Två nya vänstertidningar har seglat ut på den svenska medieankdammen, bägge med fulla ambitionssegel, som sig bör för vänstertidskrifter, som ju har samhällets omvälvande förändring till det bättre som gemensamt slutmål (till skillnad från vanliga tidningar som har »sälja lösnummer och annonser« som slutmål, eller högerpress som har »samhällets förändring till det sämre«). Av samma anledning blir denna tidnings redaktion (jag) glad över dessa, trots att jag kanske enligt en mer kapitalistiskt färgad logik borde se dem som konkurrenter till Ordfront magasin.
Det kanske de är. Eller kanske inte. Jag formulerade en gång någon slags tanke om att vänstertidningar snarare växeldrar varandra än svälter ut varandra. Vi växer och krymper från samma mycel, typ.
Ett annat sätt att se det är typ det motsatta. Att vi inte alls drar åt samma håll. Utan drar isär. »Vänstern förminskar sig genom delning«, eller hur klichén från 1970-talet lyder. Och faktum är att tidningarna Konkret och Parabol ploppar upp ur distinkt olika mycel. (»Vänstern« är ju, vad twitterhögern än tror, inte en monolit).
Bakom Konkret står den stridbare journalisten-juristen Behrang Kianzad, som råhögern älskade att hata efter en kollision med Ivar Arpi i Svt:s Debatt. Han skrev en gång också en artikel i Ordfront magasin som fick stor spridning – och vilda mothugg, inte minst från Tino Sanandaji (sedemera känd/ökände som mannen som gjorde Bulletin till ett stående publicistiskt skämt) som till och med krävde rättelse infört: Kianzad vågade nämligen påstå att flertalet statsvetenskapliga forskare kommit fram till att invandring inte nämvärt (eller något positivt) inverkar på ett lands BNP.
I Konkrets kulisser återfinns också Stefan Bergmark, galjonsfigur för det sydsvenska vänsterpublicistiska nätverk som också har Opulens och förlaget Ekström&Garay (kritiserat för att sälja publicering till förhoppningsfulla författare) i sitt stall. Melker Garay står förmodligen för riskkapital här.
Konkret sluggar ut hårt inte minst med respektlösa och välskrivna krönikor av nestorerna Fredrik Virtanen och Carl-Michael Edenborg. Dock låste de (likt antagonisten Bulletin) in sitt material alltför snabbt. Nätpublikationernas förbannelse!
Parabol heter den andra nya vänsternättidningen, med lite annan approach. De betalar inte sina skribenter, och de låste inte in sitt material. Det är till att lita till gratisarbete – lite osolidariskt om någon frågar mig
Parabols grundare och portalfigur är den stridbara och flitiga Kajsa »Ekis« Ekman, nyligen i öppen konflikt med en annan vänstertidning, den anrika Arbetaren. Bland skribenter märks Tobias Hübinette och Aleksa Lundberg, och man går ut hårt med en knippe djupgående artiklar: själv gillar jag hur »Ekis« låter en intervju med en argentinsk politiker löpa i miljarder (nåja) tecken.
»Ekis«, ska väl sägas skrev även en gång hon i Ordfront magasin. Jag tänkte vidhålla min princip att så långt jag kan att inte starta, underblåsa eller delta i konflikter inom vad vi väl kan kalla »den fria vänstern«. Jag håller varken med Kianzad eller Ekman om allt. Men deras publikationer är snygga och attraktiva och verkshöjden är hög. Läs, medborgare! Och stöd även äldre vänsterpublikationer, tack. Till exempel Brand, som är under full attack från fascisthögern för att de skrivit om Afa/Antifa.
Vi ska inte bara låta tusen blommor blomma, vi ska samla buketten och svinga den som en batong, om det skulle behövas.
Johan Berggren
*Rättelse: Melker Garay är inte finansiär av Konkret
Inlägget Nya tidningar, gamla falanger? dök först upp på Ordfront Magasin.
