eller inte.
– Men sedan lyckades regeringen aldrig hitta en roll i förhållande till mordutredningen. Det var väl inte så enkelt, men det är ytterst där ansvaret ligger.
– Man litade av någon anledning rätt blint på Hans Holmér som person. Med facit i hand var det en villfarelse.
Inte ens när Hans Holmér efter ett år fick lämna utredningen skedde någon verklig förbättring – det tog ytterligare ett år innan polisen kom igång med en fungerande utredning.
Om mördaren skulle ha blivit funnen om polisen hade haft en kompetent organisation från början kan man förstås bara spekulera i. Handlade det om ett organiserat mord, där mördaren snabbt försvann från landet, tror Hans-Gunnar Axberger att det kanske inte hade spelat så stor roll.
– Men om mördaren, som man kom fram till när man gjorde en gärningsmannaprofil, sannolikt var en mer eller mindre förvirrad person som bodde eller arbetade i närheten av mordplatsen, då skulle chansen att den reguljära våldsroteln i Stockholm hittat honom vara betydligt större än när de här farbröderna satt och spekulerade för sig själva i Palmerummet.
Han påpekar att när Hans Ölvebro tillträdde som spaningsledare, två år efter mordet, dök Christer Pettersson ganska snabbt upp som misstänkt.
– Om det hade skötts som en, inom citationstecken, vanlig mordutredning redan från början hade nog Christer Pettersson dykt upp betydligt tidigare. Då hade vi antagligen vetat säkert om det var han eller inte. Även andra personer som dök upp när man gjorde gärningsmannaprofilen hade sannolikt dykt upp tidigare; då hade vi vetat beträffande dem.
Förundersökningen lades till slut ner i juni 2020 genom att en avliden person pekades ut som misstänkt på en tv-sänd presskonferens mitt under pandemin.
– För en jurist och en som tror på rättsstaten var det en sorglig avslutning.
En tråkig juristslutsats är möjligen att i en kaotisk situation är det bättre att hålla sig till regler och rutiner än att börja improvisera.
Den viktigaste lärdomen av hela fiaskot hoppas Hans-Gunnar Axberger att samhället nu äntligen har dragit – även om man inte hade lärt sig läxan till 2003, när utrikesminister Anna Lindh mördades.
– En politiker som är exponerad i massmedia måste ha ett effektivt personskydd. Statsministern hade inga livvakter den här kvällen och det är den viktigaste förklaringen både till att mordet kunde begås och att det aldrig klarades upp. Även om det hade kunnat begås hade man haft mycket information om hur det hade gått till.
Det som han ser som den näst viktigaste lärdomen ställer han sig däremot tveksam till om man har tagit till sig.
– Kriminalpolisens organisation och kompetens var otillräcklig vid den här tiden och det hade den varit länge. Jag är inte säker på att det är så väldigt mycket bättre i dag, men det kan jag inte säga säkert för det har jag inte kunskap om.
Själv anser han att en del av problemet är regelverket som rör polis respektive åklagare. Historiskt var åklagarna en del av polisen; i dag är de två skilda myndigheter men deras rollfördelning har aldrig blivit tydliggjord.
Han betonar att alla inte håller med om det – 1992 landade en utredning i att det fungerar bra som det är.
– Slutsatsen var att det viktiga är att folk kommer sams, då kommer det fungera. Men det kan man säga om mycket i rättssystemet; om folk bara kommer sams och pratar med varandra och är snälla, då behöver vi inte mycket till rättssystem.
När man ser på hur regeringen hanterade utredningen tycker han att det är svårt att se någon självklar lärdom.
– Det stora problemet för regeringen var att det inte fanns någon effektiv och kompetent polisorganisation. Om det hade funnits hade situationen varit en annan. Jag tror inte att de hade klart för sig att organisationen inte var bättre än så här och det var nog ingen som talade om det för dem. Hans Holmér lär inte ha gjort det.
Fast ett gott råd ger han i alla fall till framtida regeringars krishantering.
– En tråkig juristslutsats är möjligen att i en kaotisk situation är det bättre att hålla sig till regler och rutiner än att börja improvisera.
När utredningen lades ner kände jag att någon borde försöka vittna om helheten.
Han tycker att det fanns en känsla av att mordet var en speciell och unik händelse; då måste det skötas på ett sätt som var speciellt och unikt.
– Jag tror det är tvärtom; när någonting mycket svårt inträffar är det rätt viktigt att falla tillbaka på rutiner.
Hans-Gunnar Axberger ser boken som ett sätt att sätta punkt för egen del, efter fyra år i kommissionen som granskade mordutredningen på 1990-talet och ett års bokskrivande. Det lär fortsätta att komma böcker och presenteras teorier, men nu har han lämnat sitt vittnesmål.
– Det är många som varit inblandade som inte ens finns i livet. När utredningen lades ner kände jag att någon borde försöka vittna om helheten.
På vägen ut från intervjun stannar han till framför en liten metallskulptur av Olof Palme inne i partihögkvarteret.
– Det är ett skäl att boken har titeln Statsministermordet. Mordet har kommit att överskugga så mycket av bilden av Olof Palme.
