”Henrik, du måste fotografera böckerna!”
Den som insisterar är författaren Alberto Prunetti. Först förstår jag inte riktigt varför. Vi är på en litteraturfestival. Där finns bokbord.
”För några år sedan sa kritikerna att det inte fanns något som heter arbetarlitteratur. Se på oss nu!”
Hans entusiasm smittar av sig. Han är ansvarig för förlaget Alegres romanserie med arbetarlitteratur. Böckerna sticker ut, bär på samma design, bär alla trycket Working Class på omslaget.
Det är Alberto som bjudit in mig och Magnus Nilsson till Festival de Letteratura Working Class. Magnus är litteraturprofessor och ska prata om svensk arbetarlitteratur. Jag är där för att prata om Föreningen Arbetarskrivare, vår historia, tidskriften KLASS och vår aktivitet. Vi är unika. De vill, i någon mån, vara där vi är: ha en organisation, en tidning, vara etablerade, ha en tradition. Samtidigt bär jag motstridiga känslor inom mig: jag skulle, i någon mån, önska att vi var där de är: medan jag citerar en bit ur stadgarna som berättar att ett av våra syften är att ”värna om och utveckla den svenska arbetarlitteraturens obrutna tradition” så håller våra italienska kollegor på att skapa en genre i detta nu.
Scenen är på ett lastbilsflak. Jag, Magnus, Alberto och översättaren Sofia Valente sitter där uppe. Nedanför oss sitter hundratals människor och lyssnar uppmärksamt. Det är april, sol och över tjugo grader, många har öl, vatten eller kaffe. Som nedfryst svensk kändes det lyxigt att vara utomhus, jag trodde vi skulle vara inne i en bilfabrik. Det trodde arrangörerna också.
Vi är utomhus för att vi är tvungna.
Under tisdagsnatten, två dagarna innan festivalen tjuvstartade med en teaterföreställning, bröt sig någon eller några in i fabriken och förstörde elaggregatet. Totalt mörker. Elen på en bilfabrik är inget skämt. Gärningsmännen visste exakt vart de skulle gå och vad de skulle göra, visste hur de skulle göra för att inte bli grillade.
Nästan exakt 1000 dagar innan årets festival blev alla arbetare på fabriken uppsagda via Whatsapp. Men de är kvar på fabriken, vaktar den, försvarar den, städar och sköter underhållet. Fabriksägaren är inte nöjd, han menar att de ockuperar fabriken, men att erkänna det vore att erkänna att de inte har rätt att vara där. De är inga ockupanter, de är arbetare, de är kvar på jobbet. Ägaren och hans säkerhetsvakter dök upp 10 dagar innan festivalen och provocerade fram ett slagsmål. Det är inte bara solen som svävar över oss. Även en okänd drönare har bevakat panelsamtal med fabriksarbetare som inte fått lön på flera månader, över fackliga aktivister och författare. Den har flugit över volontärer som serverat pasta, över bokborden och öltälten, över experter på kinesiskt arbetarpoesi och översättare.
Sabotaget är illa för festivalen men katastrof för den vanliga verksamheten. Fabriken är ett socialt center för arbetarna. De har förskola, gemensam matlagning, fackföreningskontor, bar. Utan el ingen verksamhet.
Det är med andra ord ingen vanlig litteraturfestival. Den här inga pengar bakom sig: inga rika organisationer, institutioner, kommuner eller kulturråd. Den har däremot 400 uppbackare genom crowdfunding. Istället för ett centralt beläget konferenscenter är den i en bilfabrik i Florens och riktar sig till människor som inte läser så mycket: arbetare. Och den handlar om litteratur vars själva existens fram till nyligen var upp till debatt på de italienska kultursidorna: arbetarlitteratur. Trots det drog man förra året, det första året, 3000 besökare. I år blev det 5000.
Det är stort, men än större är att festivalen brutit med de etablerade formerna för hur både fackliga konflikter och litteraturfestivaler går till. Fabriksarbetarkollektivet är med och arrangerar. De vill bredda sin kamp, dra in klimataktivister, forskare, lokalsamhället, poeter.
Litteraturpubliken är inte här på grund av listig marknadsföring eller en plötslig hype för en roman eller en författare, de är inte här trots att det pågår en facklig konflikt, utan på grund av det: och i det ljuset måste vi se attackerna mot festivalen. Arbetarlitteraturen har här inte bara ett diffust och oförpliktigande underifrånperspektiv utan är ett direkt ingripande i en arbetsplatskonflikt.
Geografi och språk ligger i fokus detta festivalens andra år. Det är internationella gäster från sju olika länder. Det faller sig naturligt: först börja lokalt, sedan organisera sig bredare, nå fler, hur ser det ut i andra länder, vad kan vi lära av andra? Och underförstått: fabriken är inte bara hotad med nedläggning, ägaren vill köra robotarna och maskinerna till en plats med lägre löner och svagare arbetsrätt. Våra motståndare tänker internationellt, det måste vi också göra.
Jag sitter på scenen, bredvid mig är Magnus och jag hör honom berätta om hur den svenska arbetarlitteraturen uppstod som genre inom arbetarrörelsen och uteslutande framfördes där: som sånger och dikter i samband med möten och demonstrationer.
Var ska vi vara om inte här? Utanför en nedläggningshotad fabrik. Några timmar efter vårt samtal ska festivalen övergå till en protestdemonstration mot sabotaget. Vi går med.
När jag berättar att Föreningen Arbetarskrivare snart fyller fyrtio år känner jag inte stolthet, jag känner ett styng av dåligt samvete. Var är vårt internationella arbete? Borde inte vi bjuda in våra kollegor från andra länder? Innan föredraget surfade jag in på vår hemsida och insåg att vi inte ens har information på engelska. Om vi vill värna om och utveckla den svenska arbetarlitteraturens obrutna tradition tycker jag också att vi har ett ansvar att gentemot alla som bor i Sverige men inte behärskar svenska. Ett ansvar vi nu inte tar.
Sista dagen går elen igång, inte tillräckligt för att driva en bilfabrik men tillräckligt för den dagliga verksamheten. Det löste sig genom att tyska klimataktivister samlade in pengar, körde ner solpaneler och skruvade upp dem tillsammans med lokala förmågor.
Det går att lösa det mesta om man bara får tummen ur röven.
