När musiken tystas dör en stad och så småningom något betydligt större. Arbetarens Johan Apel Röstlund ser en sorglig utveckling upprepa sig.

Do you remember the good old days before the ghost town
We danced and sang, and the music played in a de boomtown

När den brittiska pop- och ska-orkestern The Specials sommaren 1981 spelade in sin legendariska singel Ghost Town var det en dystopisk bild av samtiden som målades upp. Nu är vi där igen.

Thatchers privatiseringar och nedmontering av välfärdssamhället ledde till skenade priser på en redan skev bostadsmarknad och tusentals människor tvingades flytta från sina hem. Innerstadskärnorna urholkades och befolkningen byttes ut. Etablissemang som roat och underhållit folk i generationer slogs igen. 

Hyrorna chockhöjdes och de som flyttat in, efter att betalat astronomiska summor pengar för sina lägenheter, fick luft under vingarna: här skulle ingen komma och störa. 

Fristående biografer, pubar och sociala center ersattes av dyra märkesbutiker, mäklarfirmor och påkostade affärskedjor. Plötsligt hade folk ingenstans att träffas längre. 

Parker som tidigare varit offentliga stängslades in och togs över av nybildade bostadsrättsföreningar. Tillträde förbjudet för allmänheten ledde till att ohälsotalen steg när barn inte längre tilläts spela fotboll eller leka kull i de få grönområden som staden tidigare haft att erbjuda.

Stockholm, och även andra städer runt om i Sverige, brottas sedan flera år med liknande problem.

Mentaliteten tycks generaliserande vara ungefär ”har jag betalat 20 miljoner för en våning äger jag hela kvarteret”.

Exemplen är alldeles för många för att räkna upp men ställe efter ställe håller i skenande fart på att tystas av nyinflyttade och kapitalstarka bostadsrättsägare. Mentaliteten tycks generaliserande vara ungefär ”har jag betalat 20 miljoner för en våning äger jag hela kvarteret”.

Musik, folkliv, dans och glädje. Men även sorg, oljud och mörker. Allt som gör en stad levande. Not in my backyard.

Utvecklingen är katastrofal men fortsättningen kan bli ännu värre och få allvarliga konsekvenser. 

Det finns nämligen redan fall där intillboende klagat på rösterna hos lekande barn och uppmanat förskolor att hålla de små liven inomhus. Barer som ekar tomma sedan musiken tystnat och kyrkklockor som inte längre ringer.

Bostadsrättsföreningarna och de som gnäller har med andra ord alldeles för mycket makt på de stora flertalet människors bekostnad.

Att det nu, precis efter den förödande pandemin, just är restaurang- och musikbranschen som drabbas när grannar vill ha lugn och ro (det har aldrig varit tyst i en levande stad) är inget annat än ödets ironi och ett skrämmande tecken i tiden.

Restauranger, stökigt picknickhäng och möjligheten till förströelse gör en stadsdel attraktiv. Kaos och kalas, gråt och skratt. Allt det skapar samhörighet och erbjuder även, särskilt i en storstad där avstånden till vänner ofta är långa, ett alternativ till ensamhet.

Vad händer den dagen en förbannad bostadsrättsägare plötsligt tycker att ambulanssirenerna nere på gatan stör nattsömnen eller att den hemlösa mannen utanför vardagsrumsfönstret pajar utsikten?

Här måste politikerna kliva in. Regler finns redan i flera europeiska städer som säger att ett visst liv får den räkna med som bosätter sig i ett område där det finns ett pulserande nöjesliv.

Vad händer annars den dagen en förbannad bostadsrättsägare plötsligt tycker att ambulanssirenerna nere på gatan stör nattsömnen eller att den hemlösa mannen utanför vardagsrumsfönstret pajar utsikten?

Snart har vi inget annat än spökstäder kvar. Något som, utan att låta som en kapitalist, kommer drabba både företagare och turistnäring.

För den som vill ha tystnad, och som dessutom har råd att köpa lägenhet på en populär adress i centrala Stockholm, Malmö eller Uppsala, finns gott om plats där varken ljud eller människor stör.

Då är det är bara att flytta, för staden tillhör alla!