Ernst Bloch
Utopins anda
h:ström – Text & Kultur (2024)
h:ströms förlag har de senaste åren gett ut en del matnyttigt för den som är intresserad av filosofi. Den svenska bokmarknaden svämmar inte direkt över av nya utgåvor av filosofiska verk, särskilt inte när det gäller tyska sådana, så det är glädjande att h:ströms tidigare översättningar av Schelling, Feuerbach och Popper (visserligen österrikare nu) får sällskap av Ernst Blochs debutverk från 1918, Utopins anda Det är den utgåva som författaren reviderade 1964 som översatts av Christer Persson och som försetts med en utmärkt inledning av Mårten Björk.
Bloch kan räknas till de mera oortodoxa av 1900-talets stora marxistiska tänkare.
Han levde ett långt och produktivt liv där han gjorde sig känd som en “hoppets filosof”. Debutverket skrev han medan ett världskrig rasade, ett krig som han vägrade delta i och som så tydligt visade att 1800-talets europeiska optimism över den tilltagande moderniteten också bar på en bestialisk brutalitet. Eftersom en av Blochs centrala tankar är att det är ur människans lidande som idén om en bättre framtid, en utopi, tar form så vilar boken mot vad som framstår som ett närmast desperat försök att spåra denna utopins anda som en kontrast till den katastrof som Bloch såg runt omkring sig.
Den som är bekant med den tyska bildningstraditionen kommer känna igen sig. Bloch gör bruk av en rad tänkare, musiker och konstnärer för att visa på hur människan har strävat att formulera både hennes lidande och det botemedel som behövs för att befria henne. Stilen är expressionistisk med ett språk som lutar mer åt poesin än åt den kyliga analysen. Jag skulle ljuga om jag sa att det är ett lättillgängligt verk och läsaren bör ha ett välfyllt förråd av tålamod. Men den som gör sig mödan kommer hitta en hel del intressanta tolkningar och reflektioner över såväl idéernas historia, konstens möjlighet, filosofi och politisk teori.
Bloch närmar sig också det religiösa uttrycket på ett originellt och intressant sätt. Om vi accepterar att religionen inte bara är ett sövande opium utan även “hjärtat i en hjärtlös värld” så framstår Blochs projekt att formulera en “hoppets princip” som nära allierat med en del former av religiösa uttryck. Detta gjorde Bloch kontroversiell, men i hans verk finns inte några enkla svar på frågan om hur detta projekt ska kategoriseras. Inte sällan framstår Bloch som en bibliotekarie som gräver i förråden för att visa hur hoppet om en bättre framtid – där människan äntligen kan blomstra på både individuell och kollektiv nivå – har varit ett centralt tema i den mänskliga strävan.
Martin Kehlmeier
