Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård konstruerade han gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Nu berättar Jan Olsson i en bok om sitt polisliv. När det gäller gärningsmannaprofilen backar han inte en tum, han anser att de lyckades samtidigt som han fullständigt avfärdar utpekandet av Stig Engström.
JAN OLSSON BLEV POLIS i slutet av 50-talet. Som 86-åring har han sedan en rätt lång tid tillbaka gått i pension men inte slutat arbeta. Han har bland annat åtagit sig uppdrag i samband med resningsansökningar och bidragit till friande domar för Thomas Quick och Kaj Linna.
Under sin tid i polisyrket kom Jan Olsson att konfronteras med en rad av de rättsfall och andra dramatiska händelser som gett störst rubriker genom åren. Norrmalmstorgsdramat, Lasermannen, Militärligan, Estonia och styckmordet på Catrine da Costa för att ta några exempel.
För min del har jag mest reflekterat över honom som en av författarna till gärningsmannaprofilen i Palmeutredningen. Tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård tog han på utredarnas uppdrag fram en profil på Palmes mördare.
Jag har alltid varit skeptisk till denna profil, av en rad anledningar. Men den är ju en del av historien om Palmeutredningen och därför var det med rätt stort intresse jag började läsa boken om Jan Olssons yrkesliv, De kallar honom Supersnuten.
Som författare står journalisten Peter H Johansson, men boken är skriven i jagform från Jan Olssons perspektiv. Och som läsare godtar jag att det verkligen är Olsson som talar. Det får betraktas som ett lyckat samarbete.
Boken
Peter H Johansson:
De kallar honom supersnuten – Jan Olsson, ett polisliv
Ordfront
373 sidor
En deklaration gör jag gärna direkt: man behöver inte hålla med om Jan Olssons slutsatser i de enskilda fall som han diskuterar, det är genomgående intressant läsning ändå.
Rätt roligt är det till att börja med att ta del av Olssons första år i yrket då han fotpatrullerade på Söder i Stockholm. En av hans chefer var en överkonstapel som kallades Karl den tolfte. Vid kaffebordet domderade gärna Karl den tolfte för sina underlydande om vilka poliser som han ansåg dög och vilka som borde bättra sig. Men en gång valde han i stället att framhålla att det i alla fall fanns en fördel med alla poliser: ”Jag har aldrig träffat en enda kollega som är socialdemokrati!”
Då hördes ett svar: ”Det har du visst det. Jag är det.” Alla tittade upp, vem hade vågat säga något så förbjudet? Jan Olsson berättar för läsaren: ”Till min förvåning upptäckte jag att det var jag själv.”
Egentligen hade Olsson, som han minns det i efterhand, röstat på Folkpartiet i det senaste valet. Men han hade inte kunnat låta bli att ta landets största parti i försvar, ”som en skyldighet gentemot demokratin” som han skriver i boken.
Den spontana repliken vid fikabordet underlättade inte för Jan Olsson att komma bort från fotpatrullerandet – Karl den tolfte kom att avsky honom. Men han lyckades med det i alla fall.
Jan Olsson blev brottsplatsundersökare och kom att arbeta under Wincent Lange, ett välkänt namn för den som fördjupat sig i den tidiga Palmeutredningen. Även i det här sammanhanget kunde Olsson inte hålla tyst när det hade varit enklast att göra det. När han tyckte att Lange körde med honom svarade han: ”Du ska veta att jag inte är någon jävla dräng.”
Lange bemötte det genom att i fortsättningen kalla honom för ”herr Olsson”. Men med tiden kom de bättre överens.
Ibland blir det riktigt spännande som när Olsson deltar i undersökningen av ”bombmannen” Lars Tingströms sommarstuga med tillhörande bunker. Under arbetets gång dyker Tingström upp, eskorterad av en polis. Han har fått tillstånd att hämta ett antal flaskor av sitt äppelvin som han hade i ett förråd.
Tingström tittade överlägset på brottsplatsutredarna. Så gick han fram till Olsson och sa förtroligt: ”Här jobbar ni på egen risk.”
Med tanke på Tingströms kapacitet att framställa bomber var det givetvis ett högst oroande besked.
Någon explosion kom det aldrig, men när Olsson och kollegor jobbade i Tingströms hus en kväll och bland annat undersökte den hiss som ”bombmannen” konstruerat blev det alldeles mörkt i hela byggnaden – och också i omgivande hus. Det var onekligen dramatiskt med tanke på var Olsson och hans kollegor befann sig.
Men det visade sig att det inte var ovarsamhet med Tingströms elkablar som hade ställt till det, utan det var ett strömavbrott i hela östra Svealand.
När Olof Palme mördades låg Jan Olsson och sov, berättar han. Och det var ingen som ringde och väckte honom, vilket han tyckte var lite förvånande. Som brottsplatsundersökare i chefsställning borde han ha kallats in.
Men han blev inte inringd under lördagen heller. På söndagsmorgonen såg han i morgontidningen att Hans Holmér hade utnämnt sig själv till spaningsledare. ”Herregud”, tänkte Jan Olsson – för honom var Holmér en karriärjurist som inte hade några större erfarenheter som polis. Jan Olsson såg det som ett politiskt drag att Holmér tilläts kontrollera utredningen. Han hade rätt partitillhörighet och kunde med sin personlighet ge intryck av att allt var under kontroll.
I boken beskriver Olsson hur han tillsammans med Ulf Åsgård i ett långt senare skede fick i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil av Palmes mördare. Olsson kommenterar: ”Det var en otrolig utmaning. Ärofullt, men också uppfordrande.”
Han tillägger: ”Att ta fram en gärningsmannaprofil baserad på ett enda brott är egentligen omöjligt”. Men som vi vet hindrade det inte honom och Åsgård.
En annan komplikation var givetvis att gärningsmannen inte lämnade något efter sig på brottsplatsen förutom två kulor. Och de vittnesmål som finns om honom skiljer sig inbördes åt i ett antal viktiga avseenden.
För att det över huvud taget skulle vara möjligt att göra en gärningsmannaprofil även under gynnsamma omständigheter – alltså andra än de som rådde vid Palmemordet – krävdes alltså normalt sett att det fanns flera brott att jämföra och att det fanns fysiska fynd eller distinkta observationer att utgå från. Det var givetvis också viktigt att det rörde sig om en ensam gärningsman vars personliga särdrag skulle ringas in. Fanns det flera inblandade blev det genast en helt annan sak.
Vi läser i boken hur Olsson helt enkelt ser ut att anpassa sin tolkning av Palmemordet utifrån vad som skulle krävas för att han och Åsgård skulle kunna ta itu med den ärofulla utmaningen.
Han skriver: ”Vad vi kunde säga var att det med stor sannolikhet rörde sig om en enskild person, ingen organisation eller komplott, det var tillfälligheter som gjort brottet.”
Och vidare: ”Det fanns inga tecken på att någon tidigare förföljt dem [makarna Palme], eller bevakat deras bostad.” /…/”Ingen utländsk underrättelsetjänst hade någon information av värde om mordet och dådet hade inte heller haft någon effekt som skulle kunna förklara en konspiration med internationella politiska motiv.” /…/ ”Vem som än mördade statsministern hade med all sannolikhet fått syn på paret först vid biografen. Först där finns uppgifter om en person som iakttar dem på ett ovanligt sätt.”
Vart och ett av dessa påståenden kan ifrågasättas utifrån uppgifter som finns i utredningsmaterialet och utifrån vad som i övrigt är känt om Olof Palme och mordet.
Men Olsson och Åsgård studerade sitt fall utan att snegla åt håll som kunde komplicera deras uppgift. I boken heter det: ”I materialet hittar vi heller inte någonting som tydde på att fler än en person skulle ha varit inblandad i mordet.” Och: ”Mordet på Olof Palme hade kaotiska drag. Ingenting tydde på att det fanns någon planering.”
Jag citerar inte dessa meningar för att hävda motsatsen, att allt tydde på att flera personer var inblandade, att mordet måste ha varit välplanerat eller att det måste ha legat rationella politiska motiv bakom dådet. Men den som inte kan se att det finns åtskilliga uppgifter som pekar i sådana riktningar har uppenbarligen skygglappar på sig. Krister Peterssons Palmeutredare arbetade ända tills kort före nedläggningen med hypoteser om att mordet var utfört av flera inblandade och att det rörde sig om en organiserad komplott med politiska dimensioner. Det hade varit märkligt om de gjort det ifall det inte funnits någonting som tydde på sådana lösningar.
Olsson berättar entusiastiskt om hur han och Åsgård tillsammans med Hans Ölvebro reste över till FBI:s träningscenter i Quantico i Virginia och hur de togs emot av en handfull agenter, alla specialister på just profilering: ”I tre dagar diskuterar vi mordet. När de väl tillgodogjort sig alla fakta i målet så var det även för FBI-agenterna uppenbart att gärningsmannen hade agerat ensam”.
Det vill säga: FBI-agenterna tog del av svenskarnas referat och drog de slutsatser som referatet var upplagt för att leda till. Olsson är nöjd: ”Vi såg deras reaktioner som ett kvitto på att vi absolut hade hamnat rätt.”
Ändå blev det inte jubel från riktigt alla håll när profilen blev känd. Olsson kommenterar: ”Beskedet om att en gärningsmannaprofil tagits fram möttes av invändningen att en sådan inte kunnat göras baserat på ett enda brott. Kritiken kändes meningslös, den typen av förbehåll hade vi själva givit redan innan vi påbörjade arbetet.”
Just här är läsaren av boken ursäktad om hon eller han stannar upp och låter hakan falla ner en bit. Vad som har skett har alltså varit att Olsson och Åsgård fått i uppdrag att göra en gärningsmannaprofil, att de insett att det egentligen inte borde gå, att de gjort en i alla fall, att kritiker påpekat att det rimligtvis var omöjligt att lyckas med det under de givna förutsättningarna – och att Olsson avfärdar det med att det visste han redan i och för sig. Men eftersom han och Åsgård gjort en så gick det ju i alla fall.
Allt det där skulle ha varit lysande om det visat sig att gärningsmannen stämmer in på Olssons och Åsgårds profil. Men vi vet ju inte vem eller vilka som mördade Olof Palme.
Och det kan ju tilläggas att deras profil inte precis pekar in på den numera officiellt misstänkte Stig Engström.
Det där sista håller Jan Olsson med om. Han framhåller i boken att utpekandet av Stig Engström var ”löjeväckande”. Den person han själv är mest intresserad av som tänkbar gärningsman är, vilket framgår av boken, den avlidne Christer A – en man som som haft en magnumrevolver som han gjort sig av med innan den hann provskjutas och som hade tydliga aversioner mot Olof Palme. Det finns som bekant en del debattörer som starkt lutar åt uppfattningen att Christer A var mördaren. Rätt ofta är de då mycket kritiska till utpekandet av Christer Pettersson. Men Jan Olsson har för sin del en generös inställning även till de utredare som drev tesen att Pettersson var gärningsman. I boken heter det:
”Min bild av Palmeutredningen är att den sköttes på ett kompetent sätt under större delen av sina 34 år. Undantagen är den förvirrade starten och det farsartade slutet.”
Det är naturligt att fundera över om faktumet att Olsson och Åsgård fick uppdraget att ta fram gärningsmannaprofilen när Hans Ölvebro var spaningsledare har påverkat Olssons välvilliga inställning till hur utredningen bedrevs då. I efterhand finns det ju annars åtskilligt kritiskt att säga om utpekandet av Pettersson som vilade på såväl mycket svajig bevisning som högst diskutabla förhörsmetoder – och som vi vet är det numera tämligen få personer som tror på Pettersson som mördare.
Mot slutet av boken ger Jan Olsson sin syn på dagens debatt om kriminalpolitik. Här kommer den igen, hans vilja att säga emot rådande uppfattningar, ungefär som när han vägrade vika ner sig för Karl den tolfte.
Olsson berättar att han under de föredrag han håller brukar möta åhörare som tvärsäkert uttalar sig om att våldet blivit allt vanligare i dagens samhälle. Han brukar svara: ”Jo, skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med en stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka..”
Han tillägger: ”Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar.”
Journalisten Peter Johansson står som författare till boken där kriminalkommissarien Jan Olsson berättar om sitt långa yrkesliv. FOTO: Magnus Laupa.
Jan Olsson tror inte att hårdare straff är lösningen men att en ny polisorganisation skulle kunna vara det. Han uttalar sig kritiskt om att dagens polisorganisation fått en alltmer centraliserad och militärliknande struktur där gradbeteckningar blivit det viktigaste och där höga chefer gärna visar sig i uniform. Och där vanliga poliser samtidigt slutat att fotpatrullera för att i stället åka omkring i sina bilar.
Avslutningsvis berättar han om hur arbetet påverkat hans eget liv. Han har mött mycket våld och det har satt sina spår: ”Genom åren har jag ofta haft svårt att sova. Det har hänt att jag ansatts av mardrömmar. Jag minns aldrig exakta detaljer, bara att drömmarna brukar påminna om varandra,, att de ofta utspelar sig i en obduktionssal och att blod förekommer.”
Det räcker så bra med drömmarna och minnena av vad han varit med om, menar han: ”Jag brukar alltid titta bort när det dyker upp våldsscener i någon film eller TV-serie… Jag avundas människor som obekymrat kan sitta och titta på det där utan att påverkas.”
I sådana avsnitt av boken, och det finns ett antal, berör verkligen Jan Olsson mig som läsare.
Kommentarer är stängda.