Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Jag glömmer aldrig medlöparnas ansikten

Visst hade jag kunnat klä sorgen över fascisternas framfart i olika vackra ord. 

Istället vill jag säga detta:

Jag hatar er. 

Jag hatar er med energin av en återuppstånden kärnkraftsreaktor. 

Jag hatar er med styrkan i Ulf Kristerssons vadmuskler. 

Jag hatar er med samma brådska som ni flyttar era vita ungar från områden där rasifierade ungar bor. 

Jag hatar er som Irene Svenonius hatar förstföderskor. 

Jag hatar er. 

Visst hade jag kunnat sträcka ut en hand till de identitetskrisande liberaler som vaknar med en lätt baksmälla. 

Istället vill jag säga detta: 

Jag glömmer aldrig medlöparnas ansikten. 

Jag glömmer aldrig tv-sändningen från Liberalernas valvaka där ni stod och firade att ni möjliggjort en fascistisk regering, dansande med Pride-flaggor i era händer.

Jag glömmer aldrig att det bara var ett par timmar innan SD-profilen Rebecka Fallenkvist utropade Nordiska motståndsrörelsens stridsrop: “Hell seger!” 

Jag glömmer inte heller att ni redan samma kväll tjänade pengar på att slicka fascisternas stövlar, när skolkoncernen Academia rusade på börsen efter det preliminära valresultatet. 

Era ungar kommer inte bli rasprofilerade, utvisade och utförsäkrade.

Ni kommer befinna er på behörigt avstånd i en privatskola, och glatt plocka ut folkets skattepengar som en för tidig julbonus för att ni lydigt böjde er för fascisterna. 

Jag hade kunnat säga att jag hoppades på ett annat valresultat. 

Istället vill jag tydliggöra detta:

Inget parti ställde sig upp efter fascisternas seger och sa att de var antifascister. 

Om ni undrar hur fascisterna kunde vinna, utan att någonsin kalla dem för just det, så har ni svaret där. 

Ni borde hata dem med den brinnande vreden i klimatkrisens uppeldade skogar.

Men ni var upptagna med att snällt släcka deras bränder. 

Jag hade kunnat vädja till er. 

Istället vill jag säga detta: 

Vi brinner. 

Den elden kan ni aldrig släcka.

Kommentarer är stängda.

Generated by Feedzy