I förra numret att Röda rummet gav fyra skribenter kommentarer ur olika vinklar till Ståle Holgersons bok Krisernas tid – Ekologi och ekonomi under kapitalismen, som utkom på Daidalos förlag förra året. Här fortsätter samtalet med Ståles svar till dessa inlägg.
Jag gillar att skriva böcker, och ännu roligare är det att åka runt och prata om böckerna. Recensioner och feedback är kul, men inkluderar ett skräckinslag: det kan ju gå båda vägarna. Det allra roligaste är att diskutera en bok man har skrivit tillsammans med kamrater på ett öppet, kritisk och konstruktivt sätt. För att tillsammans komma vidare.
Det var därför fantastisk att bli bjuden till Dyrön i mars 2023 och diskutera Krisernas tid tillsammans med Vanja Carlsson, Carl Cassegård, Lars Henriksson, Håkan Thörn, Evelina Johansson Wilén och Carl Wilén. Baserat på diskussionerna den helgen har Röda Rummet publicerat fyra kritiska kommentarer. Jag känner mig privilegierad. Detta är även väldigt bra timing. Krisernas tid ska publiceras på Verso Books hösten 2024, så kommentarerna har hjälpt mig att spetsa argumenten till den engelska utgåvan. Tack
Den här texten är alltså en kommentar till kommentarerna. Jag kan inte diskutera varenda detalj, men vill kort dryfta de centrala frågorna. Innan jag börjar vill jag bara kort precisera att Krisernas tid handlar om ekonomiska och ekologiska kriser under kapitalismen; om hur kapitalismen producerar kriser och hur krisernas reproducerar kapitalismen. Sedan diskuteras rätt många teman – som till exempel rasism, staten, geografi, fascism, nationalism — men enbart indirekt och i den mån detta är relevant för frågan om kriserna.
Den första kommentaren kommer från Vanja Carlsson, och handlar om staten.
Carlsson pekar helt korrekt på en spänning som finns min bok. Å ena sidan är staten en garant för att kapitalismen ska reproduceras, vilket jag kortfattat diskuterar i boken. Å andra sidan är staten ett verktyg som även den radikala vänstern måste försöka använda i mötet med kriserna. Denna spänning finns tydligt i boken. Men jag tror inte att världens mest perfekta marxistiska teori skulle kunna lösa denna motsättning, eftersom den även finns i verkligheten. Den existerar eftersom det vore galenskap att fullständigt vägra att kämpa inom staten eller att oproblematisk acceptera den som ”demokratisk”. Det är en spänning vi måste lära oss att leva med.
Även om inga teorier kan ”lösa” spänningen, är några teoretiska utgångspunkter så klart bättre än andra. Jag har i boken två angreppssätt som jag tror gör det enklare att manövrera mellan komplex teori och den ännu mer komplexa verkligheten. För det första utgår jag huvudsakligen från Nicos Poulantzas teorier om staten (snarare än Bob Jessops eller Gramscis, som Carlsson nämner), vilket kanske är mindre tydligt i den här boken än i tidigare texter jag har skrivit.1
Enligt Poulantzas är staten en materiell kondensering av sociala relationer, och då öppnas det även ett utrymme för motstånd inom och genom staten. Erfarenheter från 1900-talet visar också att kapitalistiska stater kan driva väldigt olika politik, även om den alltid i ”sista instans” måste reproducera kapitalismen för att reproducera sig själv.
Den andra utgångspunkten handlar om att prata om kriser på olika nivåer. Att försöka använda staten för att hjälpa folk behålla jobb och bostäder (efter ekonomiska kriser) eller för att försöka minska utsläppen av koldioxid, är inte samma typ av frågeställning om hur staten blir en del av ”den eko-socialistiska framtiden” (jmf Carlssons fråga). Frågorna hänger så klart ihop, men vi måste separera dem. När diskussionerna om staten i bokens epilog mest handlar om relativt kortsiktiga frågor, beror det på att jag slutar med diskussioner om krispolitik, vilket jag separerar från kriskritik (teori) och krishantering (högst konkret politik i faktiska kriser). Inom krispolitiken har vi inget val annat än att befinna oss mitt i spänningen: vi måste försöka ”använda” den existerande staten (till exempel via sociala rörelser sätta press på statsadministration, kräva reformer, vinna val, etc.), samtidigt som vi är medvetna om statens klasskaraktär. Snarare än att lösas teoretisk, måste spänningen mötas politisk. I boken går jag inte väldigt mycket längre in i hur vi arbetar i/med spänningen. Jag pekar på icke-reformistiska reformer, men går till exempel inte längre in på frågan om hur faktiska människor i staten bör göra om vi närmare oss kapitalismens gränser.2
Den andra kommentaren kommer från Carl Cassegård, och handlar om hopp, sammanbrott och kriser.
Jag driver i boken hypotesen att kriserna inte kommer fälla kapitalismen, men detta är så klart omöjligt att egentligen veta helt säkert nu, 2023. Jag ser det som mest sannolikt, och därför den bästa utgångspunkten för politisk handlade. Det finns även element i de ekologiska kriserna som håller liv i kapitalismen. Jag är skeptisk till teorier som säger att ekologiska kriser skapar ekonomiska kriser, fast jag erkänner så klart att coronakrisen 2020 var en ekologisk kris som utlöste en ekonomisk. Baserad på sådana argument skriver jag att det går att tänka sig en värld i flammor där den sista kapitalisten säljer en kanna bensin till sin sista kund. Denna formuleringen ligger till grund för Cassegårds kommentar.
Cassegård frågar: ”Men går det att tänka sig att samhället går under utan att minsta ekonomiska kris uppstår? Om naturen förstörs borde det väl rimligen också försvaga kapitalismen?” Mina korta svar på frågorna är: En eskalerande klimatkris kan kanske utlösa flera ekonomiska kriser, fast jag har svårare att se att ekologiska kriser ska skapa stora ekonomiska kriser på djupare nivå. Men det följer inte av detta argument att flera ekonomiska eller ekologiska kriser – fråga två – försvagar kapitalismen. Tvärt om. Så långt i kapitalismens historia (åtminstone fram till dags dato) är den viktigaste lärdomen vi kan ta med oss att kapitalismen reproduceras genom ekonomiska kriser och gynnas av att vi skapar ekologiska kriser.
Sedan kan man ta diskussionen vidare. För när den sista kapitalisten säljer en kanna bensin till sin sista kund, har så klart båda kapitalismen och människans ”civilisation” gått åt helvete.
Cassegård har rätt i att jag inte riktig klargör hur dessa två fortgående sammanbrott samspelar. Det är inte heller bokens ambition. Det finns flera anledningar till att jag inte betonar Sammanbrottet, med stort S. En anledning är politisk: killgissningar kring kapitalismens, civilisationens och världens undergång kan vara mycket spännande läsning, men jag har väldigt svårt att se den politiska relevansen. Vår faktiska politiska utmaning i de kommande decennierna är att kriserna kommer reproducera kapitalismen. En annan är denna: I diskussioner om kriser är det enkelt att fastna för det extraordinära, och sen dra slutsatser om det exceptionella rätt långt (vilket förklarar varför så mycket kristeori slutar med olika former för kollapsteori). Min utgångspunkt är att visa upp kriserna som ”vardagliga” fenomen under kapitalismen. Vilket jag tror är en bättre utgångspunkt om vi ska förstå fenomenet.
Cassegård föreslår att jag i högre grad skulle kunna använda bruksvärde och abstraktionsnivåer för att analysera relationen mellan natur och kapitalism. Detta är ett värdefullt inspel. Detsamma gäller den avslutande frågan om politiska kriser. Håller min hypotes att (ekonomiska och ekologiska) kriser reproducerar kapitalismen även för de politiska kriserna? (Här lägger Cassegård lyckligtvis till: ”Nu inser jag naturligtvis att det kan vara väl mycket begärt att Holgersen, som skrivit en utomordentlig bok om ekonomiska och ekologiska kriser, även ska ta upp en tredje sorts kris. Men det är kanske ett ämne för en framtida bok?”). Jag skulle helt enkelt kunna svara att detta inte är fokus i min bok. Men även om min bok inte hanterar politiska kriser, är detta så klart en väldigt viktig, intressant och spännande fråga.
Hade jag satt mig ner för att skriva om politiska kriser hade jag behövt behandla dessa på ett lika omfattande sätt som jag gjort med ekologiska och ekonomiska. Och jag är faktisk inte helt säker på vart detta skulle fört mig. Den generella huvudtesen att ekologiska och ekonomiska kriser reproducerar kapitalismen, blir så klart lite annorlunda med politiska kriser, eftersom en revolution, till exempel, ju per definition är en politisk kris. Jag får betona att jag inte säger att vänstern eller arbetarklassen aldrig framgångsrikt kan vinna ekonomiska eller ekologiska kriser eller att det är en naturlag att alla kriser måste reproducera kapitalismen. Men det är en historisk tendens, som jag i boken försöker förstå och förklara. (Sedan är det vår historiska uppgift i Antropocen att skapa ett gigantiskt undantag mot den generella trenden.) Jag tror inte det är osannolikt att en studie av politiska kriser skulle peka på ett liknande fenomen; att de flesta politiska kriser primärt används av den härskande klassen och deras politiska allierade, och att det är vårt jobb är att skapa undantag. Revolutioner är – trots allt – historiska undantag.
Den tredje kommentaren kommer från Håkan Thörn och handlar om huruvida hegemoniska kriser kan vidga möjlighetshorisonten för kollektiv handling.
Thörn pekar helt riktigt på att frågor om kollektiv handling nerifrån är något jag ”bara berör i förbifarten”, men det är befogat att lyfta detta tema eftersom jag gör några centrala påståenden i anslutning till det. Thörn diskuterar för det första huruvida sociala rörelser och omfattande protester kan bidra till att driva fram kriser i kapitalismen, och för det andra om kriser i sig öppnar möjligheter för sociala rörelser att mobilisera för radikal samhällsförändring.
Det första först: Kan sociala rörelser driva fram ekonomiska kriser? Det finns, som Thörn visar, marxistiska teorier som säger att arbetarrörelsens styrka i kapitalismens kärnländer, framgångsrik antikolonial kamp och kostsamma försök att bekämpa denna kamp (till exempel i Vietnam) i början av 1970-talet bidrog till att begränsa kapitalismens profiter och expansionsmöjligheter och bidrog till uppkomsten av inflation. Är inte detta centrala komponenter för att förstå 1970-talets kris?
Frågan måste besvaras på två sätt. Den första delen av svaret är empirisk. Vilken roll hade sådana olika komponenter i den faktiska skapande av krisen på 1970-talet. Här finns det mycket litteratur som pekar i olika riktningar. Utan att gå in på detaljer vill jag betona en utmaning som finns när man skriver om kriser: frestelsen att låta särskilda kännetecken hos en pågående kris överföras till generella argument. Baserade på sådana argument som Thörn nämner, utvecklas marxistiska teorier, som de italienska autonomisterna/operaismo, som menar att kapitalismens utveckling (och kriser) alltid är orsakade av arbetarrörelsens styrka. Försöker vi förstå ekonomiska kriser under kapitalismen från 1800-talet och fram till 2020-talet, behöver vi även en annan ingång vid sidan av sådan empiriska argument som förklarar enskilda kriser. Vilket tar oss till den andra delen av svaret, som är mera generell.
Om vi för argumentets skull accepterar att Thörns exempel var viktiga för att förstå krisen på 1970-talet, så kan inte detta förklara kriser i allmänhet. Varken krisen 1929 eller krisen 2008 kan förklaras av att arbetarklassen var särskilt stark, av USA:s enorma utgifter i Vietnam eller av lyckad antikolonial kamp. Dessa kriser uppstod ändå. I alla kriser finns det en rad faktorer som är viktiga för att förstå varför just denna kris kommer i denna form. På en mer generell nivå kan inte detta förklara varför kapitalismens med nödvändighet skapar kriser. Jag tror att det är rimligt att säga – kontrafaktisk – att om arbetarklassen varit svag, och utan Vietnam eller antikolonial kamp, så skulle det blivit ekonomisk kris på 1970-talet ändå, eller åtminstone på 1980-talet. Men den skulle sett annorlunda ut.
Sedan diskuterar Thörn huruvida kriser öppnar möjligheter för sociala rörelser att mobilisera för radikal samhällsförändring. Att mobilisera mot kriserna är så klart vårt gemensamma mål som socialister. Sociala rörelser måste angripa kriserna – det är egentligen bokens politiska huvudpoäng. Men jag menar att vi kan göra detta på ett bättre sätt om vi erkänner att kriserna i grund och botten inte förtjänar vår optimism.
Thörn pekar på att kapitalismens legitimitet undergrävs vid omfattande kriser; ekonomiska kriser åtföljs alltid av en politisk definitionsstrid, där olika intressebaserade samhällskrafter söker vinna tolkningsföreträde genom att etablera ”sanningen” om krisen, vad som är dess orsaker, konsekvenser, och framför allt vad som bör göras åt den. Enligt Thörn är det de krafter som vinner denna strid som utformar svaret på krisen, politiskt, ekonomiskt och ideologiskt.
Detta är riktiga påstående i sig. Men hur viktigt detta är beror på vad vi betonar. Betonar vi ideologi och diskurs, kan det ju verkligen kännas som att vänstern och marxister vinner varenda kris! En paradox jag försöker förstå i boken är just denna: varje kris avslöjar kapitalism och vid varje kris kan vi bättre kritisera systemet. Så varför är det ändå alltid den härskande klassen och deras politiska vänner som gynnas? Och varför är det alltid de fattiga och arbetarna som får betala? Utifrån detta skriver jag bland annat att kriser primärt representerar teoretiska möjligheter för socialister, samtidigt som de innebär politiska problem. För liberaler är kriserna däremot politiska möjligheter, och teoretiska problem. För att förstå hur kriser reproducerar kapitalismen trots att den ger oss bättre möjligheter att kritisera systemet, måste vi släppa betoningen på ideologi, och undersöka systemets klasskaraktär, statens relativa autonomi, rasism, nationalism, kris som chock och mycket mera. Vilket inte betyder att ideologi inte är viktigt. Ideologi är bara inte viktigast.
Detta är ännu tydligare vad gäller ekologiska kriser. Det kan ju kännas helt absurt att den globala uppvärmningen inte har lett till en gigantisk legitimeringskris. Varför har inte alla politiker som (inte) har arbetat med klimatet de senaste 20 åren fått sparken? En förklaring är att klimatkrisen är just en kapitalistisk kris, vilket gör att den kommer med en distinkt klasskaraktär, att den hanteras av kapitalistiska stater och att den kommer med ett mått av chock, och så vidare. Då blir även socialister fångade av krisen, och man väljer ofta att hoppas på Joe Biden och socialdemokrater, eftersom alternativen är Donald Trump och Jimmie Åkesson. Så fast vi – analytisk – ser att klimatkrisen är ännu ett starkt argument för att avskaffa kapitalismen, gör själva chocken och krisen att vi ändå tenderar att pausa mera radikala politiska alternativ.
Vidare menar Thörn att huruvida socialister hoppas på kriser eller inte saknar betydelse för det faktum att kapitalistiska kriser sker med regelbundenhet: ”Vad som betyder något är vilken analys en socialistisk rörelse gör av dessa pågående och kommande kriser – och hur den agerar.” Vilket jag i hög grad håller med om. Men jag menar att min mera ”pessimistiska” syn – i brist på bättre ord – är en reality check. Vi kan hantera kriser bättre om vi slutar tro att krisen utgör en ”möjlighet” för arbetare eller socialister; att nu får vi vind i seglen. Utgångspunkten måste snarare vara att med krisen kommer klasskamp ovanifrån, ökad fattigdom bland arbetare och mera rasism från högern, samtidigt med ständiga uppmaningar att vi (nationen) måste hålla ihop i denna svåra tid.
Den fjärde och sista frågan kommer från Carl Wilén och handlar om demokrati och rättigheter i krispolitikens tid.
Wilén skriver att det inte är uppenbart vad min definition av demokrati egentligen innehåller. Vilket är ett adekvat påpekande. Jag har egentligen inte någon klar definition av demokrati, inte här och heller inte i andra sammanhang. Eftersom jag konstaterar att socialism betyder mer demokrati, gör Wilén så klart helt rätta i att fråga vad jag egentligen menar. Anledningen till att jag tycker till om demokrati, även utan goda definitioner, är rätt pragmatisk. För det första för att – i relation till klimatkrisen – undvika den romantisering av Kina som faktisk existerar, och för det andra för att skriva in socialismen i en annan tradition än den stalinistiska.
Eftersom jag inte har något konkret definition kan min syn på demokrati så klart tolkas olika. Frågan är dock om Wilén tar sig lite för stora friheter när han skriver om oklarheterna: ”På så vis förbereds i nästa led en bördig jordmån för en liberal demokratidefinition som låter oss välja mellan kapitalistisk demokrati eller Stalins Gulag”. Jag skriver inte så mycket om demokratins form, men innehållet jag skisserar pekar väl definitivt mot ekonomisk demokrati – vilket utesluter både kapitalism och Gulag? Sedan är det klart att jag inte tar analysen hela vägen.
Wilén tar även upp min referens till Walter Benjamin; att socialismen inte är kapitalismens logiska fortsättning utan snarare bör ses som ett brott med detta produktionssätt. Jag argumenterar i boken för att kriserna ger Bejnamin rätt: inte heller kriserna pekar ut vägen bortom kapitalismen, som så många marxister genom historien har hoppats på. Wilén skriver att min demokratiuppfattning krockar mot detta synsätt: ”Krispolitiken tycks däremot luta sig mot en demokratiuppfattning där kapitalistisk och socialistisk demokrati kan beskrivas i termer av gradskillnader snarare än som ett kvalitativt brott.” Wiléns läsning kan absolut vara legitim, vilket delvis kan bero på att jag inte har någon sofistikerad definition av demokrati. Men det är även viktigt att framhålla att Benjamins tes om revolutionen som en nödbroms befinner sig på ett abstrakt och teoretisk plan (kriskritik). Men hur vi faktisk organiserar politiken (och demokratin) är en fråga som också måste befinna sig på ett mera konkret plan (krispolitik).
Inspirerad av Wiléns kommentar och Carlssons frågor om staten vill jag avsluta texten med några reflektioner kring teori och politik. Dessa reflektioner ska inte tolkas som en kritik mot Wiléns eller Carlssons kommentarer, utan snarare ses som en generell reflektion som försöker peka ut vägen vidare.
Jag är väldigt svag för Benjamins resonemang om att socialism är att dra i tågets nödbroms, snarare än att accelerera farten. Men som jag även frågar i boken: vad betyder egentligen detta? Jag tror att det finns en fara i att vi som teoretiker målar frågor i svart-vitt, när verkligheten kommer i flera färger. Antingen accelererar vi kapitalismen eller så drar vi i nödbromsen och försöker stoppar systemet blinda framfart. Särskilt den pågående debatten om tillväxt präglas ofta av svartvita positioner (vilket jag nyligen har diskuterat i tidskriften Spectre): vi måste välja antingen nedväxt eller vänsterproduktivism, antingen accelererar kapitalismen rakt in i socialism eller så måste vi slå sönder allt vi kan se.3 Verkligheten är mera komplex. Det finns liknande faror vid dikotomier kring demokrati: antingen försvarar vi den liberala demokratin eller så skisserar vi en fullständig ny form. Eller med staten: antingen kör vi politisk kamp inom den kapitalistiska staten, eller så krossar vi den. Det är inte svårt att skapa sådana dikotomier teoretisk. Och som revolutionär är det enkelt att sen välja den mest radikala teorin. Detta val kombineras sedan med logiska argument: som till exempel att om vi förändrar X (till exempel grundläggande klassrelationer) kommer Y (staten) och Z (demokratin) att förändras, eftersom den vilar på en grundläggande klassrelation (vi kan göra liknande argument om genus eller rasism). Vilket är sant. Men fångar dikotomierna och logiska argument hur historisk förändring faktisk sker?
De nämnda dikotomierna (inom/bortom kapitalismen, staten, tillväxt, etc.) och logiska argumenten riskerar att förbise hur historien alltid kommer med en rad pragmatiska avvägningar, kompromisser, misstag, slump, etc. på vägen. Och att all förändring alltid präglas av det tillstånd som förändringen sker inom. Med andra ord: socialismen kan vara ett brott med kapitalismen, men det är fortfarande ett brott präglat av att vara ett brott med just detta system. Nu ska vi heller inte här bli för absolutistiska, och konkludera med att dikotomier eller logiska argument – eller även utopiska beskrivningar av socialismen för den sakens skull – alltid är fel. Men jag tror att många samtida debatter bland marxister (inte minst den om tillväxt) skulle tjäna på att vi i större utsträckning diskuterade den konkreta politiska vägen, och kanske mindre det abstrakta, teoretiska målet. Eller?
Artikelförfattare
Ståle Holgersen är forskare i kulturgeografi. Han har förutom Krisernas tid tidigare givit ut Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (Daidalos). Medverkade senast i Röda rummet med artikeln Corona, hälsa och klass (tillsammans med Roya Hakimnia).
NOTER:
Holgersen, Ståle (2015) Spatial planning as condensation of social relations: A dialectical approach. Planning theory, 14(1): 5-22. ︎En person som bland annat i Röda rummet har skrivit om strategier för att skapa en brygga mellan krishanteringsnivån och krispolitiken är Lars Henriksson. Se exempelvis Att ge förnuftet muskler i Röda Rummet 1/2010 och hans bok Slutkört (Ordfront 2011) ︎Holgersen, Ståle (2023) Neither Productivism nor Degrowth. Thoughts on Eco-socialism. Spectre Journal. 4 September 2023.
Artikeln kommer inom kort att publiceras i svensk översättning på Röda rummets hemsida ︎
