Överallt finns det människor som protesterar mot auktoritära ledare och kräver mänskliga rättigheter. Det talar definitivt emot tanken att det är värden som prånglats på andra kulturer.
Beskedet att Iran tänker slopa sin brutala moralpoliser spreds snabbt över världen. Vad skulle hända nu? Kommer det blidka demonstranterna?
Troligen inte, svarade de flesta bedömare. Anden har tagit sig ur flaskan och nu handlar det inte längre om moralpolisen. Protesterna riktar sig mot systemet. Den religiösa diktaturen.
Tyvärr visade sig uppgiften moralpolisen troligen vara felaktig. Kanske ett resultat av desinformation. Och demonstrationerna fortsätter. Efter över två månader visar befolkningen i Iran inga tecken på att dra sig tillbaka från gatorna.
Det är imponerande att se.
Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång
Under ett besök i Iran för drygt tio år sedan slogs jag av hur nästan alla jag träffade var missnöjda med regimen. De följde reglerna när de befann sig i offentligheten, men bara för att de var tvingade till det. Innerst inne ogillade de flesta de strikta religiösa reglerna. Innerst inne önskade de ett styre som tillät större personlig frihet.
Sådär har det varit i de flesta diktaturer jag besökt. Vare sig det handlat om Myanmar, Belarus eller Zimbabwe. Överallt har det absolut funnits människor som på ett eller annat sätt stöttat regimen, men också de som organiserat sig för att göra motstånd.
Som offrat enormt mycket av sin person, sina liv, sin frihet, för att deras hemland ska ta några första stapplande steg mot ett mer demokratiskt samhälle.
Överallt har medvetenheten om vad demokrati betyder varit större än jag förväntat mig.
Jag tänker på de där besöken, de där aktivisterna och de vanliga människor jag mött, när jag läser Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt i Dagens Nyheter. I en intressant och resonerande krönika drar han en lans för Qatars rätt att inte vara exakt som vi i Västvärlden. Han är skeptisk till den kritik regimen i Qatar fått inför och under fotbolls-VM. För bristen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter. För villkoren för gästarbetarna, där många fått sätta livet till under byggnationen av idrottsarenorna.
Huitfeldt menar att Qatars kultur än en annan än vår, och även i vårt land tog det många år att nå fram till de rättigheter vi har i dag. Varför är vi på dem så mycket? Varför inte låta det ta tid även i Qatar?
”Här i väst blir vi lätt både självtillräckliga och historielösa när vi kräver av alla andra länder att de genast ska anamma samma syn på exempelvis hbtq-frågor som vi har”, skriver Kvartals chefredaktör.
Huitfeldt ansluter sig därmed till en skola som paradoxalt nog är både värderelativistisk och konservativ på samma gång.
Den är värderelativistisk för att den utgår ifrån att det är fel med universella värden. Till exempel de mänskliga rättigheter som slagits fast i FN:s olika dokument. Tanken med de mänskliga rättigheterna är ju att de ska tillfalla individer, oberoende av vilken stat de lever i. I dag. Inte om 100 år. Jag tänker att det, som Huitfeldt skriver, är rimligt att saker kan ta lite tid, men har lite svårt att förstå varför man skulle avstå från att kritisera ett land som har stenhårda straff för homosexualitet. Och argumentet att det där sortens värderingar skulle vara något som vi i Väst har prånglat på andra delar av världen motsägs av det väldiga motstånd som så ofta möter diktatorer världen över.
Den är konservativ för att det i dag finns en trend i den nya högern som går ut på att varje land och nation bär på en slags kulturell essens som inte låter sig rubbas.
Under min resa till Iran för ett drygt decennium sedan träffade jag en regimtrogen chefredaktör som försökte förklara varför mångfald och pluralism inte var tänkbart i Iran, där islamismen och sharia styr hela det offentliga livets principer.
Hans argument lät påfallande lika de som högerns politiker i Europa använder för mot mångfald i vår del av världen. ”Det andra” passar inte här. Det är inte en del av vår kultur, våra traditioner. Väst kan ha sina liberala idéer sade han, men ge dem inte till oss.
Han hade gillat Huitfeldts krönika.
Till skillnad från de som demonstrerar på gatorna i Iran.
Inlägget Rättigheter är nog ändå viktigt även i Qatar dök först upp på Dagens Arena.
