24 februari 2022 förändrades Europa rejält. När den första ryska stridsvagnen rullade in över Ukrainas gräns fastslogs att Vladimir Putin och hans närmaste anhang hade ljugit för både Ukraina, Ryssland och västvärlden och då korsades även en annan gräns. Vi kan kalla den för anständighetens gräns. Från det ögonblicket stod det klart att inga utfästelser från Putin var att lita på – och med facit i hand borde vi nog ha förstått det redan innan. Putin har dock lyckats med något som han troligen inte hade föreställt sig själv. Han har lyckats ena hela Europa.
Mot den sluge och iskalle gamle KBG-chefen, ensam vid änden av ett långt bord, ställdes den unge folklige ukrainske komikern Volodomyr Zelenskyj som blivit sitt lands president. Nu blommade Zelenskyj ut i all sin prakt som en enande och karismatisk ledare.
Vartefter kriget trängde sig på via nyhetsrapporteringen växte sympatierna för det ukrainska folkets kamp alltmer i väst. När de första flyktingarna anlände till Sverige möttes de av en varm och enorm våg av solidaritet och empati.
Liksom de flesta flyktingar vill ukrainarna helst återvända till sitt land. De har sina egna platser där rötterna går djupt, precis som alla andra människor. Många av dem kommer också att vända tillbaka efter kriget för att återförenas med familj och släkt och för att bygga upp landet igen. Men vissa kommer att stanna i Sverige, en del bara något år medan andra kanske stannar för resten av livet.
Oavsett vad ukrainarna väljer bör vi bygga starka broar mellan våra folk och länder. Främst givetvis av solidaritet med ett folk som utsätts för krigets fasor av en diktatur men även för att det kan utveckla båda våra länder. Ukraina är ett land med mycket kompetens, det är ett stort jordbruksland och har omfattande fyndigheter av olika metaller och en stor industrinäring.
I samband med flyktingvågen 2015 sköt staten till rejäla belopp för integrationsverksamhet, sysselsättningsprojekt och mer därtill. En stor del av detta ledde aldrig till mer än tillfälliga åtgärder. Låt oss göra något ännu bättre den här gången. Ge oss i kommunerna extra verktyg för att initiera eller stötta projekt som gör vägen in i det svenska samhället ännu enklare. Låt kommunerna, i samverkan med länsstyrelser och regioner, få tillgång till fler delar ur Arbetsförmedlingens verktygslåda med subventionerade anställningar, riktade utbildningar och andra typer av stöd.
Då kommer vi att möta freden tillsammans som broderfolk. Vi kommer att ha lagt grunden för ökat internationellt utbyte både genom dem som stannar kvar i Sverige och genom dem som återvänder. Och vi kommer att ha fått nya svenska medborgare som vill vara med och bygga Sverige.
Men det brådskar. Flyktingarna är redan här – och det är givetvis även flyktingar från andra länder! – och fler är på väg. Insatserna måste sättas in genast.
Vän av ordning invänder att det tar tid att analysera och presentera en ny inriktning för Arbetsförmedlingens verksamhet. Så må det vara men vi måste också vara flexibla och anpassa oss efter den rådande situationen. Nu behöver vi redskap att sätta i händerna på det som är kvar av Arbetsförmedlingen, tillsammans med goda krafter inom kommunerna, länsstyrelserna och regionerna.
Staten har litat på oss i det offentliga ute i landet och vår förmåga att hantera kriser i samband med pandemin. Fortsätt med det – men ge oss fler verktyg och mer resurser!
Claes Nordmark är kommunalråd (S) Boden och ordförande Norrbottens Kommuner
