Flera av de partier och rörelser med vänsterpopulistisk profil som växte fram efter finanskrisen har inte lyckats växla in framgångarna i ett ökat eller permanent stöd.
I Saarland tog en lång politisk karriär slut häromveckan. Några dagar innan valet meddelade Oskar Lafontaine att han lämnar Die Linke, som han grundade och en period var ledare för. Lafontaine passade på att kritisera sitt gamla parti för att inte prioritera sociala rättvisefrågor och arbetarklassens villkor. Tillsammans med sin hustru Sahra Wagenknecht (också hon tidigare partiledare) har han företrätt ett slags nationell vänsterpopulism och varit öppet kritisk till invandringen. Där är inte Vänsterpartiet i Sverige, men det skaver uppenbarligen en del när det kommer till ambitionerna att vinna arbetarväljare med löften om sänkta bensinpriser samtidigt med radikala krav på en klimatomställning.
I Saarland trillade Die Linke ur parlamentet. Lafontaines offentliga avhopp avgjorde säkert inte den saken. Men stjälpte förstås mer än det hjälpte. Istället fick Socialdemokraterna (SPD) egen majoritet i parlamentet, vilket inte hänt på över 20 år.
Jag har sett att några nu talat om vänster-mittenpartiernas återkomst, som så länge haft betydande problem. I det tyska valet i höstas stod Olaf Scholz för en uppseendeväckande upphämtning, från låga nivåer. Det är förstås för tidigt att tala om en socialdemokratisk renässans, och bilden är inte entydig.
Älskad och hatad. Överlevde ett mordförsök. Avgick men återkom.
Det var inte första gången Oskar Lafontaine lämnade ett parti. Länge var han SPD:s stora politiska löfte, och betraktades som Willy Brandts arvtagare. Lafontaine var en intellektuellt rörlig politikertyp, ideologisk men öppen för nya idéer. Han blev SPD:s partiledare och kandidat att bli kansler. Älskad och hatad. Överlevde ett mordförsök. Avgick men återkom. Inför valet 1998 krokade han arm med Gerhard Schröder och besegrade Helmut Kohl. Lafontaine blev finansminister. Men redan året därpå avgick han plötsligt under uppseendeväckande och överraskande former och bildade sedan Die Linke.
Allt medan SPD fortsatte in i mittens rike. Den tredje vägens framgångar förbyttes sedermera i en långsiktig tillbakagång, ja en socialdemokratisk kräftgång. Samtidigt hade olika vänsterpartier till vänster om socialdemokraterna betydande framgångar, inte minst Die Linke. Men i senaste valet halverades stödet, och partiets framtid är i nuläget oviss, den interna splittringen består. Samtidigt har Socialdemokraterna i Europa, inte minst SPD i Tyskland, korrigerat kursen. Fokus riktas tydligare mot ”vanligt folk”. Rättvisefrågorna prioriteras mer än tidigare.
Samtidigt är stödet för Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo i det stundande franska presidentvalet knappt mätbart. Och i Nederländerna är socialdemokraterna en skugga av sitt forna jag. Medan Socialistpartiet i Portugal fick egen majoritet i ett nyval i januari i år som framkallades av att kommunistpartiet och Vänsterblocket drog undan sitt stöd för regeringen. Men den manövern belönades inte. Stödet för båda sjönk kraftigt.
Flera av de partier och rörelser med vänsterpopulistisk profil som växte fram efter finanskrisen har inte lyckats växla in framgångarna i ett ökat eller permanent stöd.
I Sverige har Vänsterpartiet haft framgångar i opinionen under några år. Men nu är det Socialdemokraterna som växer i opinionsmätningarna. De politiska konjunkturerna kommer och går, även på vänsterkanten. Gårdagens vinnare kan bli framtidens förlorare. Och tvärtom. I höst är det val.
Inlägget Osäker framtid för vänsterpopulismen dök först upp på Dagens Arena.
