En artikel ursprunligen publicerad den 10 januari 2020 på Blankspot.
När Swishjournalistik diskuteras glöms ofta det viktigaste bort
”Swishjournalistiken” har återigen debatterats de senaste veckorna och nu när dammet börjar lägga sig kan man ana ett tröttsamt skyttegravskrig mellan nya och gamla medieformer.
För varje gång detta diskuteras, så missar analyserna i de etablerade medierna vad styrkan med den här typen av medier är, ur publikens perspektiv.
Allt avfärdas – vilket kan hänföras till stressen över den egna krassa verkligheten.
När annonsintäkterna försvinner och konkurrens blir allt hårdare om publikens uppmärksamhet missar man vad en swishad hundring till Lamottes arga skrik i bilen eller poddlivesändningar egentligen står för och säger om medieutvecklingen.
Och på andra sidan i debatten finns de som hävdar att ”swishjournalisterna” levererar skarp och granskande journalistik som de menar att traditionella medier inte ger. De ropar högt efter journalistik trots att de oftast har noll intresse för journalistik.
De som försvarar swishjournalistiken allra mest som en genre är ofta de som föraktar traditionella medier och därmed i grunden fri press. De vill hylla nya medieaktörer ”som säger sanningen” men som främst driver en politisk agenda.
Aldrig verkar de båda perspektiven mötas för att lära sig något av varandra.
Reportagesajten Blankspot är en av de första och mest välkända exemplen på en svensk crowdfundad redaktionell satsning. Vi tillhör de facto därmed också skaran av ”swishjournalister” trots att vi driver Blankspot väldigt traditionellt: Det finns en ansvarig utgivare, redaktionen följer pressetiska regler och vi drivs av en vilja att förklara och ge perspektiv utan en förutbestämd agenda när vi närmar oss ett nytt ämne.
För oss har den nära relationen som en investerad hundring till ett reportage ger (ibland via swish) varit ett sätt att öka trovärdigheten för vår journalistik. Vi arbetar med det vi kallar för ”dialogjournalistik” där vi för den intresserade förklarar i varje steg hur de redaktionella avvägningarna ser ut. Vi bygger en nära relation till publiken och är intresserade av att snabbfotat följa beteendeförändringar vare sig det handlar om betalsätt eller plattformsval.
Att mediebranschen talar om ”swishjournalistik” som något av det fulaste man kan ägna sig åt är mest ett utslag för hur orolig branschen själv är.
Men för läsarna handlar det om en relevant och smidig betalform.
Så smidig att faktiskt vem som helst på en eftermiddag med hjälp av sociala medier kan dra ihop pengar för en ”granskning” och ”bevakning”. Och man hittar lätt sin flock av människor engagerade i olika frågor, villiga att betala för uppmärksamhet.
Den här formen av journalistik, som startar på detta sätt, ligger ofta långt utanför journalistik i dess traditionella bemärkelse. Det rör sig ofta mer om otydliga publicister som ofta saknar ett ansvarigt utgivarskap och struntar fullständigt i perspektiv som medie- eller pressetik. Noggrannhet i källor och påståenden är inte så viktigt och man rapporterar ofta fullständigt ensidigt utifrån den tes man har.
Man arbetar med andra ord inte med journalistikens hantverk.
De här nya medieaktörerna kommer snabbt avslöja sig vara mer av opinionsbildare med en helt annan agenda än den journalistik har.
De vill söndra och dra isär mer än att ge kunskap och perspektiv till sin publik.
Det som av branschen nedsättande beskrivs som ”swishjournalistik” konkurrerar med andra ord inte alls med journalistiken. De som vill stötta Katerina Janouch, Joakim Lamotte och alla möjliga poddar som kantrar åt vänster eller höger gör det av helt andra skäl än den som valt att prenumerera på en lokaltidning som Blekinge Läns Tidning.
Alla seriösa publicister sätt att arbeta med journalistik stärks mer än minskar i värde av de här nya brokiga medielandskap. Nya sätt att berätta sin historia ger en möjlighet för andra aktörer att förklara sitt journalistiska hantverk, och i Blankspots fall även ge insyn i den redaktionella processen. Det hjälper den rådande journalistiken att ytterligare bygga sin trovärdighet. Den redaktionella integriteten skadas inte bara automatiskt för att man får donationer via Swish.
De nya medieaktörerna ger en chans att visa vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet.
Och det är något av det viktigaste vi kan göra just nu.
Jag har nyligen skrivit en debattext hos Göteborgsposten om vad som krävs av medier för att själva inte falla i fällan genom att konstant ge mest utrymme till de som skriker högst digitalt. Detta är ett verkligt problem i kölvattnet på digitaliseringen.
Ytterligare delar av kritiken mot att finansiera sin journalistik med intäkter via swish finns risken att man bara kommer att skriva om det som ger pengar. Den risken är uppenbar. Vilket swishjournalisterna också inser.
Swishjournalistiken har de senaste åren bidragit till att alternativhögern även i Sverige vuxit. Det finns i detta politiska spektrat en insikt om digitala mediers kraft och en aktiv opinionsbildande publik med mycket pengar att donera.
Även många av de nya medier som från början startar utifrån en mer neutral redaktionell idé kan snabbt bjudas upp till dans med de här krafterna. För vad gör man om man är helt beroende av finansieringen för att kunna fortsätta att jobba och det man får allra mest pengar och respons på är allt det som blir vedträn på den polariserande brasan?
Utan en tydlig etisk kompass eller en publicistisk idé kommer man lätt trilla dit.
När publiken direkt finansierar journalistiken skapar det däremot för en ansvarig publicist en unik möjlighet att just förklara relationen mellan journalist och publiken. Ett bidrag är inte synonymt med att man kan styra hur något ska rapporteras om.
De flesta renodlade swishsatsningarna slutar oftast i något som liknar mer av aktivism och bör också analyserar utifrån det. Det swishade stödet kan inte ses som bevis för att fråga X eller Y är de mest angelägna eller att tidningar, radio, tv eller bokförlag är obsoleta när crowdfundingskampanjer lyckas gå i mål.
Lusten att skriva mest om sådant som läsare gillar är dock en lika stor utmaning för en traditionell medieaktör. Även de brottas dagligen med att vissa frågor garanterat ger mer klick och längre besökstider på deras sajter. De traditionella medierna behöver det nästan lika mycket som swishjournalisterna även om de har en större stabilitet i grunden. Men självfallet lever båda medieaktörerna i en ekonomisk verklighet.
Även för oss som liten medieaktör hade vi kunnat trilla dit. Vi märkte så fort vi skrev om Trump får man väldigt mycket större engagemang och spridning. På ytan ser det ut som om man får fler läsare medans när man rapporterar om demokratiprocessen i Etiopien sjunker såväl läsarantalet som intäkterna.
Det förstnämnda är dock inte ett alternativ att renodlat fokusera på.
I slutänandan handlar det om redaktionella avvägningarna. Detta tappas konstant bort när man analyserar framväxten av ”swishjournalister” och lyfter fram exempel på innehåll som växt uppmärksamhet. Men vad skiljer deras journalistik från opinionsbildning, aktivism eller ren söndring av samhället?
De fyller ofta en helt annan roll i mediekonsumtionen för en läsare än vad den fria pressen gör i en demokrati. De vill ofta öka polariseringen och verkar ha väldigt lite incitament för att på djupet förklara, ta fram fakta och ge perspektiv till läsarna.
Men det branschen inte får tappa bort i kritiken mot swishjournalistik är att relationen med en mycket förväntansfull läsare är unik och startar med en inbetalning för ett reportage. Det är ett absolut mervärde som skapas tack vare de här nya omedelbara betalformerna. De skapar en närhet till redaktionen som inte fanns förr vid köp av ett lösnummer. Även om det också var en form av stöd till journalistik så fanns inte möjligheten till en djupare relation mellan läsare och redaktion som vi menar är journalistikens framtid.
Samtidigt som den relationen kräver en aktiv redaktion som kritiskt ställer sig frågan: ”vad driver de här läsarna som ställer just de här frågorna? Vilka perspektiv representerar de och vilka saknas?”.
Vi kommer fortsätta utveckla en nära dialog med läsarna före, under och efter arbetet med de olika reportagen utan att ge avkall på vår redaktionella integritet.
Det bubblande föraktet för medier hanteras bäst genom att förklara vad vi gör och varför. Så får journalistiken förtroendet tillbaka.
Och det behövs.
Brit Stakston
Tidigare publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE.
