”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år,” menar Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo (Foto: PMAGI/Linnea Carlsson).
av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv
Om cirka ett år börjar avtalsrörelsen för drygt 2,2 miljoner arbetare och tjänstemän. Över 170 kollektivavtal löper ut och redan nu vässar arbetsgivarna och deras påhejare sina klor. I flera tidningsartiklar, i radio och tv samt i sociala medier pumpar man ut budskapet att fackföreningarna måste acceptera reallönesänkningar, hög inflation och prisökningar på mat, dyrare boendekostnader, höjda energipriser med mera.
Från arbetsgivarhåll skyller man mycket av den höga inflationen och prisökningarna på kriget i Ukraina. Det är inte helt sant, då inflationen och prisökningarna på mat och energi började långt innan kriget i Ukraina startade.
Redan under hösten 2021 steg inflationstakten till över 4 procent, vilket orsakades av krisen i de globala leveranskedjorna, som innebar höjda matpriser, höjda energipriser och höjda priser på kläder. Elpriserna under december månad 2021 hade inte varit så höga någon gång tidigare under 2000-talet. Kriget i Ukraina har ytterligare spätt på krisen. Nu är inflationstakten i Sverige 4,5 procent, den högsta sedan 1993.
Nu försöker arbetsgivare, regeringen och dess allierade i form av olika så kallade ekonomiska experter få oss att tro att arbetare och tjänstemän måste acceptera standardsänkningar, prisökningar och reallönesänkningar som om det vore någon typ av naturkraft som man inte kan rå på.
Det är därför inte konstigt att Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo i en intervju i Sveriges Radio den 29 mars säger att ”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år”.
För 25 år sedan slöts det första industriavtalet där det så kallade ”märket” bestämde löneökningarna för hela arbetsmarknaden. Arbetsgivarna och ledningen för LO kom överens om ett ”ansvarsfullt löneavtal som skulle vara realistiskt, garantera företagens profiter och hålla sig inom ramarna för vad Sveriges ekonomi klarade av”.
I klartext har det sedan dess betytt att de privata arbetsgivarna i industrin har bestämt lönerna och att ledningen för de olika LO-förbunden har garanterat att inga strejker eller annan lönekamp tillåtits.
Inför avtalsrörelsen 2023 vill återigen arbetsgivarna vältra över kostnaderna för den ekonomiska krisen på arbetarna och tjänstemännen. Eller som Svenskt Näringslivs vice vd, Mattias Dahl, uttryckte det i samma inslag: ”Det finns ingen enkel lösning med att höja lönerna.” Klassisk argumentation från arbetsgivarna; låt arbetarna betala krisen så att aktieägarna och direktörerna kan få ut sina vinster som vanligt.
Fackledningar inom industrin bakar indirekt upp arbetsgivarsidan genom att räkna med att Riksbanken ska lyckas få ner inflationen till 2 procent så att man inte ska behöva ställa krav på kompensation. Problemet är bara att inflationen redan är rekordhög och att prisökningarna på mat och energi redan är här.
Nu flaggar de tre största livsmedelsbolagen ICA, Axfood och Coop för att ytterligare snabbt höja priserna på mat. Energipriserna förväntas också vara på en fortsatt hög nivå.
Fackföreningsrörelsen måste redan nu förbereda sig på lönekamp. Arbetarna ska inte betala den ekonomiska krisen. För det krävs kämpande och demokratiska fackföreningar och ett nytt socialistiskt arbetarparti.
RS/Offensiv säger:
• Full kompensation för prisökningarna. Indexreglerade löner och ett-åriga avtal.
• 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.
• Avtalen ut på omröstning.
• Återinför strejkrätten.
Inlägget Inför avtalsrörelsen 2023: Ta kamp eller lägga sig platt? dök först upp på .
