Språk har makt, och sällan är det så tydligt som i krig. Krig och folkmord börjar alltid med språklig omkategorisering. Något måste skifta i våra hjärnor för att kriget och våldet ska bli möjligt. Grannar ska kategoriseras som hot som måste förekommas. Människor måste bli mindre mänskliga för oss.
Så när Vladimir Putin startar krig mot Ukraina använde han språket för att rättfärdiga det han vill göra. Viljan till krig måste rättfärdigas och göras till nödvändighet. Putin vill absolut inte framstå som svag i relation till Natoländerna, men han vill inte heller framstå som den som triggar i gång händelsekedjan. Putin målar ut Nato som ett hot mot Rysslands existens, och ett Ukraina som närmar sig Nato blir då oacceptabelt. I Putins retoriska värld kan en ledare som står på det ryska folkets sida inte göra annat än att motvilligt agera för att skydda folket från detta hot.
Det är nu hårda straff på att kalla en spade för en spade i Ryssland.
När jag läser Putins tal slås jag av hur han både spelar upp nödvändigheten av det han vill göra, och tonar ner vad det faktiskt innebär. Det är nu hårda straff på att kalla en spade för en spade i Ryssland. I stället är det ”en speciell militär operation” med målet att ”demilitarisera” Ukraina. Ord som är kliniska, svala, valda med precision för att inte väcka starka känslor.
Visst skulle det vara fint med en värld helt utan militärer. Demilitarisering kanske är lite rimligt ändå? Sedan knackar verkligheten mig på axeln. Nämn ett krig där målet inte har varit att demilitarisera motståndaren, säger den. Jag förblir tyst och påminns än en gång om att språk har makt.
Men vi är inte handfallna inför den makten. Vi har förmåga att byta perspektiv och se saken ur en annan vinkel.
Att Putin ändå känner sig tvungen att spela ner vad kriget mot Ukraina innebär tolkar jag som att han är väl medveten om att det ryska folket inte vill ha krig. Att ryska värnpliktiga soldater skickats in i Ukraina är så känsligt att Putin först helt förnekade att så skett, och försvarsdepartementet fick sedan kalla det ett ”misstag” som ska utredas. Det ger mig en gnutta hopp.
Språket kan användas till att göra vilja till nödvändighet, trolla bort ansvar och väva lögner. Det är också ett av våra viktigaste redskap för att klargöra sanning och behålla vår medmänsklighet. Både genom vilka ord vi väljer, och vilka ord vi inte väljer. Vi står på flera sätt inför stora prövningar framöver. Låt inte hjärnan luras att kategorisera bort människovärdet.
Sara Gunnerud är språkkonsult och socialdemokrat
