Varför har vi en så dålig politisk journalistik i Sverige? Ett exempel fick vi förra måndagen.
Då kom nyheten från USA att Joe Biden i den kommande budgeten för 2023 ska införa en miljardärsskatt. De absolut rikaste ska betala 360 miljarder dollar framförallt på sina kapitalvinster. Detta för att medverka till att finansiera Bidens planerade sociala satsningar. Att de rika kläms åt motiveras av det nuvarande skattesystemet som enligt Vita huset bidragit till att öka klyftorna.
Nyheten från USA borde föranlett stora artiklar i de dominerande svenska medierna. Men det tycks bara ha blivit notiser dagen därpå i finska Hufvudstadsbladet, Sveriges Radio och Dagens PS.
Detta trots att frågan om miljardärsskatt var stor i Sverige förra året, när en socialdemokratisk arbetsgrupp under ledning av Magdalena Andersson föreslog en sådan skatt. Som emellertid sågades med ord som ”gangsterfasoner”, ”översitteri” och ”ekonomiskt hål i huvudet”.
Nog borde vår politiska journalistik klara av att koppla USA:s miljardärsskatt med Sveriges. Om man i USA kan diskutera en sådan skatt, varför är det ”översitteri” i Sverige?
Det beror knappast på att förmögenhetsklyftorna är större i USA än i Sverige. Av Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” framgår att det är tvärtom – vi har fler ultraförmögna per capita än amerikanarna.
På två år har Sverige fått 336 nya miljardärer, 14 nya varje månad. Idag har vi totalt 542 svenska miljardärer.
Inte heller är det så att det saknas behov som en miljardärsskatt skulle kunna fylla. I Sverige måste vi lösa en rad eftersatta områden om vi vill kalla oss ett folkhem.
SVT:s Uppdrag granskning har till exempel nyligen gjort en rad reportage om att sjukvården består av ett A- och B-lag, med starkt skiftande köer och dödstal beroende på vilken region man bor i. Vår a-kassa hör till de sämsta i Europa. Karensavdraget har återinförts, en bild av att klassamhället består. Många unga har inte råd med en bostad. Utsatta delar av Sverige saknar arbetsförmedling, sedan myndigheten havererat.
De politiska partiernas löfte om att höja försvarsutgifterna till 2 procent av BNP har dramatiserat fördelningsfrågorna.
Två procent är 40 miljarder. 40 miljarder, det är två tredjedelar av alla anslag till polisen, domstolarna och kriminalvården. Det är en fjärdedel av allt statligt stöd till skolan, äldreomsorgen och sjukvården. Så det går knappast att finansiera behoven genom att skära ner på någonting annat i budgeten.
Att höja inkomstskatterna är orimligt. Däremot är det uppenbart att det finns pengar att hämta i de växande arbetsfria inkomsterna.
Och måste vi inte – när kriget i Ukraina är över – hjälpa dem att återuppbygga det land som nu ligger i ruiner? Kommer inte ekonomin även hos oss att tappa fart av kriget, och snart kräva nya ekonomiska stimulanser?
Så länge våra skatter är på 70-talsnivå får vi en urholkad välfärd. Kort sagt: Staten behöver större skatteintäkter för att lösa ett stort antal behov som inte går att snacka bort.
Att höja inkomstskatterna är orimligt. Däremot är det uppenbart att det finns pengar att hämta i de växande arbetsfria inkomsterna.
Nu säger någon att vi måste dämpa avundsjukan. De flesta av de 542 svenska miljardärerna arbetar ju hårt, har förtjänat varje krona.
Och det marknadsekonomiska system som råder straffar ju dem som handlar klandervärt. Eller gör det inte det? Vad var det han hette? Börje Ekholm, som har en astronomisk lön i Ericsson, samtidigt som det avslöjats att han dolt för aktieägarna att företaget sponsrat IS-terrorister i Irak. Han omväljs emellertid av bolagsstämman för att han anses oumbärlig.
En miljardärsskatt behövs för att klara välfärden och försvaret. Men det vore också ett sätt att visa att näringslivets toppar inte lever i sin egen värld, utan tillhör samhället.
Inlägget De rika måste beskattas mer dök först upp på Dagens Arena.
