Sara Lidman hör till dem som skapat vårt gemensamma medvetande. Hon är en av våra största andar, skriver Leif Ericsson som läst Levtrådar av Harald Larsen.
Sara skulle blivit riktigt glad över den vackra bok som Ordfront gett ut med hennes dagboksanteckningar, brev till vänner och föräldrarna, artiklar, med mera. Hon skulle kanske också blivit lite generad över boken. Som läsare får man följa med in i Saras tanke- och känslovärld och beslutsamma ställningstaganden. Texterna är ordnade efter dag och månad oberoende av årtal vilket gör att hennes liv upplevs som en oavbruten andning. Från det första kända brevet hon skrev som nioåring tills hon slutligen lägger ned pennan den 4 februari 2004.
Jag är i den tacksamma omständigheten att ha fått flera livs-lektioner av Sara.
Första gången var när Ordfront tagit initiativ till en stöddemonstration för de strejkande gruvarbetarna i Malmfälten den 8 februari 1970. Vi träffades i Ordfronts iskalla lokaler på Södermalm, Christer Carlsson och jag representerade Ordfront, för att planera demonstrationen. Vänsterns storman Anders Carlberg anslöt sig också till mötet. Sara och vi från Ordfront tänkte oss »STÖD GRUVARBETARNA« som text på huvudbanderollen, men det fnös Anders Carlberg åt. Han krävde parollen »KROSSA STATSMONOPOLKAPITALISMEN«. Christer och jag kände oss obekväma med detta långa ord, men visste inte hur vi skulle bli av med det. Sara var desto bestämdare; något så korkat kunde hon inte gå med på. Anders Carlberg insisterade på KROSSA och när han inte vek sig och argumenten studsade stumt omkring satsade Sara hela sig själv, kastade sig bakåt i pinnsoffan och skrek ett utdraget NEEEJ! Efter några sådana dueller vek sig Anders Carlberg. Ordet STÖD stod kvar.
Ordfront gav ut hennes artiklar om Vietnam 1972 i boken Fåglarna i Nam Dinh. Baksidestexten var undertecknad »Sara«. Hon var Sara med oss i Vietnamrörelsen och med svenska folket. Men många vänstermänniskor stördes över hennes moraliska argumentation, hennes brinnande medmänsklighet.
Hon reste fem gånger till Vietnam, sista gången 1995 då hon var sjuttiotvå år. Första gången var 1965 under brinnande krig då USA:s bomber föll över Vietnam. I ett brev till föräldrarna den 11 augusti 1965 skriver hon: »Jag försöker komma till Vietnam, för jag tycker inte det är en rätt skildring vi fått av händelserna där. Jag vill dit och se efter. Bli nu inte oroliga … jag måste använda min tid och levnad till det som är viktigast för mig – och jag kan inte säga när det gäller Vietnam att nån annan får väl fara dit och skriva om det. Eftersom jag bryr mig om det och läser allt som finns att få tag i om det landet så tycker jag det är jag som fått ’i uppdrag’ att fara dit.«
Jag tänker på kväkaren Kathy Kelly som hade flyttat till Bagdad när USA 2003 förberedde kriget mot Irak. Kathy valde att dela livet med irakierna. Jag undrar vad Sara skulle gjort idag? Flyttat till Palestina, gissar jag. (Kathy och kväkarna i USA har i dagarna startat en kampanj för att USA ska avrusta!)
Nordvietnams president Ho Chi Minh avled 1969. I Aftonbladet skildrade Sara sitt möte med honom: »Om vi dog ikväll och någon frågade: minns du något särskilt från det du levde? så skulle miljoner svara: jag blev varse Vietnam medan jag levde. Vietnams andedräkt genom bomber och hån. Medan Europas litterater dikterar att heroismen är död och fåfäng och ute kämpar Vietnam för livet och räddar människovärde åt mänskligheten. – – – Det var underbart att möta honom – efter att ha mött Vietnam i några veckor. Ja, han var en blid och hövisk man. Ja, han såg ut som om han kunde ha ägnat dagen åt att plantera tusen risplantor och skriva ett brev till Mr Johnson [USA:s president] på eftermiddagen. ›Vårt land har aldrig tillfogat Förenta Staterna någon skada‹.«
Karl Vennberg skrev efter att Vietnam segrat att han inte underskattar den insats som enskilda människor och då framförallt Sara Lidman gjort: »Människor är kanske ändå inte så rådlösa och tillspillogivna som det ibland kan se ut.«
Hennes sista publicerade debattartikel 28 augusti 2003 hade rubriken »Vietnams historia öppnade våra ögon«. Den inledde hon så här: »DET MILITÄRINDUSTRIELLA komplexet … var det inte någon i ›tokvänstern‹ som hittat på den klyschan i sitt förtal av USA? Men icke. Begreppet myntades av Eisenhower, sedan han avgått som president. Uttalandet vittnar om förlägenhet – som om han just insett att han var utnyttjad. Att han skulle spela rollen som talesman för världens mäktigaste nation – medan de avgörande besluten fattades av storfinansen och militären.«
Sara gav mej en andra livslektion när jag stoppade in ordet folket i alla möjliga sammanhang. Då fräste hon: »Jag är så trött på FOLKET. FOLKET hit och FOLKET dit. Det där jävla FOLKET angår inte mej! Jag vill inte höra talas om det mer«. Det skulle ta flera år innan jag förstod vad Sara menade: Att man inte ska svänga sig med ord som inte bottnar i ens egen erfarenhet och ens egen kunskap.
Jag skulle upptäcka att ordet FOLKET var ett mytiskt ord som kunde användas på farliga sätt. Farligast för mig var Jan Myrdals sätt. I kommunistisk – och fascistisk – ideologi är folket ett eget levande väsen som tillskrivs avsikt och handlingar, det mytiska väsendet folk har inget att göra med folket i demokratisk mening. 1981 skrev Jan Myrdal att det tyska folket var fascistiskt och att det hade lyft fram Hitler i demokratiska val. Styrd av sin ideologi förfalskade Jan Myrdal historien genom att påstå att valet 1934, då nazisterna fick 88% var korrekt trots att alla partier utom det nazistiska var förbjudna.
Sara hade en djup intuitiv, känslig och kärleksfull demokratisk livsuppfattning. Hon skrev: »Vreden är lifsens rot« säger mystikern Jacob Böhme på 1600-talet. Hon fortsätter själv tanken: »… Kärleks ursinne denna blandning av munterhet och öm förtvivlan – att vara som ut-lämnad åt okända krafter.” På festtalet i Botaniska trädgården i Uppsala 12 maj 1956 säger hon: ”Därför att varje människa är en sådan sällsynthet måste vi ha rätt att skria och väsnas under himlen med vårt människoskap den tid som förunnats oss.«
Sara såg individen, den enskilda människan. Medan Jan Myrdal bara såg typer av människor. Författaren Bengt Nerman berättade för mig hur upprörd han var över sin far antifascisten Ture Nerman som inte heller såg människorna, bara MÄNSKLIGHETEN.
Sara varnar i ett brev Mona Sahlin för att använda ordet »vanlig människa«: »Det finns ingen som är vanlig – varje människa är en gåta och ett mirakel ’nästan ett gudaväsen’ som det heter i Psaltaren.«
Demokratiforskaren Robert Dahl, som grävt i demokratins långa historia, har vaskat fram några gyllene principer som han menar att människorna i en demokrati måste bäras upp av: att alla är jämlika, att alla visas lika hänsyn och att alla äger en personlig moralisk autonomi. Sara klär dessa filosofiska principer i sköna litterära och vardagliga ord. Politiskt motsvaras de av konventionerna om mänskliga rättigheter.
Efter att Saras föräldrar besökt henne i Gröndal i Stockholm 1960 skriver hon i dagboken: »Mamma och Pappa var här några dagar. Mamma sa: De största stunderna i ens liv var när man ammade barnen. Hur fattigt och rörigt och omöjligt allt var – man satte sig ned vid spisen bland skohöet och allt sjönk undan det var varmt och jag var fullkomlig stillhet. Man bekymrade sig inte. Pappa i ett annat sammanhang. Det största i livet var barnen. Man fattade ju aldrig detta stora. Det var ju alltför stort. Det var som om man okunnig, utan att kunna bokstäverna skulle ha drivits upp i en predikstol att tala för en fullsatt kyrka. Så förfärad, så högtidlig, kände man sig.«
Levtrådar – Ett och hundra år med Sara Lidman. Texter i urval, förord och kommentarer av Harald Larsen.
Med kronologi över Saras liv, tioårsregister över alla texter i boken och personregister. 530 sidor. Ordfront förlag 2023
Sara var ordkonstnär. Hon avlockar ord dess innersta innebörder. Hon håller 1955 ett föredrag för Modersmålslärarnas förening där hon berättar: ”Jag kunde bli sittande som ett småbarn och peta i ett enda ord. Ordet förstå till exempel, om man löser upp det och vänder på det blir det stå för, stå upp för någons räkning, stå i stället för, stå såsom vore man denna andra människa. … Ordet är så stort att man i verkligheten träffat på eller erfarit bara en skymt av dess innehåll.”
Hon stavade ordet samvete Sam-vett. Det var i överrensstämmelse med dess ursprungliga innebörd i det grekiska ordet syneidesis som stod för gemensamt sedligt med-vetande och människans inre.
Tillsammans med 400 andra trädkramare och motståndare till bygget av ScanLink på Västkusten var Sara inställd till tinget i Stenungsund 1988 anklagad för störande av ordning och ohörsamhet mot ordningsmakten. I hennes anförande inför rätten sa hon »Land skola med lag byggas och ej med våldsgerningar! Så heter det i Upplandslagen som stiftades 1296. … det tas för givet att lagen i sig är rättfärdig. … Men det räcker inte med blind lydnad. Som medborgare är jag också skyldig att pröva lagen mot rätt och samvett.« Och hon avslutade sin plädering med följande ord: »Om här ska finnas något land för kommande generationer att leva i måste vi som nu bevittnar anstiftan till miljömord trotsa de påbud och förordningar som är delar av en o-lag. Vi är ohörsamma, ja. Men vi är det av hörsamhet gentemot Livets träd, det som darrar inuti grundlagen«
Jag hör Greta Thunbergs röst när jag läser talet.
Nitton år gammal skriver Sara i sin dagbok: »Sara du hör till dem som bör leva intensivt. Slösa inte med din tid! Betänk hur dyrbar varje minut av dagen är! … Lär dig koncentration!«
I ett öppet brev till Dagens Nyheter 1958 skrev Sara om kärnvapen (då argumenterade ännu Olof Palme för svenska kärnvapen): »Ingen stat borde rusta upp med dem. Sverige bör inte skaffa sig så onda vapen – och kalla dem taktiska. ( ›Taktisk‹ är återigen ett sådant där förmildrande ord som snuddar vid ›taktfull‹ innan man hinner fatta dess egentliga innebörd. Den bomb som ödelade Hiroshima hade styrkan av vad som nu kallas en taktisk bomb.) … Vad kärnvapen kan åstadkomma vet vi – vad radikalpacifismen skulle förmå om den finge utvecklas är ännu inte sett. … Varför skulle inte Sverige, som fått njuta fred så länge, mer aktivt kunna öva fred?«
Jag kan lätt föreställa mig vad Sara i ursinne skulle sagt om Sveriges bisarra och tragiska strävan att ansluta sig till den rika världens militärpakt Nato med dess kärnvapen.
Sara var aktiv i Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Hon talade vid ett opinionsmöte 1958 i Borgarskolan i Stockholm: »Det är orätt att fälla atombomber. Det är orätt att hota med atombomber. Det är orätt att tillverka atombomber. – – – Professor Tingsten yttrade i ett tal på Ultuna i våras: ›Det går inte, som vissa företrädare för pacifistiska tankegångar tycks mena, att begära utträde ur världshistorien, att be om permission från omvärlden.‹ Men vi pacifister menar inte alls att begära utträde ur världshistorien, tvärtom vill vi vinna inträde i den, vi vill vara med om att utforma en syn på världen som skall ge världshistorien en annan karaktär.«
I ett anförande i Jakobs kyrka i Stockholm om Ungernrevolten 1956 talar Sara. Sextiosex år senare vid ett solidaritetsmöte för det invaderade Ukraina återanvändes talet. »Vi vansköter samtalets konst och förhandlingsvägen anses inte som den enda möjliga när det gäller att lösa tvister. Och i dagar som dessa kan man tänka att om en enda nation inom sig levde rättrådigt och övade fred så skulle det utgå en mild men stark strålning från det landet som öppet och fördolt påverkade andra folk. Det skulle gå in i blodet på människor att krig är orimligt.«
I ett brev till Torgny Lindgren i juli 1991 skriver hon: »Tror du på hjälpare? Det gör jag. Särskilt bland de döda finns det folk som velat göra saker men inte fått tillfälle i den ›vanliga existensen‹ – då ger dom kraft på osynliga vägar åt oss som håller på.«
Sara dog 2004 åttio år gammal.
Jag tänker att Sara är vår hjälpare!
Vi behöver dig!
Leif Ericsson är före detta chefredaktör på Ordfront magasin.
Inlägget Vårt behov av Sara – vredens barn dök först upp på Ordfront Magasin.
Kommentarer är stängda.