Efter något hundratal möten med arbetslivskriminella chefer är slutsatsen att de sällan står ut med
sanningen.

Kan jag inte få komma till fackets kontor istället för att förhandla på videolänk? När bolagsägare begär
personliga samtal vet vi på expeditionen vad som väntar. Marias för detta chef berättar att han är socialist, att han alltid har hjälpt de svaga, särskilt invandrare. Han är själv invandrare från Chile och vet hur svårt det kan vara i det nya landet.

Han berättar hur han och hans hustru har hjälpt Maria med precis allting – med jobb, med bostad, med mat. Visserligen var lönen inte så hög, det blev bara trettio kronor i timmen, men firman går tyvärr ganska dåligt. Visserligen jobbade Maria ute hos kunder fem dagar i veckan och hemma hos ägarparet två dagar i veckan, men hon ville ju jobba så mycket. Visserligen hände en tråkig incident hemma i vardagsrummet, men det är ju svårt att kontrollera sig när man är kåt.

Bolaget har ett tiotal papperslösa städerskor som får urusla löner. Ägarfamiljen, även sonen som aldrig arbetat, lyfter 40 000 kronor i månaden.

Viktors före detta chef älskar facket. Det är ju så fruktansvärt med alla landsmän från Ukraina som utnyttjas som slavar i Sverige. Hennes bolag däremot, har hjälpt många duktiga killar till bättre liv. Därför är det ju så sorgligt att de är missnöjda.

Chefen på håltagningsfirman står mitt i verkstaden och gastar. ”Jag har ju gjort allt för de här människorna!” Arbetet stannar upp. ”Är det här tacken? Att ni springer och klagar hos facket?”

Vi bevisar att Viktor och kollegorna har arbetat sextio till sjuttio timmar i veckan men fått betalt för fyrtio. Chefen blir förkrossad. Hur kan arbetarna vara så dåliga människor att de hugger henne i ryggen efter allt hon har gjort för dem? Snabbt mottar medlemmarna hot om hembesök från tjetjensk maffia.

Chefen på håltagningsfirman står mitt i verkstaden och gastar. ”Jag har ju gjort allt för de här
människorna!” Arbetet stannar upp. ”Är det här tacken? Att ni springer och klagar hos facket?”

Chefen är genuint förtvivlad. Inte på grund av förhandlingen om sjuklöner. Det är självbilden som har fått sig en törn. Jag har träffat chefer som gråtit, chefer som skrikit, chefer som nästan svimmat, chefer som bett om att få vara ensamma en stund, chefer som bett oss betala deras terapikostnader.

Få människor kan leva med bilden av sig själva som en exploatör, någon som tjänar pengar på att
förtrycka utsatta landsmän. Få människor ser just sin egen lönedumpning som ett problem för samhället.
Nuförtiden är förtycket av gästarbetare så utbrett att det är orimligt att tänka sig att de flesta kriminella
chefer skulle vara kallhamrade cyniker eller ha psykiatriska diagnoser.

De är förstås alldeles vanliga människor. De tyngs av dåligt samvete och de hittar på kreativa berättelser om sina egna liv.

Det är först när verkligheten knackar på, till exempel i form av en delgivning från facket, som
livslögnerna utmanas.

Ibland får jag intrycket att cheferna ganska snabbt skulle betala ut de innestående lönerna om vi bara ville spela med och hylla deras goda moral. Problemet är bara att exploateringen då skulle fortsätta.