Precis som demonstrationen den 5 mars betonade kräver vi ”att Sverige öppnar sina gränser för alla som söker skydd från beväpnade konflikter” (Foto: Vilgot Karlsson).
av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv
Samtidigt som makthavarna säger sig stå i solidaritet med de som tvingas fly från Ukrainakriget och står beredda att välkomna dem vill de samtidigt ”inte upprepa samma misstag som 2015”. Men det är samtidigt enligt dem skillnad på flyktingar och flyktingar, vilket får många att med rätta ifrågasätta etablissemangets påstådda och nyupptäckta flyktingsolidaritet.
Omkring 30,000 ukrainska flyktingar beräknas ha kommit till Sverige i dagsläget. Migrationsverkets prognoser pekar på att så många som 200,000 kan ha tvingats fly till Sverige till sommaren.
Runtom i Europa, och även i Sverige, är det frivilligorganisationer och privatpersoner som öppnar sina hem och hjärtan för de som tvingats på flykt. Det är beundransvärt.
Staten å sin sida anspelar också på medmänsklighet och solidaritet. I Stockholm får alla som har ukrainskt pass åka gratis i kollektivtrafiken, man erbjuder svenskaundervisning från dag ett, och eftersom de omfattas av EU:s massflyktingdirektiv ska de omedelbart erbjudas ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd.
Det är bra. Men varför får exempelvis afghanska och syriska flyktingar inte åka gratis i kollektivtrafiken, som istället utsätts för rasprofilering och jagas av polis för att utvisas? Varför ingår inte de i EU:s massflyktingdirektiv? Är det skillnad på att fly från bomber i Kiev än Damaskus och Kabul?
Anledningen som ges verkar vara att de från Ukraina flyr ”på riktigt”, och att Ukraina ligger i vårt närområde. Till och med det rasistiska och flyktinghatande högerpartiet Sverigedemokraterna säger nu att ukrainska flyktingar ska få komma till Sverige. I DN den 21 mars säger SD:s gruppledare i Karlskrona, Christopher Larsson:
– Massinvandringen har lett till gruppvåldtäkter, bilbränder och utanförskapsområden – ord som vi inte ens hade innan. Men de ukrainska flyktingar som kommer hit har ingenting med det att göra. De är kristna ortodoxa många av dem. De vill jobba och försörja sig. Så det är klart att det finns plats för riktiga flyktingar.
Ett mer rasistiskt uttalande är nog svårt att hitta. Men bland SD är det lätt – Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet den 31 mars att det tidigare har handlat om ”proffsmigranter” och ”muslimska män”, medan de som nu flyr gör det ”på riktigt”.
Att SD toppar listan på politiker som utfört våldsbrott och sexuella övergrepp – nästan dagligen kommer nya skandaler och avslöjanden – nämner förstås ingen SD-politiker.
De övriga blåbruna har också svängt, från propagandaaffischer och hätska utspel om att ”Sverige är fullt!” till att man nu ”måste hjälpa”. Det är en falskhet som snart kommer bytas ut till nya krav på att flyktingarna ”måste bort”, precis som 2015 när dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) gick från ”Vårt Europa bygger inga murar” till att införa bland de strängaste asylreglerna i hela EU.
Utvisningsminister Anders Ygeman (S) påpekade vid upprepade tillfällen på en presskonferens den 31 mars att Sverige ”inte ska tillbaka till 2015”, för då tog landet ett ”oproportionerligt stort ansvar”. Vidare sade han att:
– Utgångspunkten för uppehållstillstånd med tillfälligt skydd är ett år – det är grunden för det svenska mottagandet.
I SVT:s Aktuellt den 31 mars debatterade Ygeman och Åkesson mot varandra angående flyktingpolitiken. En som vill utvisa mycket debatterade alltså mot en som vill utvisa mer. Det hade varit mer intressant att låta flyktingar, asylsökande, flyktingorganisationer och andra hjälp- och stödgrupper få komma till tals, istället för två nyanser av brunt.
Debatten såväl vad gäller flyktingar som militär upprustning och Nato saknar andra perspektiv än högerns och etablissemangets, vilket gör att samma budskap basuneras ut överallt.
Sverige var aldrig nära en ”systemkollaps” 2015, som både S-MP-regeringen och de blåbruna hela tiden har hävdat. Chockdoktrinen som den svenska staten då drev igenom försämrade kraftigt asylrätten och avhumaniserade de som flydde, med påstådd systemkollaps som motivering.
Detta trots att aktieutdelningen 2015 landade på 173 miljarder kronor, och att Riksgälden i början av 2017 skrev att ”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor” – ett slutsaldo som var det bästa på nästan ett årtionde.
Enligt Migrationsverket kan flyktingströmmen komma att kosta 33 miljarder kronor i år om prognosen på 200 000 flyktingar infrias. Det kommer framöver att användas i debatten som ett sätt att motivera nedskärningar, precis som den militära upprustningen för att ”garantera Sveriges säkerhet” också kommer det.
Dock finns det pengar för att ta emot och hjälpa alla flyktingar samt för att garantera en upprustning av välfärden, schyssta jobb med bra villkor och löner, en grön omställning, nya miljonprogram som kan bygga bort den akuta bostadsbristen, med mera. Men de finns där makthavarna vägrar att plocka dem från: de superrika, storföretag och bankerna.
Ingen väljer att fly. Det är något man tvingas till på grund av en outhärdlig situation. Flyktingar och andra utsatta grupper tjänar inget på att ställas emot varandra. När olika delar av arbetarklassen ställs mot varandra uppifrån och eggas på av makthavarnas medvetna splittringar och söndra-och-härska-taktik genom rasism och annan reaktionär retorik gynnar det endast de i toppen.
Inget har någonsin blivit bättre för en svensk arbetare av att asylsökande utnyttjas på arbetsmarknaden, diskrimineras och utvisas. Arbetarklassen har gemensamma intressen, och behöver gemensam kamp för att alla ska få det bättre.
Inlägget Varning för makthavarnas falska flyktingsolidaritet dök först upp på .
