Den nya regeringen vill storsatsa på kärnkraft för att möta framtidens elbehov. Men medan företrädare för branschen gläds menar forskare att behovet kommer öka snabbare än nya kraftverk hinner komma på plats.
I takt med att Sveriges industrier och verksamheter elektrifieras, och fossila råvaror fasas ut, kommer elbehovet att växa. Enligt flera prognoser kommer behovet att vara ungefär dubbelt så stort vid år 2050, från dagens elanvändning på 140 TWh per år till omkring 300 TWh 2045.
Den nya regeringen är tydlig med att den vill möta behovet genom att satsa på mer kärnkraft i Sverige. Ett nytt energipolitiskt mål ska formuleras där 100 procent ”förnybart” ersätts med 100 procent ”fossilfritt”. Statliga kreditgarantier på 400 miljarder kronor för ny kärnkraft utlovas, och regelverket och tillståndsprocesserna för nya reaktorer ska ses över.
Fortum, som är delägare i Forsmarks och Oskarshamns kärnkraftverk, ser positivt på att regeringen nu vill satsa på att förbättra förutsättningarna för nya reaktorer i Sverige.
– Vi har under lång tid sagt att det kommer att vara svårt att klara omställningen och målet om nettonollutsläpp år 2045 utan kärnkraft, säger Per-Oscar Hedman, kommunikationschef på Fortum.
Ane Håkansson, professor i kärnfysik vid Uppsala universitet, är inne på samma spår. Framför allt kommer kärnkraften att vara viktig för södra Sverige, menar han. Eftersom det finns begränsningar i överföringskapaciteten i transmissionsnätet till elområde 4, bland annat beroende på att så mycket planerbar kärnkraft har lagts ned, är det svårt att överföra el dit från norra Sverige.
– Den planerbara elen vi har är vattenkraft och kärnkraft. Fossil kraft faller bort av naturliga skäl och att införa ny vattenkraft i södra Sverige i tillräcklig mängd är knappast görligt, inte minst av miljöskäl. Då är det kärnkraften som står till förfogande, säger Ane Håkansson.
Lisa Göransson, docent i energisystem vid Chalmers, menar dock att det kan bli ekonomiskt tufft att driva kärnkraft i Sverige. Då norra Europa har goda vindresurser förväntas en kraftig utbyggnad av vinkraft i området. Detta påverkar elpriserna och kärnkraftens lönsamhet i Sverige, enligt henne.
– Danmark och Tyskland, som är förbundna med överföringskapacitet till Sverige och har stor påverkan på svenska elpriser, kommer med största sannolikhet fortsätta bygga ut vindkraften. Det innebär att vi får ett elpris som formas av vindkraftens variationer också i Sverige, oavsett om vi bygger kärnkraft eller inte, säger Lisa Göransson.
Hon framhåller att det förväntas vara låga elpriser, mellan 0-15 EUR/MWh, under 7 000 timmar per år. Medan det förväntas vara höga priser 1 700 timmar per år. Det gör att kärnkraften, som har höga investeringskostnader och låga rörliga kostnader, bara tjänar pengar de 1 700 timmarna då elpriset är högt. De övriga 7 000 timmarna tjänar de ingenting.
– Alla högpristimmar kommer inte heller efter varandra. Kärnkraftverken skulle behöva reglera produktionsnivån, men det finns begränsningar i hur man kan drifta en anläggning för lönsamheten, säger Lisa Göransson.
En annan stor utmaning är utbyggnadstakten som krävs för kärnkraft, menar hon. Elektrifieringen av transport och industrisektorn, särskilt inom ståltillverkning, har redan påbörjats. Och för att möta efterfrågan på el måste vi ha en väsentligt ökad elproduktion redan 2030, konstaterar Lisa Göransson.
– Vi förväntar oss att det tar minst tio år att bygga ny kärnkraft i Sverige. Dessutom är utbyggnadstiden för kärnkraft kopplad till stor risk och många projekt har tagit längre tid än planerat. Det gör det svårt för industrin att planera sin omställning och i värsta fall förlorar vi etableringar och arbetstillfällen i väntan på kärnkraften, säger hon.
Filip Johnsson, professor i energisystem vid Chalmers, säger att regeringens ensidiga satsning på just kärnkraft gör att vi riskerar att få sitta och vänta tills den kan uppfylla elbehovet.
– Det är olyckligt och man borde underlätta för all elproduktion. Barriärerna ligger inte i kärnkraft kontra vindkraft, utan i att det är långsamma tillståndsprocesser och att kommuner har ett veto att säga nej till ny elproduktion utan att säga ja till någonting annat. Samhället har misslyckats att förstå att vi måste kompromissa, säger Filip Johnsson.
Fortum och Ane Håkansson menar att det största hindret för kärnkraften i dag är den politiska risken. Det har även lyfts av andra aktörer att en förutsägbar, blocköverskridande överenskommelse behöver komma på plats innan de vill investera.
– Sverige har under flera decennier haft en politisk inriktning som säger att kärnkraften ska avvecklas. Det påverkar varenda regelverk och innebär en osäkerhetsfaktor, säger Per-Oscar Hedman.
Bara tillståndsprocessen för en ny reaktor, från att man lämnar in ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten till att regeringen ska yttra sig, kan ta fyra år. Det i sig innebär en politisk risk då det hinner tillträda en ny regering som sätter stopp för projektet.
För att minska den risken kan aktörer satsa på att tillverka mindre modulära reaktorer, så kallade SMR. De producerar mellan 10-300 MW i stället för 1 500 MW som ett fullskaligt kraftverk, men kapitalkostnaden är betydligt mindre. Ett problem är att SMR:er ska serietillverkas, men varje reaktor betraktas enligt dagens regelverk som en individ och behöver gå igenom en enskild tillståndsprocess.
Utöver det finns också regler som säger att högst tio reaktorer får vara i drift samtidigt, och inte på andra platser än där det redan finns befintliga kraftverk. Ane Håkansson lyfter också att en reaktorägare måste betala en avgift till staten för varje reaktor, vilket gör det dyrt att satsa på flera mindre reaktorer. Han menar att dagens regelverk är utdaterad för den nya tekniken och behöver ses över.
Men Lisa Göransson understryker att SMR i dagsläget endast är en teknik under utveckling.
– Vad den framtida och förutsägbara kostnaden blir för den är ännu oklart, liksom tiden till dess den finns tillgänglig som etablerad teknik, säger hon.
Inlägget Stor uppförsbacke för ny kärnkraft i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
Kommentarer är stängda.