Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Vi måste prata om Kapitalismen

Välfärdsbringare som lyfter världen ur fattigdom? Forskningen ger en betydligt mörkare bild av kapitalismen, än den som serveras av en högerstyrd mediavärld, skriver Jonas Aghed.

Av Jonas Aghed

Som de värsta mördarna i historien brukar Hitler, Stalin och Mao ständigt framhållas. Men lika självklara namn i samman-
hanget brott mot
mänskligheten och folkmord borde Gladstone, Gascoyne-Cecil, Primrose, Balfour, Campbell-Bannerman, Asquith och Lloyd George vara. Liberala och konservativa brittiska premiärministrar som avlöste varandra under fyra decennier då den brittiska koloniala regimen i Indien förbröt sig mot och mördade människor till ett antal som överstiger Hitlers, Stalins och Maos alla offer sammantagna.

Fakta har legat på bordet länge och det råder ingen direkt brist på historiker som drar adekvata slutsatser och får dem publicerade. Likväl är den berättelse om världssamhällets utveckling som tillåts dominera i en högerstyrd mediavärld den som säger att den från Europa inledda globala etableringen av kapitalismen, förslavandet av afrikaner och vissa andra beklagliga övergrepp åsido, har lyft världen ur ett ursprungstillstånd av fattigdom och säkrar genom konstant ekonomisk tillväxt en fortsatt stadig höjning av den allmänna välfärden. 

Sålunda bör väl de ekonomihistoriska insatser som Kenneth Pomeranz, Thomas Piketty, Shashi Tharoor, John M. Hobson, Mariana Mazzucato, Utsa Patnaik och andra på senare tid har stått för närmast betecknas som bidrag till en motberättelse. Ett färskt bidrag som stärker motberättelsen lämnar antropologen Jason Hickel och samhällsvetaren Dylan Sullivan, med en artikel betitlad »Capitalism and extreme poverty: A global analysis of real wages, human height, and mortality since the long 16th century«, publicerad i januari i år i den topprankade vetenskapliga tidskriften World Development. 

Många forskare från slutet av förra seklet och framåt har gjort beräkningar som visar hur läget för den mänskliga välfärden skiftat över tid. Ur dessa beräkningar hämtar Hickel och Sullivan belägg för tre övergripande slutsatser. För det första: Det är osannolikt att en överväldigande majoritet av världens befolkning levde i extrem fattigdom fram till artonhundratalet. För det andra: Kapitalismens framväxt och spridning i världen med kolonialismen orsakade en dramatisk försämring av mänsklig välfärd. För det tredje: Där en återhämtning av välfärd har skett har den inletts flera århundraden efter kapitalismens framväxt och då i samband med att fackföreningar och socialistiska och antikoloniala rörelser har uppstått och vunnit makt.

Hickel och Sullivan behandlar data om fem delar av världen, Europa först. Värden för olika länder och regioner jämförda visar att fram till mitten av femtonhundratalet levde de flesta européer drägliga liv, åtminstone sett till mathållningen. Även okvalificerade arbetare kunde nära familjer med flera barn. Med kapitalismens intåg dök folkflertalets försörjningsmöjligheter och förekomsten av hungersnöd ökade. Inte förrän runt 1880, och bara i de mest utvecklade länderna, var den allmänna välfärden tillbaka på nivåer liknande de på femtonhundratalet. Återhämtningen i Europa underlättades av att det fanns ett extraherat överskott från kolonier som den härskande klassen delade med sig av till tredskande, allt mer välorganiserade arbetare. 

Utanför Europa dröjde återhämtningen, där den alls skedde, till mitten av nittonhundratalet. I Latinamerika reducerade Spanien och Portugal genom slaveri, landstöld, massakrer och spridandet av sjukdomar ursprungsbefolkningens antal från mellan fyrtio och sextio miljoner till fyra miljoner. När Spanien och Portugal släppte sitt grepp i början av artonhundratalet tog USA över och bromsade, inte sällan med militära interventioner, utvecklingen mot en större och jämnare fördelad välfärd, tills progressiva sociala rörelser blev starka och statliga industriella program började införas runt 1940. Men i Peru säger data enligt Hickel och Sullivan att folket ännu inte har återhämtat den välfärd som rådde innan conquistadorernas inmarsch.

Subsahariska Afrika har drabbats av västligt inflytande i tre stora vågor. Först vid Atlantkusten när den transatlantiska slavhandeln inleddes på sextonhundratalet och stegvis växte till en förutsättning för den brittiska industrins expansion. Därefter även de inre och södra delarna under de europeiska stormakternas koloniala kapplöpning mot slutet av artonhundratalet. Efter en period av återhämtning när merparten afrikanska länder gjorde sig fria under 1950- och 1960-talet, sänktes sedan välfärden igen på bred front under 1970- och 1980-talet av en serie från väst stödda militärkupper och påtvingade »strukturomvandlingar«. I länder som Tanzania, Sydafrika, Moçambique och Madagaskar indikerar data att välfärden ännu inte har nått förkolonial nivå.

Kinas inlemmande i den kapitalistiska ekonomin efter nederlagen i opiumkrigen mot Storbritannien och Frankrike i mitten av artonhundratalet förde med sig en sekellång nedgång i välfärd. Antalet svältkatastrofer och epidemier per decennium flerfaldigades. Mellan 1852 och 1870 minskade befolkningen med över åttio miljoner människor. Med Maos hälso- och utbildningsreformer inleddes från 1950 den snabbaste ökningen av förväntad livslängd hos någon befolkning i världshistorien. Trots det stora språngets dåraktiga politik och den påföljande svältkatastrofen på vägen nådde Kina 1978 ett dödlighetstal per år på 6 av 1000, en nivå som många fattiga kapitalistiska länder inte skulle matcha förrän på 2010-talet. Hickel och Sullivan citerar Jean Drèze och Amartya Sen: »very eight years or so more people die in India because of its higher regular death rate than died in China in the gigantic famine of 1958−1961.«

Därmed är vi framme vid Indien. Brittiska Ostindiska kompaniet tog kontroll över Bengalen 1757 och krossade i en snabb process med enkelriktade tullavgifter den indiska tillverkningsindustrin. Kompaniet skapade också ett system för utplundring som innebar att det köpte upp den indiska råvaruexporten med intäkter från de tunga skatter som det med hot om militärt våld ålade det indiska folket. Det var frihandel, det: britterna »handlade« av indierna för indiernas pengar. Summan som britterna plundrade Indien på (»colonial drain«) och dessutom tog av för att bekosta maktutövning i andra ändar av imperiet har beräknats till 45 biljoner dollar. 1858 tog brittiska staten över kontrollen över Indien och effektiviserade utplundringen. Hungersnöd blev ett normaltillstånd, antalet akuta svältkatastrofer ökade. Mellan 1880 och 1920 låg indiernas medellivslängd som högst på 27 år, överdödligheten var 165 miljoner. Människor.

Hickels och Sullivans fokus är kapitalismen som ekonomiskt system och vad dess införande och dominans har inneburit för den mänskliga välfärden. Deras slutkommentar är koncis: »If a modern wage can purchase no more food than wages from 400 years ago, something has clearly gone wrong, even if there have been gains in medical care or information technology. (…) If these basic capabilities deteriorated during the rise of capitalism, and if up to a billion people today have lower real incomes in terms of access to food than 16th-century labourers, it is reasonable to conclude that the world capitalist system as such has failed to deliver meaningful progress against extreme poverty.«

Hickels och Sullivans analys är också relevant i sammanhanget politiska ideologier och deras skuld för historiska övergrepp. Har kapitalismen haft en starkt negativ inverkan på världens välfärd bör stater som med omfattande systematiskt våld tvingade in sina och andra befolkningar i kapitalismens hägn hållas skyldiga. Politiska partier började styra nationer i slutet av sjuttonhundratalet. Från då och under hela imperialismens högperiod under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet var det liberala och konservativa regimer som stod för det våldsamma införandet och upprätthållandet av kapitalismen. Många av de utomeuropeiska befolkningar som tvingades ner i en avgrund av fattigdom och undernäring då kämpar än idag för att ta sig upp igen till en bred, acceptabel nivå av välfärd. 

Den totala siffran över människor som lidit och dött i förtid genom århundradena till följd av kolonialistiskt våld och kapitalistisk utplundring är svår att uppskatta: den blir närmast ogripbar, en abstraktion. Företrädare för liberalism och konservatism vill gärna hävda att Mao och Stalin var exceptionella. Men hur skiljer sig vid närmare påseende Maos och Stalins praktik och resultat från vad olika koloniala välden, från Ferdinand och Isabella över det brittiska imperiet och kung Leopold till USA med sina nutida härjningar i Latinamerika, Asien och på den arabiska halvön, har stått för? 

Jonas Aghed är bibliotekarie och skribent.

Inlägget Vi måste prata om Kapitalismen dök först upp på Ordfront Magasin.

Upptäck mer från Nyhetskartan.se

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa