Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Dödens dag

Femtio år efter militärkuppen i Chile ger en bok av vetenskapsteoretikern Eden Medina en nykter inblick i hur social förändring går till, skriver Johan Örestig.
Det har nu gått femtio år sedan militärkuppen i Chile. I dokumentären Dödens dag – Chile 11 september 1973 skildras hur militären ledd av Augusto Pinochet och understödd av CIA störtade president Salvador Allende som genom vänster-centerkoalitionen Unidad Popular lett landet sedan 1970. Efter en kort inledning om vägen fram till kuppen så är det våldet, splittringen och terrorn som står i centrum.

Det är en historia som måste fortsätta berättas. Den ger röst åt de som fängslades, torterades, avrättades, försvann eller tvingades fly. Den påminner om hur den så kallade fria världens ledare, så snart deras herravälde utmanades, inte tvekade att finansiera despoter och paramilitära dödsskvadroner i tredje världen. Den visar att ett kallt krig lika fullt kan skörda liv och krossa drömmar utanför supermakternas territorium. Den demonstrerar hur praktisk solidaritet inte är klädsam politisk korrekthet utan skillnaden mellan liv och död.

Eden Medina

Problemet med historiska händelser med ett våldsamt slut är att grymheten tenderar att kasta en skugga över många andra viktiga berättelser. En sådan berättelse levereras av vetenskapshistorikern Eden Medina i den alldeles lysande boken Cybernetic Revolutionaries: Technology and Politics in Allende´s Chile. I centrum står ett dilemma som Unidad Popular ställdes inför. Koalitionen gick till val på att åstadkomma djupgående samhällsförändringar. Trots enorma rikedomar var fattigdomen utbredd. Frukterna av arbetet gick till ett fåtal chilenska överklassfamiljer och till multinationella bolag. Unidad Popular föresatte sig att lyfta människor ur fattigdom och erövra kontrollen över sin ekonomi genom att nationalisera industrier. Samtidigt var den politiska situationen instabil. Presidentvalet var mycket jämnt och folket splittrat. Situationen förvärrades av att USA införde en ekonomisk blockad. Den resulterade i en skenande statsskuld och livsmedelsbrist som i sin tur orsakade brödköer och våldsamma protester. USA eldade på det hela genom stöd åt oppositionella partier och medier. Hur får man ett folk att acceptera omfattande samhällsförändringar under kaotiska förhållanden där många istället bara vill ha trygghet?

En av de som hade att hantera denna fråga var ingenjören Fernando Flores. Som en av de högst uppsatta i utvecklingsorganisationen CORFO hade han i uppdrag att leda statens nationaliseringar. Direktiven var att förändringarna skulle ske fredligt och inom ramen för rådande demokratiska fri- och rättigheter. Detta gav Flores tillfälle att förena sitt yrkesuppdrag med sitt mångåriga intresse för den så kallade cybernetiken. Ordet härstammar från grekiskans kubernētikēs, vilket kan översättas till rorsman. Området är svårt att sammanfatta, men i grunden handlar det om att utveckla strategier för att styra i oöverskådligt komplexa system. Tidens mest framstående cybernetiker Stafford Beer hade tagit området in i organisationsteorin. Med sina modeller ville han visa att en organisation blir livskraftig inte genom centralstyrning utan genom kontinuerlig kommunikation mellan självstyrande delar.
I juli 1971 mottog Beer ett brev från Flores som frågade om han var intresserad av att stötta den chilenska regeringen i deras omvandlingsprojekt. För Beer var detta en oemotståndlig möjlighet att tillämpa sitt system i nationell skala. Resultatet av detta blev projektet Cybersyn. Målet var att utarbeta ett system som genom sofistikerade former av flervägskommunikation i realtid skulle samordna och utveckla den chilenska samhällsekonomin och undvika kriser. Basen var ett antal telexmaskiner, det vill säga apparater för maskinsänd telegrafi som förband industrierna med ett kontrollrum. Ingenjörer begav sig ut till de nationaliserade industrierna. Tillsammans med personer med direkt insyn i verksamheten tog de fram ett antal nyckelindikatorer för att organisationen skulle kunna uppnå sina mål. Det kunde handla om sådant som råvarutillgång, teknik och personalbehov. Varje industri hade sedan i uppgift att regelbundet sända information om läget för varje indikator via telexmaskinerna. Med hjälp av datorer jämfördes dessa data med beräkningar för industrins behov. Om allt verkade stämma tilläts industrierna drivas vidare på de sätt som de på lokal nivå bedömde bäst. Men om en avvikelse registrerades så rapporterades detta vidare till det så kallade kontrollrummet där projektets ledning satt. De analyserade problemet och återkopplade till respektive industri om vad som behövde åtgärdas och gav dem en tidsfrist för att hantera problemet med stöd av ledningsgruppen och vid behov regeringen. Denna modell var i linje med Beers cybernetiska filosofi på så sätt att den strävade efter effektiv frihet. Med det menade Beer att varje del av systemet, i detta fall ekonomin, ska ha så stor självständighet som möjligt: det är de som arbetar i verksamheterna som bäst förstår vad verksamheten behöver. Men denna frihet får inte gå så långt att den hotar systemets stabilitet.

Det som ger Medinas bok dess stora värde är dess realism. Den berättar hur Cybersyn trots begränsande tekniska möjligheter utvecklade ett system som både var mer demokratiskt och effektivare än olika former av toppstyrd organisering. Ett särskilt intressant kapitel är det om den så kallade oktoberstrejken 1972 där 40 000 lastbilschaufförer lamslog stora delar av den chilenska ekonomin. Cybersyn gjorde det möjligt att i nära nog realtid samordna kommunikation mellan regeringslojala chaufförer, distributörer och industrier för att säkerställa leveranser. Men Medina idealiserar inte. Hon visar på glappet mellan teori och praktik där målet att kommunicera i realtid sällan uppnåddes, utan alltid skedde med fördröjning. Hon visar hur projektet brottades med allt starkare motsättningar. Beer ville använda Cybersyn som ett verktyg för ekonomisk demokrati där hierarkierna och byråkratin i arbetsorganisationerna avskaffades. Chilenska projektmedlemmar som Raul Espejo ville istället avpolitisera projektet. Med tanke på hur polariserat det chilenska samhället var så var det lättare att få gehör för Cybersyn om det framställdes som ett tekniskt verktyg för effektivisering. Medina visar också hur den så vanliga åtskillnaden mellan kulturlivet och ingenjörskonsten är falsk. Beer knöt exempelvis kontakter med folksångaren Ángel Parra för att cybernetikens filosofi skulle tillgängliggöras och korsbefruktas genom den folkliga kulturen.
Summan av bokens perspektiv är en nykter inblick i hur social förändring går till. Inte minst blottläggs ett tomrum i vår tids politiska debatt. Vi står ju idag inför ett dilemma som knappast är identiskt, men som har vissa likheter med det chilenska. Klimatkrisen och levnadskostnadskrisen visar att det system vi idag lever under är förlegat och destruktivt. Vi behöver skyndsamma och omfattande samhällsförändringar. Samtidigt slits samhällen isär av polarisering. Debatten är framförallt upptagen vid utspel där politiker tävlar om vilken utsatt grupp som ska skuldbeläggas och straffas. Få formulerar svar på vilka institutionella förändringar som krävs, vilka som ska utveckla dem och hur de ska realiseras. Den som intresserar sig för sådana frågor har mer att hämta i det chilenska exemplet än i SVT:s Agenda eller på Svenska Dagbladets ledarsida. <<

Artikelförfattare
Johan Örestig är doktor i sociologi och lektor vid Umeå universitet. Ingår i Röda Rummets redaktion.

Upptäck mer från Nyhetskartan.se

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa