Regeringens och Socialdemokraternas nya kriminalpolitik bryter mot svensk rättstradition, är alarmistisk och skapar ohållbara situationer på anstalterna menar kriminologen Henrik Tham. Internationell forskning visar att mer fängelse inte påverkar brottsnivån, ändå är mer straff Tidöpartiernas enda lösning på problemet.
Av Henrik Tham
I december 2023 kom Kriminalvårdens senaste beräkning för behovet av anstalts- och häktesplatser fram till 2033. Prognosen pekar på att 27 000 platser krävs och innebär att nuvarande antal platser måste trefaldigas. Då har redan fängelsepopulationen, dömda och häktade, ökat sedan mitten av 2010-talet. Sett till antalet intagna från denna tid, omkring 6 000, kan antalet fångar beräknas öka nära sex gånger.
Redan nu är överbeläggningen påtaglig. Lokaler som använts som besöksrum och för behandling görs om till celler och försämrar därmed fängelsernas möjlighet att utföra brottsförebyggande arbete. Dubbelbeläggningen i celler avsedda för en person strider troligen mot Europarådets rekommendationer, särskilt vad gäller kraven på hygienutrymmen. Advokater framhåller hur gripna, ännu ej dömda, i brist på häktesplatser får stanna i fyllecellsliknande arrestlokaler, något som också är i strid med rådande regler.
Kriminalvården framhåller att personalrekryteringen är ett särskilt stort problem i den planerade utbyggnaden. Personalomsättningen på svenska anstalter är redan stor. Både Kriminalvården och facket framhåller riskerna för att personalbristen kommer att leda till ökat hot och våld dels mellan intagna, dels mot personalen. För ambitiösa kriminalvårdare framstår jobbet som allt mindre attraktivt när möjligheterna att bedriva behandling blir allt mer kringskurna.
Kriminalvårdens prognos baseras på nyligen genomförda och planerade straffskärpningar. Dessa lagändringar är enligt regeringen en del av det paradigmskifte den vill genomföra i kriminalpolitiken för att komma till rätta med de gängrelaterade skjutningarna och annan grov brottslighet.
Ett paradigmskifte innebär att något förändras i grunden och att tidigare kunskap och insatser ses som irrelevanta. Frågan är dock om det verkligen rör sig om ett brott mot den tidigare utvecklingen. Sedan Alliansregeringens tillträde 2006 har expansionen av kriminaliseringar, straffskärpningar och olika typer av tvångsmedel varit historiskt unik. Tiden i fängelse för mord har mer än fördubblats och livstids fängelse är idag normalstraffet. I praktiken innebär detta redan idag, efter tidsbestämning, att omkring 18 år får tillbringas i anstalt. För våldtäkt har definitionen utvidgats eller straffet skärpts vid tre tillfällen efter att redan tidigare ha utvidgats flera gånger. Straffet för brott mot vapenlagen har skärpts fem gånger. Möjligheten till häktning har ökat. Straffen för narkotikabrott har succesivt skärpts sedan mer än ett halvsekel. Och 2023 höjdes minimistraffet för överlåtelse från 14 dagars till sex månaders fängelse.
Sammanställningar av internationell forskning ger inte stöd för att fängelse skulle avskräcka fler från att begå brott än icke frihetsberövande straff, eller att längre fängelsestraff skulle minska brottsbenägenheten mer än korta.
Tydligen har dessa lagändringar inte varit tillräckliga utan mer ska till. Är det dock troligt att den grova brottsligheten kommer att påverkas av ännu längre straff? Sammanställningar av internationell forskning ger inte stöd för att fängelse skulle avskräcka fler från att begå brott än icke frihetsberövande straff, eller att längre fängelsestraff skulle minska brottsbenägenheten mer än korta.
Ett annat skäl för fängelsestraff är möjligheten att genom behandlingsprogram under tiden i anstalt minska risken för återfall. Sådana program finns men de flesta ger inte positiva resultat. Behandling i anstalt kan heller inte ge mer än marginella effekter på brottsnivån. Regeringen säger sig dock nu vilja förlänga fängelsestraffen för att få tillräcklig tid för att behandlingsprogram ska kunna genomföras. Samtidigt tvingas Kriminalvården lägga ned fungerande insatser som tolvstegsprogrammet och klosterverksamheten på grund av lokal- och personalbrist.
Ett ytterligare skäl som anförs för att genom mer fängelse minska brottsligheten, som också starkt förs fram av nuvarande regering, är inkapacitering: den som är inlåst hindras från att begå brott ute i samhället. Forskningen pekar på att längre inlåsning kan ge effekter i form av minskad brottslighet. Utvärderingarna har utförts i anslutning till någon straffreform som tidigareläggning av villkorlig frigivning eller benådning av en större grupp fångar. De effekter som då uppnåtts har dock varit relativt små och har främst rört den mindre allvarliga men vanligare brottsligheten. Den politiska debatten i Sverige handlar dock främst om att genom inspärrning på längre tid förhindra återfall i mord. Detta är dock svårt att uppnå då mord trots allt är ovanligt och det dessutom är betydligt ovanligare att någon återfaller i mord än i till exempel stöld, narkotikabrott eller rattfylleri. Det går helt enkelt inte att förutsäga vem som kommer att återfalla i mord och även om den morddömde sitter inlåst mycket länge sker det enligt polisen hela tiden en nyrekrytering till gängen.
För möjliga större effekter på brottsligheten av inkapacitering genom fängelse är forskningen hänvisad till historiska och jämförande data. USA ökade från slutet av 1970-talet till omkring 1990 fängelsebeläggningen med mer än fyra gånger. Efter en stark ökning av mord och dråp föll antalet sedan kraftig efter 1990. Detta tycktes tala för en stark inkapaciteringseffekt. Dock föll det dödliga våldet samtidigt i andra väst-länder, inklusive i Sverige, utan någon större expansion av fängelserna. I Finland har det dödliga våldet minskat markant samtidigt som fängelsebeläggningen minskat än mer. Brottsligheten har sedan 1950-talet sett påtagligt lika ut i europeiska västländer samtidigt som fängelseutvecklingen har varierat kraftigt mellan länderna.
I jämförelse med USA ligger mord- och dråpnivån omkring sex gånger lägre i Sverige. Latinamerikanska länder har en omfattande gängbrottslighet och nivåer på det dödliga våldet som i genomsnitt ligger mellan 15 och 20 gånger högre än i Sverige. Detta trots en genomsnittlig inspärrningsnivå som är fyra gånger högre än i vårt land. I dessa länder, invänder kanske någon, är den sociala och politiska situationen helt annorlunda än i Sverige och det framstår som mindre troligt att fler i fängelse skulle lösa våldsproblemet. Kanske är det en rimlig invändning, men varför är vi mer benägna att komma med sociala och politiska förklaringar till brottsligheten när det gäller andra länder och andra tider än för Sverige i dag? Den forskningsmässiga slutsatsen måste bli att det knappast är fängelsebeläggningen som bestämmer nivån på den grova våldsbrottsligheten.
Dock tycks Tidöpartierna tro det. Kanske kan man, trots allt, tala om ett paradigmskifte. Det som utmärker den nya
regeringen är en kriminalpolitik som i långa stycken strider mot rättsstatliga principer och en svensk rättstradition. Införda eller tilltänkta lagar innebär utvisning vid samröre med kriminella gäng, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, preventiv avlyssning, dubbla straff för gängkriminella, visitationszoner, anonyma vittnen, vistelseförbud, hemliga tvångsåtgärder mot barn under 15 år, sänkt straffmyndighetsålder, minskad straffreduktion för unga, avskaffande av villkorlig frigivning, förvaringsdom, avskaffad mängdreduktion med mera. Flera av dessa reformer innebär att ett ökat antal barn och unga kommer att sitta i fängelse och många under mycket lång tid.
Att alla dessa åtgärder skulle driva ned det gängrelaterade dödliga våldet får dock anses som mycket tveksamt. Regeringen hänvisar till Danmarks gänglagstiftning som har några av de inslag som Tidöpartierna strävar efter. Den danska lagstiftningen har dock aldrig utvärderats. Polisen i Danmark bedömer det som bra att gängledare kan låsas in på längre tider, men säger samtidigt att det hela tiden kommer nya underifrån. Norge har inte denna speciella gänglagstiftning men har ändå inte motsvarande kriminella gäng. Journalistiska skildringar av de unga gängmedlemmarna tyder inte heller på att det dödliga våldet kan regleras genom mer straff. (Intervjuer med unga gärningspersoner i exempelvis Diamant Salihus bok Tills alla dör).Redan nu är risken hög för att i praktiken få »dödsstraff« för dem som deltar i verksamheten – över 400 unga män har skjutits ihjäl det senast decenniet.
Trots forskning och beprövad erfarenhet framhärdar Tidöpartierna i sin tro på straff. Men kanske är frågan mindre kriminalpolitisk och mer allmänt partipolitisk. Regeringen köpte Sverigedemokraternas stöd genom att bjuda på kriminalpolitiken. Det sågs trots allt som relativt billigt, och Moderaterna hade redan i stor utsträckning börjat driva samma politik. För SD är detta ett utmärkt arrangemang. Kriminalpolitiken är medlet för att driva partiets viktigaste fråga, den om minskad invandring. Strängare straff passar också bra för att understryka individuella förklaringar till sociala problem i stället för strukturella och för att driva ett auktoritärt styre som generellt präglar högerpopulistiska partier. I den utredning om en översyn av straffskalorna generellt, som den nytillträdda rikspolischefen ska redovisa sommaren 2025, är också det överordnade syftet att öka repressionen.
Oavsett utvecklingen kommer SD att stå som vinnare. Skulle det gängrelaterade våldet minska kan SD hävda att det var tack vare Tidöpartiernas kriminalpolitik. Skulle det öka, kan SD fortsätta lägga skulden på invandringen. Samtidigt skulle dock partiledningen antagligen bara bli helt olycklig om det dödliga gängrelaterade våldet upphörde och därmed partiets främsta argument mot invandringen.
Den politiska oppositionen mot denna kriminalpolitik har i stort sett saknats. Socialdemokraterna berömmer sig gärna för de fler än 80 straffskärpningar de åstadkom under sin regeringsperiod 2014–2022. I ett preliminärt nytt kriminalpolitiskt program efter valförlusten betonas vikten av en kraftigt förstärkt polisorganisation och fortsatta straffskärpningar. På en presskonferens med bland andra partiordföranden strax före jul 2023 lanserades vad som påstods vara ett helt nytt arbetssätt där insatserna nu skulle riktas mot gängtopparna och den organiserade brottsligheten. Det nya var med andra inget nytt, vilket blev tydligt att döma av frågorna från den närvarande och något förvånade presskåren.
Socialdemokraterna vill fortsätta att öka straffen för narkotikaförsäljning och genom drönare övervaka öppna drogscener. Genom sin senaste justitieminister har de lovat att inte avkriminalisera eget bruk av narkotika – en kriminalisering de tidigare motsatte sig. Under hösten kom en statlig utredning och en utvärdering bekostad av finansdepartementet med krav på en förändrad svensk narkotikapolitik där avkriminalisering av eget bruk bland annat föreslås. Varken Tidöpartierna eller Socialdemokraterna har tagit något initiativ utifrån de två rapporternas förslag. Medan både regeringen och Socialdemokraterna ser narkotikamarknaden som central för rekrytering av barn till kriminella gäng och för konflikter som leder till dödligt våld, vill ingen ens ta upp frågan om en förändrad narkotikapolitik till debatt.
Socialdemokraterna har inte utnyttjat den till synes solklara möjligheten att kritisera Tidöpartiernas kriminalpolitik genom ett alternativt program utan driver i långa stycken samma politik. Samtidigt som partiordföranden säger sig kunna regera tillsammans med alla partier utom SD lägger man sig tätt inpå SD:s hjärtfrågor, migration och lag och ordning.
Socialdemokraterna har kriminalpolitiskt gått från att se brottslighet som en fråga om utslagning till att definiera brott som otrygghet för medborgarna. Från att ha förordat alternativ till fängelse är nu mer straff och fängelse något som ska eftersträvas. Genom straff för brott ska landet demonstrera sina värderingar och befästa vad som är rätt och fel. Välfärdsstatens vision tycks ha gått förlorad, och Socialdemokraterna tror sig kunna konkurrera med högern genom att driva frågor om lag och ordning.
Också om visionen saknas bör Socialdemokraterna kanske ändå försöka stoppa regeringens straffpolitik. De ekonomiska effekterna av de genomförda och föreslagna straffskärpningarna kommer främst att drabba de partier som kommer i regeringsställning efter valet 2026. Som forskare nyligen påpekat motsvarar det beräknade tillskottet av kostnader för fängelser 10 000 lärartjänster eller socialarbetare per år. Kommer Socialdemokraterna kunna försvara denna prioritering av utbyggnad av fängelsesystemet? Och kommer man att känna sig väl till mods av att Sverige går från att ha varit ett av de europeiska länder som haft minst människor i fängelse till att ha nästan flest? Tidigare berömde vi oss över att förklara brottslighet socialt och inte straffrättsligt, att minimera antalet fängelsedomar för att undvika fängelsets negativa effekter, ha en human kriminalvård och satsa på behandlingsprogram. Vart tog den svenska modellen vägen?
Tidöpartierna och Socialdemokraterna delar synen på den grova brottsligheten som systemhotande och som ett hot mot det demokratiska samhället. Detta har nu sagts i snart 20 år men Sverige står ännu. Den grova brottsligheten är allvarlig men den är inte systemhotande. Det är däremot nedmonteringen av rättsstaten och den alarmistiska beskrivningen av brottsligheten som används som ett medel för ett regerande baserat på fruktan.
Henrik Tham är professor emeritus vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Inlägget Fängelse är inte lösningen på gängkriminaliteten dök först upp på Ordfront Magasin.
Kommentarer är stängda.