“My Vaniusha is a soldier!” How a Roma boy serves in the Armed Forces of Ukraine.
Läs texten på svenska längre ner och på ukrainska HÄR українська ТУТ
Since the 24th of February, the whole country has united, becoming a single whole. Here, everyone supports each other, having a common idea – to defeat the Russian invaders and win the right to their own freedom. From the first day of the war, thousands of Ukrainian boys and girls joined the ranks of the Armed Forces of Ukraine. Among them are the Roma, who, like everyone else, consider it their duty to defend the country from the aggressor.
Roma boys serve in the Territorial Defense of their cities and join the Armed Forces of Ukraine. They protest against the imperial regime of the russian federation and form partisan detachments. Women volunteer to help those who have lost their homes. They create shelters for refugees and come together. Russian missiles are destroying Ukrainian cities and people’s lives, but they do not have the ability to take away the unprecedented unity and irresistible desire to win their freedom. And the right to democracy in one’s own country.
Ivan Vakulenko is a Roma by origin. He is only 20. Today, he is one of those fighting on the front lines alongside Ukrainian soldiers on the country’s eastern and southern borders. The morning of February 24 was decisive for the Roma soldier – the war changed his usual way of life. A few days after the attack, the boy was conscripted into the Armed Forces. Without hesitation, quickly packing his military backpack and taking everything he needed, Ivan went to several days of military tactical exercises in one of the country’s military bases. Then there was a long and exhausting trip to the Zhytomyr and Kyiv regions. Here, in the first month of the war, a Roma soldier, together with his Ukrainian soldiers, defended the land and helped evacuate wounded soldiers and civilians.
My Vaniusha, he is still a child, does not drink, does not smoke. He didn’t even drink a glass of beer in his life. But he’s a good kid. He is a soldier! tells his father proudly about Ivan, recalling the first days of his service in the Armed Forces on the front line.
Twenty-year-old Ivan Vakulenko was born near the banks of the Dnipro River – in the city of Dnipropetrovsk. Here he grew up and studied. He entered college, later got a job at one of the local factories. He felt a longing for military service for a long time: he dreamed of joining the engineering troops of Ukraine and dedicating his life to serving the country. In the end, the war has made its own adjustments. Now the young man is performing combat missions in “hot spots” and he is one of those who are called defenders of our land in the Russia-Ukraine war.
During the three months of armed aggression, Ivan Vakulenko and his battalion changed locations several times. The guy was engaged in various affairs. He helped to load military ammunition, provisions, and medicines. He rescued the wounded soldiers and took them to a safe place. In addition to Ivan Vakulenko, dozens and hundreds of Ukrainian Roma serve in the Armed Forces of Ukraine. This fact came as a pleasant surprise to Ivan himself when he first joined the Armed Forces. His father says that no one among the fighters is divided into “own” and “alien” – only russian enemies are foreign, and Roma in the Ukrainian army are accepted as their brothers.
Nobody cares if he is a Rom or not. There is no such thing, everyone is equal, everyone respects each other, says Ivan’s father.
His voice is confident but anxious. The war continues, and dozens of our boys and girls die every day. Parents bury their children; the country loses the best ones. Nevertheless, the strength of the Ukrainian army on the front line does not disappear. Ivan Vakulenko, like thousands of other Ukrainian soldiers, is waiting for the end of the war with our victory. He dreams of returning home again. There his younger sister, mother and father are waiting for him. And there are many ideas and plans in an independent and democratic Ukraine.
I want to visit my Vaniusha. He is now somewhere in one of the military units. Will they allow me to see my son? the father of the Roma defender Ivan Vakulenko asks me at the end of our conversation.
You’ll see him soon!. I confidently pronounce and say good-bye.
Marianna Maksymova
Yngo Arca
redaktionen@dikko.nu
“Min Vaniusha är en soldat!” Om en Romsk pojke som tjänstgör i Armed Forces of Ukraine.
Sedan den 24 februari har hela landet förenats och blivit en enhet. Här stödjer alla varandra, med en gemensam idé – att besegra de ryska inkräktarna och vinna tillbaka rätten till vår frihet. Från krigets första dag anslöt sig tusentals ukrainska pojkar och flickor till Ukrainas väpnade styrkor. Bland dem finns romerna, som liksom alla andra anser att det är en plikt att försvara landet från angripare.
Romska pojkar tjänstgör i det territoriella försvaret i sina städer och går med i Ukrainas väpnade styrkor. De protesterar mot den ryska federationens imperialistiska regim och bildar partisanavdelningar. Kvinnor arbetar frivilligt för att hjälpa dem som har förlorat sina hem. De skapar härbärgen för flyktingar och går samman. Ryska missiler förstör ukrainska städer och människors liv, men de har inte förmågan att ta bort den oöverträffade enheten och det ukrainska folkets önskan att vinna tillbaka sin frihet, och rätten till demokrati i det egna landet.
Ivan Vakulenko är en ung romsk man. Han är bara 20. Idag är han en av dem som kämpar vid frontlinjerna, tillsammans med ukrainska soldater, vid landets östra och södra gränser. Morgonen den 24 februari var avgörande för den honom – kriget förändrade hans liv. Några dagar efter attacken inkallades han till Försvarsmakten. Utan att tveka, packade han snabbt sin ryggsäck och tog allt han behövde. Sen fick Ivan i flera dagars lära sig militära taktiska övningar på en av landets militärbaser. Efter det blev det en lång och utmattande resa till regionerna Zhytomyr och Kiev. Här, under krigets första månad, försvarade en romsk soldat tillsammans med de ukrainska soldater landet och hjälpte till att evakuera skadade soldater och civila.
Min Vaniusha, han är fortfarande ett barn, dricker inte, röker inte. Han har inte ens druckit ett glas öl i hela sitt liv. Han är ett bra barn. Han är en soldat! berättar Ivans far stolt och minns de första dagarna av sonens tjänstgöring i Försvarsmakten vid frontlinjen.
Tjugoårige Ivan Vakulenko föddes nära stranden av floden Dnipro i staden Dnipropetrovsk. Här växte han upp och studerade. Han började på college, och fick senare jobb på en av de lokala fabrikerna. Han kände en längtan efter militärtjänstgöring, och han drömde om att ägna sitt liv åt att tjäna landet. Nu utför den unge mannen stridsuppdrag i ”hot spots” och är en av de som kallas för försvarare av vårt land i kriget mellan Ryssland och Ukraina.
Under de tre första månaderna av väpnad aggression bytte Ivan Vakulenko och hans bataljon plats flera gånger. Ivan var engagerad i olika operationer. Han hjälpte till att ladda militär ammunition, proviant och mediciner. Han räddade skadade soldaterna och förde dem till en säker plats. Förutom Ivan Vakulenko tjänstgör dussintals, hundratals ukrainska romer i Ukrainas väpnade styrkor. Detta faktum kom som en trevlig överraskning för Ivan själv när han först gick med i försvarsmakten. Hans far säger att ingen bland kämparna är uppdelad i ”vi och dem”. Romer i den ukrainska armén accepteras som bröder.
Ingen bryr sig om han är rom eller inte. Det finns inget sådant, alla är lika, alla respekterar varandra, säger Ivans pappa.
Hans röst är självsäker men orolig. Kriget fortsätter och dussintals av våra pojkar och flickor dör varje dag. Föräldrar begraver sina barn; landet tappar de bästa. Ändå försvinner inte styrkan hos den ukrainska armén i frontlinjen. Ivan Vakulenko, liksom tusentals andra ukrainska soldater, väntar på slutet av kriget och seger. Ivan drömmer om att komma hem igen. Där väntar hans yngre syster, mamma och pappa på honom. Och det finns många idéer och planer om ett självständigt och demokratiskt Ukraina.
Jag vill besöka min Vaniusha. Han är nu någonstans i ett av militärförbanden. Kommer de tillåta mig att träffa min son? frågar Ivans far mig i slutet av vårt samtal.
Du får se honom snart!. Jag uttalar orden självsäkert och säger adjö.
För Ukraina!
Marianna Maksymova
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
Kommentarer är stängda.