Lönerna har inte ökat i takt med produktiviteten, och nu ökar inflationen. Effekten blir en sänkt levnadsstandard.
När jag studerade nationalekonomi, något år innan finanskrisen slog till 2007, upplyste professorn oss om att kriser tillhörde det förflutna. Nationalekonomins förklaringsmodeller och marknadens verktygslåda hade blivit så sofistikerade, så träffsäkra, att varningstecknen kunde fångas i tid.
Så blev det inte.
I stället slungades världen in i den allvarligaste finansiella chocken sedan trettiotalet.
De senaste veckornas ekonomiska signaler påminner om hur snacket gick de där åren på 00-talet. Vi har fått höra att låga räntor närmast är ett permanent tillstånd, att banker och finansiella aktörer kan erbjuda till synes oändlig likviditet. Men nu, när priserna ökar med en hastighet som vi inte sett sedan början av nittiotalet, kommer det att bli annorlunda.
Tuffast blir det för den med knapp inkomst som tagit stora lån
Enligt Riksbankens senaste statistik ligger inflationen just nu på 4,5 procent, medan målet ligger på 2 procent. När inflationen gick upp under förra året handlade det framför allt om stigande energipriser. Men om ökningen av energipriserna plockas ur konsumentprisindex för februari ligger inflationstakten på 3,4 procent. Bara i år har priset på kaffe och tomater ökat med närmare en tredjedel. I går meddelade den amerikanska centralbanken dessutom att styrräntan höjs för första gången sedan 2018.
Den senaste statistiken publicerades före Rysslands invasion av Ukraina. Allt talar med andra ord för att priserna kommer att öka ytterligare – och det kan gå snabbt.
Om Riksbanken bestämmer sig för att höja reporäntan från dagens nollnivå kommer det innebära att banker och utlånare höjer sina respektive räntor. Det gör till exempel att hushållens kostnader för bolån kommer att öka.
Tuffast blir det för den med knapp inkomst som tagit stora lån på en bostad som inte ökat mycket i värde. Som Finansinspektionen konstaterar i den senaste bolåneundersökningen:
”De senaste årens trend där nya låntagare tar allt större lån fortsatte även under 2020. Både den genomsnittliga belåningsgraden [..] och den genomsnittliga skuldkvoten ökade [..] Andelen nya bolånetagare med en skuldkvot över 450 procent av bruttoinkomsten ökade till 11,3 procent [..] Då fler nya låntagare har tagit större bolån i förhållande till sin inkomst, är de mer känsliga för höga räntenivåer än tidigare.”
Men en envis inflation som inte låter sig tuktas i första taget drabbar inte bara bolånemarknaden. För den som bor i hyresrätt innebär det att hyran ökar utan att det kompenseras med en värdeökning, som är fallet med bostadsrätter och villor. Och håller prisstegringarna i sig, i kombination med höjda räntor, riskerar det att skapa en lågkonjunktur.
Lite inflation i sig behöver inte vara farligt. Tvärtom. Det kan kyla av bostadsmarknaden liksom bromsa oseriös utlåning och spekulation. Problemet uppstår om den inte motsvaras av vettiga löneökningar.
De senaste decennierna har löntagarnas andel av företagens vinster, den så kallade löneandelen, fallit. Konsekvensen är både ökade inkomstklyftor och potentiellt minskade marginaler för sparande och konsumtion. Lönerna har heller inte ökat i takt med produktiviteten.
Kombinationen kommer i praktiken innebära en sänkning av levnadsstandarden under 2022.
De accelererande priserna markerar med all sannolikhet slutet på lågräntesamhället. Finanskriser och större skiften i samhällsekonomin fördelas sällan rättvist. Störst förlorare blir låg- och medelinkomsttagare. Just därför måste de höjda räntorna mötas med en politik och en lönebildning som både ökar jämlikheten och skyddar ekonomin från en djup lågkonjunktur. Mest avgörande är att landets löntagare rustar för avtalsrörelse och får skäliga löneökningar.
Det är inte bara rättvist för den som jobbar – det är också en vettig ekonomisk politik.
Inlägget Räntefesten är över dök först upp på Dagens Arena.
