Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Ett förgiftat samtalsklimat

Vad har egentligen hänt och vad gör vi nu? De frågorna brottas många med alltmedan valresultatet 2022 sjunker in.

DN Debatt 13/9 konstaterade Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, att det inte är enkelt att förstå varför människor i demokratier i så hög grad stödjer ledare med tveksam inställning till liberal demokrati, som Donald Trump, Brasiliens Jair Bolsonaro, Ungerns Victor Orbán och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Rothstein resonerar kring möjliga orsakssamband och målar en bild av en demokrati som kommit att betraktas som ett nollsummespel där egenintressen ställs mot varandra, där gemensamma lösningar aldrig uppmuntras och där inga genuina utbyten av bra idéer kan finnas. Politik framställs som kamp för egna positioner och aldrig som ett samarbete som kan leda till win–win-utfall som blir bättre än de förslag som var för sig är knutna till snäva egenintressen.

Därmed, skriver Rothstein, kan en förklaring till misstron mot demokratiska processer vara ”att demokratin såsom den praktiseras faktiskt inte levererat vad som utlovats. Demokrati borde enligt många av dess förespråkare ha gjort oss mera samarbetsinriktade, toleranta, allmänintresserade, förstående och inkännande”. Men istället har vi fått misstro och ett förgiftat samtalsklimat.

Alternativ finns. Rothstein nämner bland annat folkrörelse- och föreningssektorn i Sverige, och kanske är det till den vi får vända oss för svar på frågor om vad vi ska göra nu. Även om Sverige har ett ovanligt högt antal invånare engagerade i föreningslivet, så har folkrörelse- och föreningssektorn tappat medlemmar och betydelse, särskilt utanför idrotten. Föreningskunskap har bytts mot kunskaper om hur en ska bygga sitt personliga varumärke, skriva sitt cv och konkurrera med andra.

Många som inte har känt sig hemma i konkurrenssamhället har dock inte heller hittat de klassiska formerna för organisering. Istället har kanske alltför många förvillat sig i ett inåtsökande där personlig utveckling helt fått ersätta gemenskapsbyggande, där det konsumeras självhjälpskurser och individualiserad andlighet, alltmedan vi glömt hur vi hjälper varandra.

Den norske psykologen och professorn Ole Jacob Madsen har skrivit mycket om detta i böcker som Den terapeutiska kulturen och Generation prestation. Inte minst i boken Optimizing the self belyser han bland annat självhjälpskulturen och mindfulnessfenomenet. En olycklig och, argumenterar Madsen, i grunden falsk övertygelse som den nutida västerländska dekontextualiserade mindfulnesskulturen vilar på, är att om bara inre tillstånd kultiveras tillräckligt, så följer yttre samhällsförändringar som resultat av detta. Det vore fint om det vore sant, men tyvärr leder inte en visst typ av mentalt tillstånd automatiskt till klimatengagemang eller försvarande av demokrati och det vi har gemensamt.

Vi i Sverige och i hela den nyliberala världen har under många decennier tappat förmågor att agera gemensamt och behöver öva upp föreningsförmågor och organisationsförmågor igen. Jag tänker på och inspireras av tiden när dåtidens centerpartister, som min farfar, skapade bondekooperativ, drev lokala kooperativa konsumbutiker och byggde bygdegårdar. När gemenskapande fortfarande var ett självklart mänskligt skapande och inte ansågs ha någon särskild politisk färg.

På sociala medier syns i dagarna många enskilda funderingar, med självrannsakningar för att inte ha engagerat sig och med önskningar om att göra det och på nya sätt. Kanske, kanske får vi nu se ett uppvaknande med en revitalisering av Folkrörelsesverige. Om så händer kanske vi till och med hinner rädda folkhögskolorna och studieförbunden, och hinner vi inte rädda våra gemensamma livsförutsättningar på planeten, så har vi i alla fall försökt.

Förslag på kunskap om föreningslivet i läroplanen.

SD:s konsekvent folkbildningsfientliga inställning.

The post Ett förgiftat samtalsklimat appeared first on Tidningen Global.

Kommentarer är stängda.

Generated by Feedzy